Oh well... Jag är inte förvånad. JävelSJ går från klarhet till klarhet och en försening i Katrineholm gör att jag nu sitter på Sidewalk Express i Karlstad och får ta ett Oslotåg som är två timmar senare än det jag bokat. Fanfanfan. Det jobbiga är att fördriva tiden. Det är varmt och jag har ingen som helst lust att traska omkring downtown Karlstad. Ingen idé att ringa syrran Malin, heller - hon bor ju ett par mil utanför.
Jag kan inte ens besöka det hus där jag föddes, för en stilla nostalgitripp. Det är sedan länge rivet och ersatt av ett modernare hus. Annars låg det snett över gatan här. Adressen var Hamngatan 14 och vi bodde i ett stort gårdshus på en innergård. Fast jag nog bara var tre-fyra år när vi flyttade till Kvarnbergsgatan (bredvid Mariebergsskogen - tänk vad spännande att bo bredvid en djurpark när man är liten!) så har jag faktiskt några små minnesfragment av mina år på Hamngatan 14. Jag minns kullerstenarna på bakgården, jag minns den stora järngrinden och att det stod stora, lummiga träd inne på gården. Jag minns också att det fanns en vedspis kvar i ett av kökshörnen. Vad jag inte minns, men fått berättat för mig, är att jag en höstlig fredagskväll, när jag var i tvåårsåldern, begav mig ut på vift i Karlstad. Det här var på den tiden då det inte var livsfarligt att lämna sovande barn utan uppsyn en liten kvart så min mamma och pappa kilade tvärsöver gården till tvättstugan för att hämta den torra tvätten. Under tiden (rekonstruerat mha en god vän till parenteserna) hade jag väckts av telefonen, kravlat mig ur sängen och svarat. Jag lär ha sagt att "det är ingen hemma här" och sedan lagt på.
Vad jag sedan tänkte är fördolt, men vad man vet är att jag drog på mig mina älskade gummistövlar och iförd endast dessa och ett vitt nattlinne (som en gång varit en sovpåse - ni vet en sådan där med dragsko längst ner) drog jag ut på stan. Antagligen för att leta upp mina föräldrar. Mina föräldrar kom ut från tvättstugan just i tid för att se något litet, vitt fladdra till i porten och sedan svänga av ut på den av raggare väl trafikerade gatan (fast egentligen gick jag såklart på trottoaren). De släppte tvättkorgarna och sprang efter men jag var snabb som en iller och hade redan hunnit runt nästa gathörn och var på väg upp mot Drottninggatan (och gathörnet jag rundade är precis utanför där jag sitter i skrivande stund; jag ser det genom fönstret) innan de hann få tag på mig. Jag var tydligen inte alls ledsen eller orolig utan mer kavat och hade nog mest en idé att om jag gick ut skulle jag stöta på dem, liksom.
Och så har jag fördrivit en liten stund, ändå. Min biljett är ombokad och som tröst för förseningen får jag hämta fika i caféet här på stationen. Alltid något. Faktum är att jag är lite hungrig - har bara ätit ett par äpplen idag. Jag hade tänkt äta frukost men fan flög i mig i morse och jag ställde mig på vågen för första gången på två månader; jag har gått upp FYRA jävla kilon! GAH! DUBBELGAH! Så jag tappade frukostlusten. Men nu måste jag nog få i mig lite käk om jag ska palla tre timmars fördröjning.
En sak till, bara, innan jag loggar ur; jag försökte komma in på SRF-boarden härifrån. Det gack icke. "Du är suspenderad" är meddelandet som dyker upp. Det är jag givetvis inte. Däremot innebär det att det ligger en tung IP-banning över Sidewalk Express på Karlstads station. Har du eventuellt någon kommentar till detta, cal..? ;-)
Nu: fika. Sedan: uppsökande av svalkande skugga med frisk fläkt (om sådan står att finna).
Puss, me lovely ones!
tisdag, juli 29, 2008
måndag, juli 28, 2008
... i vilken vår hjältinna lekt med macron
Jag gillar att plåta saker på nära håll. Väldigt nära. Ju närmare, ju bättre. Bilderna nedan tog jag en slö eftermiddagsstund på Burg Herzberg, då pratet och musiken stilla flöt runt vårt campingbord och det var vilsamt att låta tankarna bara fara. Kvaliteten är inget vidare (använde min lilla IXUS) men ni kan ju alltid försöka gissa vad det är ni ser på bilderna, ifall ni har lite småtråkigt.
Näst sista bilden kanske inte är helt given, i alla fall.
Näst sista bilden kanske inte är helt given, i alla fall.
... i vilken vår hjältinna bland annat hyllar minnet av Uwe
... eller snarare hans underbara vegoburgare, utan vilka Burg Herzberg vore en kulinarisk smaksensation fattigare. Hyllningen bestod i att jag testlagade mig en sådan burgare själv och minsann om den inte blev riktigt god. Inte Uweklass, dock. Det är ju givetvis omöjligt.
(Malte på scen)
Herzburgaren är superenkel. Man tar ett par dl havregryn och dessa blandar man med goda kryddor. Jag valde curry, spiskummin, lite torkad red Hot Chili, salt, ett par varv med svartpepparkvarnen, en nypa cayenne och lite vitlök samt en tesked röd currypasta. Sedan blandade jag ut härligheten med knappt 2 dl vatten och ställde det i kylen att svälla ihop medan jag tog cykeln ner till byn för att handla tvättmedel och minifraîche, gå till bibblan och hämta en beställd bok (The Holy Household. Women and Morals in Reformation Augsburg av Lyndal Roper), låna två andra böcker (Gösta och genusordningen - feministiska betraktelser av Yvonne Hirdman och Proggen - musikrörelsens uppgång och fall av Håkan Lahger), hämta ännu fler böcker (beställning från Bokus: Alvtegens fyra Skuld, Saknad, Svek och Skam samt Ulf Lundells Vädermannen), hämta ut en tågbiljett (så jag tar mig hem från Kil/Karlstad på måndag) och - slutligen - droppa in hos Rosika och få topparna kapade (håret, alltså).
(Patrik och Peter)
När jag kom hem pratade jag en stund med Agneta i telefon samtidigt som jag satte på lite ris. När vi pratat klart tog jag fram havresmeten ur kylen, la en liten, liten klatt Bregott med havssalt i stekpannan och klickade i havresmeten. Medan herzburgarna fräste i pannan tog jag fram minifraîchen och rörde ner lite vitlöksgrillkrydda till en kall sås. Jag hade mer avancerade planer för såsen men insåg att jag inte hade lust att vara pyssligare än så, just då. Sedan åt jag herzburgaren med riset, den kalla såsen och skivade tomater. Ska det vara på riktigt ska det vara ett fluffigt bröd istället för ris (jag tror nog att ett ciabattabröd skulle kunna funka, t ex) och remouladsås - men min variant fungerade fint. Det var hett och gott! Skitfiffigt, dessutom - havregryn och lite krydderier har jag ju alltid hemma.
