Lång dag idag. Var på jobbet en stund före åtta. Lektion efter lektion. Knappt en enda lucka emellan. Och när det var en lucka var det möte. Hinna prata med goda vänner/kollegor och uppdatera varandra på våra liv. Och en toksnabb Kryssebodarunda på lunchen - ljuvligt i vårsolen och värmen! Efter dagens lektioner var det dags för möten igen; ämneslag och sedan arbetslag. Och, som lite avrundning, vara med på del av ett utvecklingssamtal. Sedan var jag mogen att gå hem. Men nehej, då... det var ju den månatliga filmkvällen. Vi såg This Is England och jag drack ett litet glas vin och blev nästan illamående. Borde nog ätit något substantiellt innan. Filmen var dock mycket bra och kvällen fortfarande ljus när jag gick hem. Me like!
Jag blev dock rejält uppiggad av att hitta Burg Herzbergbiljetterna på hallgolvet när jag kom hem! JÄJ! Nu blir det åka av! Ett telefonsamtal från Bästaste A och ett positivt mail från en annan god vän piggade upp ännu mer!
Ha en fin kväll, me lovely ones - själv ska jag bara slacka nu!
måndag, mars 31, 2008
söndag, mars 30, 2008
... i vilken vår hjältinna fullföljer sitt uppdrag
Jag tänkte kombinera min milslånga runda med att spana efter "födelser", i enlighet med veckans uppdrag. Sålunda rustade jag mig med min lilla Ixus och gav mig ut i "våren". Det blåste rätt bra, men vinden var en mild sydsydost som nu, såhär mot slutet av eftermiddagen, visat sig effektiv som snösmältare.
Det såg dock klent ut vad gäller vårtecknen. Tranorna jag hörde innan påsklovet har säkert flugit vidare och några andra fåglar hördes inte heller vilket iofs kan bero på att jag lyssnade på Lars Winnerbäcks Daugava och sedan Creams Disraeli Gears.
Min väg går ju genom Vilhelm Mobergland. Bjurbäcken - vid vilken Moberg växte upp och enligt legenden snarade fisk - finns med - med sitt rätta namn - i bl a Raskens. Några kilometer bort rinner den också förbi min arbetsplats (a k a Bjurbäcksskolan) och sedan ut i den lilla ER-sjön (vilket är ett väldigt fult namn på en söt liten anlagd sjö) för att sedan, så småningom, ansluta till Lyckebyån och rinna ut i Östersjön (avd. värdelöst vetande som kan komma att dyka upp i en lokal variant av Postkodmiljonären?).
När jag gått några kilometer till (faktum är att springet i benen blev så pockande att jag helt enkelt var tvungen att springa lite - och då helst i uppförsbackarna) mötte jag en annan motionär. Det hör verkligen inte till vanligheterna; jag brukar få rå om min runda alldeles själv. Men vi hejade glatt (det gör man här i Byn) och fortsatte åt våra respektive håll. Runt vägkröken stannade jag sedan till, mycket kort, och skapade en liten "village road art"-grej av hastigt flyende karaktär.
Jag har nog inte byggt någon snögubbe sedan eldkvarn brann, faktiskt. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Och det här huvudet kvalar nog inte in som snögubbe heller, förresten. Det ser mer ut som en snö-westie..?
Att jogga är faktiskt väldigt skönt och får jag bara in flytet så är det på något vis mindre ansträngande än att powerwalka. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag kanske använder muskler som helt enkelt är bättre utvecklade? Jag valde dock att jogga enbart kortare sträckor eftersom jag dels är rädd om mitt högerknä (gammal krigsskada... ;-)) och dels hade en massa prylar i fickorna (kamera, mobil, nycklar, pengar) som skramlade omkring. Sådant är störigt. Men nästa gång jag ger mig ut får det bli med tomma fickor!
Med bara någon kilometer kvar in till Byn fick jag då äntligen lön för min spanarmöda. I ett litet söderdike hukade de; tre små taniga vitsippor:
Och därmed tänker jag förklara veckans uppdrag avklarat. Iofs träffade jag en blivande pappa i fredags också (enligt beräkningarna skulle bebben komma som igår - men vad bryr sig bebisar om tidtabeller?) men eftersom jag inte träffade mamman eller kotten så räknas det inte riktigt.
Nästa veckas uppdrag blir: Berätta om ditt favoritställe att skriva på. Det ska nog ordna sig - jag vet ju redan var det är, även om jag inte kan göra det så ofta...
Jag avrundade min sköna, milslånga vända med att köpa DN i kiosken och sedan gå till affären och köpa veckans lunchmat (yoghurt och frukt). Det var ett klokt drag för när jag kom hem kände jag mig ruggigt trött och seg. Jag hade aldrig orkat uppamma någon ork till att gå ner och handla senare idag. I stället lagade jag frukost (ja, en väldigt sen sådan - men dock en frukost... ;-)) med havregrynsgröt och sedan fixade jag mig en kanna kaffe, tog kaffemuggen, DN, kudde och filt och la mig i soffan. Leonard Cohen på stereon och teven på tyst (ett program på Nature om pelikaner... man brukar säga att alla djurungar är söta men pelikaner har fruktansvärt ful avkomma!) och så småslumra lite, sippa kaffe och bläddra i DN. Jag var så avslagen att jag först inte ens märkte att söndagsbilagan saknades... *muttra* Å andra sidan hade jag att göra ett bra tag med de övriga delarna och orka gå ner till kiosken och säga till.
Nu väntar en jobbvecka och även om jag njuter av min ledighet kommer det att kännas helt okej, faktiskt, att komma tillbaka och t o m känna mig lite pigg, utvilad och taggad! Jag ser fram emot att träffa både elever och kollegor! Visserligen är det nu en lång räcka veckor till sommarlovet och väldigt lite ledigheter som bryter av det hela, men vi har så fullt upp att tiden bara kommer att flyga iväg! Dessutom har jag en del komptid att ta ut, vilket jag tänkt göra 3-4 fredagar. Men först är det nationella prov (engelska) och grejer att hinna med. Mina killar är nervösa som sören. Det är jag också, även om jag förklarat för dem att betygen inte alls är avhängiga enbart resultaten på nationella. De har så många andra möjligheter att visa vad de kan, mest hela tiden. Men det är spännande i alla fall!
Bredvid mig står en mugg ljuvligt, rött te, med doft och smak av kanel, ingefära och annat smått och gott! Jag ska avnjuta det sakta och fint och sedan tappa upp ett hett bad. Jag vet att det är bra mycket snällare mot miljön att duscha - men jag har inget dåligt samvete; jag tänder inte upp en massa belysning i onödan, jag källsorterar, jag äger ingen bil utan cyklar, går eller åker kollektivt, jag har tygkassar med till affären (när jag kommer ihåg, vilket dock är mer regel än undantag nuförtiden), jag risajklar allt möjligt, flyger inte, har energisnåla apparater och lampor, köper inte vatten på flaska, har låg innetemperatur (hence raggsockar!) och försöker även i övrigt ordna mig ett gott miljösamvete. Så mina bad avnjuter jag helt avslappnad. Där kopplar jag av, där tänker jag, där får jag kreativa idéer, där pratar jag i telefon och läser, där lyssnar jag på musik och laddar mina inre batterier. Så det så! ;-)
CU tomorrow, me lovely ones!
... i vilket vår hjältinna förlorat något viktigt
Jag har förlorat en timme! Här låg jag och hade somnat om i godan ro efter Frökens morgonrusning (hon har en favoritleksak - en djuprosa, lite sammetsaktig och ganska tunn hårsnodd som hon kan leka med i timtal - och hon leker våldsamt och högljutt) och när jag vaknade var klockan plötsligt ELVA..? Ja, åtminstone klockan i min mobiltelefon, eftersom den ställer om sig själv. GAH! En förlorad timme! Och jag får inte tillbaka den förrän om ett halvår - och då utan ränta. Jag vill att den ska betalas tillbaka en måndagsmorgon, som lite plåster på såren!
Utmattad vacklade jag upp (jag har en del sömn att ta igen...) och famlade mig ut till min Don Pedro och fick på första morgonbaljan Blue Java, passerade min hallspegel på väg in i badrummet och konstaterade att de fem kilo jag tyckte jag lagt på mig igår kväll (due to whisky, vin, öl och därmed följande chips och nachos och efterföljt av gårkvällens pizza- och popcornsmofflande) tycks ha försvunnit under natten. Alltid något.
Medan Don Pedron småsmattrade på spisen gick jag in i vardagsrummet och matade in några Leonard Cohenplattor i CD-växlaren (ja, jag är en usel CD-användare - inte alls som de vinylhjältar i vars sällskap jag fick dväljas några timmar på fredagskvällen... ;-)) och fick se att Kattfan (kär katt har många namn...) återigen hade dragit ut ett par av mina garnnystan. Hmpf. Den dagen hon ger sig på min stickning i det ljuvliga - men ack så dyra - silke/alpackagarnet ska jag fanimej knyta en knut på hennes svans.
Sålunda muttrande, men ändå snabbt upptinande igen av Leos (ja, vi är på smeknamnsbasis han och jag) sköna röst, gick jag ut i köket och öpnnade laptopen och satte mig ner för att slösurfa (vilket en morgon som denna innebär lite läsning och skrivande på rockboarden och en långlång bloggpromenad). Och här sitter jag än. Men jag samlar mig. Samlar mig för en milslång promenad i min småländska skog. Den är iofs inte min, egentligen, men när jag går där äger jag den för stunden. Och snart ska jag gå i min halländska skog, hade jag tänkt. Den är inte heller min, men den arrenderar jag åtminstone en liten bit av.
Min bloggpromenad den här morgonen var intressant som alltid. Jag fascineras av den mångfald av tankar och idéer jag bjuds på, liksom de olika graderna av öppenhet. En del skriver verkligen bara som dagböcker, några är enbart retrospektiva, några vaket reflekterande, somliga lite hemlighetsfulla, ja, snudd på kryptiska, och andra är vidöppna och utlämnande. Min egen blogg är... min, liksom. Här skriver jag vad som faller mig in - men håller hårt på integriteten, och det alldeles oavsett hur en av mina trognaste läsare anser sig uppfatta saken. Det finns dagligen saker jag väljer att skriva och det finns dagligen saker jag väljer att inte skriva eller lämna ut. men oavsett vad jag väljer är bloggen min och det är jag som bestämmer över den. Härliga tanke!
Är ni nyfnikna på vilka bloggar jag promenerat i så är det bara att se på högersidan här. Där finns en del av dem. Andra inte. De som inte finns på min högersida är antingen stora gäspningar, eller så vill bloggaren inte helt och hållet vandra i ljuset, än. Men jag uppdaterar min lista alltemellanåt och dagens särskilda rekommendationer är sugbloggen, Fredrikbloggen, Teflonminne, Way Over Yonder och Kaffe Med Mjölk. Och så Caligula, förstås! Alltid Caligula!
Igår kväll, förresten... Jag var så himla trött och seg att jag lyckades avbryta min "recension" av den japanska samuraisvärds- och steppfilmen mitt i. Det jag vill tillägga är att samtidigt som den sorgsna undertonen fanns med... så fanns det också värme, kärlek och acceptans. Och ett grymt spännande soundtrack - egentligen borde jag redan då begripit att steppscenen i slutet bara var en helt logisk följd av filmens rytmiska musiktema. All in all var det alltså en film att gilla och jag kommer att bära den med mig ett tag! Ära vare public serviceteve!
Nu ska jag klä mig klart, borsta håret och leta upp min mp3spelare och ge mig ut en sväng.
Stay tuned, me lovely ones!
(Pssst! Läs gärna Tysta Tankar, också!)
Utmattad vacklade jag upp (jag har en del sömn att ta igen...) och famlade mig ut till min Don Pedro och fick på första morgonbaljan Blue Java, passerade min hallspegel på väg in i badrummet och konstaterade att de fem kilo jag tyckte jag lagt på mig igår kväll (due to whisky, vin, öl och därmed följande chips och nachos och efterföljt av gårkvällens pizza- och popcornsmofflande) tycks ha försvunnit under natten. Alltid något.
Medan Don Pedron småsmattrade på spisen gick jag in i vardagsrummet och matade in några Leonard Cohenplattor i CD-växlaren (ja, jag är en usel CD-användare - inte alls som de vinylhjältar i vars sällskap jag fick dväljas några timmar på fredagskvällen... ;-)) och fick se att Kattfan (kär katt har många namn...) återigen hade dragit ut ett par av mina garnnystan. Hmpf. Den dagen hon ger sig på min stickning i det ljuvliga - men ack så dyra - silke/alpackagarnet ska jag fanimej knyta en knut på hennes svans.
Sålunda muttrande, men ändå snabbt upptinande igen av Leos (ja, vi är på smeknamnsbasis han och jag) sköna röst, gick jag ut i köket och öpnnade laptopen och satte mig ner för att slösurfa (vilket en morgon som denna innebär lite läsning och skrivande på rockboarden och en långlång bloggpromenad). Och här sitter jag än. Men jag samlar mig. Samlar mig för en milslång promenad i min småländska skog. Den är iofs inte min, egentligen, men när jag går där äger jag den för stunden. Och snart ska jag gå i min halländska skog, hade jag tänkt. Den är inte heller min, men den arrenderar jag åtminstone en liten bit av.
Min bloggpromenad den här morgonen var intressant som alltid. Jag fascineras av den mångfald av tankar och idéer jag bjuds på, liksom de olika graderna av öppenhet. En del skriver verkligen bara som dagböcker, några är enbart retrospektiva, några vaket reflekterande, somliga lite hemlighetsfulla, ja, snudd på kryptiska, och andra är vidöppna och utlämnande. Min egen blogg är... min, liksom. Här skriver jag vad som faller mig in - men håller hårt på integriteten, och det alldeles oavsett hur en av mina trognaste läsare anser sig uppfatta saken. Det finns dagligen saker jag väljer att skriva och det finns dagligen saker jag väljer att inte skriva eller lämna ut. men oavsett vad jag väljer är bloggen min och det är jag som bestämmer över den. Härliga tanke!
Är ni nyfnikna på vilka bloggar jag promenerat i så är det bara att se på högersidan här. Där finns en del av dem. Andra inte. De som inte finns på min högersida är antingen stora gäspningar, eller så vill bloggaren inte helt och hållet vandra i ljuset, än. Men jag uppdaterar min lista alltemellanåt och dagens särskilda rekommendationer är sugbloggen, Fredrikbloggen, Teflonminne, Way Over Yonder och Kaffe Med Mjölk. Och så Caligula, förstås! Alltid Caligula!
