... i vilken vår hjältinna sätter ner foten

Ja, vi elsker... Jo, men jag gör det. Jag älskar Norge och skulle lätt kunna tänka mig att bo där. Å andra sidan kan jag ju tänka mig att bo i Nepal också. Wherever I lay my hat, typ.

Helgen var alltså precis som väntat; mysig och skön. Det spelar ju ingen roll vad vi hittar på, mina barn och jag, när vi träffas - det är så roligt i vilket fall, ju.

När jag kom ner till Oslo på söndagskvällen gick jag med Jenny och hennes roomie Kathrine på "søndagsskole" på rockpuben Garasjen. Det brukar vara en väldigt lugn tillställning med rockmusik på lagom volym (så att man faktiskt kan föra ett samtal) och lite loj, småtrött stämning. Så även denna söndag. Vi drack ett par öl och småsnackade lite och sedan gick vi hem i den regniga Oslonatten.

På måndagsmorgonen klev vi upp i såpass god tid att vi hann med en timmes powerwalk upp till Ekeberg och tillbaka. Utsikten däruppe är helt underbar; hela fjorden och Oslo ligger för ens fötter rent bokstavligt! Men tyvärr får ni nöja er med mitt ord på det för jag har aldrig kameran med mig när jag tränar. Vi hann med en brunch på Oslo City också, innan mitt tåg rullade hemåt.

Idag har vi haft "kompetensutvecklingsdag" på jobbet. Eleverna har ju lov, de små rackarna. Som förberedelse till dagens aktiviteter har vi, i arbetslagen, gjort en probleminventering och utifrån detta har dagens arbete inneburit att vissa områden - i stort behov av översyn och förbättring - utkristalliserats och arbetsgrupper har tillsatts för att jobba med dessa specifika frågor. För en gångs skull skulle vi få välja grupp helt efter fallenhet och eget intresse; frågor som man kanske brinner lite extra för att driva.

Nu är det ju så att jag, förutom att ingå i ett vanligt arbetslag, också ingår i den s k "studiogruppen", dvs vi som jobbar med studio (för elever med särskilt behov av stöd i Sv/Ma/Eng). Studiogruppen leds, halvt formellt, av en av speciallärarna - en mycket kunnig och erfaren lärare vars erfarenhet och professionalitet jag respekterar väldigt mycket. Men idag gick hon över gränsen. Min gräns. Den som jag satt upp för vad jag tolererar och inte. Hon ansåg att vi alla i studiogruppen skulle jobba med samma fråga, nämligen våra åtgärdsplaner (för de elever som alltså behöver extra stöd). Och hon fick med sig alla de andra - även de som sagt att de ville jobba med annat...

Men det kan hon faktiskt inte bestämma. Jag valde utifrån vad jag själv brinner för - och det blev den grupp som ska jobba fram förslag (och sedan givetvis driva dessa) för en förbättrad och mer inspirerande (för att inte tala om "fungerande") studiemiljö för alla våra elever, och dessutom blir det ju samtidigt en fråga om vår arbetsmiljö, lärares och elevers. Närmast på agendan ligger att se till att vi alla får en fungerande IKT-miljö (Informations- och kommunikationsteknologi), med fungerande arbetsredskap etc. Något som gör mig, och många andra, vanvettigt frustrerade dagligen - eftersom vi inte har de redskap vi behöver...

Men Studioledaren tog mig avsides och gav mig en regelrätt uppläxning där hon tyckte att jag skulle tänka om, att jag borde fundera över mina prioriteringar och visa att jag bryr mig mer om specialverksamheten än något annat. Jag sa att jag bryr mig väldigt mycket om specialverksamheten, men att jag också jobbar med annan undervisning och ser hur vår kackiga arbetsmiljö spiller över på allt. Dessutom menade jag att jag har betydligt mer att ge i en grupp av den typ jag valt, än i en grupp som jobbar med åtgärdsprogrammen, eftersom de som gör det är så himla duktiga på just det. Då hade hon mage att säga att om jag såg det på det viset så ansåg hon att jag borde vara med i deras grupp för att lära och - ännu värre! - hon anser mig vilja åka snålskjuts på deras hårda arbete... Ehm... Okeeej..? Är inte det själva vitsen med att ha olika arbetsgrupper; detta att vi gör en del, en annan grupp gör något annat och allteftersom vi blir klara med vårt arbete så kommer det alla till del..? Det är ju för fan inte bara studiogruppen som ska skriva åtgärdsprogram, väl? Och det är ju inte bara vi i studiemiljögruppen som ska ha mer välplanerade klassrum, med en skönare miljö och fungerande arbetsutrustning..?

Jag sa just detta till damen i fråga och började jobba med den grupp jag valt. Men gissa om jag kommer att få hugg i ryggen för detta. Om inte förr så nästa vecka när studiogruppen har sitt veckomöte. Men jag har en plan för det; ett ljud och jag går raka vägen till vår chef och slänger upp skiten på hennes bord. Jag är för fan 47 år gammal (snart, i alla fall) och ingen talar om för mig vad jag ska välja. Inte när jag faktiskt har ett fritt val. Basta!

Men givetvis har jag också ont i magen för detta. Jag tycker inte om konfliktsituationer, men jag får allt fler anledningar att sätta ner foten och hävda mig när någon försöker köra över mig. Det känns skönt att det också finns andra, sådana som såg detta och som stödjer mig helhjärtat om det skulle bli jobbigt på något vis.

Och bara för det - och för att jag tycker det är snyggt - ska jag ha på mig skjorta och slips imorgon. Och mitt tunga nitbälte. Samt undergroundkängorna. Det blir mitt långfinger till skolans TANTER. (Lugna och fina nu; jag ska givetvis ha kjol eller jeans, också. Det finns en gräns för hur mycket jag vill understryka saker och ting...)












Och så här fin utsikt har Matilda och hennes Rille från sin förstukvist!

Nu ska jag stryka min vita skjorta! Tjingeling!

... i vilken vår hjältinna utmanar faran

... och vad hade jag för det? Inte en enda björn såg vi, jag och Matilda, när vi gick den långa promenaden på västsidan älven. Inte ens några spår i nysnön, förutom av något hästekipage och andra flanörer. Men vi fick frisk luft, ett roligt samtal och varm choklad med marschmallows som avrundning. Inte illa. Verkligen inte!

