... i vilken vår hjältinna har en ledig dag

Nu är jag ledig fem dagar. Ljuvligt! Jag vaknade, av mig själv (!)... eller... det var kanske Fröken... klockan sju. Klev raskt upp (nåja...), kom i träningskläderna, gick ner och satte igång tvättmaskinerna och gav mig ut på en joggingrunda. Kom hem, tog en varm, skön dusch, gick ner till tvättis med träningskläderna (påklädd, dårå) och donade lite. Upp i lägenheten igen, satte Don Pedron i arbete och lät Eric Claptons From the Cradle killa mig i örat medan jag lyssnade lite förstrött på nyheter och kopplade av lite.

Men... vafan... Nu börjas det där tramset med Fru Gårman, igen. Så fullständigt idiotiskt. Finns det inte viktigare saker att lägga tid, energi och pengar på? Visst - vårt samhälle har all politisk korrekthet till trots en lååååång väg att gå mot verklig jämställdhet... men... en övergångsskylt? På en kvinna i kjol, dessutom?
Fru Gårman i övergångsåldern?











Dessutom förstör detta uttryck hela ordleken, ju? Och förstörda ordlekar skojar man inte bort hursomhelst.

Nåväl. Detta ska inte få förstöra min dag! Nu ska jag göra mig klar och så småningom ta tåget in till "stan" för att köpa lite grejer som inte kan köpas här i byn. Eftermiddagen viker jag till städning härhemma (tjejhelg stundar!) och så min PW-mil, förstås. Igår, förresten, såg jag en huggorm på vägen. Den liksom bara rann över vägen. Det hade inte hjälpt om jag haft en kamera med mig, för den försvann blixtsnabbt ner i diket. Bra. Då lever den ett tag till! Vacker var den i alla fall!

... i vilken vår hjältinna språkvårdar

Jag tycker att nyhetsuppläsare på Riktiga Radion (inte några kladdiga reklamfinansierade kanaler) ska vara språkligt korrekta. Därför stör det mig, såhär över morgonkaffet, när nyhetsuppläsaren säger (om någon konflikt) att parterna inte kan "komma överens mellan sig".

Det heter "sinsemellan", föffan!

Ordnung muss sein.

Ha en absolut solig, varm, rolig och ljuvlig dag, me lovely ones!
Det ska jag ha!

... i vilken vår hjältinna blir informerad

(Taggtråd i Stutthof...)
Idag var det info om Polenresan. Eftersom det tidigare inte varit aktuellt för mig att resa, har jag fetignorerat all info i den vägen, tidigare. Idag var det dags att ta reda på vad jag behöver veta. Vad jag nu vet är att det blir ett mycket späckat program, men jag tror det blir bra. Buss till Ystad, färja till Swinoujscie, nattåg till Krakow, frukost, utflykt, lunch, saltgruvor, middag, kvällsröj, sova (?), heldag i Auschwitz-Birkenau, middag, tidsfördriv, nattåg till Swinoujscie, väntan på färja till Ystad, buss hem till Emmaboda... GAH... Men... det blir BRA. Bara en sådan detalj som att alla lärare får enkelrum på hotellet i Krakow. Skönt att slippa dela med någon som snarkar, gör morgongymnastik eller vill prata halva natten. Mycket skönt. Jag vet också att alla måltider är inkluderade och att man får fotografera även i Auschwitz. Jag ska ta med min Nikon. Och när jag åker hem ska jag köpa upp mig på lite god whisky. Detta låter mycket världsligt - och det är det också - men jag tror att besöket kommer att bli mycket intressant. Jag hoppas bara att intrycken inte försvinner i allt praktiskt runtomkring.

Jag har tidigare besökt det betydligt mindre lägret i Stutthof, några mil öster om Gdansk, och det gjorde starkt intryck på mig. Tyvärr sägs det om Auschwitz att där ofta är så många besökare och sådan ruljangs att det mer är som en makaber temapark än en plats för eftertanke och kontemplation. När jag var i Stutthof var det eftersäsong, jag kom dit ett par timmar innan stängningdags en vardagseftermiddag och var i princip ensam i hela lägret. Att gå där tyst och liksom bara ta in...

I övrigt har dagens bara rusat förbi och det återstår en arbetsdag den här veckan. Nästa vecka har jag tre undervisningsdagar, en studiedag i Lund och en ledig dag i Helsingborg. Veckan därpå jobbar jag måndagen, är i Polen resten av veckan, sedan två hela jobbveckor, en helt ledig vecka (SRF-veckan) och sedan avslutningsveckan. Hur ska jag hinna allt som jag tänkt? Huff...

... in which our heroine reaches the point of know return

JÄJ! Jag har bestämt glömt berätta att jag är lycklig innehavare av 1 st plåt till Kansas, som spelar på KB i Malmö, den 18 juni!?!


















Finns inget bättre sätt att fira sommarlovets inledning, skulle jag tro! Wohoo!

Och ja... jag kommer att sjunga med i Dust in the Wind, och säkerligen fälla en tår dessutom. Den berör mig väldigt djupt, av någon anledning... Ska spelas på min begravning. Hör det, ungar! ;-)

Till dess ska den annars sjungas av mig och Bästaste A. på fester!

... i vilken vår hjältinna tänder till

På SVT, för ett par veckor sedan, gick ett program som hette "Fördärvet" och som handlade om den forskning kring DAMP/ADHD som bedrivits under många år av teamet kring Christopher Gillberg. Jag missade programmet, men en debattartikel i dagens DN fick mig att genast söka upp programmet i SVT:s nätarkiv och titta på det. När jag såg att den fullständigt rabiata Eva Kärfve medverkade anade jag såväl mossbelupna ugglor som en hel kennelkyrkogård. Och jag fick mina aningar bekräftade. Fullständigt osakligt och helt klart åt helvete.

Jag går igång på detta eftersom jag vet att ADHD finns. Det är inget hittepå. Jag vet också hur fullständigt överjävligt ett barn/en ung människa med detta neuropsykriatiska funktionshinder kan ha det och till vilken nytta en adekvat diagnos faktiskt är, vad gäller att kunna stötta, hjälpa och förse med strategier så att vardagen fungerar. Just i den vevan då diagnosen kom härjade Kärfve som värst i media och skrämde slag på Socialstyrelsen så till den milda grad att det blev superkrångligt att t ex få dispens för medicinering. För alla de insikter, all den hjälp och allt det stöd mitt barn och jag - och inblandad skolpersonal - fick och för den enorma utveckling och det alldeles vanliga ung-vuxen-liv som mitt barn har idag är jag för evigt tacksam gentemot Pedagogiska Teamet, i Falkenberg.

Och här är debattartikeln i DN, där man bl a ifrågasätter SVT:s objektivitet, beskriver internationell forskning samt upprättar en del av Christopher Gillbergs heder...

Sorry, me lovely ones... Got a bit carried away, I'm afraid.

... i vilken vår hjältinna skrider till handling

Hmm... jag tror det är dags att handla...













