Medförande vars två rejäla mackor, vattenflaskor och en kaffetermos drog vi in för att erövra Stockholm, ungefär klockan tre. Vid Slussen gick vi av och korsade Södermalmstorg och själva slussen för att ta oss ut till Djurgården med färjan. Väl framme där satt vi bara en stund och tittade på the average Grönanbesökare. Det var rosa familjen (där alltså samtliga var iförda olika grader av ceriserosa kläder), där var jag-är-sexti-men-klär-mig-som-20, jätteglada pappan (som var minst lika entusiastisk som barnen), taxichaufförer, översminkade tonårsbrudar, svärmande par, stimuli-knarkande småpåvar med uppvaktning och allt däremellan. Och det var mycket foppatofflor. Väldigt mycket foppatofflor.
Så småningom gick vi vidare, längs vattenkanten, förbi Nordiska Muséet, Wasamuséet - som hade en Titanicutställning som vi blev lite sugna på, men vi tyckte den var lite väl dyr för bara ett spontanbesök - och Junibacken.
Vidare under lummiga träd, över Djurgårdsbron och så Strandvägen in mot stan. I sakta mak. När vi närmade oss Nybroviken började vi prata om cider. Hur gott det vore med lite cider. Så vi sneddade Berzelii park, gick i kanten av Norrmalmstorg (diskuterandes Stockholmssyndromet, och att jag faktiskt tydligt minns den mediala dramatiken kring Norrmalmstorgsdramat) och upp mot, och sedermera igenom, NK, i riktning mot det Systembolag som också har utgång mot Regeringsgatan. Inne på NK var det luftkonditionerat svalt och skönt.
När vi köpt oss våra cider gick vi ner till Kungsan, köpte varsin smarrig glass och satt där och solade lite och kollade på folk.
Det var rätt varmt och Agneta var lite besviken; hon hade tänkt sig Kungsträdgården som en... trädgård. Det var nog ett tag sedan det var det. Längs söderut finns ju några lummiga, stora träd (almar) och lite gräs (och iofs då inte enbart sådant man trampar på) som möjligen minner om svunna tider. Jag sa inget om
almstriden, för jag tror inte Agneta minns den heller.
Efter att vi förtärt våra glassar, i ganska rask takt eftersom de gärna ville smälta och rinna nerför våra fingrar, strosade vi vidare, över Strömbron (konstaterandes att Stockholms Slott verkligen är en absolut
SKITFUL byggnad), längs Skeppsbron, tillbaka över slussen och upp mot samma fina ställe där jag satt och läste och fikade i lördags. Jag ville ju, som sagt, sälja in Stockholm som en vacker och fin stad - och däruppe får man också en bra överblick.
Där slog vi oss ner, öppnade våra cider och vilade fötterna. Först hade vi sällskap av en äldre, rollatorförsedd dam, som beklagade sig över att rökare minsann slänger sina fimpar överallt. Vi tittade på de alldeles "färska" fimparna vid hennes fötter och bara höll med... Åt våra mackor. Drack varsin cider. Jag ringde Madde och Ted och undrade vad de höll på med och visserligen höll Ted på att snitsa ihop en blåbärspaj, men inför utsikten att prata bort en stund, och dricka ett par öl, så satte de in pajen i kylen och traskade upp till oss. Så där satt vi några sköna, varma, mjuka kvällstimmar och småpratade alltmedan öl- och ciderförråden smalt undan. Agneta passade även på att konversera ett par söderkisar.
Till och med kaffet gick åt. Sedan, när det både skymt och blivit mörkt började det väl bli dags att lyfta och medan Madde och Ted knatade hemåt, för att förbereda en badutflykt idag lördag, så gick Agneta och jag ner mot Kelly's för att bara träffa Anna och Ronny (med en Salakompis) lite snabbt innan vi åkte hem. I Götgatsbacken passerade vi en skäggig Sven Wollter som stod där och hängde utanför något litet hål-i-väggen-gatukök. Han såg glad ut.
Jo. Tjena. Snabbträff. Sääääkert. Där blev vi ju sittande.
(Anna och Agneta)Ölen på Kelly's kostar 24 spänn och är lättdrucken. Sällskapet var roligt - och liksom dynamiskt/organiskt såtillvida att det hela tiden föll ifrån och tillkom nya personer. Mot slutet av vår vistelse där träffade vi några sjukt trevliga nyzeeländare - studenter och besökare - som vi pratade en god stund med.
(Agneta och Ronny)
(Ronny, jag, Micke)Men allt måste ha en ände och jag kände att det nog var läge att lyfta och dra hemåt igen, så jag fick med mig Agneta därifrån. Hungriga igen var vi, och hann precis köpa oss varsin falafel på Medis innan vårt tåg gick. Bra tajming med bussen också gjorde att vi var hemma ganska snabbt. Och när vi klev in genom dörren var klockan ganska precis tre. Tolv timmar. Det är en ganska lång promenad det!
Och Agneta berättade, i förtroende, att Stockholm kanske faktiskt inte är så kallt och ogästvänligt som hon trott. Men det skulle jag aldrig yppa för någon. Men jag säger det till er; ni skulle ändå aaaaldrig skvallra.
Inlägg