Igår kväll, förresten... Jag var så himla trött och seg att jag lyckades avbryta min "recension" av den japanska samuraisvärds- och steppfilmen mitt i. Det jag vill tillägga är att samtidigt som den sorgsna undertonen fanns med... så fanns det också värme, kärlek och acceptans. Och ett grymt spännande soundtrack - egentligen borde jag redan då begripit att steppscenen i slutet bara var en helt logisk följd av filmens rytmiska musiktema. All in all var det alltså en film att gilla och jag kommer att bära den med mig ett tag! Ära vare public serviceteve!
Nu ska jag klä mig klart, borsta håret och leta upp min mp3spelare och ge mig ut en sväng.
Stay tuned, me lovely ones!
(Pssst! Läs gärna Tysta Tankar, också!)
lördag, mars 29, 2008
... i vilken vår hjältinna skrattar gott
Meeen, WTF..? En japansk samuraisvärds- och STEPPfilm? HOHO!
Annars gillar jag den - ja, egentligen gillar jag den här steppscenen i slutet också. Det finns en oerhört sorgsen underton i filmen, med den unge mannen som lever sitt liv som kvinna - märkt av barndomens övergrepp.
Annars gillar jag den - ja, egentligen gillar jag den här steppscenen i slutet också. Det finns en oerhört sorgsen underton i filmen, med den unge mannen som lever sitt liv som kvinna - märkt av barndomens övergrepp.
... i vilken vår hjältinna b(l)uesat lite
I morse vaknade jag i Helsingborg, och åt en stillsam, myspratig frukost och här sitter jag nu i lugn och ro i min sköna tevesoffa, med en styck Fröken klistrad på mig. Jag är inte så lite matt ikväll. Det har varit ett minst sagt intensivt dygn. Vänner, musik, öl, vin, mer musik, skönt snack, ännu mer musik, dans, glam, värme, glädje och mycket fniss, skratt och förtrolighet. Att sova var det inte tal om. Inte särskilt mycket i alla fall, så tågresan hem var tung... Jag hade tänkt slumra, men kunde inte riktigt koppla av. Sätet på Pågatåget var alldeles för obekvämt, och när jag bytt tåg i Hässleholm hamnade jag bredvid en av mina elever och hennes kompisar och de bara TOK-flamsade. Jag kunde inte låta bli att skratta åt dem, när de satt och smygfotograferade den söta ynglingen på sätet mitt emot mig, med sina mobiltelefonkameror...
Det var skönt att komma tillbaka till Byn, svänga inom Konsum och köpa en pizza att värma i ugnen och sedan gå hem och äta den och så avrunda med popcorn... Jag undrar varför man inte bara "behöver" salt (vilket ju är lätt att förklara) utan också fet mat, när man är lite dagen efter? Pizzan var inte särskilt fet, men att äta en soppa eller en sallad fanns liksom inte på kartan...
Efter maten och lite slösurfande tog jag ett varv med dammsugaren, städade badrummet och torkade golven i ett ryck av plötslig energi och sedan belönade jag mig själv med ett långt, varmt bad och TransSiberian Orchestra som soundtrack till det.
Världen är annars bra liten, nu igen. På tåget ner mot Hbg klev en man på tåget, med lite halvrufsigt hår, ryggsäck och frånvarande blick. Min gamla lärare från kurserna i religionsvetenskap! Eller... gammal och gammal - han är yngre än jag... Numera undervisar han på universitetet i Växjö, och jag ville gärna frågat honom om hur det ser ut med D-kurser i rel.vet där, nu... Men det var inte riktigt läge för det (trångt och bökigt på tåget) så vi bara småpratade helt kort. Roligt att se honom igen, dock, han är en helt fantastisk föreläsare och jag har många roliga minnen från hans kurser! Inte minst den där gången när vi upptäckte att han brukade ta av sig sandalerna och trampa omkring barfota bakom det stora bordet i föreläsningssalen. :-D Blev sugen på att ta upp studierna igen - om än på halvfart.
Snart är mitt påsklov slut. Det har varit ett fint och bra lov där jag inte bara gjort det jag tänkte och planerade utan också upplevt saker jag inte hade ens vågat hoppas på! Nu ska det bli roligt att gå tillbaka till jobbet och möta mina elever igen och kämpa tillsammans ett tag till!
Men en dag återstår - morgondagen! - och även om den blir en timme kortare, tack vare sommartiden, så ska jag utnyttja den väl. Jag tänkte bland annat ta mig en milslång promenad och både få mig lite träning och se om det finns några vårtecken ute i skogen. I Helsingborg igår såg jag i alla fall vitsippor, uppe i Hälsobacken. Bästaste A skulle fotografera mig med dem, men jag misstänker att bilden blev lite suddig och att blommorna skymdes av en FUN Lightflaska - fylld med mycket FUN och lite Light... ;-) Så ska jag sova middag med Fröken, ringa ett par roliga samtal, laga mig en god middag och ägna några timmar åt DN. Är lite sugen på ett yogapass, också...
Och kvällen är ju inte slut här; det är dags att laga sig lite te , se den japanska filmen på SVT2 - Zatôichi och fortsätta sticka på min tröja. Nu vill jag ha den klar!
À demain, me lovely ones!
Det var skönt att komma tillbaka till Byn, svänga inom Konsum och köpa en pizza att värma i ugnen och sedan gå hem och äta den och så avrunda med popcorn... Jag undrar varför man inte bara "behöver" salt (vilket ju är lätt att förklara) utan också fet mat, när man är lite dagen efter? Pizzan var inte särskilt fet, men att äta en soppa eller en sallad fanns liksom inte på kartan...
Efter maten och lite slösurfande tog jag ett varv med dammsugaren, städade badrummet och torkade golven i ett ryck av plötslig energi och sedan belönade jag mig själv med ett långt, varmt bad och TransSiberian Orchestra som soundtrack till det.
Världen är annars bra liten, nu igen. På tåget ner mot Hbg klev en man på tåget, med lite halvrufsigt hår, ryggsäck och frånvarande blick. Min gamla lärare från kurserna i religionsvetenskap! Eller... gammal och gammal - han är yngre än jag... Numera undervisar han på universitetet i Växjö, och jag ville gärna frågat honom om hur det ser ut med D-kurser i rel.vet där, nu... Men det var inte riktigt läge för det (trångt och bökigt på tåget) så vi bara småpratade helt kort. Roligt att se honom igen, dock, han är en helt fantastisk föreläsare och jag har många roliga minnen från hans kurser! Inte minst den där gången när vi upptäckte att han brukade ta av sig sandalerna och trampa omkring barfota bakom det stora bordet i föreläsningssalen. :-D Blev sugen på att ta upp studierna igen - om än på halvfart.
Snart är mitt påsklov slut. Det har varit ett fint och bra lov där jag inte bara gjort det jag tänkte och planerade utan också upplevt saker jag inte hade ens vågat hoppas på! Nu ska det bli roligt att gå tillbaka till jobbet och möta mina elever igen och kämpa tillsammans ett tag till!
Men en dag återstår - morgondagen! - och även om den blir en timme kortare, tack vare sommartiden, så ska jag utnyttja den väl. Jag tänkte bland annat ta mig en milslång promenad och både få mig lite träning och se om det finns några vårtecken ute i skogen. I Helsingborg igår såg jag i alla fall vitsippor, uppe i Hälsobacken. Bästaste A skulle fotografera mig med dem, men jag misstänker att bilden blev lite suddig och att blommorna skymdes av en FUN Lightflaska - fylld med mycket FUN och lite Light... ;-) Så ska jag sova middag med Fröken, ringa ett par roliga samtal, laga mig en god middag och ägna några timmar åt DN. Är lite sugen på ett yogapass, också...
Och kvällen är ju inte slut här; det är dags att laga sig lite te , se den japanska filmen på SVT2 - Zatôichi och fortsätta sticka på min tröja. Nu vill jag ha den klar!
À demain, me lovely ones!
torsdag, mars 27, 2008
... i vilken vår hjältinna valt om
Jag hade ju tänkt mig en tidig kväll, med bok och duntäcke. Men en skön Väninna ringde och vi pratade en god stund och sedan hörde en annan vän, jag inte hört av på ett bra tag, av sig. Och så lite msn-prat uppe på det. Nu är det snart midnatt och kanske borde jag ändå välja kudden nu..?
Hmm... ska bara...
Hmm... ska bara...
... i vilken vår hjältinna gjort rätta val
Idag har det varit en sådan dag. En rätt-val-dag.
Till att börja med gick jag upp när jag vaknade, trots att det var extremt tidigt (för att vara en ledig dag, that is), och gick ut i köket och lagade mig en kanna Blue Java. När jag läst tidningen, slösurfat och druckit mitt kaffe släpade jag in jävelträningsjävelcykeljäveln framför teven och körde några mil, i spinningtempo (givetvis).
Dusch, lite mer slösurfande, läsa lite bok, leka med Fröken och så laga havregrynsgröt och fixa vitaminer. Att äta efter träning är extra gott. Jag äter sakta och njuter av den milda, lite nötaktiga smaken på gröten.
Lite pyssel härhemma, betalande av räkningar samt lite msn med Johanna och sedan åkte jag in till stan för att uträtta lite ärenden. Jag valde att hålla mig till mitt köpstopp (inga böcker, inga skivor, inga svarta toppar och inga jeanskjolar!) och det gick fint. Jag köpte faktiskt bara de utvalda saker som stod på min i förväg nedskrivna lista och efter denna välplanerade, och med militärisk precision genomförda, raid (så ska f ö alla shoppingturer vara) tog jag tåget hem, igen. Medan jag väntade på tåget gick jag in på Pressbyrån och köpte kaffe och tataaaa! ett äpple. Inte den minstaste lilla smarriga chåkla fick följa med till kassan. Och inte köpte jag mig någon exklusiv tidskrift, heller. Det hade jag väl iofs haft råd med men det är närbesläktat med böcker, jag har en drös tidskrifter härhemma som ska läsas och jag vill hellre spendera de pengarna i Helsingborg, i morgon.
Excellent choices if I may say so. And I may... This is my freaking blog and I say exactly whatever suits me.
Till middag fick det bli en extremt kalorisnål, men ytterst välsmakande, spenatsoppa som både värmde och mättade. Ännu ett av dessa bra val, trots att jag har både lax, kyckling och annat smarr i min frys.
När jag ser nagellacket på mina naglar inser jag att även det representerar ett utmärkt val. Av färg. Lite guld/koppar sådär.
Jag tänkte ju tränat ett varv ikväll också, men jag valde att avstå. Jag vill hellre sitta här och mysa med en stor mugg te och killa Fröken lite bakom örat och se fram emot morgondagen, som jag tror blir alldeles särdeles trevlig och mysig!
Jag väljer t o m att inte lägga mig i badet, faktiskt. Ska snart krypa ner under det fluffsiga duntäcket, istället, med en bra bok (jag läser om Arundhati Roys De små tingens gud, just nu) och en varm, spinnande katt på magen.
Det är gott att leva, me lovely ones! Don't you ever forget that!
Till att börja med gick jag upp när jag vaknade, trots att det var extremt tidigt (för att vara en ledig dag, that is), och gick ut i köket och lagade mig en kanna Blue Java. När jag läst tidningen, slösurfat och druckit mitt kaffe släpade jag in jävelträningsjävelcykeljäveln framför teven och körde några mil, i spinningtempo (givetvis).
Dusch, lite mer slösurfande, läsa lite bok, leka med Fröken och så laga havregrynsgröt och fixa vitaminer. Att äta efter träning är extra gott. Jag äter sakta och njuter av den milda, lite nötaktiga smaken på gröten.
Lite pyssel härhemma, betalande av räkningar samt lite msn med Johanna och sedan åkte jag in till stan för att uträtta lite ärenden. Jag valde att hålla mig till mitt köpstopp (inga böcker, inga skivor, inga svarta toppar och inga jeanskjolar!) och det gick fint. Jag köpte faktiskt bara de utvalda saker som stod på min i förväg nedskrivna lista och efter denna välplanerade, och med militärisk precision genomförda, raid (så ska f ö alla shoppingturer vara) tog jag tåget hem, igen. Medan jag väntade på tåget gick jag in på Pressbyrån och köpte kaffe och tataaaa! ett äpple. Inte den minstaste lilla smarriga chåkla fick följa med till kassan. Och inte köpte jag mig någon exklusiv tidskrift, heller. Det hade jag väl iofs haft råd med men det är närbesläktat med böcker, jag har en drös tidskrifter härhemma som ska läsas och jag vill hellre spendera de pengarna i Helsingborg, i morgon.
Excellent choices if I may say so. And I may... This is my freaking blog and I say exactly whatever suits me.
Till middag fick det bli en extremt kalorisnål, men ytterst välsmakande, spenatsoppa som både värmde och mättade. Ännu ett av dessa bra val, trots att jag har både lax, kyckling och annat smarr i min frys.
När jag ser nagellacket på mina naglar inser jag att även det representerar ett utmärkt val. Av färg. Lite guld/koppar sådär.
Jag tänkte ju tränat ett varv ikväll också, men jag valde att avstå. Jag vill hellre sitta här och mysa med en stor mugg te och killa Fröken lite bakom örat och se fram emot morgondagen, som jag tror blir alldeles särdeles trevlig och mysig!
Jag väljer t o m att inte lägga mig i badet, faktiskt. Ska snart krypa ner under det fluffsiga duntäcket, istället, med en bra bok (jag läser om Arundhati Roys De små tingens gud, just nu) och en varm, spinnande katt på magen.
Det är gott att leva, me lovely ones! Don't you ever forget that!
onsdag, mars 26, 2008
... i vilken vår hjältinna reflekterar lite över livets krumbukter
Åh, vad skönt med en ledig dag. Jag har verkligen känt mig fri. Jag hade visserligen tvättstugan bokad, men jag hade så lite tvätt att det nästan kunde kvittat. I övrigt har jag läst, slösurfat, fixat lite med biljetter (bl a Sven Zetterberg på fredag, med några sköna typer!), gjort ett par ärenden, blivit klippt, lekt med Fröken, skrattat gott åt helt galet roliga Couplingsnuttar på YouTube, lyssnat på T. Rex, 10cc, Sven Zetterberg, Jethro Tull, Jesus Christ Superstar och Swallow The Sun. Vikt tvätt, smsat, haft en hantverkare här för att fixa något skydd på balkongen, skrivit några mejl, gett mina fötter ett varmt bad och massage, dansat lite, ätit mackor och slasat runt mest.
I morgon blir det träning.
Veckans övning i Skrivarkalendern är att gå ut och lägga märke till allt som håller på att födas, och sedan skriva om mina intryck. Hmm... Det är ju vinter ute..? Men jag får väl ge mig ut på en spaningstur efter träningen, då.
~~~~ telefonsamtalsavbrott ~~~~
Jag har tänkt mycket idag, också. Tänkt på hur livet krumbuktar sig och hela tiden finner nya, spännande vägar just när man trodde att man hade bäring på något landmärke. Lite som en obändig älv som ska nerför berget och vidare, ut mot havet.
