... i vilken vår hjältinna har höstkänslor

Igårkväll när jag kom ut på skolgården i den mörka augustikvällen, efter föräldramötet, kände jag det; nu är hösten här. Visserligen har det varit höstdoft i luften några dagar och visserligen var det frost på gräsmattan på bakgården i onsdags morse, men det jag kände igår var något annat. Något mer definitivt och mycket fint. Jag älskar ju hösten! Nu tar jag långa promenader vid sidan av träningen, bara för den underbara känslan av att andas klar, krispig luft eller känna doften av skogsväta efter de stilla regnen. Jag har tagit fram min stora, mörkröda schal som jag fick av Sheila, brorsans sambo, och som hon köpt åt mig i Bangladesh. Sammetskavajen fick duga de första kalla mornarna, men sedan åkte min tunna svarta (fleecefodrade) parkas fram, istället. Den kom väl till pass igår när hela skolan hade friluftsdag och sjuorna inledde med brännbollsturnering på ängen utanför simhallen. Turneringen tog två timmar och jag lovar att man hinner frysa väldigt mycket när man står stilla i nordanvinden och räknar poäng och ser till att inte "tuffa gänget" smiter sin väg...

Efter turneringen serverades det skollunch i det fria. Het pastasoppa och berg av mackor. 7D blev inte glada då soppan var slut när det var deras tur att äta och hämtningen av ny tog nästan en halvtimme. Fy skäms, Sodhexo! Nåväl - till slut fanns det mat till alla och när den var uppäten spelades det kubb, minigolf, beachvolley och stojades i största allmänhet och sista passet för dagen innebar ett val mellan att bada, bubbla och basta i simhallen eller ta en halvmilapromenad i det ganska fina - om än blåsiga - vädret. Ett ganska stort antal valde promenaden så jag tog dem med mig och avverkade rundan (min gamla, vanliga ju, men åt motsatt håll) i tämligen rask takt. Ett par andra lärare gick sist och såg till att inte eftersläntrarna gick vilse.

När friluftsdagen var avklarad fick eleverna gå hem, men eftersom jag är med i Fenixgruppen (som ordnar t ex film- och festkvällar för personalen) så fortsatte arbetsdagen under ganska avspända former på Konditori Fenix (därav namnet på arbetsgruppen) där vi bestämde att vi dels ska köra After Work en gång i månaden, dels ska ha en anspråkslös kväll med lite bilder från en kollegas Kinaresa samt en stor Höstfest på [troligen] spanskt tema, under höstlovet (då ju eleverna är lediga, men vi har tre kompetensutvecklingsdagar att genomleva).

Efter mötet ilade jag hem, städade badrummet, dammsög och dammtorkade och tog en välbehövlig dusch innan det var dags för nästa drabbning; föräldramötet med mammor, pappor och andra vårdnadshavare till alla våra nya sjuor. Efter en gemensam genomgång tågade vi iväg med våra respektive klasser till olika klassrum där vi bekantade oss lite och gick igenom en del info. Det kändes faktiskt en smula nervöst och jag noterade nogsamt att det minsann inte bara var jag som valt min klädsel med lite extra omsorg och lagt någon extra minut på utseendet även i övrigt. Because first impressions last, typ. Föräldrarna i klassen verkar dock rätt vettiga och det ska nog bli ett bra samarbete med dem, de närmaste tre åren. Tror jag. Och hoppas...

Eftermiddagen har tillbringats i Växjö, mestadels strosandes i butiker (kläd-, musik- och skivdito) samt intagandes en god fika på Wayne's. Jag har några "måste-stopp" när jag är i Växjö; Lagerhaus, Indiska och Panduro. På Lagerhaus hittar jag alltid små fräcka och roliga hushållsprylar, på Indiska köper jag rökelse, massageoljor och lite etnoprylar, samt en och annan tröja. Idag blev det ett par svarta fingervantar, dock.

Panduro gör mig mest bara svårartat frustrerad eftersom jag travar in där - varje gång - med övertygelsen om att idag ska jag hitta jätteroliga och fina pyssel och sedan går jag ändå där och mest bara glor och hittar egentligen inget alls att köpa. Dock hittade jag idag ett par fina karpar av emaljerad metall och eftersom jag hade en tom läderrem med lås härhemma så kom jag på att jag skulle kunna hänga en liten vacker firre i den.













(Suddig karp)
Så där blev det i alla fall ett litet köp. Och på Life köpte jag en sorts massagekula som känns superskön för bl a låren där jag fortfarande har väldigt dålig cirkulation, efter senaste operationen. De ser fina ut, men under "ytan" killar det och firrar hela tiden och jag hoppas att en daglig rejäl massageomgång ska hjälpa upp det hela. På Stadium köpte jag en skön träningströja, en snygg Nikevattenflaska och en Casall massageboll med piggar på. Jag hade en förut, som jag tror försvann i flytten. Underbart att - som nu - ha under fotsulorna och leka med när jag sitter och skriver!

Helgen som ligger framför mig ska vara lugn och obokad. Vi har dels bytt tvättid till måndagar och dels fixade jag (hmm...) veckostädningen igår eftermiddag, så det finns inga som helst måsten. Mår jag bättre imorgon ska jag träna och i övrigt är min enda plan att dels läsa ut Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes och dels skriva några snailmails. Matilda fyller 25 på söndag och jag har skickat henne ett fint kort, och ska givetvis ringa henne och gratta, men presenterna ligger härhemma och väntar på att hon ska komma och hälsa på om 2-3 veckor. Mina föräldrar ska dock få ett brev (i linje med det jag lovade mig själv, efter att vi träffades i slutet av juli) och ett par andra viktiga personer, likaså. Kärleken jobbar över imorgon och så har han nog rep på söndag också. Själv ska jag - som sagt - mestadels bara lata mig, big time.

Det blir en skön kontrast till förra helgen då vi åkte till Stockholm, en toksnabb repa. Hazy/Dizzy hade spelning på Harry B James och i ett svagt ögonblick lovade jag att följa med och vara chaufför på hemvägen. Så vi åkte upp på lördagen,












(Vafaaan... Funkar inte lyset??? Ricke & Conny muttrar)
kom fram ganska sent på eftermiddagen, sådär så att vi - förutom råddande etc - bara hann gå en sväng i Kungsan och ta en öl/fika där medan den där ruggigt otäckedär äckliga ungen Benjamin Wahlgren uppträdde i något SR-jippo lite längre bort.












(Det tuffa livet "backstage"...












... är inte alltid så tufft.)
Efter giget körde jag hela vägen hem i ett sträck - bortsett från sträckan Linköping-Eksjö som en av killarna körde. Vi var hemma i Emmaboda vid nio på söndagsmorgonen så mesta delen av söndagen tillbringades sovandes i sängen. På eftermiddagen tog vi oss dock samman och gick en skön långpromenad.

Men... hösten alltså... Denna underbara tid av ihopsamlande, återgång till rutiner och ordning och alla dessa nya föresatser! Nu, när de första två kaotiska veckorna är avklarade, känns jobbet bara roligt om än ganska påfrestande. Planeringen börjar fungera och jag hinner och orkar tänka på annat. Jag gör mina kvällar och helger heliga; allt jobb sköts på arbetstid och på skolan - hemma gör jag helt andra saker (undantag: om föräldrar och/eller elever ringer). Jag tränar varje dag. Dels powerwalking och dels gym (2 eftermiddagar/vecka). Jag har anmält mig till en nybörjarkurs i poweryoga som börjar på torsdag. Tyvärr är jag på lägerskola med 7D, då, men instruktören försäkrade mig att det är helt lugnt; jag kommer ikapp direkt nästa gång. (Ska bli "intressant" att se vad Kärlekens f d sambo tycker om det - antagligen tror hon jag gör det för att jävlas...)

Och kören har börjat med repetitionerna igen. Varannan onsdag är det som gäller. Hade jag inte varit "tvungen" att åka till Stockholm i helgen som gick hade jag dessutom fått vara med på en konsert. En nybyggd bro ut till en historiskt mycket viktig holme (Rostocka Holme) skulle invigas och vi hade övat in en hel hög med medeltida sånger som skulle framföras i tidsenliga dräkter, utlånade av Kalmar Länsmuseum. Det evenemanget missade jag dock, tyvärr. Men det går väl fler tåg. Inte för att Cyndee Peters är någon av mina favvisar, men en körkonsert tillsammans med henne vore nog en rolig erfarenhet och det är inte omöjligt att det blir av om ett par månader!