Stay tuned, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna tänkte mysa

Solen lyckades inte bryta igenom. Ett väldigt konstigt gulgrått ljus ute. Jag sitter i soffan, dricker nybryggt Pasión Colombia, äter ett par mackor på nybakat, varmt bröd och ser ett intressant program om situationen i Tibet. Tanken var att mysa lite, samtidigt som jag låter händerna göra något annat än hålla i de klirrande stickorna (jag blir lite stel till slut, ju). Men... tortyr, tvångsförflyttningar, tvångssteriliseringar av fullt friska kvinnor (utförda utan ordentlig bedövning och med vanliga värktabletter som smärtlindring efteråt), språklig diskriminering, olika former av restriktioner som gör att tibetaner blir exkluderade i sitt eget land, råvarudränering (i ett land vars oljetillgångar beräknas vara värda 4 triljarder dollar...)... detta är det soligt leende OS-Kinas vidriga bakgård. Ju mer jag tänker på det, ju smaklösare är det att Kina fått lov att hålla OS.

Jag förstår att medelsnittskinesen inte har någon som helst koll på detta, och att många gläder sig mycket åt detta stora evenemang. Men... nej. Usch. Jag kommer inte att se något OS på teve. Jag är iofs extremt ointresserad av sport - som åskådare - men det händer ibland att jag t ex kollar lite på friidrotten. I år blir det dock inte så. Jag inser att det inte gör någon som helst skillnad, varken till eller från... fast... det gör det. För mig.

... i vilken vår hjältinna helgar vilodagen

Jag har ett mycket ambivalent förhållande till Ulf Lundell. Det jag faktiskt gillar är framförallt hans tidiga grejer och just nu lyssnar jag på den utmärkta Törst och det helt ljuvliga spåret Söndag. En perfekt söndagsförmiddagslåt. På teven, med dämpat ljud, bakar Leyla cupcakes och fast de ser helt superläckra ut känner jag inte det minsta sug efter dem, faktiskt.

Det är ljusgrått mulet ute, men solen kämpar för ett genombrott. Jag har vilodag idag. Ungefär så långt sträcker sig min [obefintliga] religiositet. Jag ska inte, säger inte, träna idag. Faktum är att det är svårt att låta bli. Jag har spring i benen och misstänker att jag har endorfinabstinens. Det jag ska göra är att gå och handla lite grejer till veckan som kommer, och en DN, förstås. Framåt slutet av veckan blir det lite tjejhelg här, och jag ska dra hem lite saker redan idag. Har man ingen bil måste man tänka lite extra på logistiken. ;-)

Annat som ska göras idag är att baka matbröd och så ska jag fortsätta sticka på tröjan (den plommonfärgade i silke-alpacka). Igår gjorde jag klart bakstycket. Nu är det bara ärmarna kvar och jag har satt som mål att göra en färdig idag! Minst. Jag är så sugen på att börja på något nytt, men först ska jag faktiskt göra klart det jag påbörjat. Envis is my middle name.

Jag ska söka ytterligare ett jobb, också, idag. Hittills har jag sökt ett jobb i Växjö, ett i Lund, två i Helsingborg och två i Malmö. Alla utom ett på frigymnasier. Jag står också i kö för bostad i Helsingborg och Malmö. Visserligen fick jag, i veckan som gick, signaler om att jag nog har mitt arbete kvar här ett läsår till, men... vill jag stanna? Det är frågan. Om jag inte får något av jobben jag sökt har jag ett bra jobb här, en skön och trivsam bostad och några goda vänner så jag sitter knappast i sjön. Men... om ett år befinner jag mig i den situationen att jag måste söka mig vidare. Kan ju vara fiffigt att ligga steget före, tänker jag. Ja... vi får väl se hur det går. Jag oroar mig inte särskilt mycket.

NP: Ulf Lundell - Jag vill ha ett lejon. Det är lite av en Lundelldag idag, helt enkelt. Senare blir det nog en Kinksdag! Jag såg dem på Sixties på SVT1 igårkväll. Ett av de där banden jag bara älskar - och eftersom mina Kinksplattor blev kvar hos barnens far har jag nu officiellt brutit köpstoppet och beställt en dubbel samlingsplatta. Till att börja med. Några böcker, svarta toppar eller jeanskjolar har dock inte inhandlats...

Nej... nu har jag haft en riktigt lång och lat och inte alls alert förmiddag.
Dags att ta tag i dagen, me lovely ones!















(En annan snok, dårå...)

PS. Ännu ett vårtecken: på gårdagens PW-mil mötte jag en snok. Den låg tvärs över skogsvägen och huffade och puffade sig när jag försökte ta en riktig närbild med mobilkameran. Bilden blev givetvis skitkass. Varför, O Varför har jag aldrig med mig kameran när jag är ute? *muttrar*

... i vilken vår hjältinna är jättehemlig

Ja. Nu är bloggen alltså hemlig. Det känns inte alls roligt, och bli inte förvånade om jag öppnar den igen, framöver. Det kanske räcker att ha den låst ett tag..?

... i vilken vår hjältinna gör en avgränsning

Jag har beslutat mig för att inte längre låta min blogg vara öppen för alla.

Den är dock öppen till typ fredag, så jag inte tappar bort någon. ;-)

Vill ni fortfarande läsa (vilket jag hoppas) behöver ni bara skicka er mailadress - och väldigt gärna ert namn eller annan uppgift som gör att jag, helt konfidentiellt, kan identifiera er - till mig på dyermaker@live.se så får ni en inbjudan.

OK så, me lovely ones? ;-)

... i vilken vår hjältinna sätter ner foten

Jag la upp min förra blogg med viss tveksamhet då den skulle kunna tolkas som direkt riktad till den-som-läser-min-blogg-som-Fan-läser-Bibeln. Och den personen vill jag inte ha någon som helst kontakt med (vilket uppfattats av alla, utom den det gäller...). Men jag kände att det ändå fanns fog för att göra det.

Gårdagens händelser bekräftar att jag gjorde helt rätt; detta måste få ett slut och jag har bestämt mig för att om inte trakasserierna får ett omedelbart slut kommer jag tveklöst att göra en polisanmälan.

... i vilken vår hjältinna vill vårskrika

Vilken underbar känsla att vakna och se, genom sovrumsfönstret, hur himlen är molnfri och vinden har avtagit! Lycka! Jag vill göra som Ronja och ge mig ut i skogen och vårskrika! Kunde jag skulle jag köra raka vägen till Stugan och göra just det.













(Ser ni stugan - där i mitten av bilden? Just så vackert ligger den!)

Men det låter sig inte göra så jag får väl ge mig ut och små-poja lite i min småländska skog...

Inte en skymt av program för dagen, men fullt av möjligheter! Precis som det ska vara.
Jag har också en del funderingar som jag länge tänkt blogga om. Vem vet? Kanske är det idag jag gör det?

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna tänker på ohusliga djur

När jag var liten (detta var långt före Plupp) hade mina kompisar hamstrar och marsvin. Det tyckte jag var mesigt. Jag ville ha en fjällämmel, och jag smidde planer på att det vore enkelt att fånga sig en, eller varför inte två, när det var lämmeltåg.

Om jag bara hade bott i Norrland, dårå...

Lämlarna var nog i och för sig lika glada.







Plupp, plupp, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna blir påmind

Jag läser Svenskläraren där Anne-Marie Körling skriver så härligt om högläsandets välsignelser och ett minne ploppar upp genom alla högläsningsstunder jag haft med mina barn genom åren - och då inte bara vid sängdags.