Jag har ont i huvudet idag. Det känns som ett stort, ondsint tryck bakom ögonen. Hade det inte varit för att det också värker lite i käkbenet vid en av visdomständerna (jag vet inte varför, men varje gång jag ska bli förkyld dyker detta fenomen upp - det är alltså inget fel på tanden i sig...) så skulle jag kunnat tro att det möjligen var resultatet av gårkvällens lilla fest. Vi inledde härhemma hos Matilda och Rille (Linus och Simone var också med) med en kryddig sallad, en stark sås och varma naanbröd och några glas rött, för att sedan gå vidare med något glas vitt på förfesten hemma hos Otto och vad-hans-roomies-nu-heter. Därefter spelade vi "myntet-i-glaset" vilket gick ut på att dricka öl. Jag gick hem medan jag fortfarande hade vettet i behåll, tillsammans med Linus och Simone som var trötta, och det var nog en bra sak eftersom det ändå kändes som att sängen befann sig på öppet hav när jag la mig i den...

Just nu faller ingen nysnö alls, utan bara ett strilande regn som skymmer fjälltopparna. Jag tog några bilder från uteplatsen igår, upp mot Skarsnuten, men jag glömde USB-kabeln hemma så jag får lägga in dem här när jag kommer hem. Matilda och jag hade planer på en längre promenad idag - ner mot Ulsåk - men det var tur att vi stannade inne. Inte så kul att resa hela kvällen, sedan, med blöta ytterkläder och skor...

I eftermiddag ska vi ner till Gol och se hur Linus bor och kika på Pers där både Matilda och Linus jobbar. Kanske äta där också - eller kanske inte. Inte så roligt för dem att sitta på jobbet och äta när de, för en gångs skull, är lediga. Och senare ikväll går mitt tåg ner till Oslo där jag ska sova hos Jenny. Men innan jag får sova ska jag med på Søndagsskolen på Garasjen...

I'm too old for this shit... ;-)

... i vilken vår hjältinna får en komplimang

- Du? Magda? frågade arbetskamraten T idag.
- Jaa? svarade jag lite frågande.
- Tycker du om komplimanger?
- Joodå... Gör inte alla det, om de är ärligt menta?
- Då vill jag säga att du har vackra och bra tankar.
- Tack, sa jag, och blev alldeles varm inuti.

Ibland är en liten omtanke allt som behövs för att lyfta en lite småglåmig oktobertisdag till en fullt uthärdlig och till och med ganska trevlig nivå.

Dessutom har jag haft en rolig och bra arbetsdag. Klassen jag har i religion är grymt krävande, jag är som ett utsketet äpple efter varje lektion. Men fan vad kul vi har!

Och även i övrigt känner jag en en viss optimism och stilla glädje. Kanske kan livet ändå ta en fin vändning, igen.

... vilken vår hjältinna nästan blir religiös

Ibland behövs det inte mycket. Förra måndagen släpade jag ner tvätten till tvättstugan bara för att finna att jag måtte ha varit mer än lovligt frånvarande när jag bokade tid eftersom jag lyckats boka en lördagkväll... Men idag var det å andra sidan obokat i även den andra uppsättningen maskiner så jag kan tvätta dubbelt så kvickt. Allahu akbar, typ. Nu är klockan sju och allt hänger uppe till tork. GUTT!

Helgen förflöt oväntat lugnt och ändå är jag helt slut efter att ha ansvarat för tre barn som inte är mina egna, under några dagar.













Jag fick verkligen prova på det mesta som har med småbarnslivet att göra - bajsblöjor, nattvak, skrubbsår på knäna, vällingkok, bubbelskratt, mariekex som flyter omkring i upplöst tillstånd i äppeljuice, småbråk, sagoläsning, mys i knät, Playhouse Disney, lördagsgodisinköp, tidiga mornar, bulor i huvudet (inte i mitt huvud men väl i lille Wiggos; hans snälla farmor hämtade honom till lördagsgympan och han skulle springa in i en av de studsmattor som hängde längs väggarna. Alla väggar utom just den han sprang in i, vill säga), förtitretton oroliga samtal från barnens mor, lekparksbesök, popcorns- och Nanny McPheemys med Fanny (10 år) i soffan, när småbrorsorna däckat på fredagskvällen, lövkrattning och simövningar i de lövhögar vi rafsade ihop. Bland annat. Jag är glad att den tiden ligger bakom mig, vad gäller mina barn. Men det var en rolig helg och de är ljuvliga ungar!













Fanny visade en film hon gjort i skolan, som avslutning på ett medeltidstema och det var övertydligt på ett nästan absurt sätt hur flickorna var prinsessor, hjälplösa små våp i långa fladdrande kjolar som mest utgjorde dekorativa inslag och var publik i killarnas synnerligen utdragna fäktscener. Men de såg ut att ha väldigt roligt allihop, och det är väl kanske ändå det som räknas. Eller?

Nu är det sista veckan innan höstlovet och jag lägger i överväxeln för att orka. Det är mycket som ska falla på plats och sedan är jag ändå inte ledig nästa vecka, mer än torsdag och fredag. Fast jag har tagit ledigt på måndagen eftersom jag ska upp till mina norskebarn och hälsa på i helgen, och ska det överhuvudtaget vara lönt måste jag åka upp på fredag och hem på måndag. Men då hinner jag både stanna till i Oslo (Jenny) på uppvägen, vara i Hemsedal (Linus och Matilda + pojkvännen Rille) två dagar och sedan åka tillbaka ner till Oslo på söndagskvällen, sova hos Jenny och strosa lite i Oslo innan det är dags att ta tåget för sista etappen hem. Logistiken vid en sådan här tillsynes enkel weekendresa är omfattande... Men det är det värt; jag saknar dem så mycket! Det ska bli spännande om mildvädret består så jag kanske kan få syn på någon av björnarna som driver omkring däruppe och inte alls vill gå i ide. Några långa promenader lär det inte bli - jag möter hellre varg än björn, såklart - men kanske en fotosafari med bil?