Förutom träning och körsång försöker jag läsa mer än jag gjorde förra läsåret och så är det ju då min föresats att skriva snailmails. En liten "mission" jag har hittat på. Det skickas - och fås! - alldeles för få Riktiga Brev. Så det ska jag ägna min höst åt; att skriva och skicka snailmails till barn, släkt och goda vänner. Vill, eller orkar, de inte skriva tillbaka så fine, det gör inget. Jag tycker ju det är KUL att skriva i alla fall!

Nu har mörkret sänkt sig över byn och härhemma lyser värmeljus i alla rum och jagar bort det där lite råkalla som eftermiddagens regn förde med sig. Dags att sova.

... i vilken vår hjältinna är mild och god igen

Idag hade jag en skön sovmorgon. Allra skönast blev den när Kärleken gått till jobbet och jag kunde sno hans varma täcke. Sommartid fixar jag inte att ha något i mitt påslakan, men så här års börjar nätterna bli svalare och i natt frös jag, faktiskt. Jag gick upp vid halvåtta och innan jag gick till jobbet (börjar kvart i nio på fredagar) hade jag t o m hunnit bädda rent. Efter jobbet (jag slutar kvart över tio... TJOHO!) skyndade jag mig hem, bytte om till träningskläder, powerwalkade till gymmet, körde ett Nautiluspass på 30 minuter och powerwalkade hem igen. Väl hemma gick jag ner till tvättis och slängde i ett par maskiner, gick upp igen och diskade och tog en välbehövlig dusch, gick ner en sväng till tvättis igen, gick upp, städade badrummet, dammtorkade, dammsög och våttorkade golven och just när jag började fundera på vad jag skulle laga för käk tills Kärleken kom hem från jobbet så ringde han och undrade om vi kanske kunde ses på Fenix. Mycket bra idé! Så jag gick dit, träffade en lärarkollega (som verkade vara där på dejt... hihi...) och småpratade ett par minuter och sedan kom Kärleken och vi beställde vårt fika och gick upp på verandan och där satt redan Erika, Steke och Johan och så blev vi sittande nästan en timme och bara kopplade av.












Middagen denna fredag blev lax i paket, med potatis, färsk spenat, tomater, pinjekärnor, oliver, tunt skivade vitlöksklyftor, citronskal, pressad citron, rosmarin, salt och peppar. Och jag... ja, JAG!... gjorde en liten, liten dessert; en jordgubbsmaräng. Söt och frisk på samma gång. Och givetvis smalt och vettigt! Vin till det. Masí Campofiorin. Öl till Kärleken.

Kvällen var solig och ljummen och den jobbiga luftfuktigheten kändes lite mindre... fuktig... så vi tog oss en kvällspromenad runt vår lilla sjö och pratade som vi brukar. Vi mötte en väldigt trevlig kompis till Kärleken, med ett rasande hemskt namn och jag sa till Kärleken - när vi lämnat kompisen - att jag bara känner två personer i hela världen, förutom den här killen. som har det fula, hemska namnet... Och det är en tvättäkta psykopat (utredd) och hans far. Sedan blev jag tveksam... Han kanske var sociopat... eller... hmm... och sedan funderade vi på vad som är skillnaden mellan dessa två storheter. När jag kom hem googlade jag lite, men inte blev jag klokare av det. det verkar vara två benämningar på samma "fenomen"...

Och sedan mestadels soffmys, en sisådärbra Clintanfilm på trean (Absolut makt) och gos. Nu är klockan inte så mycket, men jag ska se om jag/vi kan komma isäng i alla fall. Imorgon förmiddag ska vi åka till Stockholm. Kärlekens band spelar på Harry B. James. Jag har lovat köra hem direkt efter spelningen. Dumt löfte - det blir tungt att köra hela vägen hem på natten/morronkröken, men några av killarna ska vara med på Powermeet'et som är här i byn på söndag... Så jag behöver all sömn jag kan få, känns det som.

Jag skulle så väldigt, väldigt gärna velat att vi, när vi nu ändå ska åka så långt, hade åkt tidigt på morgonen så jag kunde ringt V. för en eftermiddagsdejt på något mysigt fik och/eller promenad. Som det ser ut nu lär vi pricka soundcheck och inga muntrationer alls. DÄM, DÄM och DUBBELDÄM... :-(

Kaffet är avklarat - nu lockar jag med mig Kärleken till sängen, tror jag. För att sova, mind you. Myset är redan avklarat... ;-)

... i vilken vår hjältinna känner sig en aning dissad

Nu är det fyra timmar sedan, lite drygt, sedan jag kom hem från jobbet. Först körde vi bort bilen till verkstaden (dags för service) och sedan tog vi en promenad hem. Vi tog en liten omväg runt sjön och det kändes skönt även om luftfuktigheten gör att det mesta känns klibbigt och jobbigt.

Så snart vi kom tillbaka - promenaden tog max 20 minuter - satte sig Kärleken vid datorn för att boarda och för att lyssna på en massa musik och läsa musikrelaterade grejer. Han pausade när jag hojtade att maten var klar och sedan satt vi och åt en liten stund, medan jag försökte prata lite om ditten och datten. Men så snart han ätit klart sköljde han av disken efter sig och gick tillbaka till datorn. Efter en liten stund sa jag att "det vore kanske gott med lite kaffe?" och han var tillräckligt uppmärksam för att inse att jag med min fråga på ett subtilt sätt angav att jag tyckte att han skulle fixa det. Vilket han också gjorde, och sedan försvann han in till datorn igen en stund innan han kom ut i köket för att raida det i jakt på något gott till kaffet. Tyvärr har vi inget sådant hemma - inte ens ett litet torrt kex. Så han försvann in i arbetsrummet igen, dit jag sedan bar hans mugg med kaffe.

Han sitter kvar där än och säger inget alls. Ändå verkar han inte på dåligt humör eller som om något trycker honom. Han har bara glömt bort att jag finns, känns det som. Och är det något jag inte riktigt kan hantera så är det att vara osynlig. Det har jag varit tillräckligt stor del av mitt liv.

Samtidigt vill jag inte gå in i arbetsrummet och rycka tag i honom för jag har liksom inga direkta idéer om vad vi ska göra, ju. Jo... alltså... det uppenbara, dårå. Men det är inte det jag vill just nu... Jag vill bara prata och skratta lite eller diskutera något eller berätta något, eller höra honom berätta något för mig. Jag funderar på om detta är någon slags manlig åkomma; att försvinna på det där viset men så tänker jag att "nej, det är det såklart inte" och så tänker jag att jag borde sätta mig hos honom och prata, men faktum är att jag inte orkar det. Jag jobbar som en gnu just nu och är alldeles för trött för att orka hitta på en massa trevligheter. Jag vill att han ska göra det och jag vill dessutom - vilket väl är det omöjligaste i ekvationen - att han ska fatta det själv.

Så. Vad göra? Jag ska tappa upp ett varmt bad åt mig och ta med mig Alexander McCall Smith's Friends, Lovers & Chocolate, som jag läser just nu - parallellt med ett nytt försök med Kafka's Processen. Jag gillar McCall Smith's böcker om Mma Ramotswe mycket mer än jag gillar dem om Isabel Dalhousie, men en house rule är att jag fullföljer en påbörjad bok. Enda undantaget är om boken heter Brott och straff och är skriven av Fjodor Dostojevskij. Då är jag nämligen ursäktad.

Och just när jag skriver detta, sittandes bekvämt tillbakalutad i soffan, kommer han och slår sig ner med en tallrik flingor. För att han läst mina tankar? För att det är synd om mig och han vill pigga upp mig lite? Ånej. Klockan är 21 och det är dags för tevenyheter. Visserligen småpratar han lite mellan tuggorna men jag slår vad om att så snart nyheterna är över så försvinner han igen. Han skulle försvinna ännu fortare om jag sa något om middagsdisken som en hoper äckliga fruktflugor just nu festar på. (Var kommer de ifrån? Jag städar och vi tömmer soporna och ingen frukt får ligga framme och jag har gjort listiga vinägerfällor och lik förbenat verkar de bara bli fler och fler... GAH!)

