... i vilken vår hjältinna gör affärer via bulvan

Så ser den ut. Min nya leksak. Bästaste A. hittade den på nätet (på en akvariesajt..?) och hon säg att det är ett garanterat TOKBRA pris på den. Och eftersom säljaren bor i hennes närområde har hon dessutom lovat att åka och sköta affären åt mig. Det känns jättebra - inte minst med tanke på att hon själv har en Nikon och kan kameran. Kan testa den lite, vet vad hon ska fråga om och vilka svar hon vill ha. Så snart blir det makroplåtning så det stänker om det! För det stora objektivet som står bredvid huset (lägg märke till med vilken elegant nonchalans jag svänger mig med lite fackterminologi här...) är just ett makroobjektiv Tamron 90mm 2,8. Tills jag fått instruktionsboken låtsas jag som att jag vet vad de där nuffrorna betyder. Sedan kommer jag ju att veta. Men så här står det på en fotosajt på nätet: "Det legendariska 90mm Macro - nu med DI-design. Objektivet är specialdesignat för digitala systemkameror. Ett smidigt och lätt teleskopiskt makroobjektiv som ger skarpa bilder med en idealisk bakgrund. Passar perfekt till porträttfotografi, har utmärkta optiska prestanda för både makro- och normalfotografering." Det låter ganska käckt, tycker jag. Ännu käckare låter det att det där objektivet - nytt - kostar som 2/3 av hela paketet jag köper. WOHOO!

Det kändes konstigt idag, på jobbet. Nästan som jag skulle sluta. Lite vemodigt. Men det höll bara i sig tills jag gick ut genom porten och styrde stegen hemåt. Väl ute i den varma vårsolen gick jag med lätta steg och njöt av värmen på ryggen. Nu har jag lagt fram det lilla som ska packas och ska ägna resten av kvällen åt att pyssla ihop lite bra musikmixer till mp3-spelaren.

Laptopen får följa med. Jag reser bara med handbagage (har redan checkat in, online... himla vettig service!) men har så lite grejer med mig att jag får plats med datorn också. Totalvikt: 6 kg på ryggan. Ja... jag vet... Jag är Drottningen av Lätt Bagage. Det knepiga med packandet är ju de här nya bestämmelserna kring säkerheten. För mig som enbart har handbagage med mig innebär det att jag inte får föra med mig några vätskebehållare (dit räknas även saker som tandkräm, flytande läppglans etc) som rymmer mer än 1 dl. Dessutom får jag inte ha fler dylika behållare än att de tillsammans ryms i en 1-liters återförslutbar plastpåse (GLÖM det - jag tog en vanlig 2-liters plastpåse och förlitar mig till att om det inte duger får jag en 1-liters zipbag på Skavsta*) och så får man bara ha med sig EN sådan plastpåse. Farväl schampoot och spraybalsamet. Farväl min goda Bossparfym. Och regeln gäller oavsett om man ska flyga till Säffle eller Ulan Bator.

Min Jenny fyller 23 år idag! Hon var världens raraste och gladaste och vänaste lilla bebis och sådan har hon fortsatt att vara genom livet, även om hon haft perioder då hon försökt ställa sitt solsken under skäppan...







GRATTIS JENNY!


Och nu är det dags för mig att ta tag i lite praktiska grejer härhemma. Ska koka mig en kanna Pasión Colombia och börja plocka fram CD-skivor att lägga in i datorn fvb mp3-spelaren.


















Sköt om er och ha en riktigt GLAD och ROLIG och SOLIG och GRILLIG och ÄGGIG PÅSK!




*Och varför i glödheta jag ska flyga från Skavsta är en historia i sig självt, men det är faktiskt snabbaste vägen. Tro mig. Jag har kollat. BILLIGAST dessutom.)