En gång... i en blogg några år från här och nu... skrev jag att jag kände mig som att jag inte befann mig i den där älven, utan istället stod bredvid och såg livet flyta förbi, med mig som frustrerad åskådare. Up shit creek and no paddles, typ.
Men det var då, det. Jag tog helt sonika och vadade ut och började simma ut mot strömfåran, där det är som djupast och man inte kan sätta ner fötterna - och jag har aldrig ångrat det! Visst blir det lite läskigt ibland, när stränderna är branta och det skummar och yr och jag inte alltid känner att jag har koll på vart det bär. Erfarenheten har dock lärt mig att om jag bara slappnar av, håller mig flytande och inte får en massa vatten i luftvägarna så kommer det lugnare passager, jag har lärt mig kroppssurfa och ibland uppsöker jag lite bakvatten där jag kan kajka in och hämta andan. Men framåt går det hela tiden. Och jag älskar det!
Avanti, me lovely ones! Never ever give in!
I morgon blir det träning.
Veckans övning i Skrivarkalendern är att gå ut och lägga märke till allt som håller på att födas, och sedan skriva om mina intryck. Hmm... Det är ju vinter ute..? Men jag får väl ge mig ut på en spaningstur efter träningen, då.
~~~~ telefonsamtalsavbrott ~~~~
Jag har tänkt mycket idag, också. Tänkt på hur livet krumbuktar sig och hela tiden finner nya, spännande vägar just när man trodde att man hade bäring på något landmärke. Lite som en obändig älv som ska nerför berget och vidare, ut mot havet.
En gång... i en blogg några år från här och nu... skrev jag att jag kände mig som att jag inte befann mig i den där älven, utan istället stod bredvid och såg livet flyta förbi, med mig som frustrerad åskådare. Up shit creek and no paddles, typ.
Men det var då, det. Jag tog helt sonika och vadade ut och började simma ut mot strömfåran, där det är som djupast och man inte kan sätta ner fötterna - och jag har aldrig ångrat det! Visst blir det lite läskigt ibland, när stränderna är branta och det skummar och yr och jag inte alltid känner att jag har koll på vart det bär. Erfarenheten har dock lärt mig att om jag bara slappnar av, håller mig flytande och inte får en massa vatten i luftvägarna så kommer det lugnare passager, jag har lärt mig kroppssurfa och ibland uppsöker jag lite bakvatten där jag kan kajka in och hämta andan. Men framåt går det hela tiden. Och jag älskar det!
Avanti, me lovely ones! Never ever give in!
... i vilken vår hjältinna är sambo
Jajamen! Nu är hon hemma igen, Fröken Smilla. Johanna mötte upp med henne på centralen i Göteborg igår och Fröken uppförde sig exemplariskt hela den långa resan hem. Jag hade inte tänkt på att boka en plats i en kupé som tillåter djur, men en snäll konduktör gav mig och Fröken en helt egen liten kupé! Inte illa, va'? ;-)
Resan hem från Hemsedal - via Oslo - var ungefär som resor är mest, när det handlar om rena transportsträckor. Den var alltså händelselös och sömnig och gäspig. Bitvis kändes den dessutom snudd på oändlig.
Men jag hade en ljuvlig sak att se fram emot! Bästaste A smsade och undrade om vi skulle ta och beställa biljetter till Jesus Christ Superstar. Jag visste inte ens att de hade släppts! Men det är klart att jag ville - så nu har jag en verkligt najsig musikalisk begivenhet att se fram emot! Jag lyssnade nyss på Gethsemane (I only want to say) och hör att här kommer Ola Salos röst och Gillan's (min favvo-Jesus!) väldigt nära varandra. YAY - det här blir intressant! Synd bara att inte Mustasch-Ralf (som enligt uppgift från initierad källa också prövade för rollen som Jesus) inte kunde göra Judas - det hade varit mumma, det! Men... man kan inte få allt. ;-)
När jag varit borta några dagar spelar det ingen roll hur kul och trevligt och ljuvligt det varit; det är ändå skönt att komma hem och pyssla lite. Jag har en del pyssel att fixa med idag, såsom lite stickning, träning, baka matbröd och annat smått och gott. Ett par kreativa projekt som måste gå framåt har jag också.
Apropå biljetter är nu biljetter till Burg Herzberg beställda, också! Det var inte helt lätt - min tyska är inte vad den aldrig varit, och även om de droppat in ett och annat engelskt ord emellanåt så var det mest trial and error som gällde tills jag fick rätsida på det! Jag ser så otroligt fram emot att göra den resan, tillsammans med Riktiga Vänner - nya som gamla!
Så min sommar börjar ta lite form. Så mycket mer form ska den i och för sig inte ha. Jag gillar att ha luckor, rejäla sådana, för det oplanerade och spontana, också! Det handlar väl mest om att beställa fint väder. När det gäller BH har jag svårt att tänka mig att det kan bli värre än förra året - jag kan inte se hur det liksom skulle kunna regna mer... Men jag skulle också vilja ha en del dagar vid havet, med fritt blås mot horisonten och en skön filt att ligga på... Och stugan. Det måste absolut bli ett par sejourer i stugan! Minst! Det ska det givetvis bli även innan sommaren, men det skulle vara fint att ha ett par, tre svarta juli- eller augustinätter därute också, och sova ute under stjärnorna. Så ska det bli!
Mitt öra värker idag igen! Jag vet inte vad det är men de här telefonsamtalen har en tendens att bli väldigt långa, trots att det verkligen inte känns så. Samtalen bara flyter på och vi pratar mestadels musik och resor och barn och vänner och livet och erfarenheter och mer musik och känslor och värderingar och skvaller light och plötsligt är det mitt i natten. Igen! Vänskap. Sann sådan. Och jag är så lyckligt lottad att jag har fler vänner av det virket!
Förresten. Världen är liten. Igår, på de sista tågsträckorna, satte sig en man på sätet bredvid mitt. Vi började prata sådär som man egentligen ofta vill, men inte gör för att man är så stel och tråkig och kom-mig-inte-förnär. Han berättade att han var på väg hem från Växjö, där han påbörjat en forskarutbildning (ämne franska och typ något internationellt - jag la det inte exakt på minnet) och jag berättade att jag själv är tämligen usel på franska (understatement...) men att jag har en väninna som studerat tvåspråkighet (bl a med franska, om jag minns rätt) på universitetet i Stockholm och att det är intressant med språk (själv gillade jag nog iofs litteraturvetenskapen och språkhistorian mest, när jag pluggade engelska)! Han undrade vad hon hette och jag sa hennes förnamn. "Men", sa han, "henne känner jag lite från internet - hon har haft mycket kontakter med Senegal, eller hur?". Och det kunde jag ju bekräfta. Så... it's a small world, raraste vajlan, och M. från Emmaboda hälsar så mycket! :-) Han skulle f ö ha en föreläsning här, snart, och bjöd mig att komma och lyssna. Men jag tackade nej - han verkar trevlig och har kanske ingen som helst dold agenda - men han kan likaväl vara en rejäl kardborre och det räcker med den jag har just nu...
Nu är det dags att brygga på lite mer Blue Java och kanske rentav klä mig? Uppdaterar lite senare idag, med några tankar jag har...
Stay tuned, me lovely ones!
My sweet Lord...
Resan hem från Hemsedal - via Oslo - var ungefär som resor är mest, när det handlar om rena transportsträckor. Den var alltså händelselös och sömnig och gäspig. Bitvis kändes den dessutom snudd på oändlig.
Men jag hade en ljuvlig sak att se fram emot! Bästaste A smsade och undrade om vi skulle ta och beställa biljetter till Jesus Christ Superstar. Jag visste inte ens att de hade släppts! Men det är klart att jag ville - så nu har jag en verkligt najsig musikalisk begivenhet att se fram emot! Jag lyssnade nyss på Gethsemane (I only want to say) och hör att här kommer Ola Salos röst och Gillan's (min favvo-Jesus!) väldigt nära varandra. YAY - det här blir intressant! Synd bara att inte Mustasch-Ralf (som enligt uppgift från initierad källa också prövade för rollen som Jesus) inte kunde göra Judas - det hade varit mumma, det! Men... man kan inte få allt. ;-)
När jag varit borta några dagar spelar det ingen roll hur kul och trevligt och ljuvligt det varit; det är ändå skönt att komma hem och pyssla lite. Jag har en del pyssel att fixa med idag, såsom lite stickning, träning, baka matbröd och annat smått och gott. Ett par kreativa projekt som måste gå framåt har jag också.
Apropå biljetter är nu biljetter till Burg Herzberg beställda, också! Det var inte helt lätt - min tyska är inte vad den aldrig varit, och även om de droppat in ett och annat engelskt ord emellanåt så var det mest trial and error som gällde tills jag fick rätsida på det! Jag ser så otroligt fram emot att göra den resan, tillsammans med Riktiga Vänner - nya som gamla!
Så min sommar börjar ta lite form. Så mycket mer form ska den i och för sig inte ha. Jag gillar att ha luckor, rejäla sådana, för det oplanerade och spontana, också! Det handlar väl mest om att beställa fint väder. När det gäller BH har jag svårt att tänka mig att det kan bli värre än förra året - jag kan inte se hur det liksom skulle kunna regna mer... Men jag skulle också vilja ha en del dagar vid havet, med fritt blås mot horisonten och en skön filt att ligga på... Och stugan. Det måste absolut bli ett par sejourer i stugan! Minst! Det ska det givetvis bli även innan sommaren, men det skulle vara fint att ha ett par, tre svarta juli- eller augustinätter därute också, och sova ute under stjärnorna. Så ska det bli!
Mitt öra värker idag igen! Jag vet inte vad det är men de här telefonsamtalen har en tendens att bli väldigt långa, trots att det verkligen inte känns så. Samtalen bara flyter på och vi pratar mestadels musik och resor och barn och vänner och livet och erfarenheter och mer musik och känslor och värderingar och skvaller light och plötsligt är det mitt i natten. Igen! Vänskap. Sann sådan. Och jag är så lyckligt lottad att jag har fler vänner av det virket!
Förresten. Världen är liten. Igår, på de sista tågsträckorna, satte sig en man på sätet bredvid mitt. Vi började prata sådär som man egentligen ofta vill, men inte gör för att man är så stel och tråkig och kom-mig-inte-förnär. Han berättade att han var på väg hem från Växjö, där han påbörjat en forskarutbildning (ämne franska och typ något internationellt - jag la det inte exakt på minnet) och jag berättade att jag själv är tämligen usel på franska (understatement...) men att jag har en väninna som studerat tvåspråkighet (bl a med franska, om jag minns rätt) på universitetet i Stockholm och att det är intressant med språk (själv gillade jag nog iofs litteraturvetenskapen och språkhistorian mest, när jag pluggade engelska)! Han undrade vad hon hette och jag sa hennes förnamn. "Men", sa han, "henne känner jag lite från internet - hon har haft mycket kontakter med Senegal, eller hur?". Och det kunde jag ju bekräfta. Så... it's a small world, raraste vajlan, och M. från Emmaboda hälsar så mycket! :-) Han skulle f ö ha en föreläsning här, snart, och bjöd mig att komma och lyssna. Men jag tackade nej - han verkar trevlig och har kanske ingen som helst dold agenda - men han kan likaväl vara en rejäl kardborre och det räcker med den jag har just nu...
Nu är det dags att brygga på lite mer Blue Java och kanske rentav klä mig? Uppdaterar lite senare idag, med några tankar jag har...
Stay tuned, me lovely ones!
My sweet Lord...
söndag, mars 23, 2008
... i vilken vår hjæltinna har det greit, på det hele tatt
Det kændes inte særskilt tungt att, hæromdagen, læmna det hær...
... før det hær:
Jag har verkligen tajmat in påskvædret perfekt! Visserligen ær det mer æn lovligt kallt men hær nere i dalen blåser det ju inte som det gør høgre upp, så på det hele tatt har jag en ljuvlig liten semestertripp.
Jag hade svårt att somna igår - jo... faktiskt... trots att kroppen var trøtt... hjærnan gick på høgvarv... - men det var rætt skønt att ligga och dåsa och høra mina barns och Rilles fortsatta samtal ute i "peisestuen". Jag tænker att de verkligen ær vuxna nu, både vad gæller sorger och glædjeæmnen. Linus och Rille snackade tjejbekymmer. Rille verkade inte ha några større bekymmer (åtminstone inte vad han sa) utan delade generøst med sig av tips och råd till Linus. Matilda och Jenny flamsade mest, kom med små inpass (som ofta var storasysterligt retsamma) och snackade annars jobb och uppdaterade varandra på gemensamma vænner som de inte sett på længe. Jobbar man några år hæruppe får man ett minst sagt brett kontaktnæt.
Hmm... jag undrar om jag kan tassa ut på kjøkkenet och fixa mig en balja kaffe, utan att væcka øvriga huset..? Det ær vært ett førsøk!
~~~~~~~~~~~~
Mission complete! Det snarkas till høger och vænster och jag kan sitta hær i lugn och ro en god stund till. Heh... det ær lite som nær de var små och jag hade de dær tidiga, tysta mornarna før mig sjælv... Nu som då hoppas jag att de sover riktigt længe, men till skillnad från førr ær det inte jag som måste børja røja efter gårkvællens fest sedan. Det ræcker om jag hjælper till. Gøtt!
Och nær jag - så småningom - køper mig en kaffebryggare får det bli en Moccamaster.
Dæm, vilket gott kaffe det blir! Och snabbt går det!
(Och fan vad Blogger inte vill synka med IE...)
Det finns ju en ny liten familjemedlem också:
Meet Tjabo, 10 veckor. En ljuvlig och korvig liten korsning mellan AmStaff och EngStaff. Bilden - som jag snott på Rilles skrivbord - ær från annonsen. Det ær, mig veterligen den enda bilden dær han ær vaken och man ser hela honom. De enda øvriga lyckade fotona ær sovbilder (dær han f ø får Frøken Smilla att ligga i ordentligt læ, sett till mærkliga sovposer...) eftersom han aldrig ær stilla nog att låta sig plåtas annars. Men jag ger inte upp - kanske fixar jag en bild på honom senare idag.
Until then, me lovely ones; stay tuned...
... før det hær:
Jag har verkligen tajmat in påskvædret perfekt! Visserligen ær det mer æn lovligt kallt men hær nere i dalen blåser det ju inte som det gør høgre upp, så på det hele tatt har jag en ljuvlig liten semestertripp.