Kaffet är alltså redan urdrucket och det blir säkert bra med det andra också. Vi hade i alla fall en god gryta på morot, lök, potatis, purjo, savoykål, skinka och lite pasta. Enkelt, snabb- och lättlagat och faktiskt riktigt gott. Samt magert. Mitt nya liv går som på räls - jag tränar så gott som dagligen, äter vettigt och noterar att jeansen sitter lite lösare igen! Och mina stökkillar i nian och jag hade en riktigt bra diskussion som intro till Vampyren i Blackeberg (LäsaLätt-versionen av Låt den rätte komma in) och när jag sedan läste några av de första sidorna (i fullversionen, mind you!) var de helt inne i storyn. Sådana stunder känner jag en enorm glädje och tillfredsställelse i mitt jobb!

Men Sören, då, vad jag är gnällig idag. Men det är det som är så bra med bloggeriet. Det är min blogg och jag gnäller hur mycket jag vill.














Uppdatering kl 21.34: Kärleken har lämnat mig, soffan och rummet... And still... I love him! ;-)

... i vilken vår tappra hjältinna är slagen

Pust och pest och puh! Förra veckan var visserligen oerhört intensiv och upptagen men den här veckan klår allt, tror jag. Fullt med nya sjuor, scheman som inte stämmer, felaktiga ingrupperingar, nya lektioner som ska planeras, utrustning som inte funkar, oroliga sjuor som ringer mig på mobilen för att hör hur de hittar till olika salar, böcker som ska hämtas och delas ut och elever som uttryckligen protesterar över det faktum att det oändliga sommarlovet inte var oändligt och att de nu har ett oändligt läsår framför sig istället.

Dessutom har Johanna varit och hälsat på några dagar (förra veckan) och då blev det givetvis både si och så med kvällssömnen - vi skulle ju hinna rå om varandra så mycket som det bara är möjligt. Och Lillmysen flyttade till Norge och missade först Oslo och hamnade i Drammen istället, men allt ordnade upp sig och nu är han installerad hos äldsta syrran Matilda och hennes Rille ett tag tills jobbet drar igång och han flyttar ner till Gol, som ligger 2-3 mil söder om Hemsedal.

Så har jag ju - som den minnesgode erinrar sig - köpt gymkort och förra veckan var jag på instruktionspass för att lära mig hur ett nautilusgym funkar och idag var jag där själv och svettades. Först uppvärmning en kvart på motionscykel (givetvis gav jag järnet; jag kan inte göra saker och ting med måtta), sedan en halvtimme effektiv tid på maskinerna och så 20 minuters tuff promenix hem. Låt mig säga att efter den här arbetsdagen, och med gympasset ovanpå så somnade jag oerhört gott i soffan vid åtta, efter dusch och en stor tallrik havregrynsgröt... Vaknade vid nio och insåg att jag nog ska flytta över i sängen strax. Ska först bara uppdatera lite här, och dricka en kopp te. Sedan blir det bingen!

Festen i House of the Holy var helt underbart rolig! Killarna sparar ingen möda med vare sig mat&dryck eller musik. Gästfria och kanontrevliga och trots att de tappraste festade till tio på söndagsmorgonen så var det bara peace, love and understanding. Ingen tjafsade och bråkade - vi hade bara så KUL! För den som vill se lite vimmelbilder tror jag att den här länken ska kunna fungera. Och visst hann vi besöka silvergruvan också. Vi var nere på 155 meter där vattennivån befinner sig. Kallt, intressant och spännande!

Nu pallar jag inte mer. Eder hjältinna är en slagen dito ikväll. Jag siktar på att först och främst överleva veckan så ska det nog ordna upp sig under nästa...

Nu: te och gos med Kärleken (om jag kan hålla mig vaken...).

Johanna hade med sig några skivor med bl a en massa av mina bilder, som låg i hennes gamla hårddisk. Hittade bilden på Sméagol som liten, liten kattbebis...













Åh, vad jag är sugen på en katt...

... i vilken vår hjältinna leker hemmafru

Idag har jag tvättat, städat badrummet, dammsugit och torkat alla golven. Och när Kärleken kom hem från jobbet stod middagen (spättafiléer, smörslungad färskpotatis och en smarrig sallad) på bordet!

De nya mattorna är utlagda och jag lyckades med möda släpa den helvetestunga Koliai'en ut i köket och få den på plats under köksbordet. Åh, så fint det blev!


















Jag har alltid velat ha en äktamatta i mitt kök, men så länge jag haft småbarn och hund etc har det ju bara varit att fetglömma. Men nu är den på plats!

Och den nya Klardasht'en samlade ihop vardagsrummet på ett sätt jag faktiskt inte hade trott. Jag var lite orolig att en så stor, mönstrad matta skulle göra det hela "grilligt" men tvärtom; det blev lugnare och softare på något vis. Döm själva:












Fint, va'?! Gaddäm, vad jag är nöjd!

Nu kommer Kärleken hem efter en eftermiddag med barnen så nu blir det kaffe och muffins!
Tjingeling!

... i vilken vår hjältinna gör en bra affär

Jag väcktes av åskan imorse. Låg kvar i sängen och blundade och lyssnade på mullret och på regnet som strilade ner på asfalten ute på parkeringen. En sådan där ovanligt mysig morgon. Gick upp, lagade kaffe och kröp tillbaka i sängen en stund med Män som hatar kvinnor. Jag kan inte släppa den ifrån mig - den har fångat mig helt och hållet och jag vill både läsa sakta, sakta och njuta av varje mening och läsa fort, fort så jag får se hur historien utvecklas.

Till slut klev jag upp, kikade ut och konstaterade att regnet nog fick sluta falla innan det blev läge för Rundan. Så jag plockade fram kameran istället och lekte lite med den. Den är min käraste leksak och till viss del ger den mig dessutom utlopp för det där kreativa trycket som hotar att blåsa huvudet av mig endera dagen. Resultatet ser ni här. Måste f ö säga att jag är übernöjd med fotot jag la in igår; det där på en a-sträng. Vad jag ska göra med bilderna? Inte en susning. Inte än. Men jag kommer nog på det.

Bästaste A. har en vacker matta som hon sagt att jag ska få köpa en gång när hon hittat en annan, lite större. Häromdagen när vi pratades vid undrade jag, mest på skoj, om hon hittat någon ersättare än, men det hade hon inte. Så jag tog ett varv på eBay, tradera och Blocket och på Blocket hittade jag en del riktigt vackra och prisvärda mattor vars säljare jag mailade. Framför allt var jag intresserad av en liten matta av okänt ursprung, för 1000 kr, vars säljare visade sig bo i Växjö. Säljaren hade en betydligt större Klardasht också som jag gärna ville ha men den begärde han 3000 för och det kändes som att 4000 är lite i mastigaste laget.
Så i eftermiddags efter Kärlekens jobb åkte vi in för att ta en titt på den. Kärleken ville vinylfynda lite så jag åkte ut till Växjös norra, nybyggda och säkert väldigt exklusiva förorter för att bedriva mattaffärer.

Mycket fin var den lilla och jag undrade lite sådär förstrött om de hade den stora mattan kvar och det hade de ju. Jag sa att jag visserligen var mest intresserad av den lilla men jag kunde ju givetvis titta på den stora (2x3m) när jag ändå var där. Den var helt underbar, precis som jag misstänkt. Så jag låtsades dra på det en stund... och sa att jag iofs skulle kunna köpa bägge om det var så att jag kunde få ett bra pris för dem bägge. Den eleganta kvinnans armband klirrade lite diskret när hon la en hårslinga bakom örat och sa att "jomenvisst - det vore ju en bra idé" varvid jag sa att hon fick ge mig ett pris och så fick vi se vad jag tyckte om det. I mitt stilla sinne tänkte jag att 4000 egentligen var ett riktigt bra pris redan som det var, men visst; en prisreducering på 2-300 kronor är ju alltid käckt. Så när kvinnan efter ett mikroskopiskt kort övervägande sa att "Jaaa, vi sa ju 1000 för den mindre och 3000 för den stora... så... om du får bägge för 3000, blir det bra?". Blir bra!?! Jag slog till direkt! WOHOO! Hon hade fler mattor hon ville sälja (för de passade liksom inte in i deras nya hus... och jag tänkte i mitt stilla sinne att med den rymden, det ljuset och de ytorna hade mattorna varit helt fantastiska...) så jag lovade höra av mig framöver. Den lilla med vackert blommönster som låg i arbetsrummet skulle ligga väldigt fint i vårt sovrum...
(Bilder kommer imorgon när mattorna ligger på plats!)