... i vilken vår hjältinna påminns om sin dödlighet

Jag har änteligen kommit till skott och köpt ett halsband av rara fina I. som - förutom allt annat jag beundrar henne för - är superkreativ med pärlor och glitter och guld och trollar fram ljuvligt vackra smycken. Memento mori heter halsbandet och det är svart med lite silverpärlor i och en del av dem är platta och bokstavsförsedda och bildar den allvarliga sentensen. Den ena av de två pärllänkarna pryds av en liten glittrig silverdödskalle.













Idag när jag kom hem från jobbet låg det i ett kuvert på köksbordet och väntade på mig. Imorgon ska jag ha det på mig på jobbet; det är ju sista arbetsdagen på ett tag för min del och det bör högtidlighållas lite diskret även om det inte är Fin Fredag, tycker jag.













På förmiddagen idag hade jag för övrigt avslutningen på mitt lönesamtal interruptus som vi påbörjade förra tisdagen. Det låter i alla fall mycket lovande, i all synnerhet om man betänker att jag ändå varit på arbetsplatsen ett halvår. Och jag har brett på och varit generös mot mig själv och inte stuckit under stol med att jag tycker att jag gör ett förbaskat bra jobb, vilket ju såklart kändes ännu skönare när hon bekräftade att det är den bild hon också fåttav mig, från såväl kollegor som elever och föräldrar. *sträcker på mig och spinner belåtet*

Hon undrade vad jag tyckte om min lön och jag sa att jag medvetet gått in på en låg lön, men att jag nu - när jag visat vad jag går för - förväntar mig en substantiell höjning. Vi får välan se... Kanske får jag påslag med ett par hundra... *s*

Idag har jag ordnat med lite ekonomiska grejer och betalat räkningar och förberett lite. Det börjar sjunka in i mitt medvetande att jag ska vara borta från Kärleken i TOLV dagar och att han - bara några TIMMAR efter det att jag kommer hem - åker till Thailand, med bandet, och är borta i tio dagar. GAAAHH...

Nu är han på hemväg från jobbet och jag tänkte fixa en mysfika och hinna umgåsas lite innan det är dags att däcka. Det är inte utan att jag är lite vårtrött. Men VET ni? Nu är det officiellt VÅR! Jag har hört koltrasten; både igår och idag! Göttans!

... i vilken vår hjältinna lugnat sig något

Men bara lite. Jag pratade med sonen igår. Litegrann. Jag funderade på hur jag liksom skulle öppna samtalet. Jag vill ju inte han ska få för sig att jag ser honom som en potentiell våldtäktsman...

Men det gav sig självt. Jag satt och filade på bloggen när han kom förbi och undrade vad jag höll på med och jag frågade om han ville läsa, medan jag fixade kaffet och tinade upp en påse bullar. Och det ville han. Han sa inte så mycket sedan, men antydde att han också hört talas om liknande händelser och han medgav att det säkert skulle kunna vara lätt hänt om man inte är medveten om vad det faktiskt är man gör. Han förstod också min oro - åtminstone delvis; en del av den måste han givetvis avfärda som den oro alla morsor är mer eller mindre förpliktigade att hysa.

Sedan halvlåg vi i soffa och fåtölj och skrattade oss halvt harmynta åt Eddie Murphy's Raw (och dessemellan skrattade vi inte alls - den är rätt ojämn) och så såg vi Snatch som är en sådan helt underbar film! Och åt de där goda köttfärsbaguetterna. Ölen hoppade vi dock och drack cola och/eller vatten istället.

Idag sov han länge, Lillmysen, så jag och Kärleken frukosterade och sedan tog vi en rask långpromenad i den sköna vårsolen. Det blåste lite snålt när vi gick upp längs gatan, men så snart vi kom in i träddungen borta vid villorna så kändes den inte av så mycket och sedan blev det allt varmare. Det berodde iofs inte bara på att vi hade lä; det berodde också på tempot. Det börjar gå undan ordentligt även när vi går tillsammans.

