... i vilken vår hjältinna ser ljuset

Nu börjar min sista arbetsvecka här i Stockholm. Det är så blandade känslor. Glädjen och lyckan att gå vidare, närheten till min käraste, studierna, nytt arbete... och vemodet över att Matilda bor här nu - vi som alltid lyckats bo så långt ifrån varandra... jag har snabbt vant mig vid att kunna träffas nästan dagligen... och jag kommer att sakna några goda vänner här... mina elever (några av dem kommer jag att bära med mig för lång tid) och några arbetskamrater som även blivit mina goda vänner. Men så är nu livet inrättat - man möts och skiljs och även om det geografiska avståndet ökar så kan man ändå finnas där för varandra.

Och jag har så mycket att göra! Jag vaknade tjugo i fem och kunde inte somna om. Försökte verkligen tänka på goda saker, men allt runt flytten malde ändå i huvudet på mig. Hur jag ska lägga upp det med bärande och besiktning och körning ner - och sedan tillbaka... - och fan och eventuellt hans moster också. Men... det ååårnar sig. Det gör ju det. Jag måste bara bromsa upp mig och ta en sak i taget. Och just nu är det jobbet. Ikväll är det lite mer packning. Men det är faktiskt inte så mycket kvar nu. Det är skönt.

Och så här i morgonmörkret när jag sitter i sängen (jag har inget köksbord och inte har jag någon soffa heller *s*) med mitt kaffe så känns det ändå ganska lugnt inombords. Jag minskar på den inre stressen genom att också välja att läsa Mahmood i stället för att virka på tunnelbanan. Hellre lite pyssel hemma ikväll. Kanske. Eller så tar jag tag i det efter helgen.

Jag önskar er en fin start på dagen och veckan!

To be continued...