... i vilken vår hjältinna fått en kram

Göteborg. Lördagen den 29 november. När tåget rullade in strax efter fem på eftermiddagen var det redan mörkt. Och det regnade. Men jag har ju varit i Göteborg förr, så jag klev genom Centralstationen och ut på framsidan där jag slog upp mitt lilla paraply innan jag sneddade över torget för att hoppa på en spårvagn och checka in på vandrarhemmet (Stigbergsliden - om katten själv får välja) och lämna av mitt föredömligt lilla bagage - en Jimi Hendrixkasse jag fått av Johanna (hon vet vad mammor gillar, den tösen! ;-)). Att lämna min kasse, bädda och dra fingrarna genom håret (jag borstar det bara på morgonen, vajl! ;-)) tog inte många minuter och sedan åkte jag in till stan.

Planen var att hitta någonstans att äta och ta ett glas vin, eller två, i närheten av Konserthuset så det fick bli Eva's Paley. Det finns coolare och trendigare ställen, men det känns rätt oviktigt. Det är ett najs ställe och de har både smarriga paninis och ekologiskt vin. Sålunda styrkt traskade jag upp till Konserthuset för att se/höra/uppleva Bob och Heja Världen Show. Och det var precis så magiskt och underbart och roligt och gemytligt och sorgligt och nära som jag hade förväntat mig. Och lite till. Jo. Faktiskt. Kristoffer Jonzon är också en skicklig och skön pianist, sångare och allroundnisse!

(Peter N! Du får inte läsa längre än hit - annars förstörs överraskningen!)

Efter föreställningen köpte jag [ännu] ett ex av Kärlek. Hur fan gör man? (det ska bli en julklapp) och fick en väldigt fin dedikation. Sedan tog jag boken i handen för att gå och fick den där nanosekunden av total ögonkontakt som man ibland kan få med absolut random människor på tåget, i affären, på promenaden... den som varar bara ett ögonblick för att sedan försvinna ut i intet igen... men... samtidigt... öppnade vi armarna och kramades. Kort. Litet. Varmt. Och... "ha det fint..."... och sedan ut i regnet och kylan och fukten och inte fick jag tag på dem jag ville få tag på och surade ihop lite, men tog mig en lång promenad i stan för att sedan ta spårvagnen tillbaka till vandrarhemmet och smsade lite och blev på klart bättre humör och när jag väl låg där i sängen, torr och varm under ett mjukt täcke kändes det som ett skönt och bra sätt att avsluta en sådan kväll på.

Det är också så att vissa sms och nattliga telefonsamtal med mycket skratt och skoj men också värme och omtanke spelade en viss roll för att jag skulle känna det så. Men det är ju bara en bonus... ;)

Duggregn i morse. Hej och hå. Spårvagn till Centralen. Köpa bok på Pocket Shop (köpstopp hävt sedan länge...) - det blev Isabella Lövins Tyst hav - och sedan scones, färskpressad (yeah... as if...) äppeljuice och latte på Espresso House och en stunds mejlande och surfande på Sidewalk Express innan tåget - försenat, förstås... något annat är inte längre att vänta... - rullade hemåt.

I Emmajävlaboda var det liv och rörelse när jag hoppade av tåget. Julskyltning. Jag behövde handla lite matvaror och fick kryssa mellan mentorselever, jultomtar, dragspelare och krämare. BLEH.

Men nu sitter jag här med tända ljus och en stor mugg Earl Grey i min soffa och bara myser. Varm och glad. Utanpå men ännu mer inuti.

... i vilken vår hjältinna ska på gudstjänst

Idag är Dagen. Dagen B. Dagen jag väntat på. Dagen då jag - på rad 1 - ska se, höra och insupa Bob Hansson. Jag vet hur det kan vara med vissa konserter; de ger mig en upplevelse av religiös karaktär. Och jag förväntar mig inget mindre av kvällens begivenhet. Vad som händer i övrigt står skrivet i stjärnorna. Men jag blir inte alls förvånad om jag hittar mig själv i skåningars glada lag frampå nattkröken. Dock ska jag inte gå vilse (bildligt talat). Slut med det nu.

DÄM vad Candlemass är sköna, förresten. Klassikern Epicus Doomicus Metallicus dånar ut genom högtalarna här nu.

Ha en helt fantastisk lördag, me lovely ones! Det ska jag ha... ;)

Hårstatusrapport:

Imorse behövde mitt hår tvättas.
Så det gjorde jag.
Med Coops balsam.
Därefter kramade jag ur håret med en handduk, la i lite av leave-in-produkten med det megalånga namnet och lite intimgel och ploppade det en halvtimme.
Sedan tog jag av opethtishan (som jag använder till ploppningen) och bara lät håret vara (no hands!) tills det var riktigt torrt. Då borstade jag igenom det, sprejade med lite vatten och la i lite mer gel och kramade upp det och nu är jag jättefin igen, och - tro't den som vill! - jag har faktiskt lite fall på håret. Det är fanimej sheer bloody magic, det!

... i vilken vår hjältinna har påbörjat The Friday Mys

Här har jag tillbringat den senaste timmen. Bara fyllt på lite varmt vatten allteftersom. Läsandes Människohamn. Jag är fast. Fångad. Fängslad. Förtrollad. Jag måste läsa vidare. Någon kan eventuellt räkna med ett telefonsamtal inatt, när jag det knackar på mitt sovrumsfönster...

Men nu... i min trygga soffa... med tända ljus överallt, TransSiberian Orchestra på stereon, några fullkornsvåfflor i magen och ett glas vin inom räckhåll... nu bara jag njuter... läser... och räds inget och ingen.

... i vilken vår hjältinna skrattar åt sig själv

Jag läser mitt förra inlägg och inser att jag till viss del fungerar som frukostteveprogrammet. Jag upprörs och tänker mycket kring oroligheter ute i världen, engagerar mig i att verka för en hållbar utveckling (vilket till viss del kan betyda avveckling) och för ett rättvisare samhälle, samtidigt som jag fotograferar för små ägg och en ikulltrillad julgran...

Oh well. Jag bryr mig åtminstone. Och gör något. Mer och mer, dessutom. Alltid något.

... i vilken vår hjältinna har en lite ovanlig Fin Fredag

Hemma idag också. Fuck you, Luther. Regnigt och glåmigt ute. På gården har man satt upp en gran för att muntra upp oss lite. Redan igår förmiddag lutade den betänkligt. En av bovärdarna var här och stagade upp den. Det räckte tydligen inte, för så här ser den ut just nu:
















Annars sitter jag här i soffan, kollar svängningarna mellan terrorattentat i Indien, krisen i Thailand och snack om melodifestival kontra grammisgala... Dricker mitt heta, nybryggda kaffe, ser på mina tända ljus och tänker att det faktiskt är väldigt gott att leva. Tillräckligt gott för att inte bli irriterad utan bara höja lite förvånat på ögonbrynen åt det faktum att när jag öppnar förpackningen med ekologiska ägg - i viktklassen 53-73 g - så ligger där två stora ägg som väger 65-70 gram och åtta ägg som ser ut som dvärghönsägg.





















När jag väger ett av dem visar det sig ligga på 36 gram. Hmm... Jag ska ta upp det med killen på Konsum imorgon. Men jag är på alldeles för gott humör för att bli irriterad.

Igår när jag lagt mig började jag läsa John Ajvide Lindqvists Människohamn. Bad choice. Det märkte jag efter bara några sidor. Så jag la den åt sidan och släckte. Det är inte att boken är dålig. Ånej. Tvärtom. Den är vidrigt ruggig och kuslig och det kändes direkt. Liksom högg tag i mig. Ville dra in mig. För en mörkrädd person som jag får detta bli boken jag läser på mornarna, på söndagseftermiddagarna och på tåget. Det ultimata vore att läsa den på Ringsegårds strand ett par heta julidagar, men så länge klarar jag inte att vänta. Jag vill läsa den nu! Kanske ska jag göra det?

... i vilken vår hjältinna tagit sig själv ur skolan och motat Luther i grind

I morse när jag vaknade kände jag bara att "nu får det vara nock". Gårkvällens feber hade visserligen gått om, men huvudet bultade och jag bestämde mig raskt för att ge Luther - och sidekicken Jante - en fot i respektive röv och ringa mig sjuk. Därpå mejlade jag in en vikarieplanering till expen och la mig en stund igen. Lyckades faktiskt somna om en liten stund.

Sedan gick jag upp och fixade mig kaffe och satt och vilade i soffan. Läste lite, slösurfade och kollade med ett öga på SVT1's frukostteve.

När huvudvärken lättat, frampå dagen, gick jag och plockade lite. Städade någon garderob, tog fram och kollade ljusstakar och stjärnor - som ska tändas imorgonkväll eftersom jag inte är hemma på lördagkväll -, såg att brödet var helt slut och bakade Cajsa Warglimpor (man tager vad man hafver) på enbart ekologiska råvaror - vetemjöl, havregryn, krossade linfrön, rågkross, havssalt, oregano, olivolja och vatten. Penslade med ekoägg, förstås... ;-) Det smakade helt ljuvligt, med lite bregott på de fortfarande varma skivorna. Ahh... Livsnjut!





