När vi ätit middag gick jag och Lillmysen en lite stillsammare, och kortare, runda tillsammans. Vi gick över Bjurbäcken vid skolan och jag visade Linus vilka klassrumsfönster som är "mina" och sedan följde vi bäcken tills den rinner ut i den lilla ER-sjön och så rundade vi sjön i sakta mak. Jag är så bekymrad för hans hjärtmuskelinflammation och vill inte han ska anstränga sig men samtidigt kan han ju inte bara sitta inne. Igår när jag och Kärleken promenerade där var sjön och kanterna runt den fulla av aktiviteter. Pyttesmå gulliga scouter gjorde pålstekar, band ihop slanor till någon sorts liten kåta och paddlade omkring med kanadensare. Men idag var det bara Linus och jag, några kanadagäss och en farbror som satt och fiskade. I sjön finns en ö och Linus kan inte släppa tanken på att kunna hoppa över dit, men idag kollade vi och det är för brett - det går inte.













(Hmm... det är för brett. Attans...)

Linus kläckte en idé; om man kanske kunde ha tidernas fest ute på ön och så ro folk över för en femma. Jag sa att han ju kan testa till sommaren?

När vi kom hem igen hade Kärleken fixat kaffe och det smakade så gott, så gott, trots att det är av helt fel sort. Ett par kanelbullar till det och sedan liet småprat och pyssel tills det var dags att först köra Kärleken till repet och sedan sonen till stationen. Det kändes lite ledsamt och vemodigt att krama honom hejdå, men han är ju stor nu och såg väl ganska karsk ut när han klev på tåget. Men bara ganska...

Nytt på musikfronten: En av Kärlekens bästa polare lovade - en smula ölfryntlig - att sälja den ena av sina två Metallicabiljetter till honom. Jag var där när han sa det. Men häromkvällen - på hemväg från Karlskrona kröp det fram att han blivit erbjuden en snuskigt stor summa pengar för biljetten och att han tänkte nappa på det. Och Kärleken som sett fram emot konserten så...
Som tröst och kompensation bokade vi varsin biljett till Forum i Köpenhamn för att se Black Label Society och Ozzy, istället. Typiskt nog är konserten kvällen innan skolavslutningen och att ta ledigt är inte att tänka på för min del. Så det blir till att köra hem i natten. men vid den tiden på året är nätterna och mornarna ljusa och jag ska säkert palla att kravla mig iväg på avslutningen och kramas med mina mentorselever.

Det är tyst och tomt härhemma, ikväll. Jag har radion på och lyssnar på en uppläsning av Linda Norrman Skugges skönlitterära debut. Lägenheten är städad och jag känner ett visst lugn, även om jag vet att veckans tre arbetsdagar blir minst sagt tuffa. Dessutom har jag en del att förbereda inför Resan. För på torsdag morgon kl 06.15 går tåget mot Skavsta varifrån jag sedan flyger vidare. Jag blir borta i 12 dagar. Den officiella versionen är att jag är i Norge för att hälsa på mina flickor. Men de få invigda vet att jag ska någon helt annanstans och att den här resan ingår i en betydligt större... Jag vill resa med megalätt bagage så laptopen får stanna hemma. Jag tar dock med mig kamera, USB-minne och anteckningsbok. Kommer jag åt något internet kan det mycket väl hända att jag bloggar lite.

Nu ska jag ta på mig en varmare tröja och laga en mugg rött te. Kaffet får stå åt sidan ikväll; dels är det lite för sent på kvällen - jag måste somna i hyfsad tid ikväll - och dels har jag haft så jäkla ont i magen i flera dagar. Svullen är den också. Inte tror jag det beror på kaffet, men det blir knappast bättre av det heller. Och jag vill somna gott. Vilket jag såklart gör ändå. Efter att ha behövt visa en viss hänsyn de sista dagarna har vi lite att ta igen, Kärleken och jag...