Kärleken och jag firade våra goda affärer (han gjorde några riktigt bra skivköp!) med att äta thailändsk middag. Eftersom jag tränat och inte hunnit äta nästan något alls så behövde jag inte sitta och ha kaloriångest - inte ens för den friterade glassen. Jag bara njöt!

Och nu ska jag sova! Inget kaffe men garanterat kärlek! ;-)

... i vilken vår hjältinna leker sommar

(An D'Addario A String - Ibanez RG T42)
Idag kom jag så äntligen ut på en riktig träningsrunda. Det fick bli powerwalking för jag orkar inte jogga än, men det kommer snart. När jag gick förbi simhallen passade jag på att gå in och göra slag i saken; jag köpte ett årskort till Nautilusgymmet/badet. Tvåtusen spänn fick jag slänga upp och för det fick jag ett passerkort och dessutom låta tjejen i kassan ta en bild av mig, med en klen webcam, som ska ligga i deras dator. Det blev säkert bra. Eller inte. Kul att bli förevigad osminkad, med håret i en lagom trasslig tofs och svetten rinnande i pannan. (Ja, jag är fåfäng.) Nåväl - jag känner mig laddad att komma igång och ska gå på det obligatoriska instruktionspasset på torsdag förmiddag. När det gäller pengarna kommer mitt jobb att subventionera mitt kort med ca 700 kr, så egentligen tränar jag för en dryg hundring per månad. Faktiskt ganska billigt!

Efter träningen pysslade jag lite, dammsög, bäddade och sedan bryggde jag kaffe och tog med mig muggen ut på gräsmattan, tillsammans med filt, kudde, kall FunLight och ett par bra böcker. När Kärleken kom från jobbet tillbringade vi en soft timme med att sola, dricka saft och småprata. Det är första gången i sommar som jag solar! Kanske också sista, om man ska tro på SMHI:s profetior. Men myggorna... de är hur skumma som helst nu när de plötsligt dyker upp efter att ha hållit sig borta hela sommaren. Stora som B52'or och fruktat aggressiva attackerar de även i fullt solljus. Jag har hela ryggen full av myggbett. GAH!

-Vad vi har mycket roligt tillsammans, sa Kärleken senare där vi gick längs den lilla sjöns kant i eftermiddagssvalkan. Mitt liv har blivit så mycket roligare sedan jag träffade dig.

När han säger sådär blir jag alldeles varm och mjuk inuti. Han är så rar och han tycker jag ger honom så mycket, men har så svårt att se hur jag kan tycka att han ger minst lika mycket tillbaka. Rent praktiskt och ekonomiskt behöver jag honom inte. Jag har ett fast heltidsjobb och är hyfsat praktiskt lagd, så jag klarar mig själv. Men... kärleken, hans värme och omtanke, hans sätt att få mig att skratta godare än jag skrattat på många år, alla tankar och förtroligheter, tryggheten, allt det han ger mig av sig själv - det klarar jag mig inte utan...

Och vi har en massa kul ihop oavsett om vi åker på festival, går på Fenix, sitter på balkongen och dricker öl, kollar på film eller någon musik-DVD, improviserat drar iväg någonstans och kanske sover i bilen eller bara tar en promenad och pratar om allt som faller oss in.

Jag är klar med Jenny. Jag tänker på det jag skrev igår, om skoltiden och hur det kändes. Hur tydliga minnena fortfarande är trots att det många gånger handlar mer om känslorna än de händelser som triggade dem. Eller... kanske just därför?

Nu ska jag unna mig Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Kärleken har bryggt kaffe och när nyhetsprogrammet är slut (BRA att lärarfacken och näringslivet går ihop för att höja statusen på vårt yrke, och dessutom höja våra löner!) och kaffet urdrucket ska jag krypa ner tidigt och läsa en god stund. Mys på hög nivå!

... i vilken vår hjältinna hittar böcker

(Franz Kafka)
Ärligt talat... Det var helt underbart när Kärleken väckte mig i morse, strax före sex, och pussades lite och sa "hejdå" innan han gick till jobbet, och jag bara kunde dra täcket över mig och somna om igen. En lång stund. Ända till halvtio, ungefär. Då gick jag upp, gjorde kaffe och knäckemacka och slog mig ner vid datorn. Först slösurfade jag lite, och hängde på Boarden, men så kom jag på att jag ju lovat Peter att han skulle få en DVD med det som blev filmat på Burg Herzberg, så jag började fixa med det istället. Det tog en stund, för jag hade lite annat som skulle brännas över på DVD också. Medan brännaren jobbade skrev jag ett brev till Peter som jag bifogade. Jag har fått sådan lust på att skriva "snailmails" på sistone! Och Peter är just en sådan person som vet att uppskatta det!

Framåt tolvtiden ringde Kärleken som han alltid brukar när han jobbar förmiddag (visst är han gullig?) och undrade om vi skulle ses på Fenix efter jobbet. Det tyckte jag var en utmärkt idé och så bestämde vi det, då.

Jag gjorde mig i ordning och kom på att skolexpeditionen öppnade idag, efter semesteruppehållet, och att det ju kunde vara en bra idé att kila inom jobbet och se om jag möjligen kunde få tag på mitt schema inför läsåret. Det kunde jag. Och vad skönt att jag gjorde det! Nu kan jag koppla av resten av veckan. Jag hör ju till de där som vill veta och då är det så befriande att få reda på hur saker och ting ligger till. Då kan jag koppla av helt och hållet. Och vad fick jag veta, då? Jo, att jag även det kommande läsåret får behålla mina korta fredagar. De är t o m kortare än förra året. En enda lektion (09.20-10.00)! WOHOO! Och även i övrigt kan jag ha samma ramtider som förra året. Dvs börja 07.45/08.00 (beroende på dag) och sluta 16.00/17.00 (beroende på dag). Dessutom visar det sig att jag ska ha en ganska massiv religionskunskapskurs med 9B, men att den avslutas till jul och att historiakursen med 7D (f ö min mentorsklass) börjar efter jul. Så istället för att bygga två helt [för mig] nya kurser nu, behöver jag bara fokusera på en. Gött! Jag känner mig så oerhört nöjd! Det ska t o m bli roligt att börja jobba igen!

Efter att ha småpratat lite med både I. på expen och min rektor Märith gick jag till biblioteket där jag dels lånade ett par böcker om att skriva böcker (jag måste sätta igång, bara, och se vart jag hamnar - tanken på publicering känns ytterst perifer i sammanhanget; jag vill bara skriva något) och Kafkas Processen. För länge sedan försökte jag läsa den, men tajmingen var inget vidare, antagligen för jag avslutade den inte. Nu känner jag plötsligen att tiden kan vara mogen så jag gör ett nytt försök. Dessutom försökte jag få tag på Marcel Prousts Noveller som min far håller på med och varmt rekommenderade mig. Men tji fick jag - den hade de inte.

















Jag får väl kolla om jag kan köpa den på nätet, istället. På spaning efter den tid som flytt får anstå.

På väg till Fenix gick jag vägen om vårt lilla torg och postade brevet/DVDn till Peter. Solen gassade och jag var snudd på överhettad när jag sjönk ner i skuggan på trappen till konditoriet för att invänta Kärleken. Vi fikade och hans dotter E. kom förbi som allra hastigast och växlade några ord. Som vanligt hälsade vi lugnt och vänligt på varandra men för övrigt höll jag mig ytterst passiv; jag vill att hon ska stå för de flesta initiativen i våra kontakter - det känns bäst så. Så drog hon vidare till kompisarna och vi bestämde oss för att ta vägen om sjön hem. När vi passerade drop-in-frisören vid stationen kom Kärleken på att det kanske vore läge att ta den där klippningen han dragit på så länge så jag smet in på bokhandeln en stund för att köpa en liten anteckningsbok. Och visst hittade jag en liten bra att ha i fickan, men dessutom en större dito som säkert blir bra att ha till något. I boklådan utanför hittade jag också - till halva reapriset - Grynets Bok som blir en utmärkt julklapp till systerdottern Fanny.