Jag hade svårt att somna igår - jo... faktiskt... trots att kroppen var trøtt... hjærnan gick på høgvarv... - men det var rætt skønt att ligga och dåsa och høra mina barns och Rilles fortsatta samtal ute i "peisestuen". Jag tænker att de verkligen ær vuxna nu, både vad gæller sorger och glædjeæmnen. Linus och Rille snackade tjejbekymmer. Rille verkade inte ha några større bekymmer (åtminstone inte vad han sa) utan delade generøst med sig av tips och råd till Linus. Matilda och Jenny flamsade mest, kom med små inpass (som ofta var storasysterligt retsamma) och snackade annars jobb och uppdaterade varandra på gemensamma vænner som de inte sett på længe. Jobbar man några år hæruppe får man ett minst sagt brett kontaktnæt.
Hmm... jag undrar om jag kan tassa ut på kjøkkenet och fixa mig en balja kaffe, utan att væcka øvriga huset..? Det ær vært ett førsøk!
~~~~~~~~~~~~
Mission complete! Det snarkas till høger och vænster och jag kan sitta hær i lugn och ro en god stund till. Heh... det ær lite som nær de var små och jag hade de dær tidiga, tysta mornarna før mig sjælv... Nu som då hoppas jag att de sover riktigt længe, men till skillnad från førr ær det inte jag som måste børja røja efter gårkvællens fest sedan. Det ræcker om jag hjælper till. Gøtt!
Och nær jag - så småningom - køper mig en kaffebryggare får det bli en Moccamaster.
Dæm, vilket gott kaffe det blir! Och snabbt går det!
(Och fan vad Blogger inte vill synka med IE...)
Det finns ju en ny liten familjemedlem också:
Meet Tjabo, 10 veckor. En ljuvlig och korvig liten korsning mellan AmStaff och EngStaff. Bilden - som jag snott på Rilles skrivbord - ær från annonsen. Det ær, mig veterligen den enda bilden dær han ær vaken och man ser hela honom. De enda øvriga lyckade fotona ær sovbilder (dær han f ø får Frøken Smilla att ligga i ordentligt læ, sett till mærkliga sovposer...) eftersom han aldrig ær stilla nog att låta sig plåtas annars. Men jag ger inte upp - kanske fixar jag en bild på honom senare idag.
Until then, me lovely ones; stay tuned...
... i vilken vår hjæltinna bestigit ett fjæll
Har ni sett filmen Mannen som gick uppfør ett berg? Det har inte jag, men idag har jag gått uppfør ett fjæll och sedan gått ner igen. Uppfør var det bitvis tungt - inte minst på grund av den lite tunnare luften hæruppe - men vi fixade det, Jenny och jag. Sista biten hejades vi på av Matilda och en av hennes kompisar som satt och solade sig uppe vid hotellet, på toppen. Jag var faktiskt inte så trøtt i benen, men det var tungt att andas.
Efter denna fysiska utmaning kændes det njutbart att glida ner i en snødriva, på en filt, och sola lite och dricka rosa champagne...
Nær vi ætit (jag valde en helt ljuvlig svampsoppa och så Skarsnutens smarriga brød) och druckit någon øl valde ett par i sællskapet att ta skidorna ner, ett par tog taxi och Jenny och jag valde att gå nerfør. Det gick betydligt fortare æn att gå uppfør, kan jag sæga, och ændå tog det ungefær en timme.
Kvællen har tillbringats med 3/4 av mina barn, Rille och ett gæng av mina barns kompisar. Vi har druckit Virgin Mary och vin och ætit grillat. Det ær -17 ute och det var inte så att vi direkt slogs om att stå ute och vænda på køttbitarna. Kvællens hjælte var Rille och en kille som heter typ Påke. Efter maten føll jag i någon form av vaken paltkoma och nu har jag dragit mig tillbaka før att slænga mig i sæng och bara toksova.
Morgondagen bjuder på film- och pizzamys, skulle jag tro. Men jag och Jenny tænkte faktiskt också ta oss en promenad om vædret ær lika fantastiskt som det varit idag. Men vi får se... Jag har ju ledigt och vill ta dagen precis som den kommer, bara...
Haha... 30 spænn per fot du lægger upp på sætet, eller armstødet. Only in Norway...
fredag, mars 21, 2008
... i vilken vår hjältinna mött Lassie
Jag har ofta svårt för att känna igen kända personer. Jag kan oftast klocka dem med namn etc om jag ser/hör dem i rätt sammanhang, men hamnar de någon annanstans - t ex ute i den s k "verkligheten" - är det betydligt svårare.
Dock råder det ingen som helst tvekan om att det var Claes Yngström som klev på tåget och satte sig på sätet bredvid mitt, nu på förmiddagen. Gudabenådad bluesgitarrist men han behöver helt klart någon som tipsar honom om hur man klär sig lite snyggare. Säckiga camobrallor, en urtvättad bandtröja (fast... den var cool... den var en vintage Creamtröja...) och en lufsig jacka med någon form av ryggbroderi och så en liten rund, svart, stickad basker av den modell som kallades ollonvärmare när jag var en liten trilsk värmlänning. Han läste Aftonbladet och pratade rart och snällt i mobiltelefonen. Han skulle till Malmö - kanske Sky High gigar där ikväll, då?
Och... Sidewalk Express is da shit, me lovely ones...
Dock råder det ingen som helst tvekan om att det var Claes Yngström som klev på tåget och satte sig på sätet bredvid mitt, nu på förmiddagen. Gudabenådad bluesgitarrist men han behöver helt klart någon som tipsar honom om hur man klär sig lite snyggare. Säckiga camobrallor, en urtvättad bandtröja (fast... den var cool... den var en vintage Creamtröja...) och en lufsig jacka med någon form av ryggbroderi och så en liten rund, svart, stickad basker av den modell som kallades ollonvärmare när jag var en liten trilsk värmlänning. Han läste Aftonbladet och pratade rart och snällt i mobiltelefonen. Han skulle till Malmö - kanske Sky High gigar där ikväll, då?
Och... Sidewalk Express is da shit, me lovely ones...
... i vilken vår hjältinna's got the blues
Ute yr snön ner. Temperaturen strax under nollan. Den veliga vintern är här.
Disken sedan gårkvällen är avklarad. Sven Zetterberg upplever en revival i mitt vardagsrum. Eller... snarare är det väl jag står för upplevelsen. Sven står för bluesen. Ljuvligt!
Njut, me lovely ones!
Disken sedan gårkvällen är avklarad. Sven Zetterberg upplever en revival i mitt vardagsrum. Eller... snarare är det väl jag står för upplevelsen. Sven står för bluesen. Ljuvligt!
Njut, me lovely ones!
... i vilken vår hjältinna uppdaterar
Jag lovade ju en uppdatering. Och vad ska jag säga? Det blev just så roligt och avslappnat och skönt som jag tänkte och hoppades och det må har varit första gången, men definitivt inte sista, som vi kör ett sådant här upplägg!
Jag borde nog plocka undan och diska och fiffa och moffa, men jag sitter hellre här och msn-pratar med ett par sköna vänner istället. Disken lär ju knappast försvinna och det är en ny dag, med diskmöjligheter, imorgon.
Tror jag kryper ner under mitt fluffsiga duntäcke och försvinner into sweet oblivion, me lovely ones... betänkandes att 1 BiB=4 flaskor vin...
(En annan Lindemann. Inte mindre läcker...)
G'natt. Typ.
torsdag, mars 20, 2008
... i vilken vår hjältinna tar det kallt
Brrr... När jag kikade ut genom köksfönstret för en halvtimme sedan var det -10 grader. Marken är täckt av ett tunt lager snö (det ser ut som florsockret på en semla, ungefär) och himlen är klar och blå. Jag får ta vantar och en tjock halsduk när jag traskar iväg till jobbet. Tur jag bara har ett par hundra meter. ;-)
Mycket påsktema nu. Men när jag tänker häxor tänker jag häxprocesser, bittra anklagelser och avundsjuka grannar - vilket var en realitet även för sisådär en 350 år sedan. Ett stort antal kvinnor fick sätta livet till i den masshysteri som drog över delar av vårt land.
Ikväll ska jag ha häxmöte härhemma. Nej, jag bara skojade. Däremot dyker några vänner/kollegor upp för att äta och dricka gott och för att prata högt och fritt och ledigt. Det ska bli riktigt najsigt!
Jag önskar er en skön och fin dag, me lovely ones.
Stay tuned; jag uppdaterar säkert frampå nattkröken.
onsdag, mars 19, 2008
... i vilken vår hjältinna stressat och tagit det lugnt
Det är mycket nu. Omdömena ska skrivas klart och de fyra jag sparade tills idag är inte näpna att skriva. Vi snackar mindre romaner och inte kan jag enbart bringa goda tidender heller. Jag lyckades dock hitta ett lugnt hörn på jobbet, efter dagens lektioner, och skrev klart allt.
Såhär innan ett lov vill jag också ha planeringen för veckan efter lovet klar, så jag kan släppa tanken på jobbet i tio dagar. Och det har jag. Ljuvligt!
För övrigt är lägenheten städad, en stor bukett vita tulpaner står på soffbordet och här bredvid mig ligger en liten överraskningspresent jag fick när jag kom hem från jobbet. Jag glömde ju min favvojeanskjol hemma hos goda vänner härförleden och när den nu kom tillbaka låg ett par fina örhängen i ena fickan. Puss på dig, Sköna A!
Kvällen har förflutit med roliga samtal med goda Vänner och lite läsning har det också blivit. Uppmuntrad av ännu en A (jag har många! ;-) har jag börjat om på Marilyn Mansons självbiografiska The Long Hard Road Out of Hell. Det blir bra helgläsning om en man vars musik jag tokgillar och som dessutom är smart och begåvad å huvudets vägnar.
Med en av vännerna kom jag att prata barndomsminnen. Hon berättade att hennes mamma har sparat i princip alla hennes leksaker, grejer, Hej Matematik! och liknande sedan hennes barndom. Yngsta barnet är hon. Jag som är äldsta har för längesedan sett mina leksaker malas till späntved av lekglada småsyskon. Men skitsamma - det var ju bara grejer. Det jag ville komma till var min roliga morfar. Han dog när jag var sex år och jag har inte så många minnen av honom. Men jag minns att han snickrade ett jättefint dockskåp till mig, fullt med små rara möbler. Jag minns att vi brukade gå till stationen och titta på tågen (han jobbade vid järnvägen i Hallsberg) och jag minns den lilla dockan jag hade i vars ändalykt han borrade ett hål. Dockan hade redan ett hål i munnen och en mjuk nappflaska. Vi fyllde nappflaskan med senap och sedan tryckte vi i dockan senap tills det började rinna ur andra änden på den. Vi hade väldigt roligt åt detta, medan mormor, som var ganska pryd av sig, skällde på morfar som lärde mig sådana dumheter. Det enda påtagliga minnet jag har, för övrigt, är den lilla gröna, tvåhjuliga dockvagnen som morfar lagade till (och som var mormors när hon var en liten flicka på Linnégatan i Göteborg, runt 1910) och som jag fick leka med när jag var där. Då var jag skitsur för att den inte var en riktig dockvagn, utan mer såg ut som en liten vagn som skulle dras av en häst. Nu ser jag den varje dag i ett hörn i mitt sovrum och jag minns morfar - och mormor - med värme...
Just nu slötittar jag på Velvet, på SVT2, som har en del intressanta modevinklingar. Ett av kvällens temata är BIBA, och inslaget musikillustreras med ljuvliga underbara Roxy Music. Sheer bloody nostalgia...
(BIBA-affisch, 1974)
Stay tuned, me lovely ones...
[Till dig som läser min blogg som fan läser Bibeln (eller om det är så att det helt enkelt bara är din läsförståelseförmåga som är mycket begränsad): antingen läser du och håller dina ytterst märkliga slutsatser för dig själv. Eller så läser du inte alls. Valet är ditt.]
Såhär innan ett lov vill jag också ha planeringen för veckan efter lovet klar, så jag kan släppa tanken på jobbet i tio dagar. Och det har jag. Ljuvligt!
För övrigt är lägenheten städad, en stor bukett vita tulpaner står på soffbordet och här bredvid mig ligger en liten överraskningspresent jag fick när jag kom hem från jobbet. Jag glömde ju min favvojeanskjol hemma hos goda vänner härförleden och när den nu kom tillbaka låg ett par fina örhängen i ena fickan. Puss på dig, Sköna A!
Kvällen har förflutit med roliga samtal med goda Vänner och lite läsning har det också blivit. Uppmuntrad av ännu en A (jag har många! ;-) har jag börjat om på Marilyn Mansons självbiografiska The Long Hard Road Out of Hell. Det blir bra helgläsning om en man vars musik jag tokgillar och som dessutom är smart och begåvad å huvudets vägnar.
Med en av vännerna kom jag att prata barndomsminnen. Hon berättade att hennes mamma har sparat i princip alla hennes leksaker, grejer, Hej Matematik! och liknande sedan hennes barndom. Yngsta barnet är hon. Jag som är äldsta har för längesedan sett mina leksaker malas till späntved av lekglada småsyskon. Men skitsamma - det var ju bara grejer. Det jag ville komma till var min roliga morfar. Han dog när jag var sex år och jag har inte så många minnen av honom. Men jag minns att han snickrade ett jättefint dockskåp till mig, fullt med små rara möbler. Jag minns att vi brukade gå till stationen och titta på tågen (han jobbade vid järnvägen i Hallsberg) och jag minns den lilla dockan jag hade i vars ändalykt han borrade ett hål. Dockan hade redan ett hål i munnen och en mjuk nappflaska. Vi fyllde nappflaskan med senap och sedan tryckte vi i dockan senap tills det började rinna ur andra änden på den. Vi hade väldigt roligt åt detta, medan mormor, som var ganska pryd av sig, skällde på morfar som lärde mig sådana dumheter. Det enda påtagliga minnet jag har, för övrigt, är den lilla gröna, tvåhjuliga dockvagnen som morfar lagade till (och som var mormors när hon var en liten flicka på Linnégatan i Göteborg, runt 1910) och som jag fick leka med när jag var där. Då var jag skitsur för att den inte var en riktig dockvagn, utan mer såg ut som en liten vagn som skulle dras av en häst. Nu ser jag den varje dag i ett hörn i mitt sovrum och jag minns morfar - och mormor - med värme...
Just nu slötittar jag på Velvet, på SVT2, som har en del intressanta modevinklingar. Ett av kvällens temata är BIBA, och inslaget musikillustreras med ljuvliga underbara Roxy Music. Sheer bloody nostalgia...
(BIBA-affisch, 1974)
Stay tuned, me lovely ones...
[Till dig som läser min blogg som fan läser Bibeln (eller om det är så att det helt enkelt bara är din läsförståelseförmåga som är mycket begränsad): antingen läser du och håller dina ytterst märkliga slutsatser för dig själv. Eller så läser du inte alls. Valet är ditt.]
tisdag, mars 18, 2008
... i vilken vår hjältinna för räkenskaper
Det finns de som tror att vi lärare mest sitter och fikar, eller - i bästa fall - sitter bakom någon sorts kateder, mest hela dagarna. Men min stegräknares uppgifter från igår och idag ger vid handen att jag i genomsnitt går ca 4300-4500 steg en vanlig arbetsdag. Ovanliga arbetsdagar går jag mycket mer. Många av dessa steg är dessutom i trappor. JÄJ!