... och se så fint den blommar, den lilla hoyan jag fick som stickling, förra våren, av Bästa A! Blomklasen (den har två) är inte så stor som en femkrona, men fyller hela vardagsrummet med sin doft. Jag blir lycklig; jag som kan döda kaktusar har lyckats få en blomma att inte bara slå rot utan dessutom växa och börja blomma!

... i vilken vår hjältinna nästan får hjärnblödning

Jag läser Katarina Wennstams "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" och blir så arg att jag tror hjärnan börjar overloada. Jag vill att mina döttrar ska läsa böckerna. Och min SON! Och jag vill att de gör det NU - INNAN det hemska får lov att hända.

Det faktum att kvinnor skuld- och ansvarsbeläggs för mäns sexualitet - och att detta underblåses av rättssystemet gör mig iskall. Och glödhet.

Jag tar en rask långprommis med Kärleken för att sansa mig lite. Återkommer senare idag!

-----

Senare idag:
Promenaden gjorde gott. Vi gick snabbt i vårsolen och njöt av att känna hur solen värmde och småpratade om ditt och datt. Med Kärleken flyter samtalet lätt även när det är svårt. Men han undvek sorgfälligt att inlåta sig i diskussion kring det jag just läst och var så upprörd över. Jag kan känna att han - som så många andra, kanske de flesta? - håller med om att våldtäkt är ett av de vidrigaste brotten men att det verkar finnas graderingar där regelrätta överfall och övergrepp på barn är värst men att skalan sedan stiger och att en tjej faktiskt måste tänka sig för lite, med hur hon klär sig och vilka signaler hon sänder. Och det är detta som upprör mig så; att vanliga, goda, sköna män och kvinnor (jo, faktiskt) kan tänka på det viset. Att de kan mena att tjejer/kvinnor ska ställas till svars för något som våldtäktsmannen/männen/kvinnorna (i lite mer sällsynta fall) helt och hållet måste hållas personligen ansvariga för alldeles oavsett när och hur offret säger nej. Jag vill så gärna tro att resonemanget beror på aningslöshet - på att man aldrig funderat tillräckligt mycket i de här banorna. Och på att när man väl tänker på det så tänker man i invanda hjulspår.

Jag drar åt tumskruvarna och undrar hur Kärleken (som älskar sina barn så innerligt) skulle tänka och känna det om hans 14-åriga dotter råkade ut för det som är så vanligt: Ung tjej festar med kompisar, dricker lite för mycket, lägger sig på en säng eller soffa att sova lite och vaknar under, eller efter, fullbordad våldtäkt - ofta med mer än en förövare. Kanske också misshandlad, med skadat underliv och en oerhörd skam och rädsla och vetskapen om hur skvallret kommer att gå. Hur hon i praktiken hade bett om det med sin klädsel och att dessutom bli så full. Och vetskapen om att när hon sedan kommer till en rättssal (om hon inte dessförinnan blivit rådd att avstå från att anmäla eftersom hon ändå inte har en chans...) måste - i detalj - redogöra för exakt vad hon hade på sig, om det var vanliga trosor eller stringtrosor och varför behån var svart och exakt vilka hennes tidigare sexuella erfarenheter är, och hur många de är, och när hon sexdebuterade och tusen andra ovidkommande frågor och helt enkelt stå där med hela bevisbördan för att hon INTE velat ha sex med honom/dem medan killarna inte behöver svara på en enda fråga av den arten...