Inne i affären hade de "Köp fyra pocketböcker - betala för tre" och sådant har jag så svårt att motstå. Så det blev två Stieg Larsson:



















Män som hatar kvinnor...


















och Flickan som lekte med elden, Jonas Gardells Jenny samt Emma Hambergs Linas kvällsbok 1 & 2.














Den sista boken ska bli en födelsedagspresent till Kärlekens E. när hon fyller 15 två dagar efter det att min Matilda fyller 25. (Och... jag har världens huvudbry när det gäller present/er till henne... Vad ger man en flicka som har i stort sett allt? GAH! Jag får grubbla vidare...)

När jag shoppat klart gick jag in på frisörsalongen där det just blev Kärlekens tur. Jag vågade knappt titta när han blev klippt utan satt och bläddrade i dagens Östran. Men som tur var kapades bara topparna - jag var orolig att han skulle få för sig att klippa sig kort, eller något. Man vet ju aldrig och jag älskar hans långa, mjuka hår och att dra fingrarna genom det. Nu blev det dock ingen katastrofklippning och håret känns bara ännu mer lekvänligt...

Tillbaka i hemmets vrå pysslar vi mest. Kärleken har en intensiv musikperiod igen och både spelar mycket själv och lyssnar på allt möjligt, nytt som gammalt. Jag läser mycket. Började med Jenny och även om jag inte kommit så långt känner jag att det är en bok som kommer att bli tuff att läsa, hur tunn den än må vara.












Jonas Gardell må vara lite fjantig emellanåt, men han har en kuslig förmåga att sätta huvudet på spiken. Inte minst när det handlar om mitt/hans/vårt gemensamma sjuttiotal. Inte så att vi kände varandra - nej, men det han beskriver kring sin egen uppväxt känns så välbekant att jag ryser ibland. Beskrivningarna av skolan, inte minst. Den skola jag avskyr och skulle skriva om själv om det inte vore så... tungt. Skolan där det kändes som att mobbning och utanförskap bara var ens eget problem och inget man någonsin kunde, eller skulle, besvära vuxenvärlden med. Inte ens när jag fick magproblem (ständig värk) lyckades någon uppmärksamma hur jag hade det. Och jag hade det inte värst. Jag var ju inte aktivt mobbad. Bara osynlig. Osedd. Utanför. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att jag så ofta var ny i klassen. Och mina föräldrar tyckte ju bara att skolan var ett onödigt ont och även om de givetvis inte ville jag skulle fara illa så kände jag att de tyckte det var en bra sak att jag inte bondade så hårt med andra barn... barn som inte var som vi... (att växa upp i en sektliknande organisation sätter sina spår, tro mig... Och då är mina föräldrar ändå väldigt pragmatiska jämfört med sina trosfränder...).

Kanske skulle jag skriva om detta. Men... orka. Eller... Hmm...

Jag tar en mugg kaffe och funderar på det en stund, tills Kärleken släpper gitarren och kommer och kramas med mig, en stund.











(Är du lönsam, lille vän? Peter Tillberg, 1972)

... i vilken vår hjältinna oroar sig för sina "små"

Jag får så ont i magen när – nästan simultant – bägge mina ”små” smsar från varsin festival (Wacken och Augustibuller) att de är ledsna och mår dåligt. Inte av för mycket alkoholintag eller mat- och sömnbrist utan betydligt allvarligare saker. Prinsessan har stött ihop med sin förra pojkvän, tillika Stora Kärlek, och hans nya tjej och vi hinner utbyta ett par sms innan hennes batteri lägger ner. Hon är ledsen men det känns ändå som att hon reder ut det. Hon är där med sköna och goda kompisar och har mycket positivt att komma hem till. Jag ska ringa henne så snart hon kommer hem och det kommer att ordna upp sig. Hon har varit igenom en hel del redan, i sitt unga liv, och erfarenheterna har stärkt henne.

Så ringer jag upp Lillmysen och vi pratar en lång, lång stund. Han har dels drabbats av dubbelt svek (på hemmaplan har hans allra bäste vän - blodsbrodern och vapendragaren ända från bebisåren – och flickvännen – från vilken han iofs ”pausar” – hoppat i säng med varandra) dels hunnits ikapp av insikten att han kanske står utan arbete efter sommaren och inte vet hur han ska betala hyran på nya lyan, eller i övrigt försörja sig då han inte varit med tillräckligt länge i a-kassan, ifall han inte hittar något annat arbete. Det är nog inte själva insikten i sig, utan mer det faktum att han har en [långvarig] depression och inte längre ser utvägar och/eller lösningar… Han vet inte var han ska göra av sig… Han känner inte att han har några mål eller någon inriktning… Han tycker livet helt saknar mening och nu har han inte sina närmaste vänner kvar, heller. Han bad dem båda dra åt helvete och jag hoppas faktiskt att de gjorde det.

Han hade ringt sin far när jag först inte svarade (och jag blir bara så fruktansvärt arg och uppriven att jag inte ska återge vad hans far sa till honom) och sedan hunnit ringa storasystern i Hemsedal och hon hade direkt fattat läget och jag kan inte annat än förundras över hur lika vi är, hon och jag, när det börjar blåsa upp till storm. Hon och sambon Rille erbjöd sig på stående fot att inte bara bjuda in Linus att bo hos dem ett tag medan han dels vilar upp sig och dels söker arbete däruppe utan också hjälpa honom att hitta jobb, fast eller lite ströjobb, tills säsongen börjar. Om han vill. OM han vill!!?! Han vill helst av allt inte tillbaka till Falkenberg alls… inte till pappan… inte till nya lyan (där han ju snart ska flytta in)… och absolut inte till kompisarna som står honom upp till halsen… Det blev ju sådär som det kan bli när man burit på något länge och man plötsligt börjar prata… ketchupeffekt big time. Han snorade och pratade och jag ville så gärna haft honom här och hållit om honom. Nu fick jag – än en gång – lugna honom via mobilen (jag ska aldrig någonsin glömma 11-12 september 2001 när han var på en grekisk ö och jag i Hudiksvall…) och när vi pratat klart var han lite lugnare och har en strategi för veckan som kommer, plus att vi ska prata mer imorgon eftermiddag när han kommit tillbaka från festivalresan.

När vi lagt på ringde jag snabbt upp Matilda som bekräftade det Linus sagt och sa att de mer än gärna ställer upp för honom. Vilken guldunge hon är – och Rille också, förstås!

Sedan var jag själv helt urlakad och fick hållas om och hållas uppe en stund av Kärleken. Ibland, när det blir såhär, vet jag inte hur jag skulle orka utan honom som stöd, faktiskt. Bästaste A. är också en underbar klippa, men han är här. Fysiskt. Tröstar, håller om, torkar tårar av sorg, oro och ilska. Han säger inte så mycket - och det finns verkligen inte mycket att säga - men han finns för mig och jag får kräka ur mig hur mycket som helst och när jag gjort det håller han bara om mig lite mer och säger att det ju är det vi ska ha varandra till också. For better or worse...

När jag samlat ihop mig lagades en liten äppelpaj som avnjöts med lätt vaniljglass och tända ljus vid köksbordet och sedan halvlåg jag i soffan och slötittade på underbara Solens Rike, men kunde ändå inte släppa tanken på Linus och Johanna…

Frampå nattkröken plockade vi med oss Geronimo och kröp i säng och gosade ihop oss. Vi somnade bägge innan det gått en halvtimme av filmen. Den ska dock ses klart ikväll, tänkte jag.

Och vi sov länge i morse. Jag klev nog inte upp förrän framåt elva och diskade av lite äppelpajsdisk medan kaffebryggaren puttrade fram en kanna Blue Java. Kärleken vaknade lagom tills kaffet var klart. Ute skiner solen och om en liten stund ska vi gå ut och njuta av den. Middagen får bli något enkelt à la Cajsa Warg ("man tager vad man haver") och även i övrigt ska denna Kärlekens sista semesterdag bara vara vilsam och skön.

Och ikväll ska jag ringa Lillmysen igen. Det är frestande att ringa nu och istället prata med hans far och säga allt jag tycker och tänker, men har jag lovat så har jag. Inget sådant samtal förrän bägge barnen flyttat ut...