Jag köpte en bok häromsistens; Konsten att hålla ihop. En handbok i kärlek av Malou von Sivers och Lennart Lindgren. Jag läser i den emellanåt och finner den både välskriven, underhållande, intressant och vardagsklok. Jag tror inte på något vis att en bok kan tillhandahålla en snabbfix - oavsett ämne - men den kan ge inspiration, eftertankar och sätta mina tankehjul att snurra åt mindre vanliga håll. Ibland kan den också bekräfta något jag själv känt till eller känt av. Eller ge små tips att använda, om än en smula modifierade.
Den här boken innehåller allt detta. Den är nog inte tänkt att sträckläsas utan just att användas som en liten uppslags- och idébok. Här är en passus jag funderar kring mycket just nu:

"Under förälskelsen är det mesta enkelt och lustfyllt. Den stora uppgiften har varit att säga ja till varandra, att lägga en grund där man arbetar tillsammans för att skapa något gemensamt. Även om förälskelsens fas kan rymma osäkerhet och konflikter är det framförallt sammansmältningen, föreningen som är och ska vara i centrum.
Så är inte fallet i fördjupningsfasen, en period som egentligen inte går att undvika även om man kanske både vill och anstränger sig för att göra det. Man kan även kalla denna period för urskiljningens fas, en tid då man skiljer ut sig från varandra, men ändå vill fortsätta att leva tillsammans. Det här är en svår tid för många par. Samtidigt är det också den mest utvecklande perioden för en relation. Under den här perioden är den stora uppgiften att söka sitt eget jag igen, samtidigt som man håller kvar ett vi med den andre. Detta är ofta komplicerat. [...]
Nu handlar det inte bara om att tala om hur man vill ha det i en enstaka fråga, vilket kanske leder till att man får en konflikt runt denna, utan nu säger man även nej till sin partner och relationen vid vissa tillfällen. Båda två som individer med sina olika personligheter framträder allt tydligare, vilket leder till fler konfliktsituationer. Förhållandet blir därför mer komplicerat. Samtidigt som ni båda fortsätter att bejaka varandra i vi-bygget, börjar ni nu också avvisa varandra och den gemenskap ni byggt upp. Nu uppstår många fler frågor som ska lösas och ni tvingas alltmer sätta er ner och ha fördjupade samtal med varandra. Det är bra att ta tag i dessa svåra samtal och lösa frågorna, annars riskerar ni betydligt större problem senare.
Det händer de flesta par att de får svårigheter och problem i den här fasen. Detta beror dels på att frågorna paret ska hantera är komplicerade, dels att det är många frågor som samtidigt ska hanteras. Dessutom är man fortfarande ganska otränad på att samarbeta i motvind.
I den här fasen utvecklas ett nytt samspel där man inte lika självklart söker ett samarbete. Det leder till att man först kommer ifrån varandra för att därefter komma varandra nära. Här hittar ni varandras starka sidor, men också varandras svaga sidor. Man kan säga att man på ett sätt uppstår som en ny person för den andre igen.
Under perioden dyker det upp en rad laddade frågor som kan vara hotande både för dig själv och för din partner. Är det här verkligen rätt? Kanske är det bättre att vi skiljer oss? Man börjar bli ambivalent i sitt förhållande. Ena dagen känns det som vi har ett bra förhållande och nästa dag känns förhållandet dåligt.
Beroende och oberoende finns med från förhållandets första dag, men nu blir det alltmer påtagligt. Under förälskelsen är detta inte lika framträdande, men nu leder den här frågan till djupa diskussioner. [...]
När man som individ börjar framträda blir olikheterna tydligare. Det som under förälskelsen var enkelt blir plötsligt svårare. Man är inte längre överens om allting, det är svårare att hitta samförstånd och det blir allt svårare att hitta samspelet.
Det här kan låta dystert och det känns ofta tungt och hopplöst. Men försök att se att arbetet rymmer möjligheter istället för att bara fokusera på hur tungt det blivit."

Igenkänning, någon..?

Nu: Baka ut brödet och hämta upp tvätten. Sedan ska jag ta mig ett varmt bad, tända ljus och så småningom laga te och avnjuta det med nybakat bröd.

Och eftersom det är Stora Citeringsdagen idag så avslutar jag med ett annat, mycket vackert citat, ur Rainer Maria Rilkes "Letter to a Young Poet", som i flera år prydde mitt kylskåp. Kanske ska jag skriva det riktigt fint och sätta upp igen?

"Have patience with everything unresolved in your heart and to try to love the questions themselves as if they were locked rooms or books written in a very foreign language. Don't search for the answers, which could not be given to you now, because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps then, someday far in the future, you will gradually, without even noticing it, live your way into the answer."

... i vilken vår hjältinna dravlar vidare

Long time no see, känns det som. Detta trots att det ju bara är fem dagar sedan sist. Jag sköter min andra blogg betydligt sämre. Måste bättra mig där.

Nu är det höst. Egentligen har det varit höst ett bra tag, men nu känns det sådär oåterkalleligt underbart! Kalla, frostiga mornar, mörka kvällar och antingen soliga dagar med hög klar luft eller paraplyväder. Jag gillar det också. Paraplyvädret alltså. Det är dagar för vänner, långa promenader och hemkomst med te och tända ljus eller en mustig köttgryta och hembakat grovbröd. Och kvällar för vänner, vin, sällskapsspel och skön musik.

Apropå skön musik - titta här:












Visst är den vacker? Jag har gillat Winnerbäck i åratal utan att någonsin lyckas se honom så detta ska bli roligt! Visserligen är det en bit till Karlshamn, men det får ordna sig. Förra veckan införskaffade jag ju Daugava och den går varm här!

Långa promenader, ja. Jag tar sådana (av powerkaraktär) varje dag och jag har förlängt dem lite så att de nu alltid är bortåt en 8-9 km. Mer hinner jag inte efter jobbet innan det mörknar. På helgerna däremot försöker jag ofta få till åtminstone en mil. Ljuvligt är det! Idag skippade jag det, dock. Jag vet inte.... Jag har varit frusen och lite trött hela dagen. Och jag försöker lyssna inåt. Inte göra det som inte känns bra. Men imorgon är det på'at igen! Då är det ju tisdag och därmed är det dubbelpass som gäller: powerwalk och Nautilus!












I lördagsmorse var jag uppe tidigt och powerwalkade och gymmade. När jag gick hemifrån vid niotiden var det 3 minusgrader och solen sken. Jag kände att det var läge för lite bilder så jag tog med Stora Leksaken (som i det här fallet alltså är en kamera, mind you...) för en extra sväng i något mer normalt tempo.


















Helgen har i övrigt förflutit i långsamt tempo. Det har känts lite kluvet; både välbehövligt med paus från vardagslivet som kan vara krävande emellanåt men jag har också känt av en stor saknad och längtan, främst efter mina barn men det var också länge sedan jag träffade mina närmaste vänner nu och det behöver jag göra ibland! Det kanske vore läge att invitera dem på en promenad-, spel- och god mathelg till ackompanjemang av gott vin? Det tål att funderas på! Men jag hinner ju fundera ett bra tag; de närmaste helgerna är jag ganska upptagen. Inför den stundande helgen smider jag som bäst planer med systerdottern Fanny, 10 år, hur vi ska kunna mysa ordentligt på fredagkväll när småkillarna somnat. Just nu lutar det åt godis, popcorn och Idol på teve.