Helgen var fin, varm och rolig. Den bjöd på både en stilla kväll/natt vid en spegelblank sjö där fladdermössen jagade små insekter precis över vattenytan och skogen stod så tyst, så tyst och på ett långt, stilla samtal. Jag satt på huk vid vattenbrynet mitt i natten och borstade tänderna i kolmörkret och försökte att inte tänka på filmer där hemska saker dyker upp ur djupet och hugger tag i tappra hjältinnor för att sedan dra ner dem i djupet. Inget sådant hände. Lyckligtvis. Kanske är jag inte tillräckligt tapper? ;-)
På fredagsmorgonen drog vi vidare mot Tolg, som ligger sådär riktigt bullerbygulligt vid Tolgsjöns norra ände, ca tre mil norr om Växjö. Lite senare anslöt Anna och Morten, med sina två tjejer och husvagn och efter att ha hjälpts åt (hmm.. nåja...) att resa förtältet (varvid yours truly fick en nedfallande takpinne i pannan så blodet skvätte) slog vi oss snabbt ner med vin och småprat. Peters trogna iPod stod för den musikaliska biten. Värmen var tryckande och till slut såg vi ingen annan råd än att gå de 150 metrarna ner till sjön för att ta oss ett dopp. Jag kan inte för mitt liv minnas när jag sist badade i en insjö - men det lär ha varit minst 25 år sedan... - men till och med jag hoppade i plurret, som var överraskande friskt och skönt! Hur bottnen såg ut vill jag dock inte ens tänka på; insjöbottnar är vidriga.
(Lisen, Anna, Johan, Peter)
(Lynn)
Frampå kvällskröken laddades grillen och vi åt nygrillade jätteräkor och annat smått och gott. En brasiliansk kille, bosatt i Tyskland, som camperade i närheten med sina kanotpolare kom förbi och blev sittande en god stund. Det blir inte roligt om jag ska försöka skriva om det här, men hade ni varit med hade ni fattat hur galet roligt det blev när Peter skulle försöka förklara för killen (som kan ha hetat Frederico - eller inte) vilka Monthy Python var och varför vi tyckte det var hejdlöst roligt att sitta och citera Fawlty Towersrepliker. Killen fattade inte. Men han verkade trivas med oss i alla fall.
(Morten)
När kvällen definitivt gått över i natt fick vi besök av Patrik och Johan som är två av de fyra eldsjälarna bakom Tolgstockfestivalen. De skulle övernatta på scenen för att kunna hålla all dyrbar utrustning under uppsikt och skulle bara kvista förbi i all hast och säga godnatt till oss. Joråsåatteh... Två timmar senare var de fortfarande kvar och vi var lagom hesa efter en rejäl omgång beatlesallsång som så småningom övergick i Zappaallsång - men då med färre deltagare eftersom det inte är så många som kan hans texter.
Jag är glad att mina barn är vuxna och utflugna. Det tänkte jag då Lisen, 10 år, väckte oss alla redan före nio morgonen därpå för att få sällskap till ett morrondopp i sjön. GAH! Men... det är en så oemotståndligt positiv och rar unge att hon givetvis fick som hon ville - om än med viss fördröjning - och än en gång trotsade jag allt vad principer heter och badade. Det var nästan ännu skönare än dagen innan!
Borta i själva byn ligger en liten lanthandel och en servering som kallas Pannkakshuset (som är väl värt ett besök för den som är i krokarna!). Jag och Morten gick med flickorna för att köpa lite godis och vatten och när vi var en bit på väg ringde Peter för att säga att Johan bjudit oss alla på kaffe hemma hos honom, om vi ville. Klart vi ville! Han och hans familj bodde idylliskt (såklart!) i ett hus från förra sekelskiftet, ungefär, med en fantastisk trädgård runt om. Det kändes fint att sitta i svalkan under parasollet ett tag och dricka iskallt vatten. Och kaffe, dårå.
(Johan)
Efter fikat traskade vi tillbaka och badade lite mer innan det var dags att göra sig klara till själva Tolgstock, då. Jag blev rätt nöjd med min utstyrsel även om huvudkluten ganska snabbt for av. Varmt och jobbigt och jag gillar egentligen inte att ha huvudbonader på mig överhuvudtaget. Fullt med folk - ca 400 vilket var rekord - och okej mat (dock inte skeppsskorpor och rom, som jag hade trott...) och allt bättre musik vartefter kvällen framskred. Claes Yngström och hans Sky High levererade skönt gung, gycklare bjöd på en eldshow och kvällen/natten avrundades med lokala hus- och coverbandet Zebrakings som var tajta och underhållande. Publiken var mycket tacksam! Himlen hade försiktigt börjat ljusna lite när vi traskade tillbaka till campet för några timmars sömn innan det var dags att packa ihop och åka hemåt, var och en på sitt håll.
~~~~~~~~
Det känns konstigt att komma hem när man varit borta så länge. Lägenheten känns lite främmande och luften är instängd. Posten ligger i en stor driva innanför dörren och måste sorteras så inga räkningar trillar bort. Det tar lite tid att landa. Dock levde alla mina växter och ett par av dem har dessutom växt till sig!
Och imorgon reser jag igen. Nu blir det Oslo och ett par dagar tillsammans med Jenny där innan jag drar vidare till Kil/Karlstad för att tillbringa helgen där, tillsammans med mina systrar, lite syskonbarn, en svåger och kanske rentav mina föräldrar (åtminstone på fredagen). Hej och hå.
Nu mörknar det rejält; jag tror det är ett ordentligt åskväder på gång. Härligt! Luften är kvav och luftfuktigheten hög. Ett hejdundrande åskväder med efterföljande tokregn vore absolut underbart!
Until next time, me lovely ones!
A bonus feature -> Hur man bäst använder en sabel av plast:
(Malte på scen)
Herzburgaren är superenkel. Man tar ett par dl havregryn och dessa blandar man med goda kryddor. Jag valde curry, spiskummin, lite torkad red Hot Chili, salt, ett par varv med svartpepparkvarnen, en nypa cayenne och lite vitlök samt en tesked röd currypasta. Sedan blandade jag ut härligheten med knappt 2 dl vatten och ställde det i kylen att svälla ihop medan jag tog cykeln ner till byn för att handla tvättmedel och minifraîche, gå till bibblan och hämta en beställd bok (The Holy Household. Women and Morals in Reformation Augsburg av Lyndal Roper), låna två andra böcker (Gösta och genusordningen - feministiska betraktelser av Yvonne Hirdman och Proggen - musikrörelsens uppgång och fall av Håkan Lahger), hämta ännu fler böcker (beställning från Bokus: Alvtegens fyra Skuld, Saknad, Svek och Skam samt Ulf Lundells Vädermannen), hämta ut en tågbiljett (så jag tar mig hem från Kil/Karlstad på måndag) och - slutligen - droppa in hos Rosika och få topparna kapade (håret, alltså).
(Patrik och Peter)
När jag kom hem pratade jag en stund med Agneta i telefon samtidigt som jag satte på lite ris. När vi pratat klart tog jag fram havresmeten ur kylen, la en liten, liten klatt Bregott med havssalt i stekpannan och klickade i havresmeten. Medan herzburgarna fräste i pannan tog jag fram minifraîchen och rörde ner lite vitlöksgrillkrydda till en kall sås. Jag hade mer avancerade planer för såsen men insåg att jag inte hade lust att vara pyssligare än så, just då. Sedan åt jag herzburgaren med riset, den kalla såsen och skivade tomater. Ska det vara på riktigt ska det vara ett fluffigt bröd istället för ris (jag tror nog att ett ciabattabröd skulle kunna funka, t ex) och remouladsås - men min variant fungerade fint. Det var hett och gott! Skitfiffigt, dessutom - havregryn och lite krydderier har jag ju alltid hemma.