Uppdatering, sen eftermiddag:

Matilda ringer och säger att hon fixat jobb till lillebror. På samma hotellanläggning i Gol, Pers, där hon själv jobbar som receptionschef. Men Lillmysen ska jobba här, i Badelandet Tropicana . Hon frågade sin chef om de behövde något folk i det närmaste och det visade sig att de behövde någon till just badanläggningen, först på lite helg- och timbasis och från slutet av september på heltid. När han fick höra att Matilda frågade för sin brors räkning gav han Lillmysen jobbet på stående fot! Och så får han bo i personalboendet i en lägenhet tillsammans med några killar som är kockelever, och i samma ålder som han själv.

En stund senare ringer Lillmysen själv och är så glad, så glad. Och har bestämt sig. Han tar jobbet och så har jag alltså snart tre norskebarn...

Han ska jobba denna vecka (och möjligen nästa) och sedan drar han norrut. Nu får hans chef sitt straff; han menade att ett anställningsavtal var en "onödig grej". Å andra sidan kan han nu inte åberopa en månads uppsägningstid...

Kanske kommer han rentav hit ikväll, eftersom han ska jobba i Karlskrona hela veckan. Då kan han få lite mammalagad mat (och matlåda med sig!) och så köra ner till "staun" imorgon. *hoppas*

Nu kan jag, lite lugnare, dricka mitt Löfbergs Lila (the things we do for love...) här på balkongen och glädjas åt hur saker och ting ändå brukar ordna sig till det bästa...

... i vilken vår hjältinna har en somrig lördag

Så kom den tillbaka - sommaren! När jag vaknade i morse sken solen från klarblå himmel. Eftersom klockan inte ens var åtta tog jag en rövare och somnade om en stund, men fann när jag vaknade vid halvtio att solen fortfarande sken! Ljuvligt! Jag steg upp, bryggde en kanna kaffe och tassade ut på balkongen en stund och när Kärleken vaknade strax efter drack vi kaffe med het, skummad mjölk (när jag väl kommer på att jag har den där mjölkskummaren kommer den till flitig användning - och rätt vad det är åker den in i glömskan igen, för en tid...) och bestämde oss för en lång promenad. Hälsans Stig har mer karaktär av ren träningsrunda och eftersom den, till skillnad från Kryssebodavägen, är upplyst så blir det vanligen den man går/joggar tills man bara vill spy på den, under den mörka årstiden.












Så Krysseboda fick det bli! Vägen går i en lagom 3½-kilometerskrok upp i skogen bakom vårt kvarter...












... som ser ut så här fotat norrifrån. Våra fönster åt innergården döljs av trädet bakom torkvindan. Innergården består av en gigantisk gräsmatta beströdd med en kolonilott (nu är bl a mangolden klar att skörda), en damm, en stor lekplats och några stora träd. Ganska trevligt att titta ut på, från köksfönstret.












Nåväl. Promenaden var det. Krysseboda är en liten pittoresk liten by, som består av 3-4 hus omgivna av steniga björkhagarhagar där det brukar gå hästar och beta. Givetvis var de inte där idag när jag hade kameran med mig. Men en snok såg vi. Tyvärr var den död.












Alldeles intakt låg den vackert ringlad över vägen, och först trodde jag den solade men när jag kom lite närmare såg jag att huvudet var delvis krossat. Det såg inte ut som att den blivit överkörd utan snarare mött sitt öde i form av någon fågel som pickat hål i huvudet på den. Hade jag haft makroobjektivet med mig hade det blivit riktigt smaskiga bilder... Och så pratade vi lite ormar jag och Kärleken där vi traskade vidare i ganska bra tempo, värmen till trots. Kärleken tycker inte om ormar. Det gör jag. De är spännande och vackra och helt ofarliga, ju. Tyvärr har jag bara mött huggorm på nära håll vid två tillfällen de senaste åren och ingen av gångerna har jag haft kameran med mig, såklart.












Vi avslutade promenaden med att ta vägen runt den lilla ER-sjön (men på bilden är det en liten damm som röjts ur under sommaren och som vi aldrig tidigare sett, trots att vi går där så ofta), också, så det blev väl en dryg halvmil allt som allt. Det kändes verkligen skönt och välbehövligt. Det här med att vara ute och gå tillsammans... det är så befriande och terapeutiskt på något vis. Tankarna får utrymme och orden kommer så lätt och vi pratar ofta om djupa och viktiga saker där vi går. Idag pratade vi om barndomen och hur vissa minnen etsat sig fast, trots att man kanske var väldigt liten när händelserna inträffade. Vissa minnen har man kanske mer för att man fått dem berättade för sig än för att man verkligen minns dem; andra minns man själv, men inte ens föräldrar. Och det är ju inte bara själva händelserna utan känslorna man hade. Känslan av förödmjukelse, t ex när barnen på gården frågade om jag kunde hjula och jag inte ens visste vad det var eller lyckokänslan när jag och morfar byggde saker till mitt dockskåp och morfar borrade hål i i rumpan på en liten docka som jag fyllde med senap i hopp om att den skulle kunna bajsa...


Till middag blev det klyftpotatis på färskpotatis (vilket funkar fint att göra om man bara förväller klyftorna några minuter innan man slungar dem med lite olivolja, havssalt, svartpeppar och färsk timjan och kör in dem i ugnen en stund), lövbiff, tzatziki (generöst med vitlök!) och en sallad på ruccola, gurka, riktigt fullmogna tomater, röd paprika, lite salladslök och en vinägrett på olivolja och balsamvinäger.


















Medan Kärleken diskade monterade jag ihop den röda hyllan och fixade till på balkongen. Skuggorna faller lite skarpt men det är inte mycket att göra åt - bilden visar ändå lite av hur det ser ut.


















Och titta! Jag kan få en del saker att växa och gilla läget, ju! Krasse är i och för sig inte världens mest avancerade växt att dra upp och sköta om, men i alla fall..? Förra året fick jag en kruka med två små plåtgrodor, lavendel och en annan, lite slingrig växt som jag skötte med den äran, men tyvärr överlevde de inte vintern. Trodde jag. Lavendeln var omöjlig att återuppväcka, men den andra växten kom sig när jag började vattna den på vårkanten. Eftersom vi inte varit hemma så mycket i sommar har den inte blivit direkt kraftig, då den fått torka ut för mycket - men den lever. Inte illa. Plåtgrodorna också, förresten...
























Och här sitter jag nu i den ljumma kvällen och lyssnar på grannarnas snatter ("Jo.. men... en liten smäll då och då... det kan de ju faktiskt behöva..." säger en gammal karl som bor ensam och inga barn verkar ha, till invandrarföräldrarna han står och pratar med medan en av ungarna hysteriskt far omkring och hojtar och klättrar högt och lågt...) och dricker en Caol Ila och tänker på hösten och att det nog ändå kommer att bli en bra och fin höst.












Jag tror bara jag behöver komma tillbaka till jobbet, träffa sköna S. och de andra kollegorna och - framförallt! - få se mitt schema så jag vet hur arbetstiderna ska se ut det närmaste läsåret, se hur lektionerna ligger etc. så kommer det hela att falla på plats. Jag har ju faktiskt förmånen att ha ett arbete som jag verkligen trivs med. Och - intalar jag mig - det ska bli skönt att komma in i lite rutiner igen...

Men än är det helg och semester och nu ska jag hälla upp ännu a wee dram till Kärleken och till mig själv!

... i vilken vår hjältinna företar en liten vallfärd

Kärleken tyckte en utflykt till IKEA var en bra idé eftersom himlen ändå bara grät (tack, Peps, för formuleringen). Vi gjorde oss ingen brådska utan startade dagen i lugn och ro med kaffe, lite slösurfande och musik. Kärleken har en gitarrperiod igen och spelar dagarna i ända. Me like! Och emellanåt drar jag på ljuvliga, underbara
Amy Winehouse (Lyssna t ex på I'm No Good...) och bara är lycklig!

Frampå tidiga eftermiddagen styrde vi så kosan mot Kalmar. På vägen svängde vi in i Nybro så att Kärleken kunde gå in på gamla Nonnes och byta till lite grövre strängar och innan vi körde ut till själva Kamprads Tempel slank vi in på Pressbyrån (den vid stationen) i Kalmar där han köpte sig lite smågodis och senaste numret av Classic Rock för att sedan kunna sitta i fiket utanför kassorna och läsa och mumsa medan jag exekverade min välplanerade kommandoräd.