(Jag har en likadan!)
(Jag har en likadan!)
... i vilken vår hjältinna exekverat
Jag tycker det är skönt när jag har föresatser som jag faktiskt genomför. Även om det ibland kan ta emot. Idag har jag fått en hel del sådana uträttade; har skrivit klart alla omdömen om elever jag har (utom 4 som jag gör klart imorgon), gick till datorkillen som tafflade till det i min stationära dator och lyckades få honom att inte bara inse att han gjort ett pinsamt fel utan dessutom få honom att komma hem hit och fixa det, så jag slipper kånka dit burken, var på bibblan och lämnade igen en försvarlig trave böcker vars sista-datum gick ut idag (halleluja - de var alltså inte försenade!), var och handlade hem en vinbox vars innehåll jag tror är gott (Lindemanns Bin 45, Cabernet Sauvignon) och köpte hem middagsmat till tjejmiddagen (Åh! Vad det ska bli roligt att ha lite middagsgäster, igen!).
Därefter traskade jag hem och efter en stunds softande och förtärande av något stärkande (jag var så hungrig att jag hade huvudvärk) tog jag mig an jävelmotionsjävelcykeljäveln och trampade några mil i spinningtempo. När jag duschat smakade det gott med en biff på ren nötfärs, lite goda krydderier och en rejäl driva wokade grönsaker. Unnade mig en liten bit Västerbotten till dessert...
Nu killar Jan Johanssons pianolir mig i nacken medan jag funderar på att dra mig åt soffhållet till för en stunds stilla mys. Kanske skulle skifta till J J Cale?
Det har hänt några mycket glädjande saker den här veckan, för mina barn (vilket - givetvis! - är glädjande även för mig); Lillmysen har fått ett nytt jobb - heltid! - och är glad som en lärka. Han har kvar det gamla också, på Tropicana, men där är på tok för lite timmar för att han ska klara sig på det. Och Johanna har äntligen fått rätsida på Alfakassan (efter att de har krånglat sedan första veckan i december då hon slutade sin visstidsanställning) så att hon får ersättning, tills jobbet drar igång igen. Detta är glädjande både för hennes skull (jag vet att hon mått så uselt och varit så orolig för detta med ekonomin) och för min (eftersom jag nu får tillbaka det jag bisträckt henne med under vintern).
Personlig blogg idag, alltså. Det är den iofs alltid, men jag brukar försöka skriva lite mer allmängiltigt än så här. Idag är det dock detta jag mäktar med att få ur mig. Det är fullt ös medvetslös på jobbet just nu och jag väljer att lägga all min nya, sköna energi på det, träningen samt mina barn och vänner. Men snart är det påsklov och då blir det skriva av!
All's well that ends well, me lovely ones!
Därefter traskade jag hem och efter en stunds softande och förtärande av något stärkande (jag var så hungrig att jag hade huvudvärk) tog jag mig an jävelmotionsjävelcykeljäveln och trampade några mil i spinningtempo. När jag duschat smakade det gott med en biff på ren nötfärs, lite goda krydderier och en rejäl driva wokade grönsaker. Unnade mig en liten bit Västerbotten till dessert...
Nu killar Jan Johanssons pianolir mig i nacken medan jag funderar på att dra mig åt soffhållet till för en stunds stilla mys. Kanske skulle skifta till J J Cale?
Det har hänt några mycket glädjande saker den här veckan, för mina barn (vilket - givetvis! - är glädjande även för mig); Lillmysen har fått ett nytt jobb - heltid! - och är glad som en lärka. Han har kvar det gamla också, på Tropicana, men där är på tok för lite timmar för att han ska klara sig på det. Och Johanna har äntligen fått rätsida på Alfakassan (efter att de har krånglat sedan första veckan i december då hon slutade sin visstidsanställning) så att hon får ersättning, tills jobbet drar igång igen. Detta är glädjande både för hennes skull (jag vet att hon mått så uselt och varit så orolig för detta med ekonomin) och för min (eftersom jag nu får tillbaka det jag bisträckt henne med under vintern).
Personlig blogg idag, alltså. Det är den iofs alltid, men jag brukar försöka skriva lite mer allmängiltigt än så här. Idag är det dock detta jag mäktar med att få ur mig. Det är fullt ös medvetslös på jobbet just nu och jag väljer att lägga all min nya, sköna energi på det, träningen samt mina barn och vänner. Men snart är det påsklov och då blir det skriva av!
All's well that ends well, me lovely ones!
måndag, mars 17, 2008
... i vilken vår hjältinna botat sin abstinens
Det har kliat i mina öron, ett par veckor. Jag har längtat efter musik som inte spelas genom min DVD-spelare ut i tevens begränsade högtalare. Ingen stereo. Mycket tungt, för min del. Men idag anlände den. Inget märkvärdigt - vad jag hade råd med, helt enkelt - men med ett ljud som duger gott för mig. Och som mycket väl kan skicka ut grannarna i omloppsbana också, om jag skulle vilja.
Nu blir det Opeth - The Drapery Falls... ÄNTLIGEN!
... i vilken vår hjältinna haft tur
Det var tur att jag tog en vårpromenad igår.
För idag snöar det. Toksnöar.
Tiddelipom, me lovely ones.
För idag snöar det. Toksnöar.
Tiddelipom, me lovely ones.
söndag, mars 16, 2008
... i vilken vår hjältinna har premiär
Idag är det vårpremiär för kaffe på balkongen. Det är inte jättevarmt här, men det är absolut inte kallt, heller. Jobbigast är att ljuset är såpass starkt att det är svårt att se skärmen tydligt. Så jag övergår till DN, tror jag.
Hade förresten med mig lilla kameran ut på powerwalkrundan och försökte - inspirerad av Muminen och andra - snappa upp några synliga vårtecken.
En vårbäck kanske kan vara något?
Eller små blad som trotsar kylan och bryter igenom på ett ganska optimistisk vis? Hmm... Det är bara att inse; jag befinner mig på såväl högre latitud som altitud, jämfört med Muminen. Jag får vänta på den Riktiga Våren ett tag till.
Ett band som jag hyser en verklig hatkärlek till är U2. När de är bra är de äckligt bra - när de är dåliga är de fullständigt usla. Här är de äckligt bra och jag låter denna video illustrera den euforiska känslan av att gå så fort att jag får spring i benen!
Lyssna nu fint och snällt! Själv övergår jag till Free och I'm a Mover!
Och nu: kaffet! Tidningen!
Hade förresten med mig lilla kameran ut på powerwalkrundan och försökte - inspirerad av Muminen och andra - snappa upp några synliga vårtecken.
En vårbäck kanske kan vara något?
Eller små blad som trotsar kylan och bryter igenom på ett ganska optimistisk vis? Hmm... Det är bara att inse; jag befinner mig på såväl högre latitud som altitud, jämfört med Muminen. Jag får vänta på den Riktiga Våren ett tag till.
Ett band som jag hyser en verklig hatkärlek till är U2. När de är bra är de äckligt bra - när de är dåliga är de fullständigt usla. Här är de äckligt bra och jag låter denna video illustrera den euforiska känslan av att gå så fort att jag får spring i benen!
Lyssna nu fint och snällt! Själv övergår jag till Free och I'm a Mover!
Och nu: kaffet! Tidningen!
... i vilken vår hjältinna myser i sängen
Det är förunderligt, det här med att vakna på söndagsmorgonen före åtta och känna sig [nästan] utsövd. Pendeln svänger i rätt riktning - mitt toksovande de senaste veckorna betalar sig. Inte så att jag direkt vill upp och skutta på helgmornarna (att ligga kvar länge och dra sig är en av de där livsnjutningarna jag inte vill vara utan) men det är ändå skönt att jag, på något vis, kommit ikapp.
Så här sitter jag nu, i sängen, med kuddar bakom ryggen, kimono som värmer lagom, duntäcke över benen, laptopen i knät (Ära vare Buddha för trådlöst och bärbart!) och en stor mugg nybryggt kaffe (Ära vare Don Pedro, också!) inom räckhåll. Det blir inte mycket bättre, faktiskt.
Eller... jo... det kan det givetvis bli... I den bästa av världar skulle jag dela detta med någon. Men så är det inte. Inte just nu, i alla fall.
Så... Vad kommer dagen i övrigt att bjuda på? Så lite som möjligt, är min förhoppning. Det jag vet ska hända är en rejäl promenad, avrundad med inköp av DN som sedan ska bäras hem och avnjutas i ett par timmar (minst) med ett par baljor kaffe och skön musik. Jag känner efter lite nu, och tänker att det här nog är en fin dag för Leonard Cohen, Nick Drake, Jeff Buckley, Damien Rice och kanske rentav José Gonzales. En sådan dag är det.
Jag har inte gjort veckans uppgift i Skrivarkalendern, heller. Jag ska fundera på det när jag är ute och går (kanske... det är inte alltid tankarna går dit jag vill när jag är ute och motionerar... och att låta dem flyta omkring är en skön sak - när jag kommer in igen visar det sig ofta att allt möjligt har lagt sig på plats i mitt sinne) och skriva lite senare. Temat för veckan har med minnen att göra - inte alls omöjligt att jag plågar er igen, med något skriv -åtminstone ett utkast (fegar lite här...).
Until then... Stay tuned, me lovely ones!
Så här sitter jag nu, i sängen, med kuddar bakom ryggen, kimono som värmer lagom, duntäcke över benen, laptopen i knät (Ära vare Buddha för trådlöst och bärbart!) och en stor mugg nybryggt kaffe (Ära vare Don Pedro, också!) inom räckhåll. Det blir inte mycket bättre, faktiskt.
Eller... jo... det kan det givetvis bli... I den bästa av världar skulle jag dela detta med någon. Men så är det inte. Inte just nu, i alla fall.
Så... Vad kommer dagen i övrigt att bjuda på? Så lite som möjligt, är min förhoppning. Det jag vet ska hända är en rejäl promenad, avrundad med inköp av DN som sedan ska bäras hem och avnjutas i ett par timmar (minst) med ett par baljor kaffe och skön musik. Jag känner efter lite nu, och tänker att det här nog är en fin dag för Leonard Cohen, Nick Drake, Jeff Buckley, Damien Rice och kanske rentav José Gonzales. En sådan dag är det.
Jag har inte gjort veckans uppgift i Skrivarkalendern, heller. Jag ska fundera på det när jag är ute och går (kanske... det är inte alltid tankarna går dit jag vill när jag är ute och motionerar... och att låta dem flyta omkring är en skön sak - när jag kommer in igen visar det sig ofta att allt möjligt har lagt sig på plats i mitt sinne) och skriva lite senare. Temat för veckan har med minnen att göra - inte alls omöjligt att jag plågar er igen, med något skriv -åtminstone ett utkast (fegar lite här...).
Until then... Stay tuned, me lovely ones!
lördag, mars 15, 2008
... i vilken vår hjältinna missat något
DÄM! Jag inser att jag just missat en älsklingsfeelgoodfilm; Frankie & Johnny med Michelle Pfeiffer och Al Pacino. DUBBELDÄM!
... i vilken vår hjältinna funderar på om det är tanken som räknas
Enligt Stefan Einhorn, som jag såg intervjuas av Fredrik Lindström igår (Kunskapskanalen är kanon, Cal!), så är det inte alls tanken som räknas, utan handlingen. Jag kan köpa det, faktiskt. Mina medmänniskor, nära som mindre nära, blir knappast upplyfta eller hjälpta av att jag tänker på dem. Men kan jag göra något positivt, om det så bara är att säga att jag tänker på dem, eller finnas där för att lyssna, uppmuntra eller göra något snällt (jag gillar Fredriks inpass om att ordet snäll inte alls är relaterat till enfaldiga, idisslande kor utan att det är härlett från snille!) så är det något positivt. Kanske är det därför jag blir så frustrerad när någon jag bryr mig mycket om inte mår bra, eller har bekymmer av något slag? Jag vill göra något, men det är inte alltid det låter sig göras. Likadant när det gäller mina barn. Där tror jag helt på den goda handlingens princip, liksom tanken att saker jag gör som kanske inte ger utdelning som är synbar för mig kanske ger utdelning på annat håll och s a s fyller på världspotten av snällhet (i dess rätta mening - jag är faktiskt lite rädd för kor, de är lömska varelser).
Exempel: Framförallt mina två äldsta har varit ute en del och sett sig om i världen. Matilda var bara 19 när hon reste iväg ensam till Cooköarna och sedan Nya Zeeland. Vänner till mig undrade hur jag kunde sova på nätterna. Men jag inte bara sov på nätterna, jag sov gott. Dels har jag ju alltid försökt se till att mina barn vuxit upp till självständiga människor (och i vissa avseenden har jag lyckats, även om viss finslipning kvarstår på sina håll... :-)) och dels velat utrusta dem med god självbevarelsedrift parad med sunt förnuft. Så jag var inte alls orolig, faktiskt. Dessutom; om det nu vore så att mitt Hjärta låg strypt i ett dike, eller hamnade i rejäl knipa med mindre fatal utgång, på Nya Zeeland, så skulle hon inte vara hjälpt av min oro, i sig.
Däremot tänker jag ofta att om jag gör snälla saker mot andra - fullständiga främlingar, rentav - så kanske någon annan därute i vida världen gör något snällt för någon som för dem är en fullständig främling, men som råkar vara mitt barn, eller någon annan jag bryr mig väldigt mycket om. Det är ganska så i linje med de tankar Stefan Einhorn har, om jag uppfattade honom rätt.
Handlingar är dessutom konkreta, reella. Tankar är mer luriga - ibland blir de inte mer än just... tankar. Och då riskerar de att falla platt.
Idag hade jag tänkt att jag - efter dryga 3 mil på jävelmotionsjävelcykeljäveln och därefter följande dusch och frukost och lite pysslande - skulle ta med mig min lilla digitalkamera och ta en skön vårpromenad i solens sken (jag låtsas att det är vår, fast jag vet att vi bara nått hälften av mars, än), uppe i Krysseboda. Men det blev inte så. Istället fann jag mig ångandes på i jävelfart (varför kan jag aldrig göra något normalt?) och plötsligt hade jag klippt 8 km på en timme. Det är rätt bra fart, det. Och inte ett kort blev taget. Det blir inte alltid som jag tänkt...