Tvättid var bokad så det fixade jag, trots att det säkert finns någon vän av ordning som anser att man inte kan göra sådant när man är hemma från jobbet. Jag fixade avloppsbrunnen i badrummet också. Nu hade det blivit sådär igen att det plötsligt bara blir tvärstopp. Dock inget som inte ett par omgångar riktigt elak propplösare fixar. Ett møkkajobb, som di säger i Norge. But a woman's got to do what a woman's got to do. Och jag har gjort värre møkkajobber än så, i mina dar...

Sweet dreams, me lovely ones. Imorgon är det Fin Fredag!

... i vilken vår hjältinna vårdar vidare

När jag vaknade i morse såg mitt hår ut som något ur en B-film - eller möjligen en C-dito. Inte kvaliteten, eller känslan, men det var nog fortfarande lite fuktigt när jag la mig för det stod verkligen åt alla håll, så jag tvättade ur det, med balsam, la i lite vårdande i topparna, lite gel (ACOs Intim, för den nyfnikne ;-) och sedan ploppade* jag det en halvtimme medan jag pysslade lite härhemma. Det var skitsvårt att inte hålla på med det medan det torkade klart, men faktum är att det i alla fall inte är lika tokrakt som det brukar. Det kan iofs lika gärna bero på att jag bara dragit igenom det lite med fingarna och inte borstat alls.

Alldeles för tidigt att säga något, men det känns åtminstone inte konstigt att bara ha tvättat det med balsam. Det känns fluffigt och fint (inte flygigt!) och rent.

*ploppning (eller plunking, som det heter på engelska - fast möjligen är även plopping ett låneord..?) - det räcker gott om ni kollar från 0:15 till 0:45 i filmen. Så vet ni vad jag gjorde. Håret lägger sig "naturligt" och när man sedan tar bort tröjan/duken/whatever så är håret lite mer "volymigt" om man heter Magdalena. Heter man något annat kanske det rentav är vågigt eller lockigt.

... i vilken vår hjältinna revolutionerar sin hårvård

Vajl har vid några tillfällen - senast när vi fikade i söndags - berättat om den s k balsammetoden. Tidigare har jag inte varit särskilt mottaglig, men så här års när mitt hår är extremt flygigt och torrt och trist var hennes tajming perfekt.

Metoden går bl a ut på att inte använda schampo, utan enbart balsam för att tvätta och vårda håret. Produkterna man använder ska ffa inte innehålla silikoner och mineraloljor.

Idag tänkte jag börja mitt test.

Jag började med vissa förberedelser:

Först köpte jag hem "koscher" schampo och balsam. Jag valde Coop Extraprodukterna eftersom de är helt utan silikon och annat onödigt. Apbilliga, dessutom. Jag tänkte att det vore bra att passa på att också toppa håret och dessutom var det dags att lägga i lite färg igen. Så efter jobbet gick jag och lämnade några böcker på bibblan, fann att jag hade fyrtio minuter tills tåget in till stan gick (där jag skulle köpa färg och uträtta ett par andra ärenden) och gick in hos damen som brukar klippa mig. Hon har drop-in och hade faktiskt en lucka just när jag dök in. Sålunda nytoppad, och 220 kr lättare, åkte jag in till stan, uträttade vad jag skulle - vilket också innefattade inköp av ett mer vårdande balsam än Coops; det fick bli L'Oréal Elvital Nutrigloss Shine Treatment Pearl Protein leave-in-balsam *phew* - och for sedan hem med vändande tåg. Handlade lite förnödenheter på Konsum där jag till min förtret hittade det där L'Oréalbalsamet (som jag kollade efter igår utan att se var det fanns...) - för 53 spänn. 17 kronor billigare än på Åhléns. *muttra*

Väl hemma var jag tokhungrig och hade ett långt, viktigt mejl som väntade på svar så jag åt och började skriva och sedan skred jag till verket. Tvättade ur håret noga med schampot och la i färg. Fortsatte skriva. Sköljde ur och packade in med coopbalsamet i stället för den där inpackningen som följer med färgprodukten. Läste igenom mejlet och tryckte till slut iväg det. Efter en god stund sköljde jag ur inpackningen noggrant. La lite LOENSTPPLIB (förkortning av produkten med det osannolikt långa namnet) i topparna och kammade igenom det med fingrarna. Mer än så gör jag inte idag.

Nu återstår det spännande: hur blir håret när man tvättar det med balsam i stället för med schampo? Enligt de som testat blir håret ganska snabbt blankare, spänstigare, eventuella lockar eller vågighet definieras lättare (jag har inte ens vågigt hår, bara litelitelite självfall vilket bara märks om håret är mycket kortare än det är nu) och framförallt återfettar inte hårbottnen så extremt eftersom den inte längre stressas av ständigt uttorkande schampon. Det påstås att man inte behöver tvätta håret mer än 2-3 gånger i veckan - en del hävdar att det behövs ännu mer sällan. Vi får väl se. Jag är nöjd och glad om håret bara känns lite livligare och om den där torra flygigheten försvinner.

Rätt oortodox metod, kan man tycka. Men fungerar den är det ju intressant! Vad gillar ni det här då: som stylingprodukt - i stället för frisyrgeléer med fulinnehåll rekommenderas två vattenbaserade produkter från Apotekets ACO-serie; Fuktgel Intim och Klick (glidmedel). Lite otippat. Men givetvis har jag skaffat hem även en av dessa produkter. Skare va så skare, liksom... ;)

För övrigt har jag lite feber och ont i öronen.
Nu ska jag ringa Johanna.
Ha det gott, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna funderar kring konsekvenser

Frågan är vilket som är värst; att vara öppen om något man gjort, som kanske inte var så välbetänkt (eller rentav jävligt korkat - i eftertankens kranka blekhet), eller knipa käft..?

Jag tror på det förra. I all synnerhet om det handlar om kommunikation med någon jag kommit att tycka om. Mycket. Om det handlar om någon jag vill fortsätta bygga kommunikation med. Och annat. Och det gör det. Nog.

Men jag undrar ändå... Det gör jag.
Och det gör lite ont i mitt hjärta.
På riktigt, alltså.

... i vilken vår hjältinna tänker eko-logiskt

Undviker du att köpa ekologiska, alternativt närproducerade produkter för att du tycker att du inte har råd? Då vill jag fråga: Hur har du råd att inte..? Med tanke på vår miljö måste vi börja tänka på ett kanske nytt sätt. Vi har råd! Vi t o m tjänar på det!

Enligt beräkningar slängs ungefär 20% av all mat som köps. Det blir - i genomsnitt - 250 kg mat per person och år. Som kastas bort (vad barna i Indien, som åtminstone hade det väldigt knapert under min uppväxt, tycker om det kan jag bara gissa...). Vi betalar alltså tusentals spänn varje år för tunga matkassar som vi med värkande ryggar släpar hem från affären (eller än värre; kör hem i avgasspyende bilar) och sedan slänger. Ett klart mindre slitsamt alternativ vore ju att slänga det i containern bakom butiken direkt, i stället. Eller... med tanke på Lidl... skänka det direkt till hemlösa så de slipper få det marinerat i Klorin.

Ett annat - smart! - alternativ är ju annars att helt enkelt inte köpa mer mat än som faktiskt går åt och lägga en del av det vi tjänar på det (en del... inte allt... så dyr är faktiskt inte den miljökloka maten...) på produkter som odlats ekologiskt och/eller närproducerat. Här får man givetvis bruka en viss urskillning. Jag tror jag berättade om den gången jag stod på konsum och frustrerat smsade till Peter om en KRAV-märkt gurka som transporterats hit ända från Spanien och som kostade 49:90 - medan den närodlade - besprutade? - kostade 14:90... I sådana lägen är det ju inget att tveka om, eller hur?

Jag har börjat bit för bit fasa ut allt i kyl och skafferi, mot ekologiska produkter (eller närproducerade i en del fall), och det blir inte alls dyrt. Jag faller inte för köp-tre-betala-för-två-tricket, jag försöker förvara matvarorna så att de inte förstörs, fryser in rester och ända sedan barnsben har jag vetat att det godaste på purjolöken är det gröna, att man kan äta hela stammen på broccolin (man bara skivar den lite tunt så den får samma koktid som resten av grönsaken), att man kan blanda ner rödbetsblast (väl sköljd) i grytor och wokar och att - min käpphäst! - bäst-före-datum betyder just bara det; bäst före. Inte: totalförstört, oätligt och smått giftigt efter denna datumgräns. Jag litar på mitt lukt- och smaksinne där, helt enkelt.

Några intressanta länkar får ni här, här, och här.

Läs, me lovely ones. Läs och fundera! Läs och agera! Tillsammans gör vi ju skillnad! Som fan!