Vi hade just flyttat ut till Lövhagen (ja, huset hette så) och den första Harry Potterboken hade översatts till svenska. Linus var läsovillig men ville gärna att jag skulle läsa högt för honom ur den. Så varje kväll, efter middagen, den där hösten och vintern, tände vi en brasa i öppna spisen, pufflade upp med mjuka kuddar och filtar i soffan och kröp ihop för att högläsa om Harrys äventyr bland mugglare och trollkarlar. De första kvällarna var vi ensamma men det dröjde inte länge förrän båda de hemmavarande storasystrarna (då 14 och 17 år) ville vara med och bänkade sig i fåtöljerna. Sedan fylldes skaran på med diverse bonussöner och rentav den utflugna äldstas expojkvän (i åldrarna 18-24...) som låg i små högar på golvet framför brasan. Vilken otroligt enkel och mysig gemenskap det var där.

Och i ett rörigt klassrum blir det alltid alldeles lugnt och andäktigt stilla om det vankas högläsning. Det händer till och med att någon utmattad tonårspojke somnar, och det tillskriver jag den känsla av total avslappning som infinner sig. Vi läser, lyssnar och även om vi tolkar texten olika delar vi ändå en ljuvlig upplevelse.

Jag ska snart högläsa igen. Min sjua och jag har just påbörjat ämnesområdet Första Världskriget. Mycket fakta blir det. Men jag vill ju också förmedla känsla, närvaro, inlevelse - och vem hjälper mig bättre än Erich Maria Remarque och hans Från västfronten intet nytt, där gasattacker, löss, råttor, gyttja och ond bråd död blandas med unga killars kamratskap, grusade förhoppningar och obefintliga framtid...

... i vilken vår hjältinna drabbats av akut afasi

Jag vaknade inatt vid tretiden och gick upp för att gå på toa. Medan jag satt där i nattmörkret och snabbkontemplerade kom Världens Bästa Blogginslagsidé till mig. Sjukt bra idé! Jag tänkte först vackla ut i köket för att skriva upp idén, men jag tänkte också (mycket tankeverksamhet vid den tiden på dygnet...) att om jag tänder lampor etc så vaknar jag till och kanske får svårt att somna om, och dessutom var den ju ett så Fruktansvärt Coolt uppslag att jag inte behövde skriva upp det. Smått euforisk gick jag och la mig igen, med föresatsen att blogga direkt vid frukostbordet.

När jag sedan satte mig vid köksbordet med gröt, kaffe och laptop var idén som bortblåst. Jag kunde inte för mitt liv minnas ens vagt vad det handlade om. DÄM! DUBBELDÄM!

När jag kommer hem idag, efter jobbet, ska jag lägga ett anteckningsblock och en penna inne i badrummet. För att inte glömma bort även det skriver jag det här, nu.

Stay focused, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna klarade utmaningen

Jag gick upp fem i sex, kände mig äckligt trött men klev ändå upp. Efter en snabb överläggning med mig själv bestämde jag mig för att inte ge mig ut och jogga. Däremot drog jag på mig träningskläder, släpade fram jävelmotionsjävelcykeljäveln och cyklade 23 km på 32 minuter medan jag kollade på Nyhetsmorgon på fyran. Det känns mycket bra, så här i backspegeln, kan jag lova!

Nu har jag duschat, fiffat och moffat, ätit gröt och druckit kaffe. Det är dags att bege sig till jobbet.

Ha en skön dag, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna ser framåt

Jag fick lite att fundera på, på jobbet, i fredags. Visserligen blev jag lite orolig, men inte sådär jättemycket. Jag vet ju att jag landar på fötterna. Ändå var det skönt att få prata med Bästaste A och Bästaste P om det, i helgen. Och idag verkar det som att det kanske finns en bra lösning inom räckhåll. Där ser man!

Träningsvärken har inte avtagit under dagen. Egentligen hade jag tänkt ge mig ut på en träningsrunda i morse, innan jobbet, men dels var jag toktrött efter ännu en natt med drömmar jag minns... (Drömmarna är inte alls dumma, jag förstår bara inte varför jag plötsligt börjat minnas - jag som aldrig minns mina drömmar annars? Och det finns en person som återkommer i varje dröm - inte alls i "huvudroller" men personen finns där alltid. En angenäm tanke...) ... och dels var mina muskler så stela och arga att inte ens Slavdrivaren vågade utmana dem.

Men nu ikväll, medan jag tittade på teve, drog jag ändå fram ni-vet-vad och klippte 3 mil i jävelfart. Det kändes fint. Det är ju inte riktigt samma muskler som jobbar när jag cyklar som när jag joggar. Det handlar för övrigt inte bara om fysiskt välbefinnande utan också om psykiskt. Jag mår så gott och tänker så bra och kreativt när jag mattar ut mig fysiskt. Att träna är att ta hand om hela sig själv!

Och min ambition för morgondagen är att faktiskt gå upp i tid för att hinna (och ORKA) ta en halvmil innan jobbet. Jag och Bästaste A har utmanat varandra! JÄJ!

Är ni på, me lovely ones? ;-)

... i vilken vår hjältinna känner sig lite som John Wayne

Siccan a day, som skottarna ibland kan höras säga. Jag har knappt hämtat mig ännu från morgonens inre kamp där Slavdrivaren avgick med segern och fick ut mig i skogen på en timslång runda som innebar ca 2/3 joggande och 1/3 powerwalkande. Det har inte musklerna på baksidan av låren, heller. För att inte tala om musklerna i ljumskarna... Jag har försökt beveka dem med såväl stretching som en tur till affären, för proviantering inför veckan som stundar, och en lång finpromenad i eftermiddagssolen, men ändå försöker de stelna till så snart jag sätter mig still och om jag så bara ska ut i köket för att hämta ett glas vatten så går jag som John Wayne, ungefär...

Medan jag ändå njutit av min bedrift och egentligen tyckt att träningsvärken är en smula skön, som smärta betraktad, har jag haft en njutbar söndag. Jag har ätit gott, lusläst DN, slumrat i soffan med Johnny Cash, Beatles och The Incredible Gretsch Brothers (Anders F Rönnblom och Peter R Eriksson) i CD-växlaren och Fröken på magen. Jag har också pratat lite mer med Bästaste A., fått mail från en av mina systrar och slötittat på just sådana där menlösa, men småtrevliga teveprogram som var min intention innan Den Inre Striden. Dessutom har jag sett ett bra program, på SVT2, om och med Annie Leibovitz - en underbar fotograf!

På min finpromenad (i kjol och stövlar, mind you) hade jag med mig kameran. Men vad ska jag fotografera? Det känns inte så kul att föreviga ännu fler vitsippor eller vattensjuka träddungar. Däremot önskar jag att jag kunde spelat in fågelkonserten som plötsligt hördes när jag inte hade hörlurar intryckta i öronen. De sjöng järnet! Helt ljuvligt! På min promenad mötte jag folk som hälsade, ja t o m ett par med barnvagn där killen undrade, när jag mötte dem igen utanför mitt hus, vem av oss som gått fortast. *s* På innergården träffade jag kollegan M. som var helt utsjasad efter att just ha avverkat ett barnkalas. Vi pratade lite kalas, hennes förestående flytt till hus och den rackliga situationen, på jobbet, med förestående uppsägningar av 5,5 tjänster och ledningens oförmåga att ge oss hållbara besked.

