Har sovit gott inatt. Gårkvällens festivalprat satte möjligen fart på min hjärna eftersom jag drömt om några av festivalkumpanerna. Tidernas fest hade vi, men som tur är var det ju bara en dröm och jag vaknade utan fadd smak i munnen, huvudvärk och allmän ångest över mitt usla leverne. Mobilen började spela Aïcha planenligt (07.30) och jag klev upp, utan förtövan (visst är det ett härligt uttryck?).
Följde snitzlade leden köket->badrummet->hallen->köket-> ->vardagsrummet och satte på kaffet, uträttade kroppsliga behov (jag känner för att vara lite finkänslig idag), tog upp tidningen, hällde grädde och massa kaffe i ett glas, satte på teven, startade datorn, tände några ljus och landade här i soffan.
Huvudledaren i dagens DN tar upp just det jag skrev om i går morse; om hur många lärare (ffa för de lägre årskurserna) har alltför dålig koll på sina små lärjungars kunskaper. Att upptäcka det vid nationella proven i tredje klass är liksom för sent - även om det inte är lika för sent som när man upptäcker det när de små liven kommer upp i högstadiet. Jag känner några helt fantastiska lärare som arbetar med yngre elever. Jag vet att minst två av dem läser den här bloggen och må ingen skugga falla över dessa (eller andra kunniga pedagoger, för den delen), men Skolinspektionens rapport måste ändå tas på allvar.
I ledaren står det om kontroller och mätningar och min ståndpunkt är fortfarande att jag verkligen inte skulle vilja utsätta småttingar för regelrätta prov - men att jag som lärare ändå ska kunna ha koll genom att dokumentera själv och även "arkivera" allt eleverna producerar, så att jag har adekvat underlag för bedömning. Lyckligtvis undervisar jag inte så unga elever; jag är mer kalibrerad för tonåren - och helst de övre. Och allteftersom bör även regelrätta prov ingå i den arsenal av bedömningsinstrument som jag som lärare använder mig av för att mäta och följa upp mina elevers kunskapsbas- och utveckling.
En viktig sak dock, som gäller precis alla åldrar, är att ställa krav. Att ställa krav... ha höga förväntningar... gör att eleverna tillåts växa. Utvecklas. Det betyder mycket för självkänslan, lusten, inspirationen och motivationen att bli behandlad som den nästan vuxna människa man är. Att få ta ansvar för sig själv, för sitt lärande och inte curlas för mycket. Att vänjas vid att reflektera över sig själv, över sitt lärande. Men detta kräver att man har relationer till eleverna. Att man känner dem, har deras tillit, så att man vet - utifrån vars och ens förutsättning - vilka krav man kan ställa. Att bygga dessa relationer tar tid. Kräver ansträngning. Engagemang. En helhjärtad vilja och en önskan om elevens väl. Man behöver inte alls bli bästis med varenda elev, men man måste bry sig.
Dessutom måste man naturligtvis ha gedigna ämneskunskaper och didaktiska och pedagogiska färdigheter. That goes without saying, liksom. Där har lärarutbildningarna en tung roll. Att inte släppa igenom blivande lärare som nätt och jämnt klarar godkäntnivåerna... Det kan högskolorna fundera på, medan jag fyller på mitt kaffe och bläddrar vidare i tidningen.
Sedan måste jag röja lite i något skåp, känner jag. Dagen F närmar sig.
Följde snitzlade leden köket->badrummet->hallen->köket-> ->vardagsrummet och satte på kaffet, uträttade kroppsliga behov (jag känner för att vara lite finkänslig idag), tog upp tidningen, hällde grädde och massa kaffe i ett glas, satte på teven, startade datorn, tände några ljus och landade här i soffan.
Huvudledaren i dagens DN tar upp just det jag skrev om i går morse; om hur många lärare (ffa för de lägre årskurserna) har alltför dålig koll på sina små lärjungars kunskaper. Att upptäcka det vid nationella proven i tredje klass är liksom för sent - även om det inte är lika för sent som när man upptäcker det när de små liven kommer upp i högstadiet. Jag känner några helt fantastiska lärare som arbetar med yngre elever. Jag vet att minst två av dem läser den här bloggen och må ingen skugga falla över dessa (eller andra kunniga pedagoger, för den delen), men Skolinspektionens rapport måste ändå tas på allvar.
I ledaren står det om kontroller och mätningar och min ståndpunkt är fortfarande att jag verkligen inte skulle vilja utsätta småttingar för regelrätta prov - men att jag som lärare ändå ska kunna ha koll genom att dokumentera själv och även "arkivera" allt eleverna producerar, så att jag har adekvat underlag för bedömning. Lyckligtvis undervisar jag inte så unga elever; jag är mer kalibrerad för tonåren - och helst de övre. Och allteftersom bör även regelrätta prov ingå i den arsenal av bedömningsinstrument som jag som lärare använder mig av för att mäta och följa upp mina elevers kunskapsbas- och utveckling.
En viktig sak dock, som gäller precis alla åldrar, är att ställa krav. Att ställa krav... ha höga förväntningar... gör att eleverna tillåts växa. Utvecklas. Det betyder mycket för självkänslan, lusten, inspirationen och motivationen att bli behandlad som den nästan vuxna människa man är. Att få ta ansvar för sig själv, för sitt lärande och inte curlas för mycket. Att vänjas vid att reflektera över sig själv, över sitt lärande. Men detta kräver att man har relationer till eleverna. Att man känner dem, har deras tillit, så att man vet - utifrån vars och ens förutsättning - vilka krav man kan ställa. Att bygga dessa relationer tar tid. Kräver ansträngning. Engagemang. En helhjärtad vilja och en önskan om elevens väl. Man behöver inte alls bli bästis med varenda elev, men man måste bry sig.
Dessutom måste man naturligtvis ha gedigna ämneskunskaper och didaktiska och pedagogiska färdigheter. That goes without saying, liksom. Där har lärarutbildningarna en tung roll. Att inte släppa igenom blivande lärare som nätt och jämnt klarar godkäntnivåerna... Det kan högskolorna fundera på, medan jag fyller på mitt kaffe och bläddrar vidare i tidningen.
Sedan måste jag röja lite i något skåp, känner jag. Dagen F närmar sig.
Inlägg
2 kommentarer:
Mycket kloka saker du skriver. Och sånt kräver ju att man får tid åt varje elev. Vilket kräver små grupper. Vilket kräver fler lärare. Vilket kräver mer pengar till skolan. Vilket kräver "sprängda budgettak". Vilket kräver att föräldrar börjar fatta att det är en fördelningspolitisk fråga och inte en fråga om "superpedagoger" eller "oengagerade" lärare. :-)
Exaktemente, magister Cal!
Skicka en kommentar