... i vilken vår hjältinna tänker om tid

Det sägs att "tid är pengar". Det håller jag inte med om.
Jag menar att tid är njutning.
Särskilt snooztiden mellan första väckningssignalen och sista, då jag verkligen kliver upp.

Och idag känns det som helt rätt dag för det här Bobcitatet:
"Visst är det roligt att vidga språket. Men ju så himla mycket roligare att vidga en tisdag."

Vad ska vi hitta på för att vidga just den här tisdagen?

... i vilken vår hjältinna åkt baklänges

Det gjorde jag både dit och hem. Jag åkte tåg genom Sverige och Sverige var vackert därutanför. Himlen var hög och blå och allt... precis allt... var täckt av ett tunt snötäcke... åkrar... hustak... träd.

Sverige var verkligen sådär gnistrande vackert när jag åkte upp till Stockholm i fredags och jag funderade lite på vad jag egentligen ska i Indien och göra..? Alltså... inte nu... men sen... då... i framtiden.














(Utsikt från vårt vandrarhemsfönster)
Jag gick till bistron och tänkte först att jag kanske gått fel. Där var fyra bebisar med sina mammor och de bredde ut sig som fan. Mammorna, alltså... och ungarna. Jag hade tänkt sitta i bistron en stund... kanske socialisera lite med någon hågad medresenär men min gräns går en bit hitom färgkritor och halvsmälta uppspottade bananer och gosedjur och skötväskor och skrikande bebisar och fånigt leende lattemammor som snackar skit (bokstavligen...). Faktiskt.

Så jag köpte en grov macka med Wästgötaklosterost och gurka och en liten flaska Campolieti och gick tillbaka till min plats för att fortsätta åka baklänges genom landet medan jag sakta (hmm... nåja) och njutningsfullt (absolut!) läste om en tid och en plats så långt, långt borta; Lasse Bergs Gryning över Kalahari och smuttade på mitt [lite för kalla] vin och inhöstade en kommentar från en tant som knôdde sig fram mot restaurangvagnen: "Här sitter folk och sveper i sig, minsann". "Fuck you too, tanten", tänkte jag. Men - väluppfostrad som jag är - det sa jag inte. Jag gav henne inte ens ett ont öga. Leva och låta leva är en skön devis ibland.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

På söndagen gav jag mig en välbehövlig sovmorgon och gick sedan för att träffa vajl och hennes 10-åriga dotter E. Lilla E gör det som vi vuxna alltför ofta missar och tittar uppåt vilket fick till följd att hon kunde visa mig att det minsann hängde cerise bananer (fast texten här är inte rätt färg - jag vet) i trädet vid nedgången till t-banan vid Zinkensdamm vilket jag missat hela helgen! Så helt underbart!














(Tyvärr gör motljuset att den härliga färgen inte framgår)
Sedan åkte vi en station och gick sedan till "flatorna på Copa" som vajl minsann bloggar om ibland och som jag länge varit nyfiken på. Det visade sig vara just ett sådant ställe som jag bara älskar, med sköna uddafåtöljer, någon plyschig soffa, små ranka bord, ljuvlig atmosfär och ett härligt sortiment av goda smörgåsar, sallader och söta godsaker.

Vi satt nästan två och en halv timme och hann prata om neuropsykiatriska funktionshinder, medicinering, jobb, flytt och dessutom mycket musik. Lilla E tipsade mig om att jag bara måste kolla upp blueslegenden J.B Lenoir - och helst då hans Mojo Boogie som ni får här:

... fast personligen fastnade jag mer för den här:

... och så snackade vi lite Led Zepfavvisar och hon undrade om jag kände till en låt som inte ens hennes pappa eller farfar kunde hjälpa henne med och så sjöng hon ett klockrent intro till Immigrant Song! Vilken absolut härlig unge du har, vajl!

Efter fikan åkte jag in till Centralen med hopp om en fikadejt, typ, men så blev det inte. Så jag slängde in ryggan i ett förvaringsskåp och tog med kameran på promenad i Gamla stan. Där är fint och pittoreskt så det förslår. Men jag trivs bättre på söder. Så är det bara. (Och vad "dejten" beträffar så går det fler tåg. Vi är unga. Vi hinner. Om vi vill. Jag vill, i alla fall... ;)





















Det var en avslappnad och rolig helg med Netti; indiskt på Åsögatan i fredags och sedan vin och snack, och i lördags blev det seriöst stros på söder i snöfall...














(Amnestymanifestation på Medborgarplatsen)
... och en god, värmande fika innan vi gick "hem" och snyggade oss innan vi begav oss mot Stampen - lätt försenade - för att träffa goda vänner och förglamma ett tag. Precis när vi kom till Slussen fick vi besked om omgruppering av rocktrupperna - till Kelly's - eftersom Stampen visat sig vara fullständigt tjocksmockat. Vi hann precis slänga oss av tåget och byta riktning och hann t o m fram till Kelly's före de andra.*s*

Vi blev ett stort och uppsluppet gäng - många sköna och efterlängtade återseenden! - som sedan tog förjan över till Tyrol och Sweden Rocks kickoff. Kickoffen var rätt okej, men mest tack vare sällskapet (tack alla för den ljuvliga whiskyn!), då bandsläppet - bortsett från Dream Theater, ungefär - var marginellt upphetsande. Det tog slut redan vid elva och då var vi en tapper skara som drog vidare till Ancor för lite seriöst glam in på småtimmarna. Anna hade förutspått att jag skulle dansa på borden - mer eller mindre - men därav blev intet. Däremot hittade jag på lite annat skoj... *host*... ;) Oh well... jag är singel och jag lever bara en gång...

Sent omsider ramlade vi oss hem, Netti och jag, och det var inte särskilt svårt att somna... När jag vaknade kändes det som om det växte luddiga saker på min tunga och det kändes ljuvligt med ett par rejäla glas juice och ett par muggar kaffe till frukost!

... i vilken vår hjältinna fått ett livstecken

Fröken Smilla lever! Hon har fin päls och är inte fullt så mager som jag trodde hon skulle vara. Däremot är hon hyfsat förvildad och även om hon kände igen mig och försiktigt närmade sig så kom jag hem utan katt, men med blodet forsande från högerhanden...

Men nu vet jag var hon håller till och nu ska jag fundera ut hur jag ska kunna få tag i henne.

Det var Catharina som kom hemångande med andan i halsen och hade sett henne nere vid Apoteket och så körde vi ner för att försöka få håll på henne. Med känt resultat. Men skam den som ger sig.

... i vilken vår hjältinna undrar

Jag hörde på Ekot för en stund sedan att ett (m)oderat förslag lagts fram som handlar om att nyanlända flyktingar, och andra invandrare, ska tvingas skriva under på att de accepterar "svenska värderingar". Jag undrar: vilka är dessa "svenska värderingar"? Och vems/vilkas är de? Har jag och moderaterna, t ex, samma värderingar? Öh... skulle inte tro att vi delar människosyn...

En stund senare sitter en (m)-nisse i SVTs tevestudio och säger att detta gör de för att markera... för att visa att de tar integrationsfrågorna på allvar... och han säger: "folk ska veta att vi tar detta på allvar... de ska inte behöva gå till sverigedemokraterna"... Eh... det där sista. Det har han rätt i. Man behöver verkligen inte gå till sverigedemokraterna. Det "räcker" att vi går till (m), alltså...

... i vilken vår hjältinna måste sova

Så är det. Jag är hemma igen efter en mycket rolig och händelserik och mysig och fullpetad helg och har mycket att skriva om, men jag orkar fan inte ikväll. Det får bli imorgon. Men ni får en bild. Gamla stan, i eftermiddags. Jag fick ett par timmar över och gick på promenad med min kamera.





















Vi ses imorron, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna ser helgen - och livet! - an med tillförsikt

När jag steg upp i morse, halvsju, och kikade ut genom mitt köksfönster var det alldeles vitt ute. Snö! Inga massor direkt, men tillräckligt för att tak, gräsmattor och gångvägar skulle vara helt vita. Tre minusgrader. Vackert och ljuvligt!

Om surrealisten René Magritte hade levat nu hade han fyllt 110 år idag! Det kan vara värt att fira, denna Fina Fredag! Jag ska skåla för honom ikväll på någon trevlig stockholmskrog! Jajamen!

Det här är min favorit bland hans verk:















(The Lovers. Magritte)

Njut av den, me lovely ones, och fundera över den. Den har många bottnar.

... i vilken vår hjältinna ser slutet av Hell Week

Långa och stressiga dagar har det blivit den här veckan. Tidiga mornar, sena kvällar och ingen ork/tid/lust till träning. Jag har inte ens brytt mig om att gå och handla vilket lett till att min kyl nu upplever en all time low. Nu finns det bara lite mjölk till kvällsteet, två ägg till morgonens frukost, lite ingefärsmarmelad, tre potatisar och en burk tomater (ekologisk). Samt en skvätt Dooley's i en flaska. Men orka bry sig. Jag är ju ändå inte hemma i helgen, utan ute på nya äventyr. Norröver. Jag får väl fylla på lite nästa vecka.

Jag pratade med projektledaren på jobbet jag sökt, idag. Jag tänkte att det kanske gick att klämma in ett besök imorgon eftermiddag, då jag ändå är i hoodsen. Men det fanns det inte tid till. Eller så slutar han tidigt och ville bara inte förstöra sin Fina Fredag. His loss.

Å andra sidan hinner jag då spankulera omkring lite innan det är dags att träffa Netti, slänga in grejerna på vandrarhemmet och så bege sig ut i den löftesrika natten. Jag tänkte bjuda henne på middag, med anledning av min födelsedag. Indiskt. Vet en restaurang som har suveränt käk, på Söder. Tack, Peter A, för att du lurade dit mig härom helgen! Nu blir det repris. Sedan får vi se om det blir klubbesök eller vad som kan hittas på.

Lördagen blir det skönt stros på söder och sedan lite förvärmning i Gamla stan med goda vänner (mestadels trevliga och dessutom snygga karlar, vilket ju alltid är fägnesamt för både själ och öga... ;-)) innan det är dags för Sweden Rocks kickoff, på Tyrol. Det ska bli kul att träffa gott folk, glamma och få se om det släpps några bra band.

Och på söndagen blir det minst en - förhoppningsvis två! - dejter med ett par sköna vänner och fika. Jag valde ett rätt sent tåg hem för att kunna unna mig en fin söndag i hufvudstaden. Det är jag värd efter en sådan här jävelvecka.

... i vilken vår hjältinna dokumenterat subversiv verksamhet

Idag, strax innan kl 8, såg det ut så här i entrén till skolan, där jag jobbar:
















En stick-throw-up i rastafärger! Troligen den första i hela Emmajävlaboda - men knappast den sista.

Nästa gång jag passerade, vid 12.06, ungefär, var den borttagen.

Vill man förstå varför den sitter just där kan man få lite input här.

... i vilken vår hjältinna har en dröm

Ja. Nu är det dags att skriva om en dröm igen. Den här drömmen är lite annorlunda. Jag drömmer den alltid vaken. Jag har drömt den i flera år. Jag drömde den för en stund sedan. Alldeles nyss faktiskt.

Jag sitter på en stol, vid ett bord. Framför mig har jag en dator. Jag skriver. På en bok. Min bok. Jag har gott om tid. Jag oroar mig inte för min ekonomi. Jag bara skriver där jag sitter i mitt smått asketiska rum, med putsade väggar och igendragna fönsterluckor, för att få svalka mot eftermiddagshettan. Fram emot kvällen, när solen inte längre står så högt, slår jag upp fönsterluckorna och sitter i fönstret, dricker ett glas vin och läser vad jag jobbat fram under dagen.

Senare, i det kompakta kvällsmörkret, tar jag en dusch och går ner till tavernan på hörnet för att äta en sallad och en stor driva nyfriterade småbläckfiskar. Droppar citron över och dricker kall retsina till. Tar en ouzo och en promenad längs kajkanten. Tittar på båtarna. Går hem och sover. Vaknar till en ny dag av skrivande.

Själva bilden av rummet har jag möjligen fått från baksidan av konvolutet till Leonard Cohens Songs From a Room. Bry er inte om tjejen som sitter där. Hon är inte jag. Och Leonard har lämnat Hydra för många, många år sedan.

Men rummet... det är mitt.

... i vilken vår hjältinna har en föraning

Jag tar med kameran till jobbet imorgon. Det finns indikationer på att subversiv verksamhet bedrivits på skolan, och jag har för avsikt att dokumentera det innan bevisen undanröjs. ;-)

... i vilken vår hjältinna rycker på axlarna

Nu har jag sett de tre hittills sända avsnitten av Halal-TV, på SVT Play. Men... vad bråkas det om? Det var inte sämre än många andra ungdoms- och snackeprogram som sänds i teve. Och bättre än random sportprogram. Låt tjejerna vara beslöjade. Låt dem ge sina bilder av islam - vi är inte dummare än att vi fattar att det finns lika många islam som det finns kristendom. Låt tjejerna slippa ta i hand om de inte vill. De visar sin respekt på annat vis. Det finns viktigare saker att diskutera. Faktiskt.

... i vilken vår hjältinna reflekterar helt kort över fler som fattar långsamt

Jag läser i gårdagens DN (också en form av risajkling - att läsa gamla nyheter...) att Socialstyrelsen nu äntligen fått tummen ur (pun intended... ;-)) och tar bort diagnoserna kring bl a transvestism, fetischism och S/M - eftersom dessa inte är att betrakta som sjukdomstillstånd - eller perversioner - utan enbart sexuella preferenser. Punkt slut. Typ.

Ärligt talat visste jag inte ens att de ända tills nu (ja, t o m 2008-12-31, faktiskt) diagnosticerats såsom varande sjukdomar. Vad jag däremot vetat är att det handlar om fullt friska människor som har andra preferenser än heteromissionären, ungefär. Människor som måste få göra sina egna val även i sängkammaren, så länge det handlar om vuxna människor samt SSC (Safe, Sane and Consensual).

Bra där. Då gäller det bara att få folk i övrigt att fatta, också... ;-)

... i vilken vår hjältinna tänker om lata jävlar

Sent ska syndaren vakna, lyder ett gammalt ordstäv. Det gäller i högsta grad finansminister Anders Borg som haft jätteskygglapparna Allan på sig, budgeterat för tillväxt och vägrat inse det "alla" hojtat om - nämligen att vi rusar in i ett ekonomiskt prekärt läge och att arbetslösheten kommer att öka katastrofalt. Varslen står redan som spön i backen. Och nu börjar pengen trilla ner.

Vad innebär detta utifrån alliansens människosyn? De utgår ju ifrån att de som inte är i arbete är ena lata jävlar som inte vill arbeta och därmed ska straffas och tvingas ut i arbete medelst nedskärningar och åtstramningar i ersättningar och regler för arbetslösa. Alltså blir vi allt latare? Inom kort kommer ytterligare 100 000 svenskar att ha kommit ut - som lata jävlar. Oh well...

... i vilken vår hjältinna är själv, men inte ensam

I senaste numret av Språktidningen tänker Fredrik Lindström kring hur vi med språkets hjälp hjälpligt lyckas sminka över verkligheten. Det är lite kul med exemplet han valt att ta upp, eftersom jag faktiskt grunnat på exakt samma sak.

Som Bob (Må Guds välsignelse och frid vara över honom - eller som jag brukar säga: صلی اللہ علیہ و سلم ) redan upplyst oss om lever vi i det singligaste* av alla länder och vi förefaller ha ett behov av att tydliggöra att denna vår singlighet* verkligen är självvald och trivsam på allehanda vis. Därför väljer vi alltmer att undvika ordet "ensam" som har negativa, smått sorgliga konnotationer, till förmån för det mer positivt laddade "själv". Som i "jag är själv", "jag lever själv" osv. Detta innebär en viss förskjutning av ordets innebörd och användning eftersom att göra något själv tidigare har haft mer av betydelsen av att göra något i egen hög person, istället för att någon annan gör det. Som i "ja, då får jag väl göra det själv".

Jag är fullt medveten om att jag själv (gamla betydelsen! ;-)) gör just så och helt medvetet säger att jag är själv. Inte ensam. Fast... det är jag ju. Ibland, i alla fall. Men... det låter så sorgligt. Ledsamt. Småfattigt. Och skämmigt. Jag menar... vem vill vara ensam, liksom..?

"Jag ska åka på Bob Hansson ensam". Hur ynkligt låter inte det, va'? Men... om jag säger "jag åker själv på Bob Hansson" så framstår jag ju som betydligt mer kavat. Eller hur?




*Ord som annars är fina är sinnligaste och sinnlighet...

... i vilken vår hjältinna tänkt på tiotusen ting

Jag loggar in och ser att antalet besök på bloggen nu passerat tiotusenstrecket! WOW! Även om det egentligen handlar om ett mindre antal synnerligen flitiga läsare är det ändå spännande att bloggen lästs så mycket på ganska exakt ett år! Och då var den ju ändå stängd 4-5 månader!

TACK, me lovely ones! TACK!

I den kinesiska filosofin handlar "de tiotusen tingen" om alla ting i sinnevärlden - den värld vi lever i, sådan den nu är beskaffad i all sin förgänglighet. Med tanke på det diversierade innehållet i bloggen så känns det faktiskt passande.

Det blev inte så många utvecklingssamtal idag. Magsjuka och annat gjorde att samtalen jag bokat in efter konferensen fick flyttas. Det var kanske lika bra - jag sov bara sisådär inatt. På väg hem gick jag nerom affären för att köpa hem mjölk, kaffe och skorpor. Jag lyxade till det med en god svart vinbärsmarmelad, också. I affären sprang jag ihop med Stefan - hårdrockens förkämpe No 1 i Emmajävlaboda. Det var minsann ett tag sedan. Han har rakat av sig det långa håret. (Jag hoppas intresseklubben noterar detta.)

