Friluftsdag idag. Jag ska ta med mig tre elever som bor söder om söder och ansluta med resten av gänget i Huddinge, varifrån vi ska åka buss till skidbacken. Jag ska möta upp dem på en busshållplats helt nära mig vid nio så jag skämde bort mig med en rejäl sovmorgon; telefonen började inte spela Aïcha förrän klockan sju.
Det är jäkligt obekvämt med strumpbyxor under jeansen och med bara tre minusgrader känns det som något av en överdrift, men å andra sidan tycker jag inte om att frysa så jag får väl stå ut. Dunjackan får åka på också - av samma anledning.Och så är det ju kul att använda den mer än tre gånger per år, när jag nu har den.
Med så goda tidsmarginaler sitter jag här vid köksbordet med mitt kaffe och pappers-DN och har det lite fredagsmorgonlugnt. Jag läser om jordbävningskatastrofen i Haiti och förfäras över den oerhörda förstörelsen och det obeskrivliga lidandet och sorgen hos de som drabbats. Där har de förbanne mig ingen Fin Fredag, idag. Ibland är jag extra glad att jag bor i Landet Lagom där inget sådant verkar kunna hända (även om jag varit med om två mindre jordbävningar här). Men jag undrar också varför katastrofrapporteringen fått sådan enorm genomslagskraft... Haiti är ett av jordens verkligt fattiga länder. Det ligger där i all sin misär, med sin våldsamma historia, mitt i det som annars är västvärldens semesterparadis och lekplats (ja, jag har varit där i krokarna, jag också). All denna uppmärksamhet och all denna okoordinerade, och därmed ineffektiva, hjälp - är det månne inte enbart ett utslag av empati och medmänslig ansvarskänsla utan också av... dåligt samvete? Jag vet inte - men det känns lite som det.
Jag fyller på mitt kaffe och bläddrar sakta vidare.
Det är jäkligt obekvämt med strumpbyxor under jeansen och med bara tre minusgrader känns det som något av en överdrift, men å andra sidan tycker jag inte om att frysa så jag får väl stå ut. Dunjackan får åka på också - av samma anledning.Och så är det ju kul att använda den mer än tre gånger per år, när jag nu har den.
Med så goda tidsmarginaler sitter jag här vid köksbordet med mitt kaffe och pappers-DN och har det lite fredagsmorgonlugnt. Jag läser om jordbävningskatastrofen i Haiti och förfäras över den oerhörda förstörelsen och det obeskrivliga lidandet och sorgen hos de som drabbats. Där har de förbanne mig ingen Fin Fredag, idag. Ibland är jag extra glad att jag bor i Landet Lagom där inget sådant verkar kunna hända (även om jag varit med om två mindre jordbävningar här). Men jag undrar också varför katastrofrapporteringen fått sådan enorm genomslagskraft... Haiti är ett av jordens verkligt fattiga länder. Det ligger där i all sin misär, med sin våldsamma historia, mitt i det som annars är västvärldens semesterparadis och lekplats (ja, jag har varit där i krokarna, jag också). All denna uppmärksamhet och all denna okoordinerade, och därmed ineffektiva, hjälp - är det månne inte enbart ett utslag av empati och medmänslig ansvarskänsla utan också av... dåligt samvete? Jag vet inte - men det känns lite som det.
Jag fyller på mitt kaffe och bläddrar sakta vidare.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar