I och för sig är alla mina mornar tysta, men idag har jag ju tid att njuta lite extra av det. Det är lördag morgon och himlen är blå över taken i min avkrokiga lilla del av de södra förorterna. På sängbordet står en mugg nybryggt kaffe, balkongdörren är öppen ut mot den friska luften och bredvid mig i sängen ligger DN och är lite halvläst. Johanna sover ännu.
Om en stund ska jag kliva upp och ta en dusch. Plocka undan lite på köksbordet så vi kan sitta där och fika. Vi får besök idag, Johanna och jag. Mittemellankusinen Fanny kommer på besök! Jag säger "mittemellan" eftersom hon är "större" än sina småbröder, Wiggo och Leo, som benämns småkusinerna och "mindre" än storkusinerna som alla fyllt 18. Fanny är 12 år och går i sexan. Då är man mittemellan i flera avseenden. Det ska bli roligt att träffa henne eftersom det var ett tag sedan nu!
I
DN:s signerade ledare skriver en Jenny Jewert om "lyckan"; det vi alla strävar efter.
Nästan alla, är väl bäst att tillägga. Det finns ju ett och annat dystopiskt element som, mer eller mindre välgrundat, sedan länge gett upp hoppet om såväl sig själva som mänskligheten i stort. Artikeln är intressant skriven och diskuterar kring vad lycka är och hur den kan uppnås och upplevas. Hur det att känna att man har makten över sitt eget liv ger välmående och tillfredsställelse på ett sätt som kan beskrivas som "lycka". Att kunna njuta av god mat och dryck, liksom sex. Inga nyheter direkt - åtminstone inte om man hör till dem som anser att "lycka" inte är ett enda evighetslångt räkmackeglidande utan just förmågan att uppskatta de både små och ibland större saker eller tillfällen i livet som skänker tillfredsställelse och glädje. Det kan vara som när jag öppnade balkongdörren tidigare och drog in den krispiga höstluften och bara stannade till några sekunder och njöt av den. En varm kram från någon man tycker om. Någon som bryr sig om en - eller faktiskt möjligheten att göra något för någon annan. (Eller kanske att vinna högsta vinsten i ett lotteri - även om forskningen som artikeln hänvisar till påvisar att större inkomstökningar inte påverkar den subjektivt upplevda lyckan i någon högre grad.) "Lyckan" - eller snarare upplevelsen av den - verkar vara både subjektiv och ganska allmängiltig.
Det jag fann mest intressant var ändå hur vår utblick på omvärlden och då i synnerhet på framtiden verkar kunna påverka vår upplevelse av lycka. Artikelförfattaren skriver att "
om vi tror att de kommande åren rymmer framsteg av olika slag uppfattar vi oss själva som lyckligare i nuet". Det skriver jag under på! Känslan av att ha fastnat, att inte se sig själv ingå i ett meningsfullt sammanhang, att stagnera - är förödande. Att veta att det finns utvägar, att saker och ting faktiskt kommer att
bli bättre gör att det eländiga nuet sakta men säkert känns mindre och mindre... eländigt. "
Människan tycks ha ett djupt liggande behov av personlig utveckling och lagom svåra utmaningar för att känna lycka och tillfredsställelse med sitt liv." Amen to that!
Vi lever bara en gång. Tror jag. Det är vår förbaskade skyldighet mot oss själva att försöka fylla det livet med ett meningsfullt innehåll. Försöka finna glädje. Tillfredsställelse. Lycka. Inte bara hoppa upp på "livståget" och åka med för att sedan stå därborta i slutet av spåret och se tillbaka och ångra allt det vi inte gjorde. Sörja att vi inte tog tag i - eller ens uppfattade - de möjligheter som livet bjöd oss.
Livet är helt enkelt för stort, för allvarligt för viktigt för att inte njutas av. Om det sedan handlar om att gå ut och andas skogsluft, sköta om sin kropp och hälsa, läsa en riktigt bra bok eller höra ett fantastiskt stycke musik, dela livet med familj och goda vänner, sträva mot det arbete man vill ha, bo där man tycker om att bo, engagera sig i att hjälpa och stötta andra, lära sig nytt, vara en samhällsförbättrare, köra cross, resa och upptäcka, forska i kvarkar eller bara tycka det är ljuvligt att sitta en stund i solen med en mugg nybryggt kaffe spelar inte så stor roll. Valet är vårt eget. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte så väljer vi. Alltid och hela tiden. Och det är vi själva som väljer. Ingen annan väljer åt en. Och därmed är jag inne på ett långt samtal jag hade med min arbetskamrat Malin, på tunnelbanan på väg hem från jobbet igår. En klok kvinna som hade mycket tänkvärda funderingar i ämnet. Men det får jag utveckla vidare en annan dag.
Nu ska jag ta mig en påtår och läsa klart tidningen och sedan ta tag i min dag.
Ha en skön och energitankande lördag, me hearties!
Inlägg