Jag bläddrar i Skrivarkalendern och inser att jag inte gjort veckans uppgift; vad skulle jag sakna mest om jag blev blind? Om jag blev döv? Om jag förlorade smak- eller luktsinnet? Jag vet inte; om jag förlorade något av dessa sinnen nu skulle jag ju ha så många minnen av hur saker och ting ser ut, smakar, låter, luktar... Men om jag blev blind tror jag att jag skulle sakna att sitta vid havet och se ut mot horisonten och jag skulle sakna att inte se glittret i ögonen på dem jag älskar. Bland annat. Om jag förlorade hörseln skulle jag sakna musiken, ett gott skratt, intressanta samtal och diskussioner och troligen känna mig utanför i många sociala sammanhang. Smak- och luktsinnet? Hmm... de båda hänger ju ihop... Jag skulle sakna doften och smaken av en potatisgratäng med mycket vitlök och lite chèvre. Jag skulle sakna smaken av ett gott rött vin, av en kaxig singelmalt och smaken av salt hud mot min tunga. Jag skulle sakna doften av nybarkat timmer när jag går genom skogen och doften av snö i luften, på vintern. Jag skulle sakna den saltmättade doften vid havet och den varma, täta doften av en man som håller om mig i natten.

Det - och mycket annat - skulle jag sakna.

Vad skulle ni sakna, me lovely ones?

... i vilken vår hjältinna avlägger kort rapport från den inre fronten

Slavdrivaren - Latmasken
1 - 0

... och jag gjorde en mil på 63 minuter (och då gick jag ändå en del av rundan...)!

... i vilken vår hjältinna har second thoughts

Igår var jag ju så nöjd och bestämd. Men idag... Ska jag? Eller ska jag inte? Ge mig ut på språng, alltså? Latmasken i mig vill stanna inne i stugvärmen, sätta på en kanna kaffe och ligga i soffan och se något riktigt menlöst på min platta teve. Äta ett par goda mackor och killa Fröken Smilla bakom örat.

Slavdrivaren i mig säger att "det där kan du göra sedan, men först ska du ut och träna".

Det är jobbigt med de här inre rösterna, ibland.

... i vilken vår hjältinna låtit anden segra över materien

(Hit längtar jag. Ofta.)
När jag vaknade i morse efter en skön natts sömn kände jag mig faktiskt utvilad. Det är inte alltid det händer. I all synnerhet inte om natten varit full av drömmar, drömmar jag minns. Drömmarna befolkas av människor jag känner, människor jag tycker om och umgås med men i nya roller, eller nya konstellationer. Egentligen borde jag kanske skriva ner mina drömmar för att fundera vidare över dem, men... det verkar jobbigt. Det är inte den sortens skrivande jag vill ägna mig åt. Möjligen skulle jag kunna berätta någon dröm ur anekdotisk synvinkel, eller för att den avslöjar vad som egentligen rör sig i mitt känslo- och tankeliv, just nu. Men det gör jag inte. Det var det här med integritet och att inte lämna ut allt om mig själv - särskilt inte nu...

Jag lagade mig en kanna Blue Java och satt en stund vid datorn och pratade med Bästaste A. Vi pratar givetvis om allt möjligt, men just nu är många av våra samtal fokuserade på träning/motion och att äta sunt och vettigt. Bästaste A var och köpte mig ett par skor igår, på en outlet på Sveriges framsida, och det är bra för jag märker att mina walkingskor börjar bli lite stumma i dämpningen. Det blir ganska många mil på ganska kort tid - skor är nog en av mina större utgifter, faktiskt, när det gäller träningsgrejer. Och man får inte tumma på just skorna, när man går så mycket som jag gör. Men... nu får de jag har hänga med ytterligare en vecka, eller två, tills vi ses igen och jag kan få mitt nya par. Egentligen borde jag investera i ett par joggingskor också. För det har jag börjat med; jogging, alltså.

Dock satt jag där vid mitt köksbord, drack kaffe och tittade ut och insåg att det knappast skulle kännas särskilt skönt att ge mig ut i regnet som strilade ner, så jag drog fram ni-vet-vad och klippte 35 km på 45 minuter vilket ger ett ganska okej tempo... Tycker ni det låter slött uppmanar jag er att försöka själva. ;-)

Sedan drack jag en massa vatten, åt ett par grova mackor och drack lite mer kaffe och pratade lite mer med Bästaste A. Efter en stunds eftersvettning kom jag på att jag kanske ändå skulle utmana vädrets makter och ge mig ut på en liten runda. Tanken var att isåfall försöka jogga hela tiden, och inte powerwalka. Jag har ett mål; att kunna springa en mil utan uppehåll. För en del kanske det låter lätt som en plätt, men för mig skulle det vara en stor grej! När jag flyttade hit, från bästkusten, hade jag nått 8 km men sedan tog det stopp och jag fastnade i soffmysträsket. Jag har hållt igång bra ändå - men att löpa har liksom inte blivit av. Men, sagt och gjort, jag låtsades inte om att jag just avverkat ett okej cykelpass och att jag nog var ganska slut, egentligen, utan drog på mig skor och luvtröja och vantar och mp3-spelaren och begav mig ut. Jag har en runda som är 5½ km och den tog jag. Jag gick de första hundra meterna för att mjuka upp musklerna igen och sedan lyckades jag faktiskt springa hela rundan. Det gick inte jättefort (det tog 35 minuter) men jag gjorde det! JÄJ!

Gissa om jag kände mig nöjd med mig själv och att jag övervunnit mitt eget motstånd och gjort det! Jag hade nog kunnat jogga en liten bit till, faktiskt! Tror jag ska ge mig på det imorgon, igen, men då får det bli en annan runda. Jag tänker ge mig på den milrunda jag brukar powerwalka och se om jag inte, bit för bit, kan springa den istället.

Jag hade kanske inte fixat detta utan min trogna mp3-spelare. Just nu har jag ingen kul musik alls i den, utan enbart träningsmusik. Dels lite uppvärmnings- och nervarvningsmusik (som egentligen är i powerwalktempo) och dels två Hendrixlåtar på repeat. The Wind Cries Mary och Hey Joe. Jag inser att detta kan låta fullständigt mördande trist, men för mig funkar det perfekt - snabbt glider jag in i ett tillstånd som nästan kan kallas meditativt och jag bara flyter fram. Tempo och andning fungerar kanonfint och jag hittar en rytm som tillåter mig att springa långt och länge - och längre allteftersom mina muskler svarar...

Sedan var det helt ljuvligt att komma in i värmen, ta en låååång varm dusch och lägga mig med katt, kuddar och filt i soffan och glida bort ett par timmar medan Miles Davis Kind of Blue smeker mina öron...













(Här vill jag springa i sommar!)

Move your bodies, me lovely ones! :D

... i vilken vår hjältinna tänker på pinnar

Hon är kanske ett och ett halvt år. Den röda jackan lyser. I handen håller hon en lång, svajig kvist som hon ömsom använder till att vifta med - farligt nära mormors/farmors ögon - och ömsom petar på intressanta saker med, där hon går över min innergård.

När blir vi för gamla för att gå omkring och peta med pinnar? Blir vi det, förresten? Det undrar jag. Är man ute i en skog och knatar är det ju helt okej, men varför ser jag aldrig några vuxna som har pinnar i händerna och petar på saker med, eller viftar lite glatt med, när de strosar i byn eller i går på vanlig promenad? Jag antar att det är en åldersrelaterad grej. Mystiskt.