Helgen var fin, varm och rolig. Den bjöd på både en stilla kväll/natt vid en spegelblank sjö där fladdermössen jagade små insekter precis över vattenytan och skogen stod så tyst, så tyst och på ett långt, stilla samtal. Jag satt på huk vid vattenbrynet mitt i natten och borstade tänderna i kolmörkret och försökte att inte tänka på filmer där hemska saker dyker upp ur djupet och hugger tag i tappra hjältinnor för att sedan dra ner dem i djupet. Inget sådant hände. Lyckligtvis. Kanske är jag inte tillräckligt tapper? ;-)
På fredagsmorgonen drog vi vidare mot Tolg, som ligger sådär riktigt bullerbygulligt vid Tolgsjöns norra ände, ca tre mil norr om Växjö. Lite senare anslöt Anna och Morten, med sina två tjejer och husvagn och efter att ha hjälpts åt (hmm.. nåja...) att resa förtältet (varvid yours truly fick en nedfallande takpinne i pannan så blodet skvätte) slog vi oss snabbt ner med vin och småprat. Peters trogna iPod stod för den musikaliska biten. Värmen var tryckande och till slut såg vi ingen annan råd än att gå de 150 metrarna ner till sjön för att ta oss ett dopp. Jag kan inte för mitt liv minnas när jag sist badade i en insjö - men det lär ha varit minst 25 år sedan... - men till och med jag hoppade i plurret, som var överraskande friskt och skönt! Hur bottnen såg ut vill jag dock inte ens tänka på; insjöbottnar är vidriga.
(Lisen, Anna, Johan, Peter)
(Lynn)
Frampå kvällskröken laddades grillen och vi åt nygrillade jätteräkor och annat smått och gott. En brasiliansk kille, bosatt i Tyskland, som camperade i närheten med sina kanotpolare kom förbi och blev sittande en god stund. Det blir inte roligt om jag ska försöka skriva om det här, men hade ni varit med hade ni fattat hur galet roligt det blev när Peter skulle försöka förklara för killen (som kan ha hetat Frederico - eller inte) vilka Monthy Python var och varför vi tyckte det var hejdlöst roligt att sitta och citera Fawlty Towersrepliker. Killen fattade inte. Men han verkade trivas med oss i alla fall.
(Morten)
När kvällen definitivt gått över i natt fick vi besök av Patrik och Johan som är två av de fyra eldsjälarna bakom Tolgstockfestivalen. De skulle övernatta på scenen för att kunna hålla all dyrbar utrustning under uppsikt och skulle bara kvista förbi i all hast och säga godnatt till oss. Joråsåatteh... Två timmar senare var de fortfarande kvar och vi var lagom hesa efter en rejäl omgång beatlesallsång som så småningom övergick i Zappaallsång - men då med färre deltagare eftersom det inte är så många som kan hans texter.
Jag är glad att mina barn är vuxna och utflugna. Det tänkte jag då Lisen, 10 år, väckte oss alla redan före nio morgonen därpå för att få sällskap till ett morrondopp i sjön. GAH! Men... det är en så oemotståndligt positiv och rar unge att hon givetvis fick som hon ville - om än med viss fördröjning - och än en gång trotsade jag allt vad principer heter och badade. Det var nästan ännu skönare än dagen innan!
Borta i själva byn ligger en liten lanthandel och en servering som kallas Pannkakshuset (som är väl värt ett besök för den som är i krokarna!). Jag och Morten gick med flickorna för att köpa lite godis och vatten och när vi var en bit på väg ringde Peter för att säga att Johan bjudit oss alla på kaffe hemma hos honom, om vi ville. Klart vi ville! Han och hans familj bodde idylliskt (såklart!) i ett hus från förra sekelskiftet, ungefär, med en fantastisk trädgård runt om. Det kändes fint att sitta i svalkan under parasollet ett tag och dricka iskallt vatten. Och kaffe, dårå.
(Johan)
Efter fikat traskade vi tillbaka och badade lite mer innan det var dags att göra sig klara till själva Tolgstock, då. Jag blev rätt nöjd med min utstyrsel även om huvudkluten ganska snabbt for av. Varmt och jobbigt och jag gillar egentligen inte att ha huvudbonader på mig överhuvudtaget. Fullt med folk - ca 400 vilket var rekord - och okej mat (dock inte skeppsskorpor och rom, som jag hade trott...) och allt bättre musik vartefter kvällen framskred. Claes Yngström och hans Sky High levererade skönt gung, gycklare bjöd på en eldshow och kvällen/natten avrundades med lokala hus- och coverbandet Zebrakings som var tajta och underhållande. Publiken var mycket tacksam! Himlen hade försiktigt börjat ljusna lite när vi traskade tillbaka till campet för några timmars sömn innan det var dags att packa ihop och åka hemåt, var och en på sitt håll.
~~~~~~~~
Det känns konstigt att komma hem när man varit borta så länge. Lägenheten känns lite främmande och luften är instängd. Posten ligger i en stor driva innanför dörren och måste sorteras så inga räkningar trillar bort. Det tar lite tid att landa. Dock levde alla mina växter och ett par av dem har dessutom växt till sig!
Och imorgon reser jag igen. Nu blir det Oslo och ett par dagar tillsammans med Jenny där innan jag drar vidare till Kil/Karlstad för att tillbringa helgen där, tillsammans med mina systrar, lite syskonbarn, en svåger och kanske rentav mina föräldrar (åtminstone på fredagen). Hej och hå.
Nu mörknar det rejält; jag tror det är ett ordentligt åskväder på gång. Härligt! Luften är kvav och luftfuktigheten hög. Ett hejdundrande åskväder med efterföljande tokregn vore absolut underbart!
Until next time, me lovely ones!
A bonus feature -> Hur man bäst använder en sabel av plast:
torsdag, juli 24, 2008
... i vilken vår hjältinna dyker ut
Ikväll bär det av mot Tolg. Vi stannar på vägen (med en liten buss - inte den stora) någonstans där det är vackert och fortsätter imorgon. Jag ska tänka på er (eller.. hmm... jag har möjligen annat att tänka på... ;)) när jag sitter i den ljumma julikvällen, smuttar på lite vin, äter en bit god ost, lyssnar på spännande musik och pratar eller lyssnar.
I Tolg träffar vi lite vänner och upplever den lilla "privat"-festivalen Tolgstock, med Claes Yngström och Sky High som den musikaliska höjdpunkten. Temat för i år är pirater. Mina enda förberedelser består i ett par svarta piratbyxor, en rödrandig tröja och dito strumpor samt en svart-vit-röd mönstrad sjal att ha om huvudet. STORA örringar till det och en lite sotig makeup à la Jack Sparrow. Jag har också gjort min hemläxa på Talk-like-a-pirate-sajten och lärt mig några användbara piratrepliker såsom:
10. What are YOU doing here?
9. Is that a belayin' pin in yer britches, or are ye ... (this one is never completed)
8. Come show me how ye bury yer treasure, lad!
7. So, tell me, why do they call ye, "Cap'n Feathersword?"
6. That's quite a cutlass ye got thar, what ye need is a good scabbard!
5. Aye, I guarantee ye, I've had a twenty percent decrease in me "lice ratio!"
4. I've crushed seventeen men's skulls between me thighs!
3. C'mon, lad, shiver me timbers!
2. RAMMING SPEED!
...and the number one Female Pirate Pick-up Line:
1. You. Pants Off. Now!
Arrrr... ;-)
Well, me proud beauties... Have a lovely one!
onsdag, juli 23, 2008
... i vilken vår hjältinna dyker upp
Hojhoj, me hearty ones!
Jag är hemma nu. Eller... nej... jag är inte hemma. Men... inte heller särskilt borta. Synnerligen närvarande, skulle man kunna säga.