Exempel: Framförallt mina två äldsta har varit ute en del och sett sig om i världen. Matilda var bara 19 när hon reste iväg ensam till Cooköarna och sedan Nya Zeeland. Vänner till mig undrade hur jag kunde sova på nätterna. Men jag inte bara sov på nätterna, jag sov gott. Dels har jag ju alltid försökt se till att mina barn vuxit upp till självständiga människor (och i vissa avseenden har jag lyckats, även om viss finslipning kvarstår på sina håll... :-)) och dels velat utrusta dem med god självbevarelsedrift parad med sunt förnuft. Så jag var inte alls orolig, faktiskt. Dessutom; om det nu vore så att mitt Hjärta låg strypt i ett dike, eller hamnade i rejäl knipa med mindre fatal utgång, på Nya Zeeland, så skulle hon inte vara hjälpt av min oro, i sig.
Däremot tänker jag ofta att om jag gör snälla saker mot andra - fullständiga främlingar, rentav - så kanske någon annan därute i vida världen gör något snällt för någon som för dem är en fullständig främling, men som råkar vara mitt barn, eller någon annan jag bryr mig väldigt mycket om. Det är ganska så i linje med de tankar Stefan Einhorn har, om jag uppfattade honom rätt.
Handlingar är dessutom konkreta, reella. Tankar är mer luriga - ibland blir de inte mer än just... tankar. Och då riskerar de att falla platt.
Idag hade jag tänkt att jag - efter dryga 3 mil på jävelmotionsjävelcykeljäveln och därefter följande dusch och frukost och lite pysslande - skulle ta med mig min lilla digitalkamera och ta en skön vårpromenad i solens sken (jag låtsas att det är vår, fast jag vet att vi bara nått hälften av mars, än), uppe i Krysseboda. Men det blev inte så. Istället fann jag mig ångandes på i jävelfart (varför kan jag aldrig göra något normalt?) och plötsligt hade jag klippt 8 km på en timme. Det är rätt bra fart, det. Och inte ett kort blev taget. Det blir inte alltid som jag tänkt...
... i vilken vår hjältinna siktat mot stjärnorna
Medan jag stickade vidare på min fina tröja visade Kunskapskanalen ett program om amatörastronomi. Fascinerande... Och inte blev programmet sämre av att soundtracket bestod av råskön slideguitarmusik av nobelt märke. Går jag igång, eller går jag igång..?
Enjoy, me lovely ones - det blir inte mycket skönare än så...
Fast det här är inte så dumt, det heller...
Enjoy, me lovely ones - det blir inte mycket skönare än så...
Fast det här är inte så dumt, det heller...
fredag, mars 14, 2008
... i vilken vår hjältinna gör upp en plan
Jag smider en av sommarens planer. Det blir en resa i år igen. En resa i flera dimensioner. Biljett är på väg att införskaffas. I år ska det bli betydligt bättre än förra året! WEEIII!
... i vilken vår hjältinna dinerat i celebert sällskap
Har just avslutat min fredagsmiddag (en god köttbit, sallad och ett glas vin) och avnjuter nu desserten (ett par chokladbitar, 85%, och ännu ett glas vin). Simone gjorde mig sällskap till maten. Simone de Beauvoir, alltså. Jag läser om Det andra könet, och det är givande. Nu har jag satt henne åt sidan för att blogga och slösurfa medan Sven Zetterberg gör mig lycklig på sitt vis.
Så här långt har det varit en absolut Fin Fredag, och det lär fortsättningen av den bli också. Jag har jobbat, handlat lite, tvättat, småstädat, pysslat, sorterat, burit iväg glas-, plast- och papperssopor, tränat och sovit middag. Lyssnat på musik... Zappa... Sarah MacLaughlan (Lachlan? stavning?)... BS&T... Simon & Garfunkel... In Flames... Neil Young... Och snart får jag hem min stereo så jag kan spela högt och tungt. Jag har svår Opethabstinens, men snart så... :-)
Muminen undrar i sin blogg vad som gör oss lyckliga... Jag blir lycklig av småsaker... som egentligen är stora. Saker som gör mig lycklig just nu är bluesen, de vita tulpanerna på mitt soffbord, vinet (en god ripasso), att tänka på mina Bästaste Vänner, framtidsplaner, att E fick godkänt på de avsnitt vi råpluggat den här veckan, det mjuktunga, svalvarma garnet i silke/alpacka som jag stickar en tröja i, ett par varma omtankemail och vetskapen om att ha en ograverad, oplanerad helg framför mig.
Annat som gör mig lycklig är att sova middag med en kattunge, att gå i timtal vid havet (saknar!), att cykla ute, att sitta på balkongen och dricka cider och bubbla med en Väninna (det går fint med en Vän också), kärlek från och till mina barn, en uppriktig komplimang, intellektuella utmaningar, vårsol, den första vitsippan, att tänka ut - och ge bort - små presenter, att skriva, tokdansa för mig själv, försvinna in i musik, känslan efter ett tufft träningspass, att köra bil tokfort, baka kanelbullar och sedan smäcka i mig en oförsvarlig driva av dem, den varma, sköna, nära, trygga doften av en Man jag är glad i, glada sms, mina nya skor, att vakna på natten av ett hejdundrande åskväder och tillhörande regn, en varm kram av någon jag tycker om, en lång sovmorgon, en feel-goodfilm, en stilla dram från Islay eller Isle of Skye (en Springbank slinker också ner), den där fantastiska uppkopplingen på en medmänniska som jag ibland upplever, att lyssna på TSO medan snön faller, att hitta ny musik eller en ny läsupplevelse, att gå barfota, ett varmt bad, att försvinna in i en varm famn, mina raggsockar... Jag kan fortsätta i det oändliga - jag finner så mycket att vara lycklig för!
Jag är lyckligt lottad.
(Fast existentialisten i mig säger att jag helt enkelt ser till att vara/bli lycklig - och det ligger något i det...)
Så här långt har det varit en absolut Fin Fredag, och det lär fortsättningen av den bli också. Jag har jobbat, handlat lite, tvättat, småstädat, pysslat, sorterat, burit iväg glas-, plast- och papperssopor, tränat och sovit middag. Lyssnat på musik... Zappa... Sarah MacLaughlan (Lachlan? stavning?)... BS&T... Simon & Garfunkel... In Flames... Neil Young... Och snart får jag hem min stereo så jag kan spela högt och tungt. Jag har svår Opethabstinens, men snart så... :-)
Muminen undrar i sin blogg vad som gör oss lyckliga... Jag blir lycklig av småsaker... som egentligen är stora. Saker som gör mig lycklig just nu är bluesen, de vita tulpanerna på mitt soffbord, vinet (en god ripasso), att tänka på mina Bästaste Vänner, framtidsplaner, att E fick godkänt på de avsnitt vi råpluggat den här veckan, det mjuktunga, svalvarma garnet i silke/alpacka som jag stickar en tröja i, ett par varma omtankemail och vetskapen om att ha en ograverad, oplanerad helg framför mig.
Annat som gör mig lycklig är att sova middag med en kattunge, att gå i timtal vid havet (saknar!), att cykla ute, att sitta på balkongen och dricka cider och bubbla med en Väninna (det går fint med en Vän också), kärlek från och till mina barn, en uppriktig komplimang, intellektuella utmaningar, vårsol, den första vitsippan, att tänka ut - och ge bort - små presenter, att skriva, tokdansa för mig själv, försvinna in i musik, känslan efter ett tufft träningspass, att köra bil tokfort, baka kanelbullar och sedan smäcka i mig en oförsvarlig driva av dem, den varma, sköna, nära, trygga doften av en Man jag är glad i, glada sms, mina nya skor, att vakna på natten av ett hejdundrande åskväder och tillhörande regn, en varm kram av någon jag tycker om, en lång sovmorgon, en feel-goodfilm, en stilla dram från Islay eller Isle of Skye (en Springbank slinker också ner), den där fantastiska uppkopplingen på en medmänniska som jag ibland upplever, att lyssna på TSO medan snön faller, att hitta ny musik eller en ny läsupplevelse, att gå barfota, ett varmt bad, att försvinna in i en varm famn, mina raggsockar... Jag kan fortsätta i det oändliga - jag finner så mycket att vara lycklig för!
Jag är lyckligt lottad.
(Fast existentialisten i mig säger att jag helt enkelt ser till att vara/bli lycklig - och det ligger något i det...)
... i vilken vår hjältinna har Fin Fredag igen!
Alla fredagar är Fina. Så har jag bestämt. Verkar de tomma och gråa är det mitt ansvar att fylla dem med ett trivsamt och givande innehåll. Det är inte särskilt svårt faktiskt. Min sovmorgon underlättar litegrann, men även utan en sådan kan jag få till en riktigt bra förmiddag.
Morgonrutinerna är viktiga för mig. De får inte innehålla några stressmoment. Jag måste ha gott om tid att dricka mitt kaffe (ingen frulle på fredagar - jag sparar mina kalorier till fikat... ;-)), läsa lite nyheter, lyssna på P1-morgon, slösurfa, blogga och liksom bara softa. Detta är inte mindre viktigt på fredagar.
"Casual Friday" tillämpas på sina håll. Men på mitt jobb känns varenda dag hyfsat casual, med jeans, t.shirts och - vilket borde förbjudas! - birkenstocktofflor.
Just de där tofflorna ger en institutionskänsla som i bästa fall känns som dagis eller fritids och jag vill hellre bli hittad död än iförd ett par dylika, på mitt jobb (hade jag ett annat slags jobb skulle det kanske vara annorlunda. Eller inte.). Det enda som faktiskt är värre är de där foppatofflorna.
För att liksom väga upp veckans alla casual days har jag infört Fin Fredag. På mitt gamla jobb var vi i alla fall två som praktiserade detta; här är jag fortfarande ensam om det. Men skit samma. Fin Fredag innebär lite extra omsorg om klädsel (kjol är obligatoriskt och till det har jag en snygg topp eller kanske skjorta, ibland med slips) och utseendet i övrigt. Just nu är det stövlar som gäller, men jag har ju införskaffat ett par skitsnygga skor med försvarlig klack och bara det blir lite vårligare tänkte jag använda dem också. Håret måste vara snyggt också, liksom liksom makeupen etc. Kanske något blingigare smycke också. Sålunda uppklädd känns det faktiskt plötsligt mycket roligare att gå till jobbet och jag lyfter liksom inifrån. Därför är det inte alls ovanligt att jag också har de bästa och roligaste lektionerna, eller samtalen med elever/kollegor just på fredagarna. Prova får ni se!
På jobbet har två driftiga kollegor infört FredagsFika, också. Vi turas om att fixa något smaskigt till förmiddagskaffet och eftersom vi - än så länge... - är ganska många så blir det ungefär en gång per termin som det är min tur. Och då behöver jag inte ens fixa med det själv utan jag och min mentorskollega ordnar något tillsammans. Det är fint framdukat med levande ljus och grejer. Vi borde ha lite soft musik, också, förresten. Ska snacka med B om det. Han gillar blues. Igår när jag sökte upp honom för ett planeringssamtal stod han i slöjdsalen och pysslade medan Jeff Healey (RIP) dånade. Gött! Så vi ska nog hitta ett litet musikaliskt koncept för FredagsFikat.
Att ha en kort arbetsdag gör givetvis en Fin Fredag ännu Finare. Det har jag. Jag börjar kl 9 och slutar 11.20. Heh! Vanligen går jag inte hem direkt utan tar svängen ner i Byn för att handla något (så här års är tulpaner obligatoriskt!) och sedan går jag hem, jävelcyklar, pysslar lite, städar (det är roligt att städa om man tar hjälp av musik och kanske ett glas vin!) och gör det allmänt trivsamt för mig.
Frampå kvällskanten fixar jag mig något gott att äta (har jag besök blir det ännu godare) och öppnar en flaska vin, kanske. Spelar skön musik, läser, tänder ljus, pratar med Vänner och/eller barn och har det allmänt koseligt. Ofta blir det lite sittande med datorn också, men det brukar bli så att den isåfall ligger i mitt knä i sköna soffan.
Nu ska jag dra på en stunds Mustasch (senaste plattan är kanon - tack, Sis!) och plocka ihop lite, innan det är dags att gå till jobbet.
Stay tuned me lovely ones!
Hur ser era fredagar ut, förresten? :-)
Morgonrutinerna är viktiga för mig. De får inte innehålla några stressmoment. Jag måste ha gott om tid att dricka mitt kaffe (ingen frulle på fredagar - jag sparar mina kalorier till fikat... ;-)), läsa lite nyheter, lyssna på P1-morgon, slösurfa, blogga och liksom bara softa. Detta är inte mindre viktigt på fredagar.
"Casual Friday" tillämpas på sina håll. Men på mitt jobb känns varenda dag hyfsat casual, med jeans, t.shirts och - vilket borde förbjudas! - birkenstocktofflor.
Just de där tofflorna ger en institutionskänsla som i bästa fall känns som dagis eller fritids och jag vill hellre bli hittad död än iförd ett par dylika, på mitt jobb (hade jag ett annat slags jobb skulle det kanske vara annorlunda. Eller inte.). Det enda som faktiskt är värre är de där foppatofflorna.
För att liksom väga upp veckans alla casual days har jag infört Fin Fredag. På mitt gamla jobb var vi i alla fall två som praktiserade detta; här är jag fortfarande ensam om det. Men skit samma. Fin Fredag innebär lite extra omsorg om klädsel (kjol är obligatoriskt och till det har jag en snygg topp eller kanske skjorta, ibland med slips) och utseendet i övrigt. Just nu är det stövlar som gäller, men jag har ju införskaffat ett par skitsnygga skor med försvarlig klack och bara det blir lite vårligare tänkte jag använda dem också. Håret måste vara snyggt också, liksom liksom makeupen etc. Kanske något blingigare smycke också. Sålunda uppklädd känns det faktiskt plötsligt mycket roligare att gå till jobbet och jag lyfter liksom inifrån. Därför är det inte alls ovanligt att jag också har de bästa och roligaste lektionerna, eller samtalen med elever/kollegor just på fredagarna. Prova får ni se!
På jobbet har två driftiga kollegor infört FredagsFika, också. Vi turas om att fixa något smaskigt till förmiddagskaffet och eftersom vi - än så länge... - är ganska många så blir det ungefär en gång per termin som det är min tur. Och då behöver jag inte ens fixa med det själv utan jag och min mentorskollega ordnar något tillsammans. Det är fint framdukat med levande ljus och grejer. Vi borde ha lite soft musik, också, förresten. Ska snacka med B om det. Han gillar blues. Igår när jag sökte upp honom för ett planeringssamtal stod han i slöjdsalen och pysslade medan Jeff Healey (RIP) dånade. Gött! Så vi ska nog hitta ett litet musikaliskt koncept för FredagsFikat.
Att ha en kort arbetsdag gör givetvis en Fin Fredag ännu Finare. Det har jag. Jag börjar kl 9 och slutar 11.20. Heh! Vanligen går jag inte hem direkt utan tar svängen ner i Byn för att handla något (så här års är tulpaner obligatoriskt!) och sedan går jag hem, jävelcyklar, pysslar lite, städar (det är roligt att städa om man tar hjälp av musik och kanske ett glas vin!) och gör det allmänt trivsamt för mig.