... i vilken vår hjältinna känner en inre tillfredsställelse

Torsdag kväll. Oftast en tokskön kväll som, efter jobbet, avsätts till lite städning och liknande pyssel. Så även idag. Jag kom hem lite senare än vanligt eftersom jag - helt frivilligt - åtagit mig att vara provvakt (vi kör omprov etc 16-17 på torsdagar). Jag passade på att använda den timmen till att förbereda lite kring nästa veckas uppstart på nytt ämnesområde i historia. Det drar snart ihop sig till världskrig.

Först fixade jag mig lite att äta och satt och slöade en stund vid datorn och lyssnade lite på P1. Men det gäller att inte bli sittande för länge för då säckar jag ihop helt. Så jag lyfte mig själv i håret och gjorde ett rackarns ryck. Och nu är hemmet undanplockat och ordentligt samt dammtorkat, sängen renbäddad, badrummet skurat, disken diskad, sopor och skräp utburet och golven är dammsugna och våttorkade. Fröken satt och tryckte under gästsängen hela tiden - jag undrar om hon är arbetsskygg eller om det är dammsugaren som jagar bort henne... Städningen klarades av i två svep eftersom en skön vän ringde och ville prata lite. Ja, jag har t o m plockat i ordning smutstvätten i kassar så att det bara är att snabbt springa ner och starta upp maskinerna imorgon bitti. Planen är att - som förra veckan - hinna tvätta och hänga till tork innan jag går till jobbet (och cykla 2-3 mil på jävelmotionsjävelcykeljäveln dessemellan) så att det bara är att kila in i tvättis och hämta ren torr tvätt när jag kommer hem efter ännu en slitsam och betungande fredag... där min arbetstid är förlagd mellan 09.00 och 11.20... ;-)

Imorgon blir första lektionen (av två) extra jobbig; vi ska börja titta på This Is England.

Jag och sköna vännen/kollegan I avverkade i vanlig torsdagsordning vår enmilarunda - idag på den förnämliga tiden 1 timme och 12 minuter trots att vi givetvis diskuterar oss runt hela vändan. Det är ju en pedagågisk aktivitet... ;-) Morgonens frost hade tinat upp och solen värmde gott på oss, vitsippor, tussilago, en massa jåglar och en och annan fjäril. "Det här är nog den bästa rundan vi haft!", sa I. Det har hon sagt varje gång de senaste veckorna, nu. Men hon har rätt. Vi blir alltmer fästa vid våra powerwalkrutiner och våren har gjort allehanda framsteg och solen värmer allt mer för varje vecka.

När vi kom tillbaka åt jag snabbt lite yoghurt och frukt och hällde i mig en mugg kaffe och gick sedan för att hämta den "mediavagn" (en rullvagn försedd med laptop, OH-projektor och ljudgrejer) jag bokat för 7 D:s redovisningar. Gissa hur det kändes att kliva in i rummet där den förvaras och se att den var borta... Min första tanke var att jag bokat fel dag (varför tänker jag så, egentligen?) men sedan letade jag ändå i närbelägna klassrum och visst hittade jag den i det sista klassrummet jag öppnade. Grejen var bara den att rummet var mörkt och det visades film på en stor duk. Vagnen användes alltså. Och inte ville jag spoliera för den klassen, och så var jag ju fortfarande osäker på om jag verkligen hade bokat rätt. Så jag traskade moloket iväg till min sal för att meddela min klass att det skitit sig... Jag var lite tidigt ute och medan klassen bullrade in och småhärjade som de alltid gör så tänkte jag att kolla ifall min värderade kollega möjligen var klar med vagnen. Och sipåfan om jag inte mötte honom på väg att ställa tillbaka eländet. Jag högg bokningslistan, som ligger på vagnen, för att se om jag verkligen hade varit så überdisträ att jag bokat fel dag... och upptäcker att jag hade bokat rätt (och att hela veckan var fullbokad av alla möjliga användare) men kollegan hade "inte sett det" utan helt sonika lagt upp ett nytt blad och där bokat in sig själv vid fem tillfällen, den här veckan...

Där och då hade jag inte tid att dräpa honom (verbalt that is), men han ska få sina fiskar varma när jag ser honom nästa gång. Jag svär.

Hursomhaver så avlöpte redovisningen väl för alla grupper utom den sista, där de spelat in en liten film (med speakertext) och lagt i MovieMaker och ändå funkade det inte. De var helt förtvivlade, men jag tröstade och sa att ibland är det bara så att skit händer och att de får gå hem och göra om, spara i nytt format och sedan redovisa på tisdag, istället. Och jag har bokat. På rätt dag. Rätt tid. Med fet rödpenna. FAN tar den som gör ett försök med vagnen...

Vagnen (vi har f ö fler än en, men de finns i olika delar av skolan) är egentligen ett provisorium eftersom många (förhoppningsvis snart alla) salar har OH-kanoner monterade i taket och allt är förberett för att man bara ska kunna ta med sig sin laptop, docka in och köra - även streama hem film etc. direkt. Givetvis finns det ett aber; snålkommunen vill inte kosta på larm så att fast utrustning kan få stå i salarna. Dessa är alltså inte larmade, utan bara korridorerna eftersom det är allmänt känt att inbrottstjyvar och andra banditer alltid städat och snyggt kliver in genom stora ingången och inte alls smashar rutor och klättrar in i salarna direkt. Not. Alltså kan vi inte ha stationär utrustning i salarna; den blir stulen på stört. Alla lärare har inte laptops de kan kånka omkring med (vi är ännu ett utvalt fåtal...) och dessutom är vet ju alla att det är fullkomligt livsfarligt med strålning (eller hur...) så att ha trådlöst är inte att tänka på. Och vem fan vill hålla på och trassla med en massa kablar och skit?

En liten kul detalj är att vi redan har trådlöst i våra arbetsrum, så att bl a jag och Tuffa S. slipper nätverkskabeltrassleri till våra bärbara. Vi kan t o m ta dem med oss in i personalrummet.
Det skulle våra strålningsrädda kollegor veta... ;-)

Igår gjorde vi, alltså mina killar i nian, den muntliga delen av NP i svenska. Provet genomförs genom att eleverna får lyssna på korta texter och sedan diskutera dessa utifrån vissa kriterier (lite förenklat är det så). En av texterna handlar om en tysk soldat som befinner sig i en tom polsk by, under andra världskriget. Hans order går ut på att kolla att byn verkligen är tom och att ovillkorligen döda direkt om han träffar på någon. I ett hus hittar han tre små barn gömda och han ställs inför valet att antingen döda barnen eller döda sina tre soldatkamrater och då riskera krigsrätt och avrättning för förräderi. I diskussionen som följde efteråt sa en av killarna att han hoppas att soldaten valde att skjuta sina kamrater och sedan hellre ta sitt straff men veta att han räddat barnen, för hur skulle han kunna leva hela livet och veta att han kallblodigt skjutit tre små barn? En av de andra kontrade: "Vadårå? Han var ju tretti år, föffan... han hade ju redan levt nästan hela sitt liv...".
Hmm... ;-)

Torsdag kväll, som sagt. J J Cale spelar och sjunger om kokain och jag funderar på om jag åtminstone inte skulle droga till det med en stor mugg te. Tända lite ljus och softa en stund innan jag tar med mig boken om Tibets historia och kryper ner mellan rena, ljuvligt doftande lakan och fluffsar till täcket lite. Jag tror jag gör det.