Syrran och hennes sambo firar någon slags jubileum (jag har inte riktigt koll på vad - men kanske har de varit förlovade i fem år?) och ska åka till Stockholm för att enbart ägna sig åt absoluta vuxensaker som att i lugn och ro avnjuta La Traviata på Kungliga Operan och Kinautställningen på Östasiatiska Museet. Och för min del är det payback time; så många gånger som syrran ställde upp i sin ungdom och var stand-in för mig när mina barn var små så är det bara att spotta i nävarna och ställa upp tillbaka, nu... Så jag ska åka till Kil (ett par mil utanför Karlstad). Och jag tycker det ska bli roligt. Jag behöver ju inte uppfostra de små liven utan kan med liv och lust gå in för att skämma bort dem å det grövsta. Jag tar med mig godis, någon bra film de inte sett och så såpbubblegevären, förstås! Sedan ska vi belägra deras grannar, eller nåt.

... och en fundran... Jag såg i söndags att det ska bli en stor Kinautställning på Kalmar Slott under 2008.

















(Kalmar Slott)
Vågar man kanske hoppas på att det är samma utställning som på östasiatiska? Hmm...

På jobbet har det varit upprört idag. Någon har gått in i omklädningsrummen vid idrottshallen och stulit ett par mobiltelefoner, ett par tröjor, ett par skor och en skinnjacka. Så jämrans meningslöst och korkat. Visst - eleverna borde vara medvetna om att eftersom omklädningsrummen inte går att låsa så bör alla värdeföremål (eller egentligen allting) tas med in i idrottshallen. Så skedde alltså inte denna gång och huruvida tillfället gjorde tjuven eller det var en mer överlagd räd står skrivet i stjärnorna.

Jag frågade kollegorna om vi skulle låsa våra arbetsrum nu, men det tyckte alla var rätt överdrivet. Och i viss mån förstår jag ju hur de resonerar - det skulle signalera misstänksamhet och misstro gentemot det stora flertal som är hur skötsamma som helst och som är vana vid den öppna dörrens politik. Och så länge inget händer är det ju egentligen väldigt skönt att slippa känna det som om man jobbar i Fort Knox - så hade vi det ju på skolan där jag jobbade i Falkenberg och det stals dessutom i alla fall...

Och det finns andra problem att slåss emot. Ett litet gäng (både nuvarande elever och före detta) som har Sverigetröjor, kängor, hängslen, kniv på fickan och en attityd som stinker. De drar sig inte för att hota och trakassera - även fysiskt - vem som helst av skolkompisarna som råkar komma i deras väg och vid konfrontation med vuxenvärlden (som jag faktiskt tror är en helt främmande värld för dem) rycker de mestadels på axlarna och flinar. Vi vet också att det inte bara förekommer alkohol (som nästan känns "okej" i sammanhanget...) utan också frekvent rökande av illegala substanser. Det inte bara röks på skoltid utan dessutom bedrivs det handel med det, strax utanför skolområdet. Och det känns som att inget görs åt saken! Skolan (ledningen) fokuserar på tobakspolicyn, likabehandlingsplaner och antimobbningskampanjer men verkar glömma bort vad de här individerna sysslar med på den fronten och kanske också vad det i förlängningen kan leda till när det gäller hur man uppträder och hur en ökad tillgänglighet är en uppenbar risk även för andra elever. Så vad ni än gör; tro inte att det där är storstadsbekymmer - skit finns överallt och har en tendens att stänka upp dessutom...

Nåväl - jag avrundar dagens blogg med ett par mindre lyckade makrobilder. Inte tillräcklig skärpa i dem, men jag gillar dem ändå i sin enkla skönhet.












Bokollonskal.












Vackert!

That's all for now, folks! Och kom ihåg följande arabiska ordspråk:
"Varje dag av ditt liv är ett blad i din historia"

... i vilken vår hjältinna hinner med

Idag har jag haft en synnerligen effektiv dag på jobbet! Det känns bra! Jag har hunnit rätta en massa diagnosprov, har hunnit ha bra samtal (jobbrelaterat, privat och sanslöst roligt) har sorterat, kopierat elevarbeten för "portfolion", har skrivit "skriftlig information" om samtliga mina nior. Informationen skrivs in i en databas (PODB) och sedan kan respektive mentorer sammanställa alla undervisande lärares kommentarer och synpunkter inför utvecklingssamtalen, som nu är i faggorna. När jag satt där och skrev insåg jag att jag verkligen är tokförtjust i den där nian jag undervisar i religion. De är högljudda och bullriga och pratar alldeles för mycket om allt utom det de egentligen ska prata om men vi har lektioner fulla av energi, av diskussioner om högt och lågt, vi har roligt och på något förunderligt sätt sker dessutom inlärning! Jag blir ledsen när jag tänker på att jag bara ska ha dem den här terminen (även om 2-3 lysande stjärnor kommer att lysa upp mina dagar på Svengen även under våren). Vi som just har kommit igång - vi skulle kunna uträtta stordåd tillsammans om vi fick hålla på en termin till.

Efter jobbet gick jag till byns drop-infrisör och fick mitt trötta, slitna hår åtgärdat. Topparna var slitna och trista och fast hon tog en rejäl bit så ser håret nästan längre ut, och framförallt känns det så mycket bättre! Jag avgav ett löfte att jag skulle komma tillbaka inom 6-8 veckor - vem vet, kanske kommer jag att hålla det, rentav? Annars får det gå alldeles för bedrövligt lång tid mellan klippningarna av ingen särskild anledning alls.

När jag var klar och lite sådär friss-fluffig i håret (jag lyckades släta ut det direkt...) gick jag över till affären och köpte hem lite förnödenheter i form av kaffe (Blue Java), keso mini och satsumas. Och så kom jag på att jag hade en avi i väskan så jag gick tillbaka in i affären och löste ut ett paket från en liten indisk krämare. Paketet innehöll en DVD med tecknade avsnitt ur Mahabharata och två avlånga, små vackra tavlor med Krishna och Radha och Ghopis i en lite naivistisk stil som är typisk för Orissa (en provins i östra Indien).

















(Krishna och Radha)

I paketet låg också en liten statyett av Sarasvati. Jag hade faktiskt köpt en statyett av Lakshmi (det är bara en månad kvar till Diwali!) men orka byta en grej från Indien. Frakten kostar mer än grejen, ju.

















Och hon är vacker!

Väl hemma bestämde jag mig för att inte gå ut och gå - jag har sovit fullständigt uselt inatt och har varit frusen hela dagen. Så istället lagade jag mig en liten tallrik med kronärtskockshjärtan, bröd, tomater, keso och rökt skinka och slog mig ner med det, Lars Winnerbäck och lite läsning.