När jag handlat klart gick jag och postade Ansökan. Jag vill så gärna ha det där jobbet att jag faktiskt var riktigt nervös när jag skrev ihop ansökan och filade på CV't. Det pirrade lite i handen när jag släppte ner det i den stora gula lådan. På onsdag tänker jag ringa och säga att jag ju, av en händelse, råkar vara i Stockholm över veckoslutet och om de vill träffa mig så kunde jag ju kvista förbi på fredag eftermiddag. Jag har - så smått - börjat kolla upp utsikterna att hitta ett vettigt boende. De ser inte direkt lysande ut...














(Sara Granér har gjort serierutan)

... i vilken vår hjältinna funderar kring ny dress code

Fin Fredag innebär - som de flesta numera vet - en smula uppklätt och snyggt. Det ska jag fortsätta med. Men kanske skulle jag ha en annan dresscodedag? Jag blir ju ibland lite avundsjuk på de där sunkiga, säckiga, gällivarehängiga joggingbyxorna och även om jag helst inte ens vill bli hittat död i ett par sådana (jag vill inte bli hittad död, överhuvudtaget...) så kanske jag skulle köra med MysdressMåndag? TräningsTisdag? Ostruken Onsdag? Trivsam Torsdag? Hmm... jag får nog fundera på detta. Slips är liksom väldigt mycket jag. Träningskläder utanför gymmet är det inte.

... i vilken vår hjältinna tar sig an en ny vecka

Vilken fin morgon! Inte ett moln på himlen. Kan blir en riktigt ljuvlig novemberdag. Synd bara att jag inte ska vara ute alls, utan t o m har förlängt min arbetsdag... Det är dags för höstens utvecklingssamtal och även om jag lyckats lägga några inom min ramtid (den tid då jag ändå är på skolan) så ligger de flesta dock utanför. Ikväll blir det nog samtal fram till kl 19. Men jag tycker om att träffa mina mentorselever och deras föräldrar och få samtala om vad var och en vill och hur hon/han (av eleverna alltså - föräldrarna får lösa sin egen utveckling utan min hjälp...) ska kunna utvecklas framöver, främst relaterat till ämnena, förstås, men också socialt och personligt - det hänger ju liksom ihop. Vi brukar också prata trivsel, relationer och annat som kan dyka upp. En del samtal är mindre lättsamma...

Jag ska hinna med att rätta 24 hemtentor också - och helst 21 prov på Gamla Testamentet. Oh well... this too shall pass... ;-)

Ha det riktigt gott, me lovely ones.

Och du som vill ha lite mer substantiellt att fundera över, så här på morronkvisten klickar dig med fördel hit och läser vad Pastey skriver om våra reaktionära och trångsynta stjärnartister"...

... i vilken vår hjältinna spanat på folk

Förr älskade jag att köra bil. Verkligen älskade. Inte bara för att jag gillar farten och utmaningen och själva känslan utan också för den känsla av total privacy som en bil kan ge.

Men sedan jag sålde bilen för många år sedan har jag vant mig vid att åka kollektivt och nu föredrar jag det. Jag tycker om att sitta, till synes uppslukad av musiken i min iPod, och iaktta mina medresenärer. Jag gillar att se hur de diskret försöker se titeln på en bok jag läser - och deras reaktion när jag, som i fredags, läser Handbok i civil olydnad (Per Herngren) eller senaste numret av ETC, till exempel. Jag - i min tur - gillar att kolla vad de läser, förstås.

Sedan finns det folk att verkligen irritera sig på, också. Som dumjäveln med flyende hårfäste som satt och hostade och skrälade på att basiluskerna formligen sprutade över oss andra. Han beklagade sig för sin granne och sa att han ju hade medcin som väntade på apoteket, men att han inte haft tid att hämta ut det i veckan...
- NÄHÄ, DIN DUMME FAN - SKA VI ANDRA LIDA FÖR DET, ELLER..? får jag lust att vråla åt honom, men det gör jag naturligtvis inte. Därtill är jag alldeles för väluppfostrad...
Men jag har faktiskt inte heller tid att ens vara sjuk överhuvudtaget...

Och vad är det med det där modet som ser ut som att bärarinnan blivit uppkörd ur sängen mittinatten för att skjutsa gamla faster Greta till akuten? Ni vet... unga, söta, välmejkade brudar med väldigt blont hår (sprejat och tuperat) och liten tunn, tajt topp och till detta TJOCKA, GRÅDASKIGA JOGGINGBRALLOR MED PÖSIGA KNÄN OCH GÄLLIVAREHÄNGET FRÅN HELVETETS FÖRGÅRDAR och till det en liten jacka med muddar och stor luva med "päls"-kant. VEM kom på det modet och hur lyckades man dessutom lansera det? Som före detta marknadsförare/säljare blir jag ju ändå smått impregnerad, ju.

Jag skulle också kunna brodera ut texten kring storvuxna män - eller faktiskt män överhuvudtaget - som tar plats - och då inte bara sin egen utan halva grannens också, oavsett om det handlar om att bre ut sig i sidled eller att anse det vara en grundläggande rättighet att sträcka på benen ordentligt trots att utrymmet för att göra detta är synnerligen sparsamt beräknat i den typ av säten där man sitter mittemot varandra. Men det gör jag inte. Istället gottar jag mig åt att nästa tågresa (Stockholm på fredag) görs på förstaklassbiljett.















Att spana på folk är för övrigt ett helt fantastiskt gratisnöje som jag kan ägna ändlösa timmar åt. Om jag bodde i en stor stad, med ett riktigt café på järnvägsstationen, skulle jag kunna sitta där i timmar och bara spana, kolla, iaktta och fantisera kring hur i glödheta den snygga och rätt välklädda karlen och den där sjaviga och schangserade (stavning?) donnan överhuvudtaget träffades (och dessutom förefaller ha hängt ihop ett tag). Dessutom ägnar sig min hjärna åt ett eget "nöje" alltmedan jag spanar; den jobbar mycket snabbare än jag egentligen hanterar och låter mig leva parallella liv, på nanosekunder. Detta ska jag utveckla en annan dag. Kanske.

... i vilken vår hjältinna blivit frälst

Jag ska inte skriva så mycket om föreställningen, faktiskt. Det är en upplevelse som bäst gör sig genom att upplevas! Men... från första anslaget i ouvertyren tills att sista andetaget klingat av... så är det ren och skär magi som levereras. Jag kikade på mina bänkgrannar och på publiken nere på parkett och... de satt alldeles stilla. Hur gör man det när det svänger SATAN (vilket i sammanhanget är ett illa valt, men väl fungerande uttryck...)?

Och... Ola Salo... Han ÄR Jesus. Han är vår frälsare, vår diviga megastjärna och vår älskling! Patrik Martinssons Judas är fullständigt hjärtslitande magnifik (och han har en synnerligen välformad och till klämmande inbjudande ändalykt...)!

Se den. Föffan.

... i vilken vår hjältinna ger bildbevis

Joråsåatte...

... i vilken vår hjältinna önskar alla en Fin Fredag

Nejnejnej. Inte alla. Inte Jan Björklund - honom tillönskar jag en riktigt motig torsdagförmiddag. Men alla andra önskar jag en riktigt fräsig, frestelsefylld och fantastiskt Fin Fredag!

Idag är det slips som gäller - och även om jag givetvis har bloggosfärens mest intelligenta läsekrets så vill jag gärna klargöra att jag inte är iförd enbart slips. Nejbevars - hur skulle det se ut? Jag har ju utvecklingssamtal kl 11...

Vad har ni på er? Och hur högtidlighåller ni denna Fina Fredag?

Efter jobbet åker jag till Agneta. Tjejkväll ikväll. Mat & prat. Musik. Och imorgon är det dags! Imorgon ska vi ÄNTLIGEN se
Jesus Christ Superstar!

WOHOO!
Eller... kanske ett HALLELUJA är mer på sin plats?Så, me lovely ones - håll fanan högt och bejaka The Friday Mys!

... i vilken vår hjältinna bjuder på lite tevenostalgi

Det fanns en tid då det gjordes svincool musik för barn. Ja, t o m vinjetter till teveprogram kantades av Riktig Musik. Vem minns inte Ragnar, t ex?

Eller Kalle..?

För att inte tala om Kapten Zoom:

eller... Ville, Valle och Viktor (samt Lotta Bromée... hmm...):

Jag skulle kunna hålla på hela kvällen, men tvättstugan och ett CV väntar så vad kan vara bättre än att avrunda med Bach och Beppe:

Det fanns förresten ett radioprogram i slutet av 70-talet, med Angereds Ljudpark. De gjorde en astung bluesversion av min gamla ettakluttareklassiker Herr Gårman. Tyvärr har jag aldrig lyckats hitta den, trots idogt nätletande.