Burg Herzbergresan var synnerligen lyckad, i år! Visst regnade det lite emellanåt - men vi pratar normala juliregn och inga syndafloder. Det var bara roligt att få någon användning för min knallgula regnrock och mina rödrutiga gummistövlar, ju! Jag såg mer festivalmusik än på Sweden Rock och den musik jag såg (eller snarare hörde, om vi nu ska vara korrekta, och det kanske vi ska?) var kanonbra! Dessutom åt jag god vegetarisk mat, drack såar av gott vin och sov som en prinsessa i Camp Funkbussen. Men resan hade varit mycket torftig om jag inte hade gjort den i det bästa av sällskap, ändå! Det har skrattats och pratats allvar och gjorts nya, trevliga bekantskaper och druckits kaffe och umgåtts och det har varit mycket spontanmusik av det akustiska slaget, då vi hade med oss inte bara lite instrument utan dessutom folk som kunde traktera dem långt in på morronkröken. Som grädde på moset/smör på fläsket/lök på laxen dök det dessutom förbi folk och jammade ibland. Eller bara slog sig ner och pratade en stund - nyfikna som de var på ett gäng galningar som åkt i en 13 meter lång, turkos funkbuss ända ifrån Sverige för att uppleva hippiefestivalen!
Festivalen innehöll, som sagt, många musikaliska höjdpunkter - och roligast tycker jag är när jag får bli överraskad av något nytt och spännande. Två sådana överraskningar var japanska Gocoo:
... och franska Lazuli (jag tänkte serverat en direkt länk men det vill inte macen jag lånat och skriver på, och jag orkar inte bråka med den, men gillar ni Cassiopé så är det ju bara att söka vidare själva!).
Alla var inte så imponerade, dock. En av grannarna - en tysk herre i 60årsåldern, med ett slitet lejongosedjur under armen (genom vilket han dessutom tidvis kommunicerade via, med oss...) ansåg att congas inte ska spelas i baktakt och han hotade med att bränna upp bussen om vi inte slutade. *fniss*
Nu är det tvätt, vila (vi kom hem till Sverige vid ett-halvtvå igårnatt och efter att så småningom ha hamnat i säng sov jag till halvtvå igår eftermiddag), grillning, slösurfande, mera tvätt, en och annan balja kaffe, Goda Samtal, disk, någon kompisfika och lite annat som står på tapeten innan det är dags att dra till Tolgstock. Om Tolgstock ska jag berätta mer vid ett annat tillfälle.
Puss, me lovely ones!
måndag, juli 14, 2008
... i vilken vår hjältinna dyker in
I'm alive and kickin'. Bara så ni vet.
Chaka Khan var en trevlig upplevelse. Oförskämt vacker rör hon sig som en gudinna och rösten håller! Men ljudet var tråkigt och tempot för lågt. Jag ger det 5 av 10. Köpenhamnsnatten var ljum och det kändes najs att avsluta konserten med ett glas vin på en uteservering, innan det var dags att ta tåget hem till Sverige, igen. Där är något visst med Köpenhamn, ändå...
På lördagen ställdes kosan mot Brekille ute i den nordskånska urskogen någonstans i höjd med Örkelljunga. Camp Funkadelicabussen på nya äventyr. Trevliga filmsnuttar och en del roiliga kort blev det, men eftersom jag nu gästar Lund får bilder etc vänta på inläggning tills jag kommer hem igen. Och det vet ingen människa när det blir.
Brekille, ja. En liten tokmysig folk- och världsmusikfestival i nostaligisk hippietappning. Naturskönt, många barn, en del hundar, vegetarisk mat, musik av allehanda slag och i varje hörn. Ett litet vängäng samlades efterhand - några gamla vänner och en och annan ny bekantskap, dessutom.
Men hur liten är världen egentligen? När vi parkerade bussen är den första person jag ser - förutom Mr Boomland, då - självaste Dee! Vi har aldrig träffats IRL, trots att vi pratat jag-vet-inte-hur-länge på nätet. Ändå kände jag igen honom direkt! Här har vi alltså pratat i åratal... ja, inte bara pratat rakt av - jag betraktar honom som något av en mentor, faktiskt - men vi har aldrig någonsin träffats - och så stöter vi på varandra där... på denna om inte gudsförgätna så ändå synnerligen osannolika plats. Märkligt. Och roligt, förstås! Det var så kul att ses, Dee, och nu får det fantamej bli en fika framöver!
I skrivande stund dricker jag en balja nybryggt Maxwell House (kanske en smula otippat, men även jag måste ju ge mig lite omväxling ibland), lyssnar på en tvättmaskin och tar det ganska lugnt. Tänkte gått ut en runda, men orkar liksom inte. Jag har ju faktiskt semester. Att strunta i en promenad kan ju vara lite smådekadent..?
Jag tror jag ska hämta mig en bok, sträcka ut mig i soffan här och slöa ännu lite mer...
Ha det gott, me lovely ones. Troligen blir det inget mer skriv förrän efter Burg Herzberg!
Chaka Khan var en trevlig upplevelse. Oförskämt vacker rör hon sig som en gudinna och rösten håller! Men ljudet var tråkigt och tempot för lågt. Jag ger det 5 av 10. Köpenhamnsnatten var ljum och det kändes najs att avsluta konserten med ett glas vin på en uteservering, innan det var dags att ta tåget hem till Sverige, igen. Där är något visst med Köpenhamn, ändå...
På lördagen ställdes kosan mot Brekille ute i den nordskånska urskogen någonstans i höjd med Örkelljunga. Camp Funkadelicabussen på nya äventyr. Trevliga filmsnuttar och en del roiliga kort blev det, men eftersom jag nu gästar Lund får bilder etc vänta på inläggning tills jag kommer hem igen. Och det vet ingen människa när det blir.
Brekille, ja. En liten tokmysig folk- och världsmusikfestival i nostaligisk hippietappning. Naturskönt, många barn, en del hundar, vegetarisk mat, musik av allehanda slag och i varje hörn. Ett litet vängäng samlades efterhand - några gamla vänner och en och annan ny bekantskap, dessutom.
Men hur liten är världen egentligen? När vi parkerade bussen är den första person jag ser - förutom Mr Boomland, då - självaste Dee! Vi har aldrig träffats IRL, trots att vi pratat jag-vet-inte-hur-länge på nätet. Ändå kände jag igen honom direkt! Här har vi alltså pratat i åratal... ja, inte bara pratat rakt av - jag betraktar honom som något av en mentor, faktiskt - men vi har aldrig någonsin träffats - och så stöter vi på varandra där... på denna om inte gudsförgätna så ändå synnerligen osannolika plats. Märkligt. Och roligt, förstås! Det var så kul att ses, Dee, och nu får det fantamej bli en fika framöver!
I skrivande stund dricker jag en balja nybryggt Maxwell House (kanske en smula otippat, men även jag måste ju ge mig lite omväxling ibland), lyssnar på en tvättmaskin och tar det ganska lugnt. Tänkte gått ut en runda, men orkar liksom inte. Jag har ju faktiskt semester. Att strunta i en promenad kan ju vara lite smådekadent..?
Jag tror jag ska hämta mig en bok, sträcka ut mig i soffan här och slöa ännu lite mer...
Ha det gott, me lovely ones. Troligen blir det inget mer skriv förrän efter Burg Herzberg!
fredag, juli 11, 2008
... i vilken vår hjältinna beger sig
Då sitter jag här med mitt nybryggda Pasión Colombia och nyheter på radion. Packningen står i hallen, blommorna är vattnade och sängen är bäddad. Jag har hatkärlekens Ulf Lundells Nu har jag förpackat min längtan i huvudet och eftersom enda sättet att få ur den är att köra den högt, högt på stereon så gör jag det också. Melodin är stillsam och nästan lite trevande och texten ganska klok:
Nu har jag förpackat min längtan
och gömt paketen i en vrå
För jag fann snart under min
väntan
att det nog skulle bli bäst så
Det ösregnar ute. Det syns på gräsmattan att det är en bra sak. Genast ser den grönare och gladare ut. Jag hoppas bara att regnet ger med sig tills ikväll. Paraplyer på konsert är ingen hit.
Och vad jag ser fram emot Chaka! WOHOO!