Stay cool, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna lägger ännu en dag till handlingarna

Den gick, den här dagen också. Och faktum är att den ändå blev ganska bra, på flera vis. Samtalen, som jag insåg igår kväll att jag var tvungen att ha, gick så bra de nu kunde gå. Förtroendet finns kvar och jag fick även möjligheten att förtydliga att jag finns här för den här unga människans skull i första hand, och inte för föräldrars eller andras. Det är annars märkligt hur vuxna liksom kan missa att de faktiskt måste försöka lyfta blicken, kika över sin egen begränsade horisont och försöka se till sitt barns bästa. Men nu gick det ändå bra och det finns öppningar för en lösning, både på kortare och lite längre sikt. Det känns skönt, även om det verkligen inte går att blåsa "faran över" än...

Jag hade ett par sköna och bra samtal med kollegor och givetvis en hel del roligt med mina elever. Det har jag nästan alltid. Jag lyckades t o m få med "mina" killar i nian på att det [nästan] är roligt att skriva ett författarporträtt och därvidlag också läsa en, eller två, böcker av författaren. Författarna de valde är David Eddings, Håkan Nesser, Stephen King och John Ajvide Lindkvist. Det ska bli en rolig resa att göra tillsammans. Mina små protegéer i 7D hispar omkring och är helt uppskruvade för redovisningen av sina grupparbeten (torsdag). Det har gjorts en liten reklamfilm (på mobiltelefon) för Spinning Jenny, vi får åka tidsmaskin och se en 1700-talsbonde bli intervjuad, det kommer ut en liten nyhetsbulletin från 1850-talets England och det blir minst två bildspel (Powerpoint, antar jag). Och jag har rättat B1/B2 (läs- och hörförståelse) av NP i engelska och även om jag önskar att hela mitt lilla gäng hade klarat sig så är det ändå så att mitt stora glädjeämne E. klarade godkäntgränsen och det känns som stor lycka nu och ännu roligare i morgon, när han får veta!

Veckans två tuffaste dagar ligger nu bakom mig och det känns. Jag är rätt trött ikväll. Efter jobbet lagade jag mig en snabb middag (pasta, spenat, ost) och sedan har jag mestadels vegeterat. Men det är rätt skönt och välbehövligt det också. Utvecklingssamtalen gör att jag kommer hem lite för sent och lite för trött för att orka träna, men imorgon kör jag de sista och på torsdag är jag på'at igen! Faktum är att det där med träning är som ett skönt gift. Jag kickar på det! Vem hade trott det för typ 10 år sedan? Eller ens fem?

Jag somnade lite sent igår, trots att jag ändå kom i säng i hyfsad tid. Men dels började jag läsa det nyanlända numret av Språktidningen och dels fick jag ett telefonsamtal som gled över i natten. Men nu ska jag strax släcka och sova gott. Det är åtminstone planen, men Fröken är inte informerad och man vet aldrig vad hon får för sig att hitta på. Men jag ska i alla fall ställa datorn åt sidan, fluffsa till täcket och släcka lampan och ligga och begrunda alla roligheter och najsigheter som ligger i pipeline nu på vår- och försommarkanten... vinylafton... tjejhelg... stughelg... SRF-förfest i Skåne... en eventuell Stockholmstripp... och SRF... och vid det laget har sommarlovet inte ens börjat... JÄJ!

... och jääääklars vad jag är sugen på att kolla Leonard Cohen, på Sofiero, i juli. Smärtsamt, bara, att plåtarna kostar 800... GAH! DUBBELGAH!

Så, me lovely ones, kryp i säng nu. Och händerna under täcket. Natti, natti...

... i vilken vår hjältinna tänkte skriva om något roligt

... men sedan hann livet ikapp mig. Inte mitt liv, men någon annans. Någon som uppenbarligen känner ett stort förtroende för mig och berättade om det som ibland kallas Världens Största Familjehemlighet. Nu måste jag begrunda strategier för morgondagen och framtiden i ett längre perspektiv (för den här personen), anmälningsplikt, vad som kan sägas och göras, försöka stötta, trösta och samtidigt vara konstruktiv och se eventuella möjligheter till lösningar.

Det här är en av de saker som lärarutbildningen inte förbereder en för, och jag är glad att jag har många års livserfarenhet bakom mig, i ett läge som detta.

Var rädda om er, och era familjer, me lovely ones!

That's an order!

... i vilken vår hjältinna är glömsk

Jag glömde en sak från igår: jag såg årets första huggorm. Den låg där helt stilla och såg så vacker ut men när jag petade lite på den förstod jag att den var död. Tyvärr.

Idag har jag hunnit med en powerwalkrunda, hunnit handla veckans luncher (yoghurt och frukt) och DN. Nu blir det en kanna Blue Java, soffan, kuddar, katt, filt och en film.

Här kommer ett av mina favoritcitat, och för en gång skull är det inte Frank Zappa som sagt det:

"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

(Hjalmar Söderberg, ur Doktor Glas)

Hang in there, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna sammanfattar

Idag (eller snarare igår) har jag:

1. Haft sovmorgon
2. Druckit kaffe
3. Ätit ägg
4. Fått upp äggen igen
5. Powerwalkat en mil (och joggat lite)
6. Duschat
7. Ätit gröt
8. Läst Persepolis
9. Sovit middag länge
10. Lagat middag på pasta och lax
11. Slösurfat
12. Kollat en film (Shooting dogs)
13. Haft en kompis här på långlång och trevlig kvällsfika
14. Maratonpratat i telefon
15. Lekt med Fröken
16. Läst lite i Tibetboken

En lugn och sysslolös dag, me lovely ones... ;-)

... i vilken vår hjältinna sett och läst

Jag är inte mycket till cineast. Men understundom slår jag mig ändå ner i soffan med kuddar, filt, katt och raggsockar för att se en film, eller två. Av en mer filmbevandrad kollega fick jag låna några filmer igår och först ut att tittas på var Touching the Void. En dramadokumentär om två bergsklättrare och hur en absolut drömklättring förvandlades till något som översteg deras värsta mardrömmar. En film om att fatta beslut - "även när besluten är fel måste de ändå fattas", säger Joe där han ligger i en mörk spricka i glaciärisen med ett brutet ben och tror att hans 25-åriga liv är över. När han väl tar sig ut (detta är ingen spoiler, eftersom han är med redan i introduktionen av filmen, och man förstår att han överlevde) börjar jag andas igen och precis innan han själv säger det, tänker jag att där skulle jag kunna dö, med frid i hjärtat. Ute i snön... i solen... bara inte därnere i det eviga mörkret. En film om att sätta delmål. En film om att aldrig, aldrig ge upp. En film om att vi klarar så oerhört mycket mer än vi tror. En film om vänskap och mod. Möjligen är det också en film om Boney M. Se filmen och ni förstår vad jag menar... ;-)















Jag är alltså inte mycket till filmkännare. Men jag är en desto flitigare bokläsare. Igår var jag på biblioteket och lånade mig Neil Gaimans Coraline och Historien om Tibet. Samtal med Dalai Lama av Thomas Laird samt... äntligen!... Persepolis av Marjane Satrapi.

