Frampå kvällskanten fixar jag mig något gott att äta (har jag besök blir det ännu godare) och öppnar en flaska vin, kanske. Spelar skön musik, läser, tänder ljus, pratar med Vänner och/eller barn och har det allmänt koseligt. Ofta blir det lite sittande med datorn också, men det brukar bli så att den isåfall ligger i mitt knä i sköna soffan.
Nu ska jag dra på en stunds Mustasch (senaste plattan är kanon - tack, Sis!) och plocka ihop lite, innan det är dags att gå till jobbet.
Stay tuned me lovely ones!
Hur ser era fredagar ut, förresten? :-)
torsdag, mars 13, 2008
... i vilken vår hjältinna konverserat en ung man
Det går upp för ett par av mina mentorselever i 7:an (som jag har historia med) att jag är lärare i engelska också.
-Ah, säger P. Tell us about the moon.
- I'd tell tou about Uranus if I had the time, sa jag.
*fniss, fniss*
Mutual understanding at its best. ;-)
(Why is Uranus red..? ;-))
-Ah, säger P. Tell us about the moon.
- I'd tell tou about Uranus if I had the time, sa jag.
*fniss, fniss*
Mutual understanding at its best. ;-)
(Why is Uranus red..? ;-))
onsdag, mars 12, 2008
... i vilken vår hjältinna diskuterat könsroller
Årskurs 9. Lektion: engelska. Planering: UR-programmet Close View: Gender Roles.
Vi diskuterar lite först, för förförståelsens skull, kring skillnaden mellan "sex" och "gender" vilket inte är så självklart för en 15-16-åring. Efter diverse kringelikrokar runt det faktum att det föds människor som varken är män eller kvinnor (biologiskt) kommer vi in på pudelns kärna; de roller vi föds och fostras in i så till den milda grad att det ofta är svårt att skilja ut vad som är biologi och vad som är sociala konstruktioner. För många är det självklart att tjejer har rosa kläder för att det är en tjejfärg, helt enkelt. Hur det blev så, och vem som har bestämt det, har de inte reflekterat över. En av killarna hade dock klurat ut att alla superhjältar givetvis har starka, klara färger - eller svart - på sina superhjältekläder eftersom det signalerar styrka, snabbhet och manlighet, medan Gummibjörnarna är pastelliga, mjuka och söta.
(Att Tinky Winky i vissa läger sägs vara bög hade de också bra koll på...)
En av killarna vågade sig på en tolkning av varför de gamla könsrollerna sett ut /ser ut som de gör; han kopplade det till både stenåldersmänniskornas leverne, liksom bondesamhällets - där alla utförde tunga arbeten men kvinnorna gjorde det hemmavid eftersom jord- och skogsbruk ändå var tyngre än arbetet hemma på gården. Jag höll med om att det verkligen sett ut så, historiskt, men varför gör det det fortfarande? Nu när vi t ex har så bra tekniska lösningar (maskiner etc) som underlättar många tunga jobb, så att även de med mindre muskelmassa utrustade kvinnorna klarar att sköta dem... Det fanns det inga svar på och jag lämnade frågan öppen.
Diskussionerna pågick ett bra tag och min roll var förstås huvudsakligen att moderera i stället för att gå in och säga vad jag verkligen tycker och tänker. Men självklart svarade jag ju när de frågade vad jag tyckte om olika saker och de är helt på det klara med att tjejer och killar kan göra samma saker, i stort sett, både när det handlar om sport, akademiska prestationer och yrkesval. Och ändå finns det så mycket djupt rotade fördomar att jag fan blir mörkrädd.
Här jobbar skolan med likabehandlingsplaner och antimobbningsteman och jada jada jada, men inte ett finger lyfts för att arbeta med genusfrågor. Det läskiga med detta är att vår kommun är riksledande (tillsammans med två andra kommuner) när det gäller hur betygsglappet mellan flickor och pojkar ökar... Och det handlar inte så mycket om att tjejerna blir allt bättre som att pojkarna går bakåt... Vad beror det på? Hur mycket roll spelar killarna inställning till det egna - och andras - skolarbetet och hur ser "killkulturen" ut här? Vad har de med sig i bagaget hemifrån? Hur mycket har varit i säck innan det hamnat i påse, så att säga?
Jag är övertygad om att om man lyfte upp dessa frågor mer aktivt skulle vi få syn på saker att fokusera på, för att hjälpa våra killar. För de kan! De har en grym potential, bara man hittar dem bland kompisar, hormoner, folkracebilar, snus, sprit och bonnig jargong. Det vet jag. Jag möter det varje dag!
Nog flurat kring detta. Nu är det dags att träna min med mindre muskelmassa utrustade kvinnokropp en stund. Ökad muskelmassa ger ökad förbränning och det är den jag vill åt!
Stay tuned me lovely ones!
Vi diskuterar lite först, för förförståelsens skull, kring skillnaden mellan "sex" och "gender" vilket inte är så självklart för en 15-16-åring. Efter diverse kringelikrokar runt det faktum att det föds människor som varken är män eller kvinnor (biologiskt) kommer vi in på pudelns kärna; de roller vi föds och fostras in i så till den milda grad att det ofta är svårt att skilja ut vad som är biologi och vad som är sociala konstruktioner. För många är det självklart att tjejer har rosa kläder för att det är en tjejfärg, helt enkelt. Hur det blev så, och vem som har bestämt det, har de inte reflekterat över. En av killarna hade dock klurat ut att alla superhjältar givetvis har starka, klara färger - eller svart - på sina superhjältekläder eftersom det signalerar styrka, snabbhet och manlighet, medan Gummibjörnarna är pastelliga, mjuka och söta.
(Att Tinky Winky i vissa läger sägs vara bög hade de också bra koll på...)
En av killarna vågade sig på en tolkning av varför de gamla könsrollerna sett ut /ser ut som de gör; han kopplade det till både stenåldersmänniskornas leverne, liksom bondesamhällets - där alla utförde tunga arbeten men kvinnorna gjorde det hemmavid eftersom jord- och skogsbruk ändå var tyngre än arbetet hemma på gården. Jag höll med om att det verkligen sett ut så, historiskt, men varför gör det det fortfarande? Nu när vi t ex har så bra tekniska lösningar (maskiner etc) som underlättar många tunga jobb, så att även de med mindre muskelmassa utrustade kvinnorna klarar att sköta dem... Det fanns det inga svar på och jag lämnade frågan öppen.
Diskussionerna pågick ett bra tag och min roll var förstås huvudsakligen att moderera i stället för att gå in och säga vad jag verkligen tycker och tänker. Men självklart svarade jag ju när de frågade vad jag tyckte om olika saker och de är helt på det klara med att tjejer och killar kan göra samma saker, i stort sett, både när det handlar om sport, akademiska prestationer och yrkesval. Och ändå finns det så mycket djupt rotade fördomar att jag fan blir mörkrädd.
Här jobbar skolan med likabehandlingsplaner och antimobbningsteman och jada jada jada, men inte ett finger lyfts för att arbeta med genusfrågor. Det läskiga med detta är att vår kommun är riksledande (tillsammans med två andra kommuner) när det gäller hur betygsglappet mellan flickor och pojkar ökar... Och det handlar inte så mycket om att tjejerna blir allt bättre som att pojkarna går bakåt... Vad beror det på? Hur mycket roll spelar killarna inställning till det egna - och andras - skolarbetet och hur ser "killkulturen" ut här? Vad har de med sig i bagaget hemifrån? Hur mycket har varit i säck innan det hamnat i påse, så att säga?
Jag är övertygad om att om man lyfte upp dessa frågor mer aktivt skulle vi få syn på saker att fokusera på, för att hjälpa våra killar. För de kan! De har en grym potential, bara man hittar dem bland kompisar, hormoner, folkracebilar, snus, sprit och bonnig jargong. Det vet jag. Jag möter det varje dag!
Nog flurat kring detta. Nu är det dags att träna min med mindre muskelmassa utrustade kvinnokropp en stund. Ökad muskelmassa ger ökad förbränning och det är den jag vill åt!
Stay tuned me lovely ones!
... i vilken vår hjältinna smånoterar
- På senare år har jag förstått att graviditet inte längre är ett naturligt tillstånd, där mamman in spe vidtar måttliga åtgärder för att skydda sin växande bebbe. Nejdå - det är ett akut kristillstånd där snart sagt allt är livshotande för barnet. Man ska akta sig för rökning (även passiv), alkohol, listeriabakterier, katter (toxoplasma!), inte äta rökt/gravad fisk liksom inte heller skaldjur, patéer, syltor, smarriga dessertostar och mat som är vakuumförpackad, vissa hälsokostprodukter, A-vitaminer, utländska konserver samt sojaprotein. To mention a few.
Därför är det lite intressant att Livsmedelsverket plötsligt går ut och säger att, om inte gravida, så dock ammande kvinnor mycket väl kan dricka 1-2 glas vin 1-2 ggr/vecka. Vad kommer de mer att backa på, så småningom?
- Jag läser Teflonminne och kolla vilken absolut tokklok grej han skriver om här!
- När jag letade efter en helt annan sak på dn.se hittade jag en kille som heter Olle Öberg. Han har ett företag - Left is Right - som enbart anställer personer som har Aspergers. Heh! Tufft!
- Å andra sidan ska det bli svårare (omöjligt?) för personer med ADHD att få ta körkort. Det är tur att min älskade Lillmys hunnit ta sitt körkort, att han är "högfungerande" (och att han snart inte kommer att ha några "besvär" whatsoever) och inte har alls svårt längre med konsekvensanalyser eller följa flerstegsinstruktioner. Min undran är hur urvalet ska gå till?
- Jag hittar (lite sent kanske?) resultaten av DN:s Nutidsorientering. Emmaboda har inte utmärkt sig direkt. Varför är jag inte förvånad? Och vad gör vi åt det?
- Nu hittar jag min klocka och inser att jag måste sluta svamla och dra iväg till jobbet.
Stay tuned!
Därför är det lite intressant att Livsmedelsverket plötsligt går ut och säger att, om inte gravida, så dock ammande kvinnor mycket väl kan dricka 1-2 glas vin 1-2 ggr/vecka. Vad kommer de mer att backa på, så småningom?
- Jag läser Teflonminne och kolla vilken absolut tokklok grej han skriver om här!
- När jag letade efter en helt annan sak på dn.se hittade jag en kille som heter Olle Öberg. Han har ett företag - Left is Right - som enbart anställer personer som har Aspergers. Heh! Tufft!
- Å andra sidan ska det bli svårare (omöjligt?) för personer med ADHD att få ta körkort. Det är tur att min älskade Lillmys hunnit ta sitt körkort, att han är "högfungerande" (och att han snart inte kommer att ha några "besvär" whatsoever) och inte har alls svårt längre med konsekvensanalyser eller följa flerstegsinstruktioner. Min undran är hur urvalet ska gå till?
- Jag hittar (lite sent kanske?) resultaten av DN:s Nutidsorientering. Emmaboda har inte utmärkt sig direkt. Varför är jag inte förvånad? Och vad gör vi åt det?
- Nu hittar jag min klocka och inser att jag måste sluta svamla och dra iväg till jobbet.
Stay tuned!
tisdag, mars 11, 2008
... i vilken vår hjältinna läser Leonard Cohen igen
Intensiv dag, idag. Fullt upp på lektionerna, samtal med kollegor, skrivande av omdömen för nior som riskerar att inte nå målen i mina ämnen, samtal med bekymrade föräldrar i telefon (10 minuter innan en lektion och helt oförberett kan jag faktiskt inte redogöra för hur det går för en enskild mentorselev - som jag själv bara har i historia - i alla ämnen och hur en lärare kan tänkas ha bedömt ett skrifitligt prov etc etc blah blah... men jag ansträngde mig att säga det på ett snyggt sätt) och en del minglande i korridorerna.
Nu har jag slackat, tränat, duschat, ätit en god middag (potatis, morötter, rödlök, paprika och tomater får sakta mjukna i ugnen tillsammans med några stänk olivolja, lite timjan, salt och grovmalen svartpeppar), småmsnat med Bästaste A och slackat lite till. Jag hade ju tänkt att jag skulle kolla Klass 9A, men orka, liksom. Jag får kolla det på nätet vid tillfälle! Känns som att det skulle vara läge för att kura ihop under fluffsiga duntäcket och läsa en stund och sedan glida bort...
Jag funderar på om jag ska ta Simone de Beauvoirs veritabla tegelsten Det andra könet med mig i sängen eller om det ska få bli den tunna, vita, ljuvliga av Leonard Cohen - The Energy of Slaves...
Vilket låter skönast:
Come down to my room
I was thinking about you
and I made a pass at myself
eller:
Jag tvekade länge inför att skriva en bok om kvinnan. Ämnet är irriterande, i synnerhet för kvinnorna, och det är inte nytt. Grälet om kvinnosaken har fått mycket bläck att flyta, nu är det nästan avslutat, låt oss inte tala mer om det. Ändå talar man fortfarande om det. Och det förefaller inte som om de omfångsrika dumheter som spritts under det senaste århundradet nämnvärt har klargjort problemet. Finns det förresten något problem? Och vilket är det? Finns det ens kvinnor?
Enkelt val. Lilla vita i sängen. Stora tunga vid köksbordet. Så får det bli.
G'natt me lovely ones.
Nu har jag slackat, tränat, duschat, ätit en god middag (potatis, morötter, rödlök, paprika och tomater får sakta mjukna i ugnen tillsammans med några stänk olivolja, lite timjan, salt och grovmalen svartpeppar), småmsnat med Bästaste A och slackat lite till. Jag hade ju tänkt att jag skulle kolla Klass 9A, men orka, liksom. Jag får kolla det på nätet vid tillfälle! Känns som att det skulle vara läge för att kura ihop under fluffsiga duntäcket och läsa en stund och sedan glida bort...
Jag funderar på om jag ska ta Simone de Beauvoirs veritabla tegelsten Det andra könet med mig i sängen eller om det ska få bli den tunna, vita, ljuvliga av Leonard Cohen - The Energy of Slaves...
Vilket låter skönast:
Come down to my room
I was thinking about you
and I made a pass at myself
eller:
Jag tvekade länge inför att skriva en bok om kvinnan. Ämnet är irriterande, i synnerhet för kvinnorna, och det är inte nytt. Grälet om kvinnosaken har fått mycket bläck att flyta, nu är det nästan avslutat, låt oss inte tala mer om det. Ändå talar man fortfarande om det. Och det förefaller inte som om de omfångsrika dumheter som spritts under det senaste århundradet nämnvärt har klargjort problemet. Finns det förresten något problem? Och vilket är det? Finns det ens kvinnor?
Enkelt val. Lilla vita i sängen. Stora tunga vid köksbordet. Så får det bli.