Nu ska jag hinna med två saker till innan jag lägger mig; dels ska jag se en film om betyg och bedömning som vi ska diskutera på morgonmötet imorgon bitti och dessutom komma på kluriga frågor kring till ett seminarium senare i höst. Och dels ska jag hinna ta mig ett bad. Ett varmt, skummigt bad i ett badrum enbart upplyst av några värmeljus. Kanske blir det Transsiberian Orchestra på stereon...

Och kanske, kanske blir det en snabbsväng på msn (har redan hunnit ett samtal där med Lillmysen som nu börjat nedräkningen inför julen som han ser fram emot att tillbringa här!) och Facebook så jag kan prata lite med mina barn utan att ruinera mig. Men med Lakshmi som övervakare av mitt hushåll är jag inte orolig. Och så har jag ju plötsligen blivit med Sarasvati, också. En händelse som ser ut som en tanke om man betänker att den temperamentsfulla Sarasvati är vältalandets, de sköna konsternas och undervisningens gudinna och har sina flesta anhängare bland människor som arbetar med lärande. Hon anses också vara en konkurrent till Lakshmi och finner sig inte i att man enbart dyrkar henne; då tar hon tillbaka alla sina sköna gåvor...

















(Lakshmi)

... i vilken vår hjältinna ägnar sig åt sig själv

Igår vaknade jag före åtta. Jag låg kvar en stund i sängen och läste ut Drouggeboken. Den ger mig både obehagskänslor och energi... Sedan rullade jag mig ur sängen och apterade kaffebryggaren så att kaffet var klart när jag klev ur duschen. Det fick bli mina FinFredagskläder och så styrde jag kosan mot stationen där jag tog tåget in "till stan", som de säger här när de menar att de åker in till Växjö. För mig låter det som att byn här skulle vara något slags förort till Växjö, men med tanke på avståndet och den mellanliggande storskogen känns satellitkommun isåfall närmre sanningen.

Att åka tåg in till "stan" går betydligt snabbare än att köra bil. Bilvägen (25:an) är dessutom fruktansvärt trist att köra/åka så tåget vinner även i det avseendet. Jag lyssnade lite på min mp3-spelare (en gammal Creamplatta) och skrev lite analoga grejer och vips! så var jag framme. Mitt huvudsakliga ärende var att köpa mig ett par nya träningsskor och jag var fast besluten att den här gången skulle det få bli ett par Nike. Och ändå kom jag hem med... tada!... ett par svarta Reebok som är intill förvillelse lika mina förra, som i sin tur är snarlika de jag hade dessförinnan.
Förklaringen ligger i att jag i och för sig gillar svart, men att Reebok dessutom verkar tillverka sina pjucks med direkt adress till mig. Jag bara tar dem på mig och sedan är det som jag alltid haft dem. De stöder där de ska, släpper efter där de ska, skaver aldrig och fjädrar så skönt när jag går. Den här gången var priset dessutom alldeles tacknämligt - jag kom undan med blotta förskräckelsen som i det här fallet handlade om åttahundra spänn. Jag trodde inte jag skulle hitta något bra under tolvhundra.

Men skorna köpte jag på slutet av mitt stadsstros. Orka kånka omkring på en skokasse i butiker och på fik. Jag gick till Lagerhaus och köpte... inget! Det ni. Men jag bunkrade lite hårfärg hos en söt kille med halvlånga polisar. Jag tror han var straight, dessutom. Inte för att det spelar mig någon roll - jag skulle ju bara handla av honom - men det var en sådan där nanosekundsreflektion jag gjorde. Sedan gick jag in på H&M i samma galleria och köpte på mig några tajta, billiga toppar. Inte bara för egen del - de är en del i ett av mina små "projekt"; jag ska förse dem med texter och sedan skänka dem till bl a mina döttrar (som jag hoppas inte läser det här, för då försvinner ju överraskningseffekten till viss del). På Panduro hade de färgtuber med glitterfluff för textskapande, men tyvärr inte i mörkrött som jag ville ha. Jag får nog kolla över nätet vad som kan finnas att beställa där. Dock köpte jag en svart och en silver. En riktigt snygg lila har jag redan härhemma.

I övrigt blev det mest små attiraljer som rengöringscrème, lite underkläder (jag besparar er detaljerna där) och en svart, virkad sjal på Indiska. Den blir både snygg och varm till mina lila tröjor.

Solen värmde något alldeles underbart och min svarta, korta kappa kändes varm och tung. Jag ville sitta ute i solen och dricka kaffe men det fanns tyvärr nästan inte en enda uteservering kvar. Jag gick bort till Askelyckans, men där är ju jämt så tjockt med folk. Det var kö nästan ut på gatan och serveringen i trädgården såg ut att vara knôkafull. Så jag vände och traskade bort till Wayne's istället. Där brukar vara mysigt att sitta men just den här dagen kändes det mest instängt och inte blev det bättre av en tvååring som vrålade sig igenom halva min fika. Stackars unge - och stackars föräldrar.

Men det var ändå gott att gå där på stan mol allena bland allt folk, titta sig omkring och bara vara. Jag gillar det. Skulle utan problem kunna tillbringa timtal ensam med att bara sitta någonstans, sippa på en kaffe och glo på folk. Ett underskattat nöje!

Frampå dagen tog jag tåget hem igen och lagade lite middag. Tänkte sova middag, men sömnen ville inte infinna sig så jag skrev lite istället och började med Penetrering (Drougge...). Jag gillar hennes språk! Jag vet att jag läste någon av hennes tidigare böcker (kan ha varit Slyngstad events) utan att riktigt gilla den. Men ibland är det bara så att jag är kalibrerad för något helt annat. Jag ska ge den en ny chans, tror jag.

Kvällen framflöt stilla i min tevesoffa med en stor skål popcorn, teven gick lite på tomgång med Postkodmiljonären och liknande lördagsprogram. Att kalla dem lättsamma är en underdrift. Vore de inte inuti teven skulle de segla iväg upp mot taket som heliumballonger. Fötterna på bordet, laptopen i knät (var har man annars en lap top?), kuddar bakom ryggen och kaffe i muggen. Jag fick en del skrivet samtidigt som jag pausade med slösurfande lite här och var. Rätt vad det var zappade jag över och insåg att jag missat en isländsk film som verkade bra. Men jag vill se en film från början; inte ramla in någonstans halvvägs. Synd.

Lite msn'ande hanns också med, mestadels med Johanna och Linus som bägge skulle ut på festligheter; Johanna med kompisar i Falkenberg och Linus med sina nya roomies i Gol.