Varför, å varför har jag väntat så länge med den? Den är helt underbar! Allvarlig, grym, sorglig och fruktansvärt rolig! Satrapi har valt att, i serieform, berätta om sin uppväxt i ett Iran i revolution och förändring, då shahen störtades och det var krig mot Irak och islamisterna tog över och hur livet tedde sig för en alldeles vanlig (hmm... nåja... helt vanlig är hon kanske inte?) tjej. Läs den! Älska den! Fast det har ni säkert redan gjort..?

Idag är det lördag. Har just vaknat efter en skön natts sömn och en dröm jag minns! En bra dröm, dessutom. Annars brukar jag sällan minnas mina drömmar och om jag gör det är det vanligen ångestladdade och ledsamma drömmar. Men det var faktiskt ett bra tag sedan, nu!
Jag har just gjort mig en kanna Blue Java och morgonens soundtrack är Opeths Damnation. Ljuvlig morgon, med andra ord. Inga planer för dagen, men känner jag mig själv rätt lär jag fylla den med allehanda trevligheter efterhand som jag kommer på dem. Nu ska jag i alla fall ägna mig åt kaffe. Och Tibet.

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna skriver

Jag har alltid skrivit. Eller... inte alltid, givetvis, men väldigt länge. Jag lärde mig läsa, på egen hand, när jag var tre år och skrivandet kom, enligt mina föräldrar, strax därefter. När jag var liten skrev jag sagor, berättelser och hemliga meddelanden och när jag kom upp i mellanstadieåldern växte skrivandet ut till noveller, korta romaner (smärre epos i något fall), reportage, faktaartiklar och hela tidningar. Tidningarna var ambitiösa, egenillustrerade, ettnummersupplagor av lokal eller tematisk karaktär. Det var pysseltidningar, hästtidningar, hundtidningar, tidningar om giftiga ormar och tidningar om musikgrupper/artister.

Jag skrev massor av brev. Jag höll kontakt med sommarkompisar och kusiner och jag hade brevkompisar i Tyskland, Mexico, Australien, England och USA. Med de utländska brevisarna skrev jag givetvis på engelska och det finns ingen gräns för hur viktigt det var för min språkutveckling, grammatik, idiomatik, mitt ordförråd och allmänna språkkänsla. Jag tror hela veckopengen gick åt till gulliga brevpapper, tuschpennor och frimärken.

Än idag försöker jag, förresten, komma ihåg att skriva "snail-mail" till mina barn och till goda vänner. Känslan av att få ett Riktigt Brev i handen kan aldrig i havet slås av aldrig en så full inbox i mailen.

Och jodå... jag skriver kärleksbrev också. Inte ofta - men det händer. De är de svåraste - varje ord måste vägas in, varje mening vändas och vridas... de får inte bli för långa, de får absolut inte vara banala och de måste dessutom vara tilltalande för ögat. Ändå märker jag hur det är de absolut spontana och ögonblicksskrivna som blir de allra finaste.

Dagbok började jag också med, förstås. Ganska tidigt - jag var nio när jag fick min första dagbok. Den hade pärmar av svart plast med röda och rosa små rutor på. SÅ 1969... Och den hade lås. Låset gick att pilla upp med en hårnål, vilket var en bra sak. Slarvig som jag var tappade jag ju bort nyckeln ganska omgående... Sedan har jag skrivit dagbok till och från, mest hela livet. Men jag har aldrig sparat dem. När jag skrivit ut mina dagböcker brukade jag läsa dem ett tag och sedan omsorgsfullt destruera och slänga dem. Varför? Bristande tillit till omgivningen (grundat på bistra erfarenheter); syskon, föräldrar och (senare i livet) partners. Inte förrän jag började blogga, för en 7-8 år sedan (fast då hette det ju inte "blogg"...) fann jag ett sätt att hålla obehöriga ute, samtidigt som jag kunde bjuda in intresserade läsare. Idag har jag en öppen blogg (än så länge - jag har planer på att låsa den och låta hugade läsare bli medlemmar). Nackdelen med en öppen blogg är att jag numera censurerar mitt skrivande, för integritetens skull. Men... det jag inte skriver ner här blir ändå nedskrivet. Och sparat. Som säkerhetsventil. Och som dokumentation...

Jag kan skriva precis överallt; i sängen, vid köksbordet, på badstranden, vid elden ute vid Stugan, lojt halvliggande i soffan med fötterna på bordet och laptopen i knät, i klassrummet medan mina elever, under tystnad, svettas med något prov, på en ointressant föreläsning eller i en vänthall.

Men allrahelst skriver jag när jag sitter på tåget, eller bussen (i mer sällsynta fall). Oavsett om det är folktomt eller knôkfullt kan jag skärma av helt, gå in i mina inre rum och bara skriva, skriva, skriva. När jag tänker efter är det nog t o m så att ju stökigare jag har runt omkring mig, ju bättre fokuserar jag. Det blir som en slags ljudvägg, som jag kan stänga in mig bakom (ungefär som att jag kan somna gott till Opeth's melodiska dödsmangel på brutalvolym), och så kika fram... iaktta... fundera.

På färden mellan två punkter föds mina bästa tankar och lyckas jag bäst med att få ned desamma på papper.

En god vän skickade mig en länk igår, där den här melodin fanns med. Den har varit mitt soundtrack idag...

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna har helgkänsla

Det är ju en halv arbetsdag kvar, och ändå känns det redan som lite helgstämning. Dagen blev lång och mycket har hunnits med - inklusive ett par möten, förberedelse för morgondagens nationella prov och en milslång powerwalk på lunchen. Efter arbetsdagens slut blev jag sittande kvar och pratade en lång stund med ett par sköna arbetskamrater. Sedan gick jag ner till byn och handlade lite, gick hem och lagade middag och pratade en stund med sonen, på msn. Det är städat och ljusen är tända. Ska laga mig te om en liten stund.

Jag småkollar på teven lite; ett program som jag tror heter ZappEuropa. Ett inslag handlar om Luton, England, där man misstänker att väldigt många unga flickor tvingas sluta skolan för att ingå arrangerade tvångsäktenskap. Vidrigt är vad det är. En av flickorna skickades till Pakistan för att giftas bort när hon var bara 13 år och fick veta att hon inte fick komma tillbaka till England förrän hon var gravid, vilket blev ungefär ett år senare. Men tro inte att detta är enbart en engelsk företeelse. Ånej, det förekommer i Sverige också. Inte så unga tjejer som 13, kanske, men helt klart i högstadieåldrarna. Det hände bl a en elev på en skola jag tidigare arbetat på. Och även här tycker en del unga tjejer - och deras familjer! - att det här med utbildning inte är så viktigt eftersom tjejerna ändå ska gifta sig så snart de är 15, 16, 17 och sedan bli försörjda av en man. I bästa fall. Jag mår illa när jag tänker på det. Men vad kan man göra när inte ens tjejerna själva verkar reagera?

På jobbet diskuterar vi en resa till Köpenhamn, ett litet gäng. Det lär ska finnas ett fantastiskt konstmuseum söder om Köpenhamn, som heter Arken. Dit tänker vi åka, i stället för Louisiana där de flesta av oss varit mer än en gång. Det kan bli mysigt, även om jag ännu hellre hade sett att vi hade åkt till Stockholm, nu i april, och gått på Moderna och kollat lite annat kul. Men det får jag ordna på egen hand.

Tror jag ska laga det där teet, nu. Och ringa ett samtal...