Jag kan gå och strosa och kolla på grejer, men jag vet inte... det är något med färgerna i det nya utbudet på IKEA som inte riktigt funkar för mig. Jag känner mig föga inspirerad, faktiskt. Och så hade jag inte heller någon direkt strosarlust - jag hade ju plitat ner en lista och faktum är att jag höll mig till den ganska bra. Att jag högg fyra nya tekulor à 5 spänn, i förbifarten, när jag passerade köksavdelningen räknas knappast (de gamla är mörknade och fula och åker i soptunnan nu) liksom inte heller de snabbt hoprafsade värmeljusen med lavendeldoft som jag lät slinka ner i vagnen när jag passerade en annan avdelning. Och det där med en estetiskt tilltalande "avslutning" på en Billyhylla (typ mjukt rundad hörnhylla) hade jag ju lagt ner innan jag ens åkte hemifrån. Den finns ju inte.


















Däremot fanns handdukarna Brunkrissla av vilka jag köpte några i den mindre storleken att komplettera med.














Till Kärlekens - och föralldel även mina - tidningar, papper, block och annat samla-på-sig-gods införskaffades fyra rejäla förvaringsboxar vid namn Nostalgisk och lagerhyllan fick bli en rödlackerad av metall i stället för en trävit som jag ändå hade tänkt, och behövt, måla innan jag ställer ut den på balkongen.


















Detta är alltså hyllan Lerberg. Den ser kanske inte mycket ut för omvärlden, men den blir fin där jag har tänkt ha den. Monteringen ska jag ta itu med imorgon och då ska också det sista pysslet ske på balkongen.

Efter avslutat värv belönade vi oss med att knata lite i Kalmar och sedan äta middag på en grekisk restauang. Dvs namnet och inredningen, liksom personalen, var grekisk men menyn var mer obestämbar. Vi åt dock varsin god fläskfilé i en alldeles utmärkt rödvinssås och tänkte sedan ta kaffet hemma hos Kärlekens mamma, som ju bor i Kalmar. Tyvärr var hon inte hemma, så vi bestämde oss för att köra hem, och laga kaffe själva.

Och nu sitter vi här - ganska nöjda och belåtna. Alla grejer är uppackade och ljus tända och vi har druckit vårt kaffe med skummad mjölk. Frid råder. Och jag är lite småsömnig. Jag funderar på att se färdigt Midnight Cowboy som vi började titta på någon gång inatt, men somnade ifrån. Jag tycker det är en mycket bra film - lite mörkt humoristisk samtidigt som den är gripande.
















Att se på film när vi lagt oss är för övrigt en intresant företeelse; vi vet ju båda två att vi ofelbart somnar och ändå lägger vi ner en hel del tid och möda att välja rätt film. Men... det är så mysigt att krypa ner under täckena, fluffa upp kuddarna och ligga där nära och ha det varmt och gott. Och någon gång kanske vi faktiskt lyckas hålla oss vakna? (Sedan ska det ju i ärlighetens namn sägas att det inte alltid är sömnen som får oss att tappa fokus, förstås... ;-))

Det är nog lite sent för kaffe nu så jag ska gå och killa Kärleken lite i nacken istället...

... i vilken vår hjältinna varit på turné

(Nästan mitt i bild: mina föräldrars hus)
Fredag: Vi åkte upp till Sarpsborg i bandets chevavan. Funkade rätt bra, inte minst eftersom de installerat dvdspelare+nedfällbar skärm så att man kunde kolla på lite film och grejer. Väl framme var det en massa råddande med instrument och stärkare och ljud och jag satt mest och läste och fördrev tiden på egen hand. Sedan bjöds vi på gigantiska pizzor. Jag och Kärleken valde att dela på en och trots att vi verkligen blev mätta räckte det ändå till så att Tina och André (även kända som trashqueen och AB, för somliga läsare), som kommit ner från Vestby, också fick ett par rejäla smakbitar var. När allt var klart åkte vi bort till hotellet där min Jenny väntade. Det är så fiffigt att bussen från Oslo stannar just där vid Quality Hotel så hon behövde bara hoppa av och invänta vår ankomst. Många kramar och mycket gos blev det, fast det inte är så längesedan vi träffades sist.

Efter att ha slängt in vår packning, fräschat till oss och suttit en stund i baren och druckit lite öl och småpratat åkte vi tillbaka till Olavspuben där giget var. Olavsdagene är en enveckasfestival i Sarpsborg med en massa olika aktiviteter, bl a då kvällarna med livemusik på Olavspuben vid Greåker.

Spelningen var riktigt bra - killarna var laddade och publiken mycket entusiastisk. Många var där och såg bandet förra året och hade kommit tillbaka för mer i år. Dock var vi alla - inte minst Kärleken och de andra i bandet! - helt eniga om att showen helt stals, och det med rätta, av lille Robin som var där och såg dem förra året, då 9 år gammal - uppklädd i full Malcolmmundering. Då fick han träffa bandet efteråt och berätta om hur AC/DC är hans stora idoler och så fick han bandets mailadress. Under året som gått har han skrivit lite ibland och berättat att han börjat spela gitarr så smått och undrat om det skulle vara möjligt att få spela med bandet. Så ingen blev direkt förvånad när han dök upp i år igen, i Anguskläder (SÅ SÖT KILLE!) och med en fin, röd gitarr. Allvarlig och spänd så att det såg ut som han skulle börja gråta, eller möjligen kräkas, av spänning och koncentration. Han hade övat i ett helt år, ju, för detta!

Killarna hade nog inte riktigt räknat med det, men fann sig snabbt och C hjälpte honom stämma gitarren (och rigga hans stärkare) och så fick han komma upp på scenen när det bara var ett par låtar kvar på setet och köra Highway to Hell. Och som han ÖSTE! Han kunde ju spela!

Publiken jublade och jag lyckades tränga mig fram till scenkanten och ta några bilder på honom. Efteråt kom hans mamma och tackade så mycket och tog med honom hem - klockan var ju nästan ett på natten och det är väldigt sent för små rockhjältar.

Det var ganska sent för oss också, som varit på benen sedan tidiga morgonen, men vi höll tappert ut en stund till medan vi drack mer öl och glammade med folk tills vi fick lift med Tina och André till hotellet där vi slängde oss i varsin säng och somnade som stenar, på nolltid. Jenny följde med dem och fick sova där.

Lördag: Vi hade ställt telefonen på väckning för att inte missa 10.20-bussen till Oslo och om jag var trött var det inget emot vad Kärleken var. Väldigt trött var han. Matt. Och det var inte enbart av sömnbrist... ;) Men vi kom med bussen och framme vid Sentralen mötte Jenny oss och så gick vi hem till henne för att slänga av ryggsäcken och ta en fika. Hon bor på Grönland, dvs en stadsdel som heter så. Det roliga med det namnet är att stadsdelen mestadels bebos av pakistanier...

Jenny delar en trea med tre andra tjejer och den är superfräsch och - som sagt - mycket central. När en av tjejerna flyttar tillbaka till Sverige för att börja plugga nu, får Jenny hela sovloftet för sig själv. Hon trivs så bra att hon vill stanna i Oslo. Om inte för gott så åtminstone för överskådlig framtid. Jag förstår henne!

Kärleken var fortfarande bakis och skakis och tyckte min idé att han skulle sova ett tag medan jag och Jenny strosade, var lysande. Så först gick vi en promenad i Botaniska, som ligger bara ett par kvarter från Jennys hem.

Helt ljuvligt ställe - mitt i stan men så lummigt och frodigt och tyst. Sedan gick vi upp i lägenheten, men Kärleken ville gärna sova mer så vi gick ut igen och vandrade omkring lite på gatorna och det kändes egentligen inte alls som Oslo utan mer som en exotisk basar av något slag. Många butiksskyltar var skrivna på urdu och det såldes skimrande tyger, ljuvliga kryddor, massor av frukt och grönsaker, spännande musik och ljuvliga små samosaliknande saker i små stånd i gathörnen. När vi traskat oss hungriga gick vi till Justisen i vars bar - Paragrafen - Jenny jobbar på helgerna. Vi satt på den fina, gamla innergården och åt pasta carbonara medan ett plötsligt regn vräkte ner. Som tur var hade en stor presenning spänts upp över gården så vi slapp bli dränkta...