Grannarna här hade fest men störde inte särskilt mycket; det var väl mest vid två-tre när alla skulle ut och hem som det blev en del larmande ute i trappuppgången. Inga foppatofflor där inte; bara genuina träskor, av slamret att döma. Ganska mycket gap-und-schkrik (intern terminologi som bara mina barn kopplar) ute på parkeringen också innan de rullade iväg. Men jag störs inte av sådant. Då var det värre när tjejen vägg-i-vägg verkade få tjockt med spö av sin pojkvän. Lyckligtvis verkar hon ha gjort sig av med honom för där är lugnt och stilla igen - med diverse avbrott för tevespels- och musiklarmande, dårå.

***

Idag är det vad SMHI kallar "växlande molnighet med uppehåll" och jag samlar mig för att gå Långa Rundan. Den jag gick förra söndagen i ösregn och i onsdags i strålande sol, med resten av skolan. Jag utmanar Reebok och tar på mig nya skorna. Jag lär inte få skav av dem i vilket fall.
Mp3-spelaren är laddad, jag har spring i benen och en smula söndagsångest. Veckans som kommer kan bli stökig; jag har blivit ombedd att eventuellt ta hand om hemundervisning för en tjej en vecka, eller tre, men har inte fått något besked än om hur det blir. Så jag vet inte om jag ska planera för vikarier, eller ej. Jag vet inte vad jag ska jobba med tillsammans med henne, om det nu blir av. Jag vet inte ens var hon bor, förutom att det är ute i bushen någonstans och det innebär att jag måste boka en bil från jobbet; en sådan där med jobbigt alkolås. Inte för att jag har någon alkohol i kroppen, men låset är lite lynnigt på de där bilarna. Man ska blåsa ut på ett visst sätt och med ett visst tryck och sedan inhalera enligt samma skumma kriterier och det brukar vara ett himla meck innan man kan starta eländet. Som smör på fläsket ska alla skriftliga omdömen om niorna vara inne senast fredag och jag fattar inte hur jag ska hinna det om jag ska gå in och bryta schemat...

Ska bara dricka ur kaffet först och få på mig träningskläderna. Behöver rensa hjärnan, tror jag!

... i vilken vår hjältinna har Fin Fredag

Alla mina fredagar är Fina Fredagar. Men en del är finare än andra. Detta är en sådan. Jag vaknade strax före sju och kände mig inte ett dugg stressad, fast jag råkat stänga av väckningsfunktionen på telefonen, istället för att snooza som tänkt var. En kvart för länge sov jag, men det kändes lugnt ändå. I lugn och ro gjorde jag mig i ordning. Fin Fredag brukar kräva kjol och idag fick det bli den nya svarta i manchester. Lite kort kanske, men inte så det känns genant. Till det svarta strumpor och en väldigt snygg lila tröja med långa smala ärmar och båtringning. Jag har kommit på att jag klär väldigt bra i lila, så jag ska nog skaffa mig något mer i den färgen. Svarta stövlarna som jag köpte i Falkenberg till det och så nya duffeln som jag köpte i Växjö förra veckan. Jag kom på att vinröd halsduk till detta inte vore särskilt snyggt och gjorde en mental notering om att skaffa mig en annan.

Första lektionen var en 1-till-1-lektion med en kille som är väldigt svag i engelska. Vi övade a och an och det gick riktigt bra. Jag tokberömde honom och han sken som en sol. Sedan var det mina killar i nian och de är så roliga och har verkligen börjat anstränga sig att prata engelska. Tänk vad lite betygsflås i nacken kan göra... ;-)

Därefter återstod bara att inta lite fredagsfika med kollegorna innan det var dags att gå hem. Fredagsfikat är en återuppstånden tradition där vi turas om att fixa lite gott till kaffet. Vi är så många att det troligen bara blir en, eller möjligen två, tillfällen per läsår som man måste rådda med dylikt. Jag och min co-mentor Bosse har paxat fredagen i vecka 2/08. Fram till dess var redan alla fredagar bokade.

Efter jobbet ilade jag hem, bytte om till träningskläder och drog till gymmet för en skön genomkörare. Hem igen, äta lite gröt och ta en välbehövlig dusch och slöa lite vid datorn innan det var dags för After Work; en väldigt anspråkslös, men trivsam, historia på Nöjeshuset här i byn. Där finns möjlighet att äta och dricka gott (fast jag drack bara en Cola Light eftersom jag eventuellt skulle vara chaufför till Karlshamn ikväll) och så kör vi några bowlingserier. Idag kunde jag inte stanna så länge för jag hade en avtalad fikatid på Konditori Fenix dit jag promenixade för en kaffe och en skinkmacka. De har egentligen inte sådana jag vill ha, men jag ber så snällt och då gör de mig en grov fralla med minimalt med smör på och en skiva rökt skinka.

När fikan var slut och middagen inhandlad var det skönt att komma hem och inleda lite seriöst slackande. Jag pysslade lite i Facebook och började skriva några rader ( jo - faktiskt!!!) på mitt eventuella "projekt" innan jag kavlade upp ärmarna och bakade vit pizza:

1/4 pkt jäst
1 dl ljummet vatten
0.5 msk olivolja
2.25 dl vetemjöl
salt

som geggas ihop och får jäsa en stund medan man förbereder fyllningen:

2 dl viktväktarnas fraîche (det går utmärkt med fet-fraîche också, om man struntar i kalorierna)
50 g riven ost 10% (går givetvis bra med fetost också)
lite krossad piripiri (eller red hot chili-frön)
salt
grovmalen svartpeppar
typ 75 g rökt strimlad skinka (eller en härlig salami för dig som kan unna dig sådant)
som rörs ihop till en... röra.

När degen är jäst, utkavlad tunt och lagd på plåt, breder man ut röran över den och toppar sedan med valfria mängder av skivade champinjoner och tomater samt oregano.
Pizzan gräddas ca 10 minuter i 250 grader.

Denna anrättning har jag avnjutit med ett par glas gott KWV Roodeberg av den sort som återfinns på bag-in-box. Sämre kvällsmat/middag har jag definitivt ätit.