DÅ lyssnade han på mig. Tänkte efter. Höll med. Men så säger han: "Men... Xxxx skulle aldrig försätta sig i en sådan situation". Jo, tjena. För det första skulle hon VISST kunna hamna i den situation jag målade upp - den är ju bara en alltför vanlig beskrivning av hur fjortonåringar tillbringar sina helger (bortsett från våldtäkten, förhoppningsvis) och för det andra: Vadå "en sådan situation". Det är ju det som är hela grejen; VARFÖR ska inte tjejer kunna göra samma sak som killar, dvs festa och koppla av tillsammans med tjej- och killkompisar? För att tjejer löper vissa risker? Hallååå? Det är ju DET som också är hela grejen; varför ska TJEJER behöva ta ansvar för KILLARS sexualitet? Varför ska en avdäckad tjej vara detsamma som en inbjudan till oönskad sexuell aktivitet (från hennes sida)? För att killar ÄR såna? För att de blir... kåta? Hmm...

Att resonera på det viset innebär ju inte bara en oerhört förnedrande och förtryckande inställning gentemot kvinnor utan också gentemot män. Ställer de verkligen upp på den synen; att män egentligen i slutändan bara tänker med kuken och att en kåt kille helt enkelt inte kan behärska sig och därför kan begå avskyvärda handlingar och delvis vara ursäktad för det. Att - enligt resonemanget - alla män är sådana. Helt hormonstyrda. Hur känns det, ni män, att bli sedda på det viset? Utifrån det resonemanget är ni ju alla potentiella våldtäktsmän. Känns den tanken bekväm? Eller... tänker ni att "inte jag" eller "inte mina polare"... Tänker ni att våldtäktsmän är Monster? Skumma typer med störd sexualfunktion som beväpnade lurpassar på kvinnor i kulvertar, mörka parker etc?

Sug på den här då: Den genomsnittlige våldtäktsmannen är en vanlig svenne med ordnat liv. Den vanligaste våldtäkten begås inom fyra väggar och vanligen av någon som offret litar på; en älskad pojkvän, en sambo/make, en släkting, en granne, en kompis från jobbet eller skolan och liknande.

Allt det där vi hör om ruggiga överfall à la Hagamannen, gängvåldtäkter i förorten och kvinnor som blir våldtagna av svarttaxichaufförer är det som media väljer att fokusera på. Det säljer som fan. Men de där händelserna är - utan att förringa dem det allra minsta - bara toppen på isberget.

Det som gör mig räddast är inte hur mina tjejer klarar sig, utan tanken på att kanske min goa, glada, förälskade son skulle kunna göra sig skyldig till ett sådant brott t ex på fyllan (vilket de flesta unga förövare skyllt på). Att en kärleksstund med flickvännen spårar ur och han missar - eller väljer att ignorera - hennes signaler om att hon inte vill, vid något tillfälle. För det spelar ingen roll om halva är inne; lyssnar han inte så är han en våldtäktsman. Och detta alldeles oavsett att han är glad, älskar småbarn, sköter sitt arbete, har många kill- och tjejkompisar, ser rätt bra ut och är en tämligen trygg och stabil kille. Jag är skitskraj.

Och nu vet ni vilket samtalsämne som kommer att väljas ikväll när vi myser lite extra (han åker hem till Falkenberg imorgon) med varma vitlöksbaguetter med köttfärsröra, ost och chilisås, och ett par kalla öl till.

Har ni inte läst böckerna; gör det. Det är fängslande och välskrivet och går alldeles utmärkt att ta sig igenom - om inte annat för att man blir så gripen av tjejernas, och killarnas, berättelser.

... i vilken vår hjältinna ser ut över bakgården

(Lite mer vårlikt än förra bilden, väl?)

På min bakgård (fast Kärleken säger att det inte alls är en bakgård eftersom det faktiskt är framsidan av vårt hus, vilket jag inte håller med om - men låter honom hållas eftersom han just håller på att laga till sitt magiskt goda kaffe) iakttar jag dagligen en kvinna, från mitt köksfönster. Hon bor i ett av husen som ligger i rät vinkel mot vårt och därmed syns inte hennes port på bilden ovan. Jag tror hon är sjukpensionär, eller kanske är hon arbetslös? I vilket fall står hon utanför sin port många gånger varje dag, och röker samtidigt som hon verkar granska allt som händer på gården. Inte för att det händer särskilt mycket, men hon förefaller vara den som håller oss alla under uppsikt. Jag tycker lite synd om henne. Hon står där helt solo i ur och skur i sin fula röda jacka och bara bolmar. Ändå verkar hon bo ensam. Vem säger att hon inte får röka inomhus? Vad tänker hon när hon står där? Vad är det hon spanar på? Kanske tycker hon synd om oss andra?