... i vilken vår hjältinna har fjärilar i magen

Ibland vaknar jag och känner hur det bara fladdrar i magen och hur det pirrar i armarna och ända ut i fingerspetsarna. Jag vet faktiskt inte varför. Idag är en sådan morgon. Jag funderar över dagen som väntar och kan inte komma på varför jag ska känna så. Jag har inget att vara nervös för. Men kanske är det bara en allmän känsla av stress och att det är så mycket jag måste hinna med på jobbet. Eller är det en undermedveten förväntan? Ett positivt pirr inför något som ska hända idag? Det lär väl ge sig.

Morgonen är mörkgrå, men vid horisonten, där borta över byn, ser jag en ljus strimma. Det kan nog rentav bli lite sol under dagen.

Tända ljus. Nybryggt kaffe i muggen. Nyheter på teven. En mjuk och fin morgon.

Jag tänker att varje dag är som en gåva. En öppen gåva som jag har att förvalta som jag vill. Även en mörkgrå torsdag i mitten av november. En helt vanlig arbetsdag med morgonmöte, lektioner i engelska och religion, någon snabb fika med kollegor, träning och tvättstuga. Även de här dagarna kan vara fina och sköna dagar. Det handlar bara om att jag måste öppna sinnet. Se det roliga och fina och positiva i de små vardagliga händelserna. Jag är faktiskt ganska bra på det. Jag är också ganska bra på att skapa små tunna guldkanter på det som vi kallar vardag men som ju är själva livet.

Jag önskar er en helt tokbra torsdag, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna har varit smått duktig

Men bara smått. Jag hade tänkt träna idag. Jag hade verkligen det. Men det är mycket på jobbet och efter att ha jobbat över drygt en och en halv timma var jag faktiskt ganska mör. Det är rapporter och omdömen och åtgärdsförslag och åtgärdsprogram som ska skrivas och utvecklingssamtal som ska förberedas och frånvaro som ska kollas upp och samtal med kollegor som jag behövt prata med hela dagen men inte haft tid till - vi springer liksom bara om varandra vissa dagar - och kaffe som ska drickas och kompendier som ska kopieras och hej och hå och fan och hans mormor.

Det är just i sådana lägen som det är som mest fruktbart att träna. Det är pepp för både kroppen och själen. Men idag villeorkade jag inte. Så jag stannade hemma. Jag måste faktiskt inte träna varje dag. Jag måste göra annat också. Idag var det verkligen läge för att städa och fiffa lite här hemma. Mina grejer börjar liksom flyta omkring i lägenheten och tvätten från förra veckan är visserligen prydligt ihopvikt, men ligger i högar på sängen i arbetsrummet. Tidningar, böcker, pysselprojekt, block, pennor och väskor och DVD-filmer verkar leva ett eget hemligt liv när jag är på jobbet och liksom bit för bit ta över mitt hem. Badrummet var inte smutsigt - ånej -men inte heller rent och spisen bad så vackert om att bli ordentligt avskurad. Till och med mina tålmodiga och härdade växter började se lite luggslitna och deprimerade ut. Fyra behåar som ska handtvättas låg och väntade i en korg i badrummet.

Så jag gjorde det jag skulle; tog en stunds ordentlig röjning. Skönt! Nu är ordningen, lugnet och trivseln återställd i mitt hem. Egentligen är det värt att fira med ett glas vin, men eftersom jag jobbar imorgon så får det bli en jättebalja te, istället. Det är inte så dumt det heller - i synnerhet inte med några tända ljus och lite bloggande. Några skorpor hade fulländat det hela.

Och jävelmotionsjävelcykeljäveln väntar på mig imorgon bitti...

... i vilken vår hjältinna tänker kring förskola

Jag ser reprisen på Debatt, från igår, där man tar upp moderaternas idé om maxtid på dagis. Som så ofta annars är di blåe ute och cyklar rundor... Så jag låter Magnus Betnér föra min talan:

... i vilken vår hjältinna VÄGRAR ge sig!

Jag är trött. Fast trött på ett skönt, vilsamt, utmattat, avslappnat, mjukt, varmt och belåtet vis. Det smakar gott med te efter yogan. Inget hälsote, bevars, utan svart (Earl Grey) med mjölk och socker. Mmm...

Snart ska jag krypa i säng med det näst bästa som finns att krypa i säng med; en bra bok. Jag tänker att det nog måste bli
Kärlek. Hur fan gör man? Igen. Redan. Den är fylld av Bobs möten med människor. Människor som har älskat, älskar och kommer att älska. Möten som Bob delar med sig av. Jag läser med hjärtat vidöppet och förundras över den sorg som kommer över mig, emellanåt, när jag läser den. Men inte en sorg över att vara själv. Att vara ensam. Utan en sorg över det som varit. Alla dessa förhoppningar och känslor och förväntningar och kaffemuggar och nackpussar och lyckorus och löften och drömmar och mera känslor och dagar och nätter och skurade badrum och glädjeskutt och utbytta förtroenden som av olika anledningar gått upp i rök eller ruttnat bort. Jag undrar om jag vågar igen. I detta skitsnack bedrar jag mig själv. Tjockt. Våga? VÅGA? Hur ska jag kunna låta bli? Hur ska jag kunna inte? Omöjligt. Det vore ju inte jag!

NO WHITE FLAG!

NO SURRENDER!

Och... jag avslutar som Bob:

"Jag önskar oss alla lycka till. Låt oss gå ut genom den här bokens pärmar och älska fett och fritt och aldrig, aldrig ge oss!"

... i vilken vår hjältinna har en känsla

Det är något som händer. Jag vet inte riktigt vad, men det känns som en bra sak; jag hade - helt optimistiskt - satt väckningen till 05.55 i akt och mening att hinna jävelcykla innan jobbet. När Cheb Khaled försökte få liv i mig med den ljuvliga Aicha ställde jag om väckningen till 06.30 och tänkte somna om. Men... det hände inte... istället låg jag där och kände att det faktiskt skulle funka att kliva upp. Så jag gjorde det. Och cyklade 24 km på 30 minuter (go figure medelhastighet, me lovely ones... ;-))!

Vilken helt fantastisk känsla! Jag tycker om mig själv extra mycket idag idag. Inget självhat här. Oh no. I'm so good!

Jag behöver den känslan i högsta grad nu. Hittade ett jobb igår som jag verkligen vill både söka och ha! På en plats som inte alls har funnits i mina planer att flytta till. Dock har den funnits i mina tankar några dagar och jag tänker att det kan vara så att det finns någon slags bakomliggande mening, eller idé, med att den här tjänsten dök upp just igår...

Det har regnat hela natten. Det regnar fortfarande och ska tydligen fortsätta störrre delen av dagen. men... vet ni... det gör inget. Det spelar ingen som helst roll. Det här blir en fin dag ändå. Eller kanske just därför?

Gå ut och hugg tag i den, me lovely ones. Dagen, dårå...

... i vilken vår hjältinna tänker på hur allt flyter

Tröttheten efter en intensiv helg kommer alltid med viss fördröjning. Så idag har jag varit (och är) mycket segare och tröttare än igår. Ändå har jag lyckats vara kreativ och produktiv på jobbet. Och ha bra lektioner. Det känns bra.

Efter jobbet hade jag vissa planer på att ta mig till gymmet, men det regnar lite för mycket faktiskt. Har ju ni-vet-vad härhemma och det får duga.

Jag lyssnar på Panta Rei och tänker på uttrycket. Skit samma om det var Herakleitos som sa det, eller inte. Det lär ju egentligen vara en tanke som yttras av Sokrates. Eller kanske snarare Platon. Det är ändå en intressant tanke; allt flyter. Allt förändras. Ständigt. Evigt. Och är ändå detsamma. Till det yttre. Till formen. På så vis är jag ju Magdalena - nu som alltid.
Men inuti händer det hela tiden saker. På samma vis som en flod hela tiden är just en flod, men vattnet flyter på och floden nu är inte densamma som för ett ögonblick sedan.

En skön tanke bara, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna drömmer

Jag befinner mig på en scen. Inte för att uppträda. Kanske jobbar jag som inspicient? Men jag är på en båt. En stor båt. Ett fartyg.

Plötsligt börjar allt snurra. Inredningen kanar omkring. Fartyget girar runt runt och allt börjar luta.

Jag släpper allt och börjar desperat ropa på Johanna (som tydligen är med på båten) och min man (som jag inte vet alls vem det kan vara...). Men de svarar inte och det är som att all ork och all lust att ens andas bara rinner ur mig och jag sjunker ner på knä och bara gråter och känner ett tungt tryck över bröstet... och...

... just där vaknar jag... på rygg... hjärtat rusar och det ligger som en osynlig betonggris över mitt bröst... och en stor sorg... Först kan jag inte röra mig men efter en stund (som kanske inte alls är så lång som jag upplever den) släpper paralyseringen och jag kan lägga mig på höger sida...

Jag tittar på klockan. Sex timmar tills jag måste gå upp. Jag slappnar av lite. Hör röster från lägenheten ovanpå. Det känns lite lugnande.

Så småningom hittar jag min andning igen och somnar om, så småningom...


Och... vet ni... där och då... Hade jag velat ha någon nära. Någons lugna andetag att lyssna på. En arm att lägga min hand på. Känna att jag bara drömt.