G'natt me lovely ones.
måndag, mars 10, 2008
... i vilken vår hjältinna lekt och haft spel
Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch är världens tredje längsta ortsnamn. Killarna i engelskanian tyckte det var en massa konstiga och krångliga ortsnamn i det nationella prov från 2004 som vi övade i idag, i vårt boot camp. Så medan de svettades med läsförståelseuppgifterna googlade jag upp ordet och skrev det på tavlan. Vi försökte uttala det en stund, men gav upp.
Jag hade fler nior i engelska sedan (större grupp) och jag hade lovat dem att vi skulle köra lite Hangman mot slutet av lektionen. Tjejerna i gruppen är lite... knepiga. De är ytterst ovilliga att yttra sig - även på svenska - och sitter mest och fnittrar trots flitiga försök, från min sida, att dra in dem i samtalen. Följaktligen gick det knappt att ens få ur dem enstaka bokstavsförslag till de ord som framförallt J ville ha fram, på whiteboarden. Ord som - givetvis! - mestadels var metalbandnamn eller - ännu hellre - sexuellt relaterade. Men han rodnade sött när han undrade varför han var tvungen att vara tyst en stund medan jag försökte få tjejerna att sticka en syl i vädret (märkligt talesätt, förresten...) och jag svarade att "Since you've got a dick you get space enough here and everywhere else..." (vilket i sammanhanget inte var särskilt bryskt sagt, trots att det kanske verkar så här - han är "man" nog att ta det på rätt sätt).
Han blir betydligt mer provocerad när jag säger att "why do we speak of drummers as if they're actually musicians...?" ;-)
Sista lektionen spelades det Rappakalja. Sista vändan med den gruppen (Elevens Val - svenska) så jag tänkte hitta på något vi inte gjort tidigare. Det blev faktiskt mycket uppskattat!
Förra veckan fick jag ju ett jobbmejl som gjorde mig minst sagt förbannad. Idag fick jag ett roligare:
"Hej
Nu har jag och Christer gått igenom de intresseanmälningar till datorer som lämnades in. Tyvärr kunde inte alla få en dator den här gången men glädjande nog så har vi, i stället för 7, 10 stycken datorer tillgängliga. De som har prioriterats en dator den här omgången är:
Sari S
Magdalena O
Kristina S
Mia I-N
Mikael H
Mari S
Bosse A
Ing-Marie D
Ulrika A
Bobby W
Era namn har skickats till IT-enheten som kommer att förbereda dessa.
När det är klart återkommer jag.
Mvh/Daniel"
JÄJ! Det var inte en dag för tidigt. Jag jobbar inte precis på landets datortätaste skola, men det här är ett steg i rätt riktning. Nu kanske jag kan köra alla de där tuffa IKT-grejerna jag tänkt. Eller inte... jag har fortfarande ingenting att visa grejerna på. Vi kan ju knappast sitta samlade runt laptopen. Men varje tusenmilaresa börjar med ett första steg, så... :-)
På lunchen idag hastade vi ut, vännen/kollegan I och jag och gick Kryssebodarundan med rekordhastighet. Så jäkla skönt att komma ut i friheten, den friska luften och vårsolen! Ljuset är verkligen på gång nu och det bidrar till att jag blir piggare och gladare än på många länge.
Väl hemma såg jag att Bästaste A skrivit om sin motionscykel på msn och det inspirerade mig att släpa in min egen jävelmotionjävelscykeljävel i vardagsrummet och parkera den framför teven, Det är enda sättet att stå ut med cyklandet; att kolla på teve/film samtidigt. Annars blir jag så uttråkad att jag faller av, och med den fart jag håller vore det inte nådigt... ;-) Sålunda vältränad och lagom trött, samt nyduschad, intog jag en måltid på pasta och grönsaker och funderade över saker och ting.
Det jag funderade över är hur man kan tro att man faktiskt känner någon (denna "någon" kan t ex vara en man man lever med...) och sedan kan det gå upp för en att man egentligen inte känner personen alls. Nya sidor är alltid spännande och intressant att upptäcka hos sin partner (och att få lov att göra det, liksom att visa nya sidor av sig själv, är en förutsättning för att en relation ska kunna hållas vid liv och utvecklas!), men det är bra om dessa är av någorlunda positiv art. Det är värre om man (jag, alltså) upptäcker sidor som man (fortfarande jag) inte kan leva med. Sidor som sätter kärleken ur spel totalt, som sakta maler ner den - bit för bit - tills det enda som återstår är lite fint mjöl som förflyttas av minsta vindpust och inte efterlämnar några spår.
Nu blir det lite trassligt, känns det som. Givetvis har den uppbrutna relationen lämnat spår. Konstigt vore det ju annars. Men spåren av kärleken känns som de är borta. Det som finns kvar är minnen och av någon märklig anledning är det inte längre det roliga och fina, eller det vackra och sköna, som ligger och guppar i tankarna (pun intended!) - utan allt det svartsjuka, elaka, sårande, tanklösa, uträknande, kränkande, instängande, nedsättande, beräknande, osunda. Och de minnena finns ingen anledning att klänga sig fast vid.
Lyckligtvis har jag inte anlag för bitterhet. Jag ångrar inget och då är det svårt att bli bitter. Gjort är gjort och det gäller att försöka dra med sig någon lärdom ut i livet, bara. Låter det klämkäckt? OK. Det bryr jag mig inte så mycket om. Det är så jag funkar. Jag ser sällan bakåt - det ger så lite. Jag har blicken mot horisonten och det är förvånansvärt vad det gör för balansen! Jag är på resande fot igen. Just nu färdas jag lite planlöst omkring, utan karta och kompass, förlitande mig till min överlevnadsförmåga och mitt goda lokalsinne. Framöver kan det vara dags att ta ut riktningen. Men jag har ingen brådska. Jag är ung. Jag hinner.
(Viktiga anteckningar från mötet med arbetslaget...)
Jag hade fler nior i engelska sedan (större grupp) och jag hade lovat dem att vi skulle köra lite Hangman mot slutet av lektionen. Tjejerna i gruppen är lite... knepiga. De är ytterst ovilliga att yttra sig - även på svenska - och sitter mest och fnittrar trots flitiga försök, från min sida, att dra in dem i samtalen. Följaktligen gick det knappt att ens få ur dem enstaka bokstavsförslag till de ord som framförallt J ville ha fram, på whiteboarden. Ord som - givetvis! - mestadels var metalbandnamn eller - ännu hellre - sexuellt relaterade. Men han rodnade sött när han undrade varför han var tvungen att vara tyst en stund medan jag försökte få tjejerna att sticka en syl i vädret (märkligt talesätt, förresten...) och jag svarade att "Since you've got a dick you get space enough here and everywhere else..." (vilket i sammanhanget inte var särskilt bryskt sagt, trots att det kanske verkar så här - han är "man" nog att ta det på rätt sätt).
Han blir betydligt mer provocerad när jag säger att "why do we speak of drummers as if they're actually musicians...?" ;-)
Sista lektionen spelades det Rappakalja. Sista vändan med den gruppen (Elevens Val - svenska) så jag tänkte hitta på något vi inte gjort tidigare. Det blev faktiskt mycket uppskattat!
Förra veckan fick jag ju ett jobbmejl som gjorde mig minst sagt förbannad. Idag fick jag ett roligare:
"Hej
Nu har jag och Christer gått igenom de intresseanmälningar till datorer som lämnades in. Tyvärr kunde inte alla få en dator den här gången men glädjande nog så har vi, i stället för 7, 10 stycken datorer tillgängliga. De som har prioriterats en dator den här omgången är:
Sari S
Magdalena O
Kristina S
Mia I-N
Mikael H
Mari S
Bosse A
Ing-Marie D
Ulrika A
Bobby W
Era namn har skickats till IT-enheten som kommer att förbereda dessa.
När det är klart återkommer jag.
Mvh/Daniel"
JÄJ! Det var inte en dag för tidigt. Jag jobbar inte precis på landets datortätaste skola, men det här är ett steg i rätt riktning. Nu kanske jag kan köra alla de där tuffa IKT-grejerna jag tänkt. Eller inte... jag har fortfarande ingenting att visa grejerna på. Vi kan ju knappast sitta samlade runt laptopen. Men varje tusenmilaresa börjar med ett första steg, så... :-)
På lunchen idag hastade vi ut, vännen/kollegan I och jag och gick Kryssebodarundan med rekordhastighet. Så jäkla skönt att komma ut i friheten, den friska luften och vårsolen! Ljuset är verkligen på gång nu och det bidrar till att jag blir piggare och gladare än på många länge.
Väl hemma såg jag att Bästaste A skrivit om sin motionscykel på msn och det inspirerade mig att släpa in min egen jävelmotionjävelscykeljävel i vardagsrummet och parkera den framför teven, Det är enda sättet att stå ut med cyklandet; att kolla på teve/film samtidigt. Annars blir jag så uttråkad att jag faller av, och med den fart jag håller vore det inte nådigt... ;-) Sålunda vältränad och lagom trött, samt nyduschad, intog jag en måltid på pasta och grönsaker och funderade över saker och ting.
Det jag funderade över är hur man kan tro att man faktiskt känner någon (denna "någon" kan t ex vara en man man lever med...) och sedan kan det gå upp för en att man egentligen inte känner personen alls. Nya sidor är alltid spännande och intressant att upptäcka hos sin partner (och att få lov att göra det, liksom att visa nya sidor av sig själv, är en förutsättning för att en relation ska kunna hållas vid liv och utvecklas!), men det är bra om dessa är av någorlunda positiv art. Det är värre om man (jag, alltså) upptäcker sidor som man (fortfarande jag) inte kan leva med. Sidor som sätter kärleken ur spel totalt, som sakta maler ner den - bit för bit - tills det enda som återstår är lite fint mjöl som förflyttas av minsta vindpust och inte efterlämnar några spår.
Nu blir det lite trassligt, känns det som. Givetvis har den uppbrutna relationen lämnat spår. Konstigt vore det ju annars. Men spåren av kärleken känns som de är borta. Det som finns kvar är minnen och av någon märklig anledning är det inte längre det roliga och fina, eller det vackra och sköna, som ligger och guppar i tankarna (pun intended!) - utan allt det svartsjuka, elaka, sårande, tanklösa, uträknande, kränkande, instängande, nedsättande, beräknande, osunda. Och de minnena finns ingen anledning att klänga sig fast vid.
Lyckligtvis har jag inte anlag för bitterhet. Jag ångrar inget och då är det svårt att bli bitter. Gjort är gjort och det gäller att försöka dra med sig någon lärdom ut i livet, bara. Låter det klämkäckt? OK. Det bryr jag mig inte så mycket om. Det är så jag funkar. Jag ser sällan bakåt - det ger så lite. Jag har blicken mot horisonten och det är förvånansvärt vad det gör för balansen! Jag är på resande fot igen. Just nu färdas jag lite planlöst omkring, utan karta och kompass, förlitande mig till min överlevnadsförmåga och mitt goda lokalsinne. Framöver kan det vara dags att ta ut riktningen. Men jag har ingen brådska. Jag är ung. Jag hinner.
(Viktiga anteckningar från mötet med arbetslaget...)
... i vilken vår hjältinna har sovit väldigt gott
Jag kom i säng alldeles för sent igår. Äntligen kom jag igång med att installera mig med den nya telefonen, som jag köpte i Kalmar förra fredagen. Den är lättnavigerad och smidig och egentligen är det inga probs alls. Utom det att när jag hade synkat ihop den med Windows Media Player så var en del låtar inte i rätt format. De funkar att spela i mobilen (med sådant tycker jag är pyssligt - jag har ju en kanonbra och superlätt mp3-spelare) men går inte att använda som ringsignaler. Men jag låter det vara nu. Får pyssla med det ikväll.
En bra sak med telefonen är att jag numera slipper vakna till en äckelkäck visslingslåt på mornarna. Sådant är viktiga saker - det gäller att vakna mjukt. Optimistisk som jag är hade jag satt den på tidig väckning så att jag skulle kunna ta ett pass på jävelmotionsjävelcykeljäveln (det är inte bara du, Bästaste A, som känner att det blev mycket av det goda i helgen... ;-)). Men det blev inte så; det var alldeles för varmt och skönt under täcket så jag snoozade en timme. Jag tar det där ikväll, istället.
(Sådan matte, sådan katt - eller om det kanske är tvärtom?)
Nu: stjälpa i mig kaffet, rusa iväg, jobba och fundera på något lite intressantare att skriva om ikväll...
En bra sak med telefonen är att jag numera slipper vakna till en äckelkäck visslingslåt på mornarna. Sådant är viktiga saker - det gäller att vakna mjukt. Optimistisk som jag är hade jag satt den på tidig väckning så att jag skulle kunna ta ett pass på jävelmotionsjävelcykeljäveln (det är inte bara du, Bästaste A, som känner att det blev mycket av det goda i helgen... ;-)). Men det blev inte så; det var alldeles för varmt och skönt under täcket så jag snoozade en timme. Jag tar det där ikväll, istället.
(Sådan matte, sådan katt - eller om det kanske är tvärtom?)
Nu: stjälpa i mig kaffet, rusa iväg, jobba och fundera på något lite intressantare att skriva om ikväll...
söndag, mars 09, 2008
... i vilken vår hjältinna ger er svaret
OK - here goes:
Robert Plant, Frank Zappa, Leonard Cohen och Jon Lord är alla män, gudabenådade musiker/sångare/låtskrivare/konstnärer - var och en har sin begåvning -, de sitter på troner i mitt privata panteon, de har åldrats med värdighet (bilden på Frank Zappa visar att han nog hade fortsatt göra det, om han hade fått leva...) -ja, de har t o m blivit snyggare och allt mer attraktiva med åren. De räds inte visa att de levt. De utstrålar styrka, självförtroende, integritet, självinsikt, erfarenhet och en beslutsamhet att inte låta livet bli en läggmatch (Zappa jobbade in i det sista).
Men vad är det för gemensam nämnare som gör att de hamnade i min blogg idag?
De är alla fyra med på min topp-5-lista... ;-9
Robert Plant, Frank Zappa, Leonard Cohen och Jon Lord är alla män, gudabenådade musiker/sångare/låtskrivare/konstnärer - var och en har sin begåvning -, de sitter på troner i mitt privata panteon, de har åldrats med värdighet (bilden på Frank Zappa visar att han nog hade fortsatt göra det, om han hade fått leva...) -ja, de har t o m blivit snyggare och allt mer attraktiva med åren. De räds inte visa att de levt. De utstrålar styrka, självförtroende, integritet, självinsikt, erfarenhet och en beslutsamhet att inte låta livet bli en läggmatch (Zappa jobbade in i det sista).
Men vad är det för gemensam nämnare som gör att de hamnade i min blogg idag?
De är alla fyra med på min topp-5-lista... ;-9
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