Ha det riktigt skönt, me lovely ones! Det ska jag ha!
torsdag, juli 10, 2008
... i vilken vår hjältinna skitit i konvenanserna
Här där jag bor har vi en stor, grön och väldigt fin bakgård. Den har stora öppna gräsytor, en fin damm, en stor och rolig lekplats, grillplatser, en rejält tilltagen odlingslott (som sköts av en liten söt farbror) och dessutom gränsar hela härligheten mot en dunge, i väster. En dunge, med ekar och björkar, som så småningom övergår i den småländska urskogen.
På odlingslotten påtar lilla söta farbrorn mest hela dagarna och på lekplatsen leker barn. En och annan tar sig ut för att grilla, på helgkvällarna, och de två "lusthusen" är ett välkommet ställe för rökare som inte vill röka inomhus eller från sina balkonger. Någon enstaka gång kan man se någon som lägger ut en filt och sitter och fikar på gräsmattan. Men... man solar inte på gräsmattan. Nej. Det gör man bara inte. Tills idag, då. Molnen bjöd på tillräckligt många solgluggar för att jag skulle bestämma mig för att upprätta base camp ute på gräsmattan medan jag hade tvättid. Det kändes lite ensamt och nästan... konstigt. Men... vafan... det är sommar! Solen sken! Jag har semester! Och gräsmattan är stor och härlig. Jag skiter högaktningsfullt i denna outtalade "regel"! Och jag hoppas jag startat en ny trend och att där kommer att vara fullt av solnjutare när jag kommer tillbaka från Tyskland!
Tyskland, ja. Imorgon lämnar jag Emmajävlaboda ett tag igen, för ett nytt äventyr. Det är märkligt hur lätt det känts att vara här några dagar, nu när jag vetat att jag snart ska iväg igen... Det har känts riktigt gott och trivsamt, faktiskt. Och jag har inte haft tråkigt. Tvärtom! Jag har haft fullt upp med allehanda pyssel, tvätt, städning, läsning, funderande, tänkande och musiklyssnande.
Och jag har packat. Ja, jag har packat klart. Trots att jag inte åker förrän imorgon, så har jag packat klart redan ikväll. Möjligen är detta ett personligt rekord i tidig-packning... Jag försöker verkligen minimera min packning även om jag ska vara borta i 10 dagar och både täcka in lite storstadsstrosande, knottfestival i skånsk skog och ett tyskt hippie convention, där det kan bli över 30 grader varmt (eller tokregna)... Jag tycker jag har lyckats ganska bra, faktiskt. Jag klarar mig på handväska (som inte alls är en handväska utan en snygg röd med bred rem att hänga tvärs över bröstet) och min mellanstora ryggsäck på typ 40 liter. Det känns bra. Sedan måste jag ha med mig en kasse till, men den innehåller dels en tröja som Peter glömde hos Anna på midsommar och som hon skickat med mig, och dels fyra fleecefiltar. Hela, varma och färgglada men en smula solblekta vilket gör att jag donerar dem till bussen. Det kan vara skönt att ha på nätterna när vi sitter och myser vid vårt camp och när vi åker hem kan vi slänga dem om de blivit alltför sunkiga. I kassen slängde jag ner ett par conversekopior som också åker i närmaste container när vi åker hem.
Kvällen har jag tillbringat mestadels i soffan med det plommonlila projektet (I see a light at the end of this tunnel...), teven och lite tända ljus. Jag kollar på teven med ett halvt öga och blir inte så lite förbittrad på en iransk mansgris med fem fruar... Sedan ser jag ett program om höghöjdsklättring...
Tankarna glider mestadels omkring. Jag känner mig inte alls ensam, fast jag är själv. Däremot längtar jag efter närhet. Behöver den. Akut. Nu är det ett tag sedan sist, igen. Varm hud mot min. Armar om mig. Någon att själv hålla om hårt. En halsgrop att andas i, ett hår att begrava ansiktet i. En rygg att låta min hand glida sakta över. Den nakna förtroligheten. Muskler som efterhand slappnar av. Mjuknar. Att somna så... och vakna i natten. Sträcka ut handen och känna att det är någon där. Någon som drar mig till sig... håller mig i ett fast grepp... och så sover vi vidare. Sedan vakna. O-själv. Ligga kvar. Tyst. Lyssna till andra andetag än mina egna. Kanske väcka varsamt. Eller... inte. Istället glida ur sängen... ljudlöst... smyga ut i köket... sätta på kaffet. Dra igen sovrumsdörren och sitta i förmiddagssolen på balkongen... dricka kaffet... lägga näsan mot huden på min arm och känna hur min hud håller kvar doften av någon annan... blunda. Bara vila i ögonblicket... Det längtar jag efter. Det behöver jag. Nu.
På odlingslotten påtar lilla söta farbrorn mest hela dagarna och på lekplatsen leker barn. En och annan tar sig ut för att grilla, på helgkvällarna, och de två "lusthusen" är ett välkommet ställe för rökare som inte vill röka inomhus eller från sina balkonger. Någon enstaka gång kan man se någon som lägger ut en filt och sitter och fikar på gräsmattan. Men... man solar inte på gräsmattan. Nej. Det gör man bara inte. Tills idag, då. Molnen bjöd på tillräckligt många solgluggar för att jag skulle bestämma mig för att upprätta base camp ute på gräsmattan medan jag hade tvättid. Det kändes lite ensamt och nästan... konstigt. Men... vafan... det är sommar! Solen sken! Jag har semester! Och gräsmattan är stor och härlig. Jag skiter högaktningsfullt i denna outtalade "regel"! Och jag hoppas jag startat en ny trend och att där kommer att vara fullt av solnjutare när jag kommer tillbaka från Tyskland!
Tyskland, ja. Imorgon lämnar jag Emmajävlaboda ett tag igen, för ett nytt äventyr. Det är märkligt hur lätt det känts att vara här några dagar, nu när jag vetat att jag snart ska iväg igen... Det har känts riktigt gott och trivsamt, faktiskt. Och jag har inte haft tråkigt. Tvärtom! Jag har haft fullt upp med allehanda pyssel, tvätt, städning, läsning, funderande, tänkande och musiklyssnande.
Och jag har packat. Ja, jag har packat klart. Trots att jag inte åker förrän imorgon, så har jag packat klart redan ikväll. Möjligen är detta ett personligt rekord i tidig-packning... Jag försöker verkligen minimera min packning även om jag ska vara borta i 10 dagar och både täcka in lite storstadsstrosande, knottfestival i skånsk skog och ett tyskt hippie convention, där det kan bli över 30 grader varmt (eller tokregna)... Jag tycker jag har lyckats ganska bra, faktiskt. Jag klarar mig på handväska (som inte alls är en handväska utan en snygg röd med bred rem att hänga tvärs över bröstet) och min mellanstora ryggsäck på typ 40 liter. Det känns bra. Sedan måste jag ha med mig en kasse till, men den innehåller dels en tröja som Peter glömde hos Anna på midsommar och som hon skickat med mig, och dels fyra fleecefiltar. Hela, varma och färgglada men en smula solblekta vilket gör att jag donerar dem till bussen. Det kan vara skönt att ha på nätterna när vi sitter och myser vid vårt camp och när vi åker hem kan vi slänga dem om de blivit alltför sunkiga. I kassen slängde jag ner ett par conversekopior som också åker i närmaste container när vi åker hem.
Kvällen har jag tillbringat mestadels i soffan med det plommonlila projektet (I see a light at the end of this tunnel...), teven och lite tända ljus. Jag kollar på teven med ett halvt öga och blir inte så lite förbittrad på en iransk mansgris med fem fruar... Sedan ser jag ett program om höghöjdsklättring...