I trappuppgången bredvid den rökande kvinnan bor en lite äldre herre; kanske är han typ 60 år? Han har grått snaggat hår och alltid en mörkblå, ytterst prydlig, överrock på sig. Och alltid en svart axelremsväska. Han går lätt framåtlutad och ganska sakta. Första gångerna jag la märke till honom tänkte jag att han kanske jobbar som delgivningsman. Eller är han kanske Jehovas Vittne och kommer hem från sina dörrknackarrundor? Han ser i alla fall allvarstyngd nog, ut (där blev det en lite knepig grammatisk konstruktion, va'?), för att bära på hemligheten om alltings undergång.

Ibland roar jag mig med att fundera över hur det skulle funka att para ihop dessa två ensamma människor som kanske bara har 15 cm betong emellan sina liv. Inte för att jag har någon större erfarenhet av koppleriverksamhet, då, men det vore kanske värt ett försök? Jag kunde, i värsta Amelie-från-Montmartre-anda, författa små kärleksbiljetter och lägga i deras respektive brevlådor och kanske skulle då förälskelsens skira knoppar spira på bakgårdens östra sida?

Ibland funderar jag - å andra sidan - på om jag är riktigt klok.

För övrigt läser jag nu Linda Skugges "Akta er killar, här kommer gud och hon är jävligt förbannad" och ler lite snett. Dessförinnan läste jag hennes "Lilla ångestboken" och blev så förtjust i den att jag beställde ett ex av den till Kärlekens fjortisdotter som bär på Den Stora Ångesten, och som jag tror skulle gilla boken. Tycka vad man vill om Linda Norrman Skugge, men hon skriver på ett skönt icke pekpinnigt vis som jag har märkt att många unga tjejer gillar. Helst skulle jag vilja hitta en sådan skön icke-pekpinnig bok som dessutom behandlar hur det funkar i en svår separation, där man som barn kan få se att det är okej att vara arg och ledsen och att man har rätt till bägge sina föräldrar och att det inte är friskt överhuvudtaget att skuldbelägga sina barn för att de vill träffa den andra föräldern, eller att det är lika ofriskt att ösa sin bitterhet, sina besvikelser och sin sorg över barnen istället för att ta itu med sina issues, med professionell hjälp om så skulle behövas. Om någon av er, kära läsare, har ett sådant tips mottages det med nyfikenhet och tacksamhet!

Annars, då? Joföralldel. Lillmysen är här och blir ompysslad. Mestadels sitter han vid en av datorerna och spelar Diablo II med flickvännen vid någon annan dator i en annan del av Sverige. Och så dyker han upp, med jämna mellanrum, för att smarra i sig en påse kanelbullar, kramas eller prata lite. Känns avslappnat och bra, sådär som det gjorde på den tiden vi levde tillsammans för jämnan.