Vid fem gick bussen mot Sverige och vi hoppade av i Årjäng där mina föräldrar mötte oss med stora famnen. Vi träffas verkligen för sällan, jag märker det just när vi ses. Och samvetet hugger tag i mig lite. Visst är det så att vi har en lite knas relation, min mamma och jag.

Men vi är ju inte osams eller så. Bara ruskigt inkompatibla. Min far, däremot, känner jag mig alltid bekväm tillsammans med. Jag känner att jag dock bör försöka vara mer aktiv i våra kontakter; det räcker inte med något mail i kvartalet. Jag lovade mig själv, när jag vaknade på morgonen och låg och funderade lite, att bli bättre på det området. Försöka skriva mail mycket oftare, ringa emellanåt och dessutom skicka lite rekorderliga snailmails och/eller vykort - det vet jag att de blir väldigt glada för! Jag varken orkar eller vill börja reda i varför min och mammas relation är så ansträngd och liksom opersonlig, jag ska nöja mig med att inte försämra den utan försöka hitta vägar att göra den lite bättre, utan en massa terapeutiska samtal.

Hursomhaver blev de verkligen förtjusta i Kärleken - fattas bara! - och det är ju en bra sak. Vi åkte ut till deras hus, som ligger på vägen mellan Årjäng och Arvika, och där pratade vi, drack kaffe, åt gott, lyssnade på jazz

(min far blir så lycklig när han får snacka musik med någon och han har verkligen - under framförallt 50-talet - sett många av "de stora" live) och njöt av stillheten. Det var en vilsam känsla att krypa ner i den lite smala gästsängen med Kärleken och ligga där och titta ut genom fönstret och se hur en nästan full måne vandrade förbi, så tyst, så tyst.

Söndag: Sov ganska länge. Vaknade sakta. Tassade ut i köket och hämtade en mugg kaffe och satt sedan ute på verandan och småpratade och tittade på svalor och kossor och tänkte på hur skönt det är ibland när livet går i lite långsammare takt. Inuti mig bor en liten romantiker som gärna skulle bo i hus på landet och dricka morronkaffe på verandan på sommaren och framför vedspisen på vintern. Men den lilla romantikern brukar få en välbehövlig knuff in i glömskan igen. Jag är inte personen som ska ha ett hus som ska underhållas, ved som ska huggas, snö som ska skottas - för att inte tala om att ha en trädgård att sköta. Nej, nej, nej. INTE. Been there - done that. Mysigt och fint. Men också jobbigt och bundet. Och tråkigt (trädgården!). Nej, lägenhet is da shit. Med balkong. Möjligen kan jag sträcka mig till en uteplats, men då måste man bo i markplan och det vill jag inte; då kan man ju inte lämna fönster och/eller balkongdörr öppna på natten eller om man så bara går ner till affären. Kommer det inte tjyvar och banditer och stjäl så kan man ge sig fan på att grannens katt smiter in och knöpar på äktamattan eller - ve och fasa! - klöser på högtalarna.

Nåväl - tillbaka till skogen. Otroligt nog bjöd söndagen på övervägande soligt väder så vi ägnade precis hela dagen åt att växelvis promenera omkring, fika, kolla på alla vackra och intressanta odlingar (jodå, jag förstår att uppskatta sådant, bara jag slipper anstränga mig med det), äta litegrann, promenera mer, fika, grilla ända tills det var sena kvällen och dags att sova. En riktigt avkopplande dag, på det hela taget!

Måndag: Efter en snabb frukost åkte vi ner till Kil för att hälsa på lillsyrran Malin och hennes familj och sitta i deras trädgård och fika och snacka och busa lite med lille Wiggo

... och ännu mindre Leo.

Fanny var hos sin pappa, så henne träffade vi inte. Men det kändes lite extra viktigt att träffa småkillarna eftersom jag inte känner dem så väl och ju har lovat syrran att komma upp och passa dem en helg i oktober, när hon och Per ska åka på lillsemester. Efter lunch for mina föräldrar tillbaka till skogen för några dagar (de bor ju i Örebro, annars) och Kärleken och jag tog tåget hem, via Göteborg. Vi var hemma vid halvtiotiden och det kändes som om vi varit borta mycket längre än bara fyra dagar. Även om vi haft en trevlig liten "tour" så var det skönt att fixa lite te, kolla mailen och sedan sova i sin egen, goa säng.

Tisdag - torsdag: Jag var lite trög i starten på tisdagen, men eftersom vi hade tvättid klockan tolv fick jag ju lov att sätta lite fart och när jag väl fått upp den (farten, alltså) blev det ingen hejd på mig. Jag städade (välbehövligt!) och pysslade, fiffade till badrummet, var lite kreativ på balkongen och fixade med växter och lite kuddar och ljuslyktor och så städade jag skåp och dammtorkade och sorterade skivor och böcker som kommit i oordning, och bakade bröd ...

... dammsög och torkade golven och planterade om ett par växter och fick äntligen ut ett par trista växter ur köksfönstret och ersatte dem med basilika, oregano, timjan och koriander (den ser en smula ledsen ut, koriandern... kanske kan man inte ha sådana i kruka inomhus?) och så googlade jag lite och visst kan man ha vitlök i kruka (man får blast som smakar milt av vitlök och som kan klippas ner i sallader etc) så jag tryckte ner några klyftor i en kruka och kom på att jag skulle vilja ha ett mer "rustikt" stuk på köket och så tog jag itu med den där megahögen med papper och block och grejer som belamrade arbetsbordet där den stationära datorn står och fick undan en massa och hittade mitt akvarellblock och de "nya" färgerna (som jag köpte i vintras, men glömde bort) och pratade med Johanna som ringde och var överlycklig eftersom hon fått lägenhet och det är inflyttning senast om tre veckor och så lagade jag spaghetti med köttfärssås till oss och två små Smulor som kom och var här och så lämnade jag in mina nio synnerligen försenade böcker på bibblan - som efter 2 påminnelsebrev tog ut 40 (FYRTIO!) kronor för hela förseningen (i min gamla hemkommun tog de ut 10 kr bok/vecka) - och köpte ett par stora växter till arbetsrummet och brände av några skivor till Jenny (Amy Winehouse: Back to Black och Johnny Cash: två av American-plattorna) och Matilda (Amy Winehouseplattan) och skrev långa brev till dem också och vykort med tack-för-senast till föräldrarna och lillsyrran och postade dessutom dessa och så var det plötsligt onsdagkväll. Någonstans mitt i allt detta sov jag ju också (tisdagsnatten...).

Allt detta grejande gjorde mig matt, gav mig en underbar känsla av ordning och struktur och ännu mer lust att vara kreativ och dessutom insåg jag att vi behöver en lagerhylla (som ska målas och stå på balkongen med diverse växter och ljuslyktor etc i), utökning av handduksförrådet, lite snygga förvaringslådor samt en snygg "avslutning" på Billyhyllan (eller någon annan smart och estetiskt tilltalande lösning) för att härbärgera all den SPRIT som plötsligen finns en masse i vårt skafferi, tack vare diverse resor under våren och sommaren. Skafferiet är iofs en okej förvaringsplats, men det känns som att sätta ljuset under skäppan när man i detta skåp rymmer godsaker som t ex en Caol Ila 1993 Distiller's Edition eller en 18-årig Talisker. Nu, käre läsare, behöver du knappast vara raketforskare för att inse vart jag vill komma med detta resonemang; till IKEA.

Närmaste IKEA ligger i Kalmar och jag tror vi ska åka dit imorgon, faktiskt, om inte vädret blir så fint att vi får lust att stanna hemma och njuta av det istället. Kärleken vet inte om det än. Jag ska nog berätta det för honom nu.

Men först ska jag brygga oss en kanna Blue Java och ta fram ett par av de där smarriga (och tämligen kalorisnåla) muffinsen jag bakade tidigare idag, när jag vaknat och hämtat mig från de sista två dagarnas energirush. Jag ska bjuda honom på detta och pussa honom lite i nacken.

It's a plan and "it's so cunning you could put a tail on it and call it a weasel"... ;-)