Idag fick jag en förfrågan från Jenny igen. Den här gången rörde det något som helt klart hör mer till min tänkbara kompetenssfär än teknisk tvättmaskinssupport. Hon mailade mig via Facebooken och undrade:
"hej mamma!
du som e intresserad av historia... jag har nyss fått höra om en viss Pol Pot...jätte hemsk historia från kambodja på 70 talet...vet du vem det e?
jag undrar om du som e så duktig på att skriva å sammansätta, skulle vilja skriva en typ uppsatts om det till mej?vill jättegärna lära mej mer om det!
å va konstigt att man inte fick lära sej om det i skolan!?
gör bara det om du vill å har tid!(å posta det hem till mej)=)
saknar dej jätte mycke å det ska bli jättekul när du kommer!
pussuss"

Ehmm... Vad göra? Jag har ju ganska nyss gått och funderat på vad jag ska ta upp i vårens kurs i historia (industriella revolutionen t o m nu, är det den ska innehålla) och känt mig frustrerad över det faktum att oavsett hur jag gör så kommer vi bara att kunna skumma ytan på en del och missa massor. Men... det här ska jag ta tag i; både för Jennys räkning och min egen i ett eventuellt längre perspektiv. Till att börja med berättade jag för henne i ett svarsmail om vem Pol Pot och de röda khemerna var och hur de systematiskt utrotade t o m folk som bar glasögon, eftersom glasögonbärande kunde betyda att man var intellektuell... och så tipsade jag henne om att - som en "mjuk"-start leta upp "Killing Fields" och titta på.

(Medan jag skriver det här lyssnar jag med ett halvt öra på Idol och förvånas över att så gott som samtliga deltagare förefaller sjunga ungefär en halv tonart högre än vad deras röster pallar...)

Men åter till historiefunderandet. Det är ju inte bara Pol Potregimen... hur ska man hinna med kalla kriget, 68-rörelsen, Pragvåren, Vietnamkriget, glasnost och murens fall, Operation Desertstorm, kriget på Balkan, Himmelska fridens torg, Kinas behandling av Tibet osv osv... och dessutom inte missa världskrigen... förintelsen... mellanöstern... och fan... och hans mormor... på en termin? Det är antagligen lika omöjligt som att hinna med fem världsreligioner, Kinas och Japans religioner, naturreligioner, schamanism, New Age, wicca, satanism, djävulsdyrkan, etik & moral, låta eleverna pröva sina vingar vad gäller resonemang kring de livsviktiga frågorna och samtidigt ge dem en möjlighet att se hur allt detta påverkar oss alla och samhället - både nu och historiskt - och samtidigt hur detta tar sig uttryck i konst, musik, litteratur, drama etc, på en termin (med 160 minuters lektioner/vecka). GAH!

Karlshamn frös inne. Tanken var att kolla in AC/DC Jam på Compagniet, men vid närmare eftertanke kändes det en smula ovärt att köra såpass långt en småsömnig fredagskväll efter en ganska tuff arbetsvecka. Visst hade det varit kul med lite livemusik och kanske mingla med lite boardfolk men såhär när jag sitter i soffan med fötterna på bordet, ett glas vin inom räckhåll, god mat i magen och lite tända ljus och dessutom ljuvlig whisky inom hämtehåll (skafferiet) om andan skulle falla på, så känns det ändå som ett bra val att stanna hemma.

(Varför är tjejerna i Idol generellt mycket snyggare än killarna?)

***

Och så Unni Drougge, då. Jag har inte läst så långt än, men den ger mig the creeps. Jag får en obehaglig känsla i magtrakten när jag läser den och - vilket verkligen inte hör till vanligheterna - jag har svårt att läsa mer än en liten bit i taget. Så hårt tar den mig. Fan, också.

... i vilken vår hjältinna raggsocksmyser

Jag sitter här i soffan och är helt matt. Jobbdagen har varit bra och när jag kom hem väntade kaffe och en smarrig kanelbulle på mig. Sedan var det dags att dra på skorna (de gamla Nike - de "nya" Reebok fick dödsstöten igår...) och powerwalka mig mot gymmet. Det är märkligt hur kroppen, eller kanske snarare sinnet, liksom ställer in sig på något och hur en skön förväntan uppstår. Poweryogan är så skön och rolig och rogivande (samtidigt som det är ett ganska tufft pass - tro inget annat!) att jag riktigt längtar dit redan på morgonen! Efter passet powerwalkar jag mig hem och de första hundra metrarna är tunga - muskelminnet är fortfarande inställt på helt andra övningar, men sedan får jag upp farten och ångar på. Jag ratar hårdrocken till förmån för helt andra tongångar när jag går; det blir en hel del techno och eurodisco. Inget jag någonsin ever skulle lyssna på annars, men det finns en energi och en puls som driver på mig. Idag var det bl a Leila K; någon som minns henne?

Väl hemma dricker jag en massa vatten och idag blev det sedan en god röra på keso mini, räkor, sallad och fint hackad rödlök, toppat med grovmalen svartpeppar. Jag åt framför teven medan jag med ett halvt öra och öga glanade på Skolakuten. Det skulle handla bl a om den nya lag som säger att en skola numera får flytta en mobbare - och det oavsett vad mobbarens föräldrar tycker om det - i stället för att, som tidigare, offret tvingas flytta/byta skola. Jag hade vissa förväntningar, men tycker nog att inte mycket matnyttigt blev sagt. Dock ska jag fortsätta kolla på programmet - om inte annat får jag väl lite samtalsämnen till fredagsfikat på jobbet...

Jag var lite frusen (jag blir ofta det efter träning) så istället för en snabb dusch tappade jag upp hett badvatten, hällde i lite skönt skummande duschcrème, tände en massa ljus och satte på Transsiberian Orchestra's Beethoven's Last Night, tog med mig Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek (där det fina, pärliga bokmärket nu sitter) och la mig i badkaret. Efter en stund stod jag inte ut längre, det var så varmt och jag blev helt matt. När jag gått upp fick jag sätta mig en stund och bara andas sakta; det kändes som jag skulle svimma. Och hjärtat bultade sådär tungt och galet som det gjorde inatt när jag vaknade och inte fick ner det i varv (och kunde somna om) på nästan två timmar. Nu har det dock stillat sig och jag sitter i morronrock med raggsocksfötterna på soffbordet och slökollar nyheterna på SVT2 och känner att jag är så trött att det snudd på känns som en utomkroppslig upplevelse. Tror att jag ska lägga mig riktigt tidigt och bara glida bort.

Jag har msnat lite med Lillmysen som bara jobbar och jobbar och trivs gott däruppe bland fjällen. Och så har jag småpysslat lite med Facebook. Men bara lite. En del sitter där i timtal, säger de. Så kul är det ändock inte, tycker jag.

Dessutom tror jag att jag kommit på en sak att skriva om. Inte här, alltså, utan ett uppslag till ett lite längre skriveri. Kanske rentav med ett lite annorlunda grepp. Mer kan jag inte säga just nu. Dels måste jag tänka en del på det, dels måste jag se om det blir något skriv. Men om det blir det kan det nog tänkas att jag lägger ut smakprov här vad det lider.

Nu ska jag laga mig en mugg te och sedan får det bli horisontalläge och kanske några sidor i Drouggeboken. Jag kan inte låta bli att fascineras av henne. Jag ska ta tåget in till Växjö på lördag för att köpa nya träningsskor. Ska se om jag hittar någon mer av hennes böcker att köpa.