Och jag gjorde ett litet misstag tidigare ikväll. Av någon anledning skulle jag bara kolla utbudet av lediga lägenheter och hur det nu var halkade jag in på avdelningen "lediga hus" och sipåfan om det inte finns ett intressant hus centralt i Emmaboda. Gulreveterad 20-talsvilla med glasveranda, brutet tak, höga fönster, fem fungerande kakelugnar (två uppe och tre nere) och en fungerande VEDSPIS I KÖKET! och TRÄGOLV! GAAAHHH!!! Jag vill så gärna BO i det huset. Problemet är att jag inte vill äga det. Inget annat hus heller. Jag VET hur sjukt mycket pyssel det är med hus och trädgård (inte minst...) och Kärleken är så oentusiastisk att han nästan (men bara nästan) blir aggressiv och jag måste försäkra honom att jag bara kikar; jag tänker INTE köpa det... men - å andra sidan - blir det så att ett, eller flera, av hans barn ska bo hos oss så måste vi ha en större bostad. Så är det bara. Och då är hus klart billigare än lägenhet. Nåväl - jag ska slå det ur hågen och avreagera mig med att baka en massa kanelbullar med Lillmysen, tror jag.

Kärlekens goda kaffe har jag redan druckit.

... i vilken vår hjältinna är lugnad

(Så här såg bakgården ut i onsdags. Nu är den helt grön!)

Jag har verkligen haft flyt när det gäller mina barn och deras hälsa under uppväxten. Bortsett från en hjärnskakning och en inflammerad blindtarm har de aldrig behövt ligga på sjukhus. Därutöver har vi haft ett armbrott och ett skärsår som behövts sys. Samt lite vanliga flunsor och någon barnsjukdom (vattenkoppor 1991).

Förra veckan (i onsdags kväll) ringde han mig - Lillmysen, alltså - och mådde dåligt. Han hade feber och ont i hela kroppen och det gjorde ont att andas. Jag blev lite orolig eftersom en smittsam form av lunginflammation härjat i vinter så jag sa att han absolut inte skulle gå till jobbet torsdag-fredag om han kände sig så kass. Så på torsdagen åkte han ner till sin far i Falkenberg och kröp ner i sin säng. I fredagskväll ringde han igen och undrade om han kanske skulle ta några tabletter, eller nåt. Jag sa att hans far säkert hade lite febernedsättande och att om det inte var bättre på lördagsmorgonen så måste han förmå sin far att köra in honom till vårdcentralen. Han lyckades leta reda på ett par Panodil och gick sedan och la sig. Efter någon timme ringde han och sa att han inte kände sig ett dugg bättre.

Kärleken och jag satt och spisade musik och hade mysigt på kvällen och framåt midnatt kom vi på att vi kanske skulle gå hem till en av hans kompisar och spisa lite till, samt lämna ett par In Flamesbiljetter och det blev ganska sent; vi var inte hemma förrän vid halvfemtiden, då jag smsade sonen för att höra hur han mådde. Men då sov han nog. Jag väcktes av telefonen vid nio och nu mådde sonen ännu sämre och jag sa att han omedelbums måste in till vårdcentralen. Han invände att hans far sov och jag sa att det var helt irrelevant; det var väl bara att väcka honom? Hursomhaver kom han in till VC och de tog ett EKG och la honom i en ambulans och körde ner honom till Halmstad där det konstaterades att han hade fått en inflammation på hjärtsäck och hjärtmuskel. Det är inte alls ovanligt och inte farligt heller, bara man kommer under vård i tid. Annars kan hjärtmuskeln ta rejält med stryk och det är också stor risk för vätskeansamling i hjärt- och lungsäckar med påföljande risk för försvagat hjärta. Men nu verkade han ha kommit in i tid. De tog en massa prover på honom och sa att de ville ha honom kvar 3-4 dagar för observation och han ringde och var minst sagt skärrad.

Lyckligtvis hade han flickvännen med sig och hon kunde vara med honom hela tiden. Storasyster Johanna, som lägligt nog är hemma på besök, såg till att plocka ihop lite grejer till honom och tog sig sean ner till Halmstad med detta och var hos honom, hon också, i lördagskväll. Själv var jag både ledsen och orolig för sonens skull och tänkte att jag måste försöka ta tåget ut till kusten och hälsa på honom, men Kärleken tyckte det var helt självklart att han också skulle följa med så igår (söndag) tog vi bilen och körde till Halmstad och var hos Linus på sjukhuset på eftermiddagen och kvällen. Han ligger på en hjärtavdelning och bara det känns liksom ganska dramatiskt och läskigt. Johanna och Simone var också där. När vi lämnade honom för kvällen stannade Simone kvar och Johanna tog tåget till Falkenberg.