... i vilken vår hjältinna bjuder på trummor och orgel

De här killarna såg jag igår. Jag filmade också - med min lilla kamera, men ffa bildkvaliteten blev rätt kass. Kanske slänger jag ändå upp snuttarna här imorgon. Until then, me lovely ones... Njut av...
Trummor och orgel!

... i vilken vår hjältinna helgar vilodagen

Inte fasen dammsög jag. Orka. Inte orkade jag laga middag, heller. Men jag har fulpysslat. Småpratat med Agneta på msn. Lyssnat mer på Lars Winnerbäck. Tänkt mycket. På känslor och människor och kärlek och möten och vänskap och relationer och på en fantastiskt skön grej jag läste; hur fint det skulle vara om man kunde se det som att man kan behålla sig, i stället för att förhålla sig, till någon annan. Det var Pernilla Glaser som sa det, till sin man: JAG HAR EN BEHÅLLNING MED DIG, ÄLSKLING! Det gillade jag.

Jag har också tänkt på vad den där vännen sa till mig, han som drog med oss på Trummor och orgel (inte för att vi direkt stretade emot, då...), han sa att jag är alldeles otroligt privat i min blogg. Det kanske jag är..? Men... tro mig... you've ain't heard nothing yet... Oh no... ;-)

Det har regnat hela eftermiddagen. Det är skönt. Då kan jag kura ihop mig här inne och bara vara. Och tidigt, tidigt ska jag lägga mig. Det är nog en Miles Daviskväll. Jag ska ha en stor mugg te vid sängen och så ska jag ligga under duntäcket och läsa.

Och... Bob Hansson är min Facebookvän nu. Det betyder inget. Eller jo... det gör det. Jag kan läsa små krönikor han lägger ut där ibland. Det gillar jag.

... i vilken vår hjältinna mönstrat av

Är det bara två dygn sedan jag klev på tåget på stationen här i Emmaboda? Jag är ju redan hemma igen. Helgen har varit fylld av ett gott innehåll... Och nu sitter jag här med en kanna kaffe och Lars Winnerbäck på stereon... jag vet inte... men han är oftast så tokrätt för mig. En stor del av soundtracket till mitt liv.

Fredagen... När jag bytte till X2000 i Alvesta hittade jag Peter och Göran och en Henrik (som klev av i Katrineholm) och trots att vi hade feta, mjuka förstaklassäten att bre ut oss i så satt vi i en trång soffa i bistron hela vägen upp, och snackade och drack vin. Total avslappning. Tåget var - under över alla under - inte försenat så väl framme tog vi oss till Slussen där vi träffade Viktor och Christoffer och tog en öl innan vi traskade bort till färjan och gick ombord. Sedan gick liksom tiden och det var mera vin och prat och människor och musik och rök och en himmelsk skaldjursplatå (åh... ostron...) och ett urviktigt samtal och kramar och väldigt nära och mer musik och driva omkring lite och lite vin till och skoj och skratt, förstås, och lite flirtande med ögonglimt och en säng att somna i och vakna när andra hyttkamrater trillade in efterhand och ett mjukt godnatt och finna en varm hand att hålla lite i innan sömnen tog över och så vakna och smyga in i duschen och sedan ligga fullt påklädd med lätt huvudvärk och lyssna på Nick Drake i iPoden en stund och gå och köpa en baguett och ett jätteglas juice och KAFFE och Baby Grandmothers och vin och en helt fantastisk spelning och lite Contact (som efter BG's fullständiga magi kändes ganska matt) och något dämpad och avslagen stämning men vackra små öar som gled förbi och så stod vi plötsligt ute i den s k verkligheten igen i ett regndisigt Stockholm och en lite vilsen känsla men sedan ett samtal från en vän och kvällen fortsatte med Göran och vännen och indisk mat och öl och prat på söder och sedan trum- och orgeljazzpsykedelia med Trummor och orgel på Hippies på Landet (fast vid Telefonplan, vilket möjligen en stockholmare kan definiera som "land") och öl och vin och en smula eufori och mer prat och så småningom lägga sig i en vandrarhemssäng och glida bort innan huvudet ens nått kudden...















Tidig uppklivning och frukost med Göran på Centralen och vid bordet bredvid sitter en något rödbrusig Claes Malmberg och en äldre, lite stel herre i mörk överrock och hatt som visar sig vara Tommy Körberg och latten är god och gjord på lättmjölk och tåger avgår enligt tidtabell och vi söker upp våra respektive platser...

Sätter mig på tåget. Lars Winnerbäcks Stockholm i lurarna och Bob Hansson i knät. Tåget rullar ut... över broar... genom stadsdelar... mera broar och absolut blanka vatten där lövträd och omkullramlade tallar speglar sig. Det är lika bra att jag erkänner det; jag gillar Stockholm. Det är en bitvis mycket vacker stad. Jag tycker om den. Den känns lite som min. Jag tycker om att strosa. Jag tycker om att hitta. Jag tycker till och med om att åka T-bana. Jag vill åka tillbaka snart igen. Och det ska jag ju. Om två veckor. Men sedan vill jag åka igen. Själv. Kanske rentav... ensam? Kravlöst. Strosa sakta. Se. Lägga märke till. Plåta. Träffa någon på en fika, kanske. Dyka in någonstans där jag får lust. När jag får lust. Om jag får lust.

iPoden växlar över till Du får mig och jag byter spår. Ingen bra idé att lyssna på den. Inte nu. Istället skiftar jag över till Olle och Kaffe och en cigarett och öppnar min Bob. Kärlek, ja... hur fan gör man? Jag blir inte färdig med boken. Jag har bara en liten bit kvar att läsa, men visste tidigt att jag måste läsa den igen. Och igen.

Byter i Alvesta mot Emmaboda och åker genom den småländska tallskogen... plockar lite med iPoden och det smärtsamt vackra introt till Kaffe & en cigarett får utgöra det perfekta soundtracket. Jag läser vidare i min Bob och tankarna far omkring... förvirrande... förvillande...

Nu: dammsuga!

... i vilken vår hjältinna går till sjöss

AHOY!

See you Sunday, me hearties!

RAMMING SPEED!

... i vilken vår hjältinna sköter sig

Ibland är det så skönt att bara slasa omkring lite. Småplocka. Pyssla om sig själv. Det har jag gjort ikväll. Snyggat upp härhemma. Funderat över hur minimal jag kan göra morgondagens packning och därvidlag blivit ganska nöjd med mig själv. Det blir lilla ryggan, och den blir bara halvfull. Fixat naglarna. Pratat lite i telefon med Peter och sedan Johanna. Druckit te. Suttit med fötterna i ett skönt fotbad. Läst lite.

Imorgon är det Fin Fredag. Den blir faktiskt jättefin! Jag ska ju bara ha en lektion på morgonen (och då lär jag få bjuda på M&M-cookies och saft eftersom jag lovat mina sjuor det ifall de lärt sig alla 32 glosorna från i måndags!) och så mysfikan, då. Sedan ska jag sätta mig på tåget mot Stockholm. I Alvesta byter jag och hoppar på samma tåg som Göran och Peter och när vi kommer upp till huvudstaden ska vi äntra Cinderella för en 20-timmars rockkryss på temat Svenska höjdare! Det ska bli så kul!

Jag vet inte riktigt vad som hittas på på lördagkväll, när vi är tillbaka på landbacken, men det ryktas om Stampen. Tydligen något soulband som spelar där då. Återkommer med rapport på söndag.

Nu ska jag runda av och vattna mina blommor. Det är tveksamt om de överlever helgen, annars...

G'natt me lovley ones!

... i vilken vår hjältinna får en fin start på dagen

Åh! Jag slår på morronteven, när jag sjunker ner i soffan med en mugg nybryggt Hazienda och vem får jag se om inte... Mattias Gardell! Woh! Min älsklingsreligionshistoriaprofessor!

Samtalet handlar - givetvis! - om Obama och detta att det nu sitter en historisk president i Vita Huset (jaja... han har inte flyttat in än, jag vet!). De drar lite paralleller till Martin Luther King och det hopp som åter tänts hos amerikaner som inte tidigare känt att de verkligen haft en röst och någon som lyssnat på dem. Inte bara svarta (vad säger man, då, vajl? Mixed-colour-people?) som röstat på honom utan också många kvinnor och öht många som inte har det så gott ställt.

Vad Obama som president kommer att innebära för resten av oss är för tidigt att säga, tror jag. Men det kan omöjligen bli värre än de senaste åtta åren...

Igår var det filmkväll på jobbet. Vi såg Casino Royale och det är bara att konstatera; Sean Connery får plötsligt se upp (lite sent kanske...) för Daniel Craig är en suverän Bond. Alla andra kan gå och skämmas (utom SC, då). Han ser bra ut och är (viktigt!) RÅ. Me like.