Tankarna glider mestadels omkring. Jag känner mig inte alls ensam, fast jag är själv. Däremot längtar jag efter närhet. Behöver den. Akut. Nu är det ett tag sedan sist, igen. Varm hud mot min. Armar om mig. Någon att själv hålla om hårt. En halsgrop att andas i, ett hår att begrava ansiktet i. En rygg att låta min hand glida sakta över. Den nakna förtroligheten. Muskler som efterhand slappnar av. Mjuknar. Att somna så... och vakna i natten. Sträcka ut handen och känna att det är någon där. Någon som drar mig till sig... håller mig i ett fast grepp... och så sover vi vidare. Sedan vakna. O-själv. Ligga kvar. Tyst. Lyssna till andra andetag än mina egna. Kanske väcka varsamt. Eller... inte. Istället glida ur sängen... ljudlöst... smyga ut i köket... sätta på kaffet. Dra igen sovrumsdörren och sitta i förmiddagssolen på balkongen... dricka kaffet... lägga näsan mot huden på min arm och känna hur min hud håller kvar doften av någon annan... blunda. Bara vila i ögonblicket... Det längtar jag efter. Det behöver jag. Nu.
onsdag, juli 09, 2008
... i vilken vår hjältinna bildar sig
Humhumhum... nanananaaaa... Jag bildar mig. Det känns riktigt skönt. Jag har för avsikt att tillbringa mina lata sommarlovsdagar med att förkovra mig. Bilda mig. INbilda mig. Utbildning syftar till att lära sig något man kan visa upp, något man kan använda i t ex jobbsammanhang. Examina, behörigheter och kanske rentav lite kunskaper att visa upp papper på. Något som i den bästa av världar lämnar en form av garanti för att jag kanske har vissa insikter i exempelvis min yrkessfär. Något samhällsnyttigt, rentav.
INbildningen gör jag enbart - och enbart - för min egen skull. För att jag vill veta. Vill kunna. Vill förstå. Vill bli förtrogen med. Vill kunna fundera, resonera och kanske rentav diskutera.
Jag var och tog en fika på Fenix idag med vännen, tillika kollegan, Mia. Hojhoj vad det händer grejer, minsann. Hon träffade en bekant på SRF... någon hon känt i många år... och plötsligt... det bara tände till... sa "klick" enligt vad hon själv sa... och nu lever hon själv med sonen och sambon har flyttat ut och hon är nykär och ser så... glad ut. Glad, avslappnad, vacker. Som det kan bli, va'!?
Efter fikat passade jag på att plocka ut euro i uttagsautomaten och köpa lite ägg och tandkräm. En mentorselev från förra läsåret traskade förbi medan jag låste upp min cykel och vi växlade några ord. Jag fick ett infall att kvista inom bibblan på väg hem och lånade på mig några bildande böcker. Nu läser jag. Jag läser med en känsla av brådska. Så många kunskapshål att fylla. Terminologi att lära mig. Att förstå. Sätta i ett sammanhang. Så mycket jag vill veta. NU!
Jag pausade i läsningen för att se lite på teve - Mördare okänd på SVT1 - och stickade lite på det plommonfärgade evighetsprojektet under tiden. Nu har jag serverat mig ett glas rött (KWV Roodeberg) och funderar seriöst på att sätta på något mjukt och tyst på stereon och krypa i säng och läsa. Läsa länge. Länge. (Det blir inget telefonsamtal inatt, så jag passar på att använda tiden till annat som också känns angeläget.)
Jag har gjort en annan sak idag, också. Jag har en blogg till - sedan bara någon dag. Jag har skrivit lite i den. Bara som ett test. Tanken är inte att den ska ersätta den här - utan att den ska vara ett annat forum, så småningom. Eller inte. Kanske är det ingen bra idé. Jag har inte bstämt mig för det än; om det är bra eller inte, alltså.
Ni får ett uppdrag av mig; försök hitta den! Om ni hittar den betyder det att någon obehörig också kan göra det. Den ska inte gå att hitta, men givetvis går det om man ger sig fan på det - och är lite kreativ. Och vet att den finns... Vill ni hjälpa mig, me lovely ones?
INbildningen gör jag enbart - och enbart - för min egen skull. För att jag vill veta. Vill kunna. Vill förstå. Vill bli förtrogen med. Vill kunna fundera, resonera och kanske rentav diskutera.
Jag var och tog en fika på Fenix idag med vännen, tillika kollegan, Mia. Hojhoj vad det händer grejer, minsann. Hon träffade en bekant på SRF... någon hon känt i många år... och plötsligt... det bara tände till... sa "klick" enligt vad hon själv sa... och nu lever hon själv med sonen och sambon har flyttat ut och hon är nykär och ser så... glad ut. Glad, avslappnad, vacker. Som det kan bli, va'!?
Efter fikat passade jag på att plocka ut euro i uttagsautomaten och köpa lite ägg och tandkräm. En mentorselev från förra läsåret traskade förbi medan jag låste upp min cykel och vi växlade några ord. Jag fick ett infall att kvista inom bibblan på väg hem och lånade på mig några bildande böcker. Nu läser jag. Jag läser med en känsla av brådska. Så många kunskapshål att fylla. Terminologi att lära mig. Att förstå. Sätta i ett sammanhang. Så mycket jag vill veta. NU!
Jag pausade i läsningen för att se lite på teve - Mördare okänd på SVT1 - och stickade lite på det plommonfärgade evighetsprojektet under tiden. Nu har jag serverat mig ett glas rött (KWV Roodeberg) och funderar seriöst på att sätta på något mjukt och tyst på stereon och krypa i säng och läsa. Läsa länge. Länge. (Det blir inget telefonsamtal inatt, så jag passar på att använda tiden till annat som också känns angeläget.)
Jag har gjort en annan sak idag, också. Jag har en blogg till - sedan bara någon dag. Jag har skrivit lite i den. Bara som ett test. Tanken är inte att den ska ersätta den här - utan att den ska vara ett annat forum, så småningom. Eller inte. Kanske är det ingen bra idé. Jag har inte bstämt mig för det än; om det är bra eller inte, alltså.
Ni får ett uppdrag av mig; försök hitta den! Om ni hittar den betyder det att någon obehörig också kan göra det. Den ska inte gå att hitta, men givetvis går det om man ger sig fan på det - och är lite kreativ. Och vet att den finns... Vill ni hjälpa mig, me lovely ones?
tisdag, juli 08, 2008
... i vilken vår hjältinna dagdriver mest
Långt nattligt telefonsamtal. (Vad konstigt det skulle kännas utan dem, nu...) Så jag sov länge - kanske till tio? Kanske längre? Jag vet inte, riktigt. Jag är ledig; jag har ingen klocka på armen.
Satte på kaffe och Olle Ljungström... kände mig lätt om hjärtat och sinnet... lättsinnigt satt jag i nattpajtan och slösurfade... läste lite... käkade speltknäcke med skotsk marmelad tills jag mådde lite illa... plockade ihop en kronologisk Marilyn MansonblandCD till Burg Herzbergtrippen...
1. Cake & Sodomy
2. My Monkey
3. The Beautiful People
4. Antichrist Superstar
5. The Dope Show
6. Mechanical Animals
7. Fundamentally Loathsome
8. This Is the New Shit
9. Obsequey
10. Putting Holes In Happiness
11. Heartshaped Glasses (When the Heart Guides the Hand)
12. Eat Me, Drink Me
Bonus: Tainted Love
Medan skivan brändes ritade jag en liten Manson. Ingen konsthistorisk milstolpe, direkt, men lite nöjd blev jag ändå mtp de nanosekunder det tog.