... i vilken vår hjältinna är halvvägs

Jag är lite drygt halvvägs, t o m. På arbetsveckan, alltså. Det här är en sådan där vecka då jag, trots att jag har en skön arbetsvecka, längtar lite extra till fredagen. Baföratt, liksom. Jag vill slasa runt i raggsockar och läsa böcker och dricka te och prata en oändlig massa i telefon. Och träna, förstås. Det är liksom en del av det njutbara. Åtminstone den sköna känslan efteråt. ;-)

Eller så vill jag åka till min stuga. Stugan-Vid-Sjön-I-De-Djupa-Skogarna. Sitta där och elda och se ut över sjön, koka kaffe, prata eller bara njuta av tystnaden och avskildheten. Gå en sväng i skogen om det inte är för blött. Kanske dra ut liggunderlag och sovsäckar och sova under stjärnorna.















Jag har många minnen från Stugan. Jag har varit där med mina barn och jagat svamp. Vi har sovit över och suttit inne och spelat spel. Jag har mött älg och rådjur (men tyvärr aldrig sett lodjuren eller - tackålov! - vildsvinen) och tyska turister. Rott på sjön. Eldat på i bastun och rullat mig i snö efteråt. Metat, men aldrig fått napp. Suttit vid elden i natten, tankad på White Russian och försökt spela TP i mörkret. Sett dimman glida fram över sjön och genom en av dessa märkliga synkroniciteter (hej, cal! ;-)) hört den batteridrivna lilla radion samtidigt börja spela Smoke On the Water, ätit otaliga frukostsmörgåsar på verandan nersköljt med kaffe bryggt vid elden. Lyssnat på storlommen och spanat på fiskgjusen. Plockat lite bär (men bara munfullar - inget slavarbete vid min Stuga, tack!) och huggit ved (vilket klassas som nöje). Kräftfest har hållts där, liksom en Midsommar Unplugged med sköna vänner. Brottats med mygg och knott och jagat ut små skogsmöss ur stugan på vårkanten. Legat och läst i en brassestol en hel dag. Suttit på utedasset med dörren öppen ut mot sjön.













Jag har älskat där. Skrattat. Gråtit. Plurrat i sjön och solat naken. Men mest av allt har jag alltid vilat där. I samma ögonblick som jag kliver ur bilen faller all stress, alla måsten och tvång av mig. Jag bara är och jag känner en stilla frid. Och det är inte läskigt att sitta på den stora stenen ner mot vattnet och känna det som att Pesten just dragit över och att jag är den enda överlevande...













Det kanske inte blir den här helgen, men... snart så... och jag längtar.

Nu är jag sömnig. Om en stund ska jag krypa ner i sängen och läsa en stund. Men först ska jag göra mig en macka av det doftande, nybakta brödet som ligger och svalnar under en bakduk i köket. Mmm...

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna gör något mycket ovanligt och...

... bjuder på en liten Dylan galore såhär på tisdagskvällskanten!

Jag gillar inte Bob Dylan. Jag gör inte det (och det är egentligen Ulf Lundells fel, men det får vi ta en annan gång). Visst, han tog rocklyriken till nya och högre dimensioner - hade det inte varit för honom kanske det fortfarande mest hade sjungits "She loves you, yeah, yeah" och sådant? - och han har skrivit fantastiska låtar. Men jag klarar vanligtvis inte av hans röst. Jag gör bara inte det. Jag älskar många av hans låtar, när de framförs av andra.

Men... det finns undantag, och jag tänkte muntra upp er med några av dem. Här är ett... med många varma minnen, dessutom (tyvärr är det bara en stillbild - men en desto skönare liveupptagning):

Och här en helt underbar till:

Ljuvlig (texten, framför allt - men skön version också!):

Ni män... Underskatta aldrig effekten av att bjuda en kvinna på lite [Bob Dylan]lyrik. Långt efter ni har gått lever texten kvar, i varmt och tacksamt minne bevarad... ;-)

Nu ska jag låta er sova gott, me lovely ones. Medan ni lägger huvudet på kudden låt de här orden följa er...

"To be alone with you
Just you and me
Now won't you tell me true
Ain't that the way it oughta be?
To hold each other tight
The whole night through
Ev'rything is always right
When I'm alone with you.

To be alone with you
At the close of the day
With only you in view
While evening slips away
It only goes to show
That while life's pleasures be few
The only one I know
Is when I'm alone with you.

They say that nighttime is the right time
To be with the one you love
Too many thoughts get in the way in the day
But you're always what I'm thinkin' of
I wish the night were here
Bringin' me all of your charms
When only you are near
To hold me in your arms.

I'll always thank the Lord
When my working day's through
I get my sweet reward
To be alone with you."



























Till dig som fortfarande iglar dig fast i min blogg och gör egna tolkningar: Nej. Den här texten är inget kryptiskt meddelande till dig. Den handlar öht inte om dig. Faktiskt. Glöm aldrig att i min blogg äger jag tolkningsföreträde.

... i vilken vår hjältinna mornar sig

Jag somnade så gott igår. Kom i säng i tid. Låg och läste en liten stund, pratade med en God Vän i telefon och gled sedan bort.

Jag är verkligen ingen morgonmänniska. Men det är något visst med mornar ändå. Jag snoozar några minuter innan jag kliver upp, tar en dusch, klär mig, får på kaffet och havregrynsgröten och gosar lite med Fröken. Egentligen skulle jag kunna sova en god stund till men eftersom jag verkligen avskyr att stressa på morgonen (det sabbar hela min dag) så kliver jag hellre upp extra tidigt och hinner ta det lugnt.

Jag brukar kika på mitt schema också och fundera på vad jag planerat för dagens lektioner. Måndagarna är på något vis jäveldagar, men det har inte så mycket med lektionerna att göra, som allt annat som ska klämmas in just då. Tisdagar, däremot, är lagom luftiga och brukar bli väldigt fina dagar. På tisdagarna har jag dessutom en trevlig fika med slöjdlärarna (eftersom min mentorskollega är slöjd- och bildlärare och vi behöver ses innan mentorstiden för att prata ihop oss) vilket ger en trivsam rast. Idag har jag ju också min mentorsklass i historia. Rara och sköna ungar som just nu är rätt uppskruvade för det här grupparbetet kring industriella revolutionen. Snacka om metainlärning... ;-)

Dagen avrundas med "mina" pojkar i nian. Svenska står det på schemat och idag måste de bestämma sig för hur de ska göra framöver; ska det bli film eller ska vi jobba med litteratur? Jag fick en absolut kanonidé av Sari (underbart att ha ett samarbete med en sådan kollega!) där eleverna får skriva en miniroman. De ska beksriva fem "scener" ur en persons liv, men inte nödvändigtvis ur protagonistens synvinkel. Jag tror de skulle kunna tända på idén, givet att de inte vill göra film, dårå.

Att försöka läsa Ordfront och blogga samtidigt är lite svårt t o m för en person med hög simultankapacitet. Jag får lägga tidningen åt sidan och ta itu med den ikväll, istället. Nu måste jag stjälpa i mig det sista kaffet och traska till jobbet.

Just det ja. Det är 1 april idag. Aprilskämt är inte min tekopp. Men jag kanske skulle skrämma upp mina små sjundeklassadepter med något?

Vi ses ikväll, me lovely ones.