Filmkvällarna är väldigt avslappnade tillställningar. Vi äter lite (fast jag slutade så tidigt att jag hann gå hem, cykla 24 km på ni-vet-vad, ta en dusch, äta och slänga in ett par maskiner tvätt och sedan gå tillbaka till jobbet), dricker kanske öl eller vin om vi känner för det, och så ser vi film. Efteråt sitter vi och snackar - ibland en liten stund, ibland ganska länge. Igår undrade Bosse om några av oss är intresserade av att lära oss italienska för isåfall vet han en italiensk lärare som är pigg på att dra igång något efter nyår. Jag tycker det skulle vara skitkul så jag sa att jag helt klart nappar på det! Det finns några fler intresserade så det är inte otroligt att det blir av. Jag lär väl återkomma om detta.

Nu ska jag göra mig klar och förbereda mig för möte med studiogruppen (som jobbar med elever som är i behov av särskilt stöd, främst i kärnämnena - men även andra ämnen... eller att kanske komma till skolan överhuvudtaget...) och våra rektorer. Sedan ska 7B ha prov på Gamla Testamentet och jag tror de kommer att göra mycket bra ifrån sig! Resten av dagen kommer att gå åt till fler lektioner, förberedelser samt att skriva klart omdömena om eleverna i år 8. Möjligen kommer jag också att återigen påpeka för eleverna vad de har elevrådet till, om det är så att de stör sig på något - t ex beslut som är helt åt pipsvängen. Och det gör de. Stör sig, alltså. Just nu är det detta som stör både elever och personal...

Gotta go! Arrivederci, miei belli!

... i vilken vår hjältinna överraskat sig själv

Just när jag lagt mig igår ringde Peter. Skönt... Vi har inte pratat på några dagar och jag har saknat det, samtidigt som jag inte vill ringa och tjata på honom. Så är det ju med vänskap - och särskilt då de dyrbaraste; det gäller att hantera dem varsamt och inte bara klampa på. Dock var det ett fint och bra samtal och jag ser så fram emot att umgås med honom i helgen!

När vi pratat klart (for now - färdiga blir vi väl aldrig, tänker jag) somnade jag nästan direkt. Bara gled bort, liksom. Och vaknade med ett ryck av någon musik. Det tog några utdragna sekunder innan jag fattade att det var väckningssignalen på min telefon. Jag kollade på den. 05:55. Oh well... någon var optimistisk igår, tänkte jag. Men... nästa tanke var faktiskt att... "äh... vafan... jag gör det... jag går upp...". Och så gjorde jag det. Åtta minuter senare satt jag på jävelmotionsjävelcykeljäveln med iPoden i full gång och trampade i ni-vet-vilken-fart! Efter 30 minuter - och 23 km... - klev jag av, svettig och nöjd.

Härligt! Jag gjorde det!

I natt blev det också klart att Barack Obama verkligen blir USA's näste president. En svart president. En president som åtminstone i utgångsläget verkar ha ett socialt engagemang och ett intresse för de mindre lyckligt lottade i samhället. Och - förhoppningsvis lär han inte visa sig vara en jävla stridspitt, för det behöver varken amerikanerna eller resten av världen...

Dagen idag: jobb och sedan ska jag försöka rusa hem och klämma in någon form av träning innan jag ska tillbaka till jobbet för filmkväll. Ikväll blir det Bond - Casino Royale. Jag har faktiskt inte sett den, så det passar ju bra. Efter vad kollegor och vänner säger behöver jag inte se den senaste - tydligen är den rätt seg och smått kass.

Vi hörs, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna andats genom näsan

Det gör jag alltid när jag yogar. Idag fick vi lära oss en ny intressant andningsteknik. Ny för oss då - men indierna kom väl på den strax innan nässköljningen, typ (och tro mig; så långt tänker jag inte sträcka mig...).

Andningen tillgår så att man sitter i lotusställning (mycket rak rygg - viktigt!) och lägger vänster hand på vänster knä, med handflatan upp och låter tummen och pekfingret mötas. I höger hand lägger man pek- och långfinger på den lilla "kudden" vid tummen och sedan placerar man tummen och ringfingret på varsin sida om näsborrarna. Sedan andas man in... räknar till fyra... nyper till om näsborrarna... räknar till två... blåser ut luften genom vänster näsborre (håll kvar tummen för den högra alltså!) medan man räknar till fyra... räknar till två (håll andan där!)... drar in luft genom vänster medan man räknar till fyra... nyper till om bägge... räknar till två... släpper med tummen och andas ut genom höger medan man räknar till fyra... räknar till två... andas in genom högra (låt ringfingret täppa till vänster!) osv osv... Detta gjorde vi alltså strax innan vi avslutade kvällens annars ganska kaxiga pass. Det sägs lösa upp stess och spänningar och balansera kroppens olika kanaler och vänster- och högerhalvaor och jada jada jada... fan tro't, helt enkelt. Men det var en kul övning. Är det kanske någon av er, rentav, som sitter och testar och räknar nu? ;-)

Tisdag kväll, alltså. Mörkt ute. Nermörkt. Och mild, lite fuktig luft. Det ar det redan när jag cyklade till yogapasset. Jag tog vägen om byn för att psta några brev och för att plocka upp en reserverad bok på biblioteket: Dovemarks Ansvar - hur lätt är det? Om ansvar, flexibilitet och valfrighet i en föränderlig skola.

Föreläsaren jag lyssnade till förra måndagen, Roger Tholin, rekommenderade den Och kom sedan inte och säg att jag som lärare inte utnyttjar min förtroendetid till att utvecklas och både bredda och fördjupa mina kompetenser.

Andra saker jag gör är att tänka, fundera, se på/lyssna till massor av ämnes- och jobbrelaterade teve- och radioprogram som t ex I Love Språk, Existens, Människor och tro, Skolfront och annat. Intressant och kul! Jag läser också tidskrifter, artiklar, böcker och bloggar och diskuterar med kollegor. Jag bloggar (i min mer jobbrelaterade, då) och har en enkel hemsida, filurar ständigt på nya infallsvinklar på mina ämnen och hur man kan jobba med dem på ett effeltivt och roligt sätt. Dessutom blir det ju en del elev- och föräldrakontakter - även om inte bara min utan även skolans policy är att dessa primärt ska skötas på ordinarie arbetstid.Ja, listan kan göras lång och jag gör mig inte det minsta dåliga samvete för att jag i övrigt aldrig tar hem ett enda papper för rättning, eller liknande. Den sortens arbetsuppgifter vill jag sköta från min arbetsplats så att den förblir just min... arbetsplats, medan den plats där jag nu befinner mig är mitt... hem. Det är viktigt för mig!

På teve rapporteras det att det nu är mer eller mindre klart att Obama tar hem segern och blir USA's näste president. Det kommer att bli intressant att se hur det utvecklar sig.

AUM, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna spanar västerut

Det är ju faktiskt val i USA idag. Äntligen, kan jag tycka. Kanske har inte kampanjen pågått längre än andra amerikanska valkampanjer men det känns som om den pågått en mindre evighet. Jag hoppas och tror på Barack Obama. Han känns lite mer hoppingivande än McCain. Men samtidigt vet vi ju att skillnaden i slutänden blir marginell. Vi får se senare hur det har gått. I själva valet, då.

Grått och lite mildare i den här delen av Småland, idag. Men jag låter inte vädret påverka mig alltför mycket, utan känner mig glad (utan att vara tigerskuttig... mer som en stilla inre tillfredsställelse och positiv anda) och som att jag är på väg. Vart vet jag ju inte än - men något kommer att hända. Skön känsla!

Nu får det blir en stor mugg kaffe till och sedan är det dags att gå till jobbet - dvs korsa gatan... ;-)

Ha en tokfin tisdag, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna tagit nya tag!

Jajamen! Mina sex lediga dagar blev både en fin nervarvning, vila och bra uppladdning inför det sista rycket, den här terminen. Det var roligt att komma tillbaka till jobbet! Roligt att träffa kollegorna och eleverna och roligt att sätta igång igen! Det är synd att jag måste flytta, faktiskt, just ur jobbsynpunkt, för jag trivs så fantastiskt bra!

Efter jobbet var jag disciplinerad och skyndade hem, bytte raskt om och hojade bort till gymmet för en timmjes rejäl fysisk urladdning, också. Fick ett ryck och la mig en liten stund i solariet efteråt och gled bort en stund, med Atom Heart Mother i lurarna. Ljuvlig avslappning...

När jag druckt ur mitt te ska jag faktiskt lägga mig och läsa en stund och sedan släcka tidigt. Egentligen vill jag se Profetens döttrar i Kunskapskanalen, om att vara kvinna och muslim i Sverige. Jag hoppas det går i repris för jag bara orkar inte ikväll. Jag orkar inget annat heller. Möjligen, möjligen skulle jag orka med att någon killade mig på ryggen lite, medan jag läser. Jag är klar med Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. Jag vet inte... den kändes liksom bara sådär... Kanske var mina förväntningar för högt ställda efter mästerverket Aprilhäxan?

Nu tror jag att jag ska läsa Joyce Carol Oates Svart flicka Vit flicka.

Ha det gott, me lovely ones...