När jag satt vid köksbordet och grejade såg jag exsambon C snedda över gården utanför. Jag tänkte bara att det är så skönt att jag rår mig helt själv och att han är utanför mitt fönster och utanför mitt liv. Och hur obefintlig min saknad är efter den tid då t o m min faiblesse för skojiga wettexdukar föranledde paranoida utbrott; de innehöll givetvis budskap jag inte vågade framföra direkt... *s*
Well... those were the days. And now they're gone.
Good riddance!
Sedan pratade jag en liten stund med Ingrid. Jag ville maila henne lite intressant info och ett par bildlänkar, men... hör här: hon har ingen privat mejladress - bara jobbmejlen.
Eg er SJOKKERT, som det heter på norska (uttalas med fördel med lite vestlandsskorr på r:en). Nu fick jag ju skicka det via jobbadressen, dårå, vilket inte känns helt bekvämt mtp på offentlighetsprinciper etc. Inte för att det var några direkta statshemligheter jag sålde ut, men... att skriva om privata saker... och veta att det kanske finns någon snok i kommunen som sitter och läser dem... Me not like.
Och längre har jag liksom inte kommit. Inte mycket längre i alla fall. Jag har gjort en liten bloggpromenad (kolla gärna in nytillskottet Pasteys plats!), jag har avverkat lite handtvätt och börjat fundera på min packning. Jag ska ju först på Chaka Khan (kanske lite snyggare klädsel, då? Typ vit skjorta till jeansen?) i Köpenhamn (Tivoli) på fredag och dagen efter på folkmusiktjohejs ute i skogen (fortfarande jeans men kanske inte vitt, just - jag bara grisar ner mig ju... Och en varm tröja måste jag ha - och djungelolja och Marlboro mot knotten...) och sedan är det två dagar i Lund med kanske lite solande i park (eller i Lomma?) och stadstrosande och sedan är det varmtsvettigtkletigtdansantsunkigt hippie convention i Tüskland. Måste också tänka smart, minimalt och logistiskt... Så det har jag gjort. Tänkt, alltså. Packar gör jag väl på fredag, strax innan jag drar.
Jag hade vissa intentioner att cykla mig en jävelrunda idag, men jag tror jag struntar i det, faktiskt. Tar det imorgon. Istället ska jag dundra på med stereon och bara vara, liksom. Kanske läsa något intressant och eventuellt smått bildande. Frampå kvällskanten ska jag koka mig en balja te och bänka mig framför Morden i Midsomer. Lagom tanke- och energikrävande (läs: inte alls).
Ja. Så får det bli. And now, me lovely ones... it's time for...
Cake and Sodomy...
... och därute... någonstans... i publikhavet... har jag ett par barn... Som det kan va', va'?
Ha en riktigt skön julitisdagskväll!
"I know what you're thinking. "Did he fire six shots or only five?" Well, to tell you the truth, in all this excitement I kind of lost track myself. But being as this is a .44 Magnum, the most powerful handgun in the world, and would blow your head clean off, you've got to ask yourself one question: Do I feel lucky? Well, do ya, punk?"
måndag, juli 07, 2008
... i vilken vår hjältinna tänker på allt hon inte vet
Och det är mycket. Om det är något jag lärt mig av mina studieår, t ex, så är det hur lite jag egentligen vet. Och hur det känns som att jag vet mindre och mindre ju mer jag lär mig - eftersom jag ju upptäcker allt som återstår att lära mig...
Jag och en Vän pratade igårkväll. Vi började prata om lutheransk moral, vad den kan innebära och hur otroligt lite vi vill ägna oss åt sådant. Vi pratade om hur även de mest sekulariserade människor uppvisar så tydliga tecken på en långvarig, lutheransk prägling - som om den nästan satt i generna. Jag kom att tänka på gamle Max Weber vars Den protestantiska etiken och den kapitalistiska andan ger vid handen att just den protestantiska inställningen att Gud gillar hårt arbete, att man lyckas och tjänar pengar men inte förhäver sig, blir stor på'at (som di säger på sina håll i Småland) utan fortsätter leva ett nästintill asketiskt, strävsamt och Präktigt liv har gjort västerlandets kapitalistiska utveckling inte bara möjlig utan också så framgångsrik. Och så pratade vi om det och gled mer och mer in på politiska tankar... bort från Luther och Jante...
Vännen hade noterat att jag ofta blir lite tyst när samtalet glider in på politik. Jag sa att det inte är så konstigt; jag har ju inte för vana att uttala mig tvärsäkert om saker jag inte vet något (eller väldigt lite) om. Politik är ett sådant område.
Men jag skulle vilja veta mer. Förkovra mig. Fördjupa mig. Kunna delta i samtal om politik med samma hyfsat lediga ansats som jag kan prata religion ur många olika vinklar och många olika aspekter. Slippa känna mig dum, helt enkelt. Men hur fan gör jag? Kan man gå en översiktskurs i politik? Alltså... jo... det kan man givetvis. Men... är det vad jag vill? Är det vad jag behöver?Jag läser DNs ledar- och debattartiklar, försöker hänga med i skolpolitiska frågor... ja, jag har ju t o m läst Det kommunistiska manifestet. Och Det andra könet.
(Simone)
Och Nina Björks böcker (feminism är i högsta grad politik). Jag prenumererar på Ordfront och Bang! och får eksem av folkpartistiska utspel. Det får jag. Jag källsorterar och försöker på andra sätt ta miljöhänsyn i min vardag. Det gör jag.
Mitt problem är att jag snabbt blir uttråkad. Tappar fokus. Tillåter mig att avledas.
Vad är hemligheten med att hänga fast så länge att intresset vaknar till liv?
Sådant tänker jag på ikväll, i mitt kök hemma i Emmajävlaboda igen, över ett glas rött och lite Neil Young - On the Beach - på stereon.
Det är faktiskt gott att vara hemma, me lovely ones. Nu när jag vet att jag snart ska iväg igen.
lördag, juli 05, 2008
... i vilken vår hjältinna har det hett om öronen
Inte bara öronen. Hela jag har det hett! Vilken absolut suverän tajming - vädermässigt - för min bästkusttripp!
Jag cyklar långa omvägar på vägar och stigar som alla, på något vis, leder ner till havet. Jag ligger på stranden och låter solen steka och lyssnar till måsar, vågskvalp och boråsare. Samt min mp3-spelare. Emellanåt går jag ut i det stora blå för att svalka mig. Jag får gå långt, nästan halvvägs till Danmark, känns det som, eftersom det är så långgrunt. Vattnet är svalt men absolut inte kallt. En viss uppsikt hålles då maneterna kommit in med det lite varmare vattnet.
De blå spelar ingen roll - när jag var barn och tonåring brukade vi ha manetkrig med dem, de stackarna... - men de gulröda rackarna vill jag helst hålla mig på trådlängds avstånd ifrån. Inte minst idag när jag är skadad...
I torsdags kväll tog jag tåget till Anna i Varberg för en skön och trivsam kväll med grillning (Morten grillade ljuvligt lamm!), vin, öl, whisky och musik ute i deras lummiga pergola. Kvällen var ljum och vi satt ute och pratade sentsent. Cykeln fick följa med på tåget och igår förmiddag cyklade jag "hem" de 31 kilometrarna till Falkenberg. Trots några lååååååånga, sega motlut och en ihärdig sydost, som gav mig konstant motvind, gick det bra och jag hade god fart. När jag hade 2-3 minuter kvar hem till Johannas lägenhet skulle jag väja för några badjävlar (de måste ha varit badjävlar - inga bofasta är ute och strosar en fredagsförmiddag.... bara sådär, liksom...) och missbedömde höjden på en trottoarkant. När jag såg hur hög den var slog jag på en tvärnit (min cykel är försedd med väldigt bra bromsar...) men försent. Framhjulet hade redan gått över kanten och resultatet blev att jag gjorde en sådan praktvurpa att jag inte kan minnas att jag gjort en sådan sedan jag lärde mig cykla...