Over and out.

... i vilken vår hjältinna knäcker och faller till föga

Jorå. Som jag knäckte idag! Wohoo! Skolan skulle, till förmån för barncancerfonden, genomföra den s k "skoljoggen". De som ville jogga milen (som jag f ö gick så sent som i söndags) fick sticka iväg nästan 15 minuter innan det var 7:ornas tur att börja gå. Jag väntade in min klass men så snart de startade drog jag iväg i min egen takt, i den helt ljuvliga - och ganska plötsliga - brittsommarvärmen. Jag avskyr att gå sakta. Så jag ångade på. Redan efter ett par kilometer gick jag ikapp, och förbi, de första "joggarna"... och sedan plockade jag dem en efter en längs hela vägen. Haha - jäklars vad de kände sig ägda när en fröken inte bara hann upp dem (gåendes) utan dessutom gick förbi! Några började springa men då joggade jag lite lätt och eftersom de troligen bränt allt krut i början av rundan så orkade de inte springa många meter innan de tröttnade. Givetvis var jag inte först tillbaka till skolan. Fattas bara. Men jag passerade nog de flesta och det var faktiskt skitkul! Japps. Så barnslig är jag. ;-) Att jag dessutom fick ett rejält powerwalkpass på betald arbetstid tackar och bockar jag för.

Ikväll hade vi krismöte i Köriosa. Vår körledare slutar och det har visat sig toksvårt att hitta en ny som är lika kompetent (både musikaliskt, pedagogiskt och socialt) som "vår" Å. Vi fikade (obligatoriskt) och diskuterade lite allt möjligt, som t ex en stundande fest (kan vi inte repetera ihop kan ju ju ändå festa ihop, eller hur?) och en eventuell repertoar inför julkonserterna om vi nu skulle få tag på någon som tar hand om oss. Och innan mötet var slut lyckades vår sekreterare faktikst få tag på en tjej som visat ett visst intresse och hon tackade ja! Gutt! Jag gillar verkligen det här med att sjunga i kör och alldeles oavsett vad jag tycker om kyrkor och religion ska det bli väldigt coolt att få sjunga Deck the Halls, White Christmas och lite annat jul-lullull i Emmaboda kyrka med den ljuvliga akustik som är där.

Ehm... Jag måste erkänna en sak. För bara ett par veckor uttalade jag på Boarden att helvetet troligen skulle frysa till is innan jag skaffade Facebook. Och plötsligt sitter jag här och har inte bara skaffat det utan dessutom addat en massa folk jag känner och inviterat ännu fler. Vetefan hur det gick till..? Just nu är det ju kul, men jag har en känsla av att det är ungefär som när jag var liten och vi byggde kojor och startade hemliga klubbar; det roliga var ju byggandet och startandet (hemligt språk, stadgar etc). När allt sedan var klart så satt vi ju bara där i kojan och var... hemliga.

Tills vi byggde en ny. Och startade en ännu hemligare klubb.

Ptja... Vad finns mer att skriva om en kväll som denna när oktobermörkret lagt sig kompakt därute? Ska jag skriva om min "mentor" som jag återfått kontakten med och hur skönt och märkligt det är med gamla vänner som man inte haft kontakt med på länge, men när det väl händer så knyter man bara an där man slutade och liksom fortsätter samtalet? Eller kanske rentav om sanslöst roliga och smarta pluggkompisen C. från högskolan som jag kom att tänka på häromdagen, drog iväg ett mail till - utan att få svar - och så dök hon plötsligt upp i min... *host*... Facebook? Eller brevet som låg här när jag kom hem igår, med en omtanke och ett egenhändigt tillverkat bokmärke, från raraste I? Eller ska jag skriva om hurusom nästäldstan Jenny ringde mig, smått desperat, och ville ha lite teknisk handledning i hur man lagar en tvättmaskin som plötsligt bestämt sig för att lägga ner, mitt i ett program? Hahaha... det är fantastiskt vad ens barn tror en om mycket ibland... Laga tvättmaskin? Moi?

Kanske ska jag skriva om den småtrevliga boktraven jag beställt från Bokus och som jag hämtade ut idag? Den innehöll Madame Terror (Jan Guillou), Hon och han. Sambo i Sumpan (Annika Sundbaum-Melin/Henrik Kolbjèr), Nya författarskolan (Göran Hägg) och Boven i mitt drama kallas Kärlek (Unni Drougge). Så läsningen är räddad för några dagar framöver. Och så får jag ju användning för mitt fina bokmärke! :-) Vad jag ska med den där författarskolan till är jag inte riktigt klar över, men den kändes som en givet köp när jag gjorde beställningen. Visst när jag en dröm om att någon gång skriva Den Stora Romanen, men troligtvis skulle det bli en nyckelroman och såpass utlämnande att jag skulle bli mer berömd för alla stämningar jag skulle få på halsen, än för boken och dess litterära värde i sig... *s* Jaja, vi får väl se. Den kreativa bomben tickar fortfarande.

Jag var nära att desarmera den idag - åtminstone tillfälligt - eftersom en av mina kollegor påstod att Konsum sålde helsvarta shoppingskassar av tyg jättebilligt. Döm om min besvikelse när jag gick dit (jag skulle ändå köpa räkor och lite grönsaker till en smaskig middagswok) och såg att de a) hade ett jättestort färgglatt tryck (till förmån för något med barn - jag minns inte vad) på ena sidan och b) att de kostade 59 spänn styck. Det är inte min uppfattning om "billigt". Annars hade jag redan i huvudet designat skitfina kassar med tänkvärda Zappacitat (av typen Nobody looks good bending over. Especially when picking up a cheque eller Nobody looks good in brown lipstick), nitar, döskallar och andra rockattribut som jag exempelvis kunde julklappat hårdrockande barn och vänner med. Andra också, för den delen. Men det snöt sig alltså. Alternativet är att köpa kraftigt svart tyg och sy kassarna själv. Men då måste jag dessutom få symaskinen lagad (den är fortfarande sönder efter bataljen inför SRF -06, då jag skulle sy in ett par jeans och den vägrade samarbeta) och plötsligt känns hela projektet tungrott.
Och bomben tickar på...

Jag skulle också kunna skriva om andra saker. Sådant jag tänker på mest hela tiden nu och som på något vis, mitt i allt det roliga och sköna med livet, hämmar mig, förtar en del av den där glädjen och lämnar mig kringskuren, i otakt, villrådig och med en känsla av att inte riktigt ha styr på det jag vill ha styr på. Men det gör jag inte. Inte nu. Och inte här. En annan gång, kanske.