I morse åt vi en tidig frukost på hotellet och åkte ut till Tylösand och tog en morgonpromenad längs havet innan vi åkte upp till sjukhuset en stund igen, innan det var dags att styra kosan tillbaka mot de småländska skogarna. Bara någon kilometer innan vi kom ut till havet bröt solen igenom dimman och västkusten visade sig från sin allra vackraste sida...














(Tylösand. Vackert.)




















(Kärleken. Vacker.)





Väl tillbaka på sjukhuset pratade jag med avdelningssköterskan (ronden hade inte gått än) och hon sa att även om EKG:t forfarande visar en störning (hela ungen är full med små sladdar som är fasttejpade på honom, och som går till en liten sändare han har i fickan) så verkar inflammationen gå tillbaka och efter ronden skulle han få göra ett ultraljud för att kontrollera extra noga.

Vi tog en kaffe med honom och småpratade tills det var hög tid att dra hemåt Emmaboda igen. Han var piggare och gladare och när vi var halvvägs hem ringde han för att berätta att ultraljudet sett fint ut och att han kanske får åka hem redan imorgon; annars på onsdag. Dock får han inte jobba på minst två veckor, så han lär nog åka hit för att få lasagne, kanelbullar och allmänt om-pyssel. Ljuvligt! Så jag känner mig lugn och o-orolig nu; Lillmysen mår efter omständigheterna bra och är snart hemma igen!

(Mitt i allt detta kan man ju undra var hans far håller hus och varför inte han hälsar på sonen när han bra har 4 mil till sjukhuset. Men jag orkar faktiskt inte kommentera det. Han gör bort sig så alldeles kanonfint utan att jag behöver göra PR för honom.)















(Pigg Lillmys och trött mamma.)

Om man bortser från den uppstressade och bekymmersamma anledningen till vår resa så fick vi ju dessutom - Kärleken och jag - en oväntad roadtrip. Jag som älskar roadtrips! Vi har kul i bilen; spelar en massa skön musik, sjunger och stannar för fika när vi känner för det. Gör någon avstickare eller bara snackar skit om medtrafikanter eller har spännande samtal om allt. Och jag menar allt.














(Tylön i morgondis.
Nej. Jag längtar inte tillbaka till västkusten. Men jag uppskattar havet på ett annat sätt nu när jag inte längre kan ta det för självklart.)

Vad har hänt annars, då? Inte mycket egentligen. Jobbet flyter på och helgerna försöker vi ägna åt att vara tillsammans, att ta sköna promenader, prata och ha det bra, bara. Ibland är hans barn här - ibland inte.

Och jo... Kökshyllan har ÄNTLIGEN kommit upp! Köksväggen är gjord av betongen från helvetet och vi behövde låna en riktigt, riktigt elak slagborr av proffsmodell för att kunna göra fyra ynkans skruvhål i den. Så det har tagit lite tid. Men när borren väl var inlånad gick det kvickt!













(Kökshyllan, dårå...)

Kärleken, då. Jag vet inte vad som hänt; men det är som att vi kommit in i en ny fas i vårt förhållande. En djupare, ännu mer nära och innerlig relation tar form. Och ändå är vi galet tokkära, också. Och jäklars vad vi har roligt ihop, dessutom! Ibland är det så att jag knappt törs andas; jag är rädd att det är för bra - att något kommer att hända. Men vanligen bara jag gläds och njuter av det! Nu är Kärleken på jobbet och jag ska brygga mig en balja gott kaffe och ta itu med disken och längta efter honom. För det gör jag - även om vi bara är åtskilda över dagen... ;-)