Jag kände hur armbågen tog i först och att något gick sönder... sedan handleden och en duktig smäll på kinden (styret, antagligen). Trött och varm som jag var orkade jag först inte resa mig utan låg kvar för att känna om jag levde och var jag inte slagit mig. Det fick givetvis till följd att badjävlarna (som faktiskt var väldigt rara) kom fram och trodde jag svimmat av. Men jag gjorde som Mowgli i Djungelboken och sa käckt att jag minsann klarade mig fint... jag är minsann tuffare än somliga tror... men när jag faktiskt reste mig upp såg jag att blodet forsade från armbågen. Den var (är) fullt rörlig, så ben etc var helt men något långt och vasst hade gjort som ett stort hål rakt in i den... Snälla badjäveldamen gav mig ett par pappersnäsdukar så jag kunde stoppa det värsta flödet och, något stukad (även i anden), cykla hemåt.
Väl hemma kunde jag konstatera att jag inte bara slagit i armbågen (blodvite) utan också skrapat upp handleden rejält, fått en synnerligen oklädsam och hastigt blånande bula på vänsterkinden, rivit upp ett sår i ljumsken (troligen från någon utkjutande cykeldel) och skaffat mig ytterligare några schyssta blåmärken på benen.
När jag duschat och fått på mig vanliga kläder cyklade (!) jag ner till Apoteket för att skaffa kompresser till armbågen - som inte ville sluta blöda - och hirudoidsalva som sägs ska vara bra för att ta ner blåmärken. Jag tröstade mig med lite speltknäcke (Pyramidbageriet) och ett par väldigt smarriga ostar, också. Fast det köpte jag inte på Apoteket...
Sedan trampade jag hemåt under hastigt uppdykande moln som jag trodde (hoppades!) skulle leda till ett befriande åskoväder (men icke sa nicke) och fixade mig en kanna kaffe och la mig att slöa lite. Jag sov nog t o m lite middag, faktiskt. Pratade lite i telefon. Hängde vid datorn. Dammsög och städade upp lite. Läste mer. Drack lite vin och smarrade på tröstostarna och speltbrödet. Lyssnade på Olle Ljungström. Hade en allmänt skön och vilsam kväll, helt enkelt. Fast väldigt varm, då. Klibbig.
Och nu skiner solen från klarblå himmel. Kaffe är hällt på termos och en flaska med vatten ligger i frysen. Badkläder och handduk är framplockade, mp3spelaren laddad, en bra bok ligger redan i kassen och strax bär det av, via några mysiga småomvägar, till havet igen. Där ska jag ligga hela dagen och bara känna hur ljuvligt skönt allting kan vara. Och är.
Ha en ljuvlig dag, me lovely ones!
(Och cykelturen tog 1 tim och 25 minuter - inkl vurpan. Faktiskt ganska bra, faktiskt.)
Jag cyklar långa omvägar på vägar och stigar som alla, på något vis, leder ner till havet. Jag ligger på stranden och låter solen steka och lyssnar till måsar, vågskvalp och boråsare. Samt min mp3-spelare. Emellanåt går jag ut i det stora blå för att svalka mig. Jag får gå långt, nästan halvvägs till Danmark, känns det som, eftersom det är så långgrunt. Vattnet är svalt men absolut inte kallt. En viss uppsikt hålles då maneterna kommit in med det lite varmare vattnet.
De blå spelar ingen roll - när jag var barn och tonåring brukade vi ha manetkrig med dem, de stackarna... - men de gulröda rackarna vill jag helst hålla mig på trådlängds avstånd ifrån. Inte minst idag när jag är skadad...
I torsdags kväll tog jag tåget till Anna i Varberg för en skön och trivsam kväll med grillning (Morten grillade ljuvligt lamm!), vin, öl, whisky och musik ute i deras lummiga pergola. Kvällen var ljum och vi satt ute och pratade sentsent. Cykeln fick följa med på tåget och igår förmiddag cyklade jag "hem" de 31 kilometrarna till Falkenberg. Trots några lååååååånga, sega motlut och en ihärdig sydost, som gav mig konstant motvind, gick det bra och jag hade god fart. När jag hade 2-3 minuter kvar hem till Johannas lägenhet skulle jag väja för några badjävlar (de måste ha varit badjävlar - inga bofasta är ute och strosar en fredagsförmiddag.... bara sådär, liksom...) och missbedömde höjden på en trottoarkant. När jag såg hur hög den var slog jag på en tvärnit (min cykel är försedd med väldigt bra bromsar...) men försent. Framhjulet hade redan gått över kanten och resultatet blev att jag gjorde en sådan praktvurpa att jag inte kan minnas att jag gjort en sådan sedan jag lärde mig cykla...
Jag kände hur armbågen tog i först och att något gick sönder... sedan handleden och en duktig smäll på kinden (styret, antagligen). Trött och varm som jag var orkade jag först inte resa mig utan låg kvar för att känna om jag levde och var jag inte slagit mig. Det fick givetvis till följd att badjävlarna (som faktiskt var väldigt rara) kom fram och trodde jag svimmat av. Men jag gjorde som Mowgli i Djungelboken och sa käckt att jag minsann klarade mig fint... jag är minsann tuffare än somliga tror... men när jag faktiskt reste mig upp såg jag att blodet forsade från armbågen. Den var (är) fullt rörlig, så ben etc var helt men något långt och vasst hade gjort som ett stort hål rakt in i den... Snälla badjäveldamen gav mig ett par pappersnäsdukar så jag kunde stoppa det värsta flödet och, något stukad (även i anden), cykla hemåt.
Väl hemma kunde jag konstatera att jag inte bara slagit i armbågen (blodvite) utan också skrapat upp handleden rejält, fått en synnerligen oklädsam och hastigt blånande bula på vänsterkinden, rivit upp ett sår i ljumsken (troligen från någon utkjutande cykeldel) och skaffat mig ytterligare några schyssta blåmärken på benen.
När jag duschat och fått på mig vanliga kläder cyklade (!) jag ner till Apoteket för att skaffa kompresser till armbågen - som inte ville sluta blöda - och hirudoidsalva som sägs ska vara bra för att ta ner blåmärken. Jag tröstade mig med lite speltknäcke (Pyramidbageriet) och ett par väldigt smarriga ostar, också. Fast det köpte jag inte på Apoteket...
Sedan trampade jag hemåt under hastigt uppdykande moln som jag trodde (hoppades!) skulle leda till ett befriande åskoväder (men icke sa nicke) och fixade mig en kanna kaffe och la mig att slöa lite. Jag sov nog t o m lite middag, faktiskt. Pratade lite i telefon. Hängde vid datorn. Dammsög och städade upp lite. Läste mer. Drack lite vin och smarrade på tröstostarna och speltbrödet. Lyssnade på Olle Ljungström. Hade en allmänt skön och vilsam kväll, helt enkelt. Fast väldigt varm, då. Klibbig.
Och nu skiner solen från klarblå himmel. Kaffe är hällt på termos och en flaska med vatten ligger i frysen. Badkläder och handduk är framplockade, mp3spelaren laddad, en bra bok ligger redan i kassen och strax bär det av, via några mysiga småomvägar, till havet igen. Där ska jag ligga hela dagen och bara känna hur ljuvligt skönt allting kan vara. Och är.
Ha en ljuvlig dag, me lovely ones!
(Och cykelturen tog 1 tim och 25 minuter - inkl vurpan. Faktiskt ganska bra, faktiskt.)
torsdag, juli 03, 2008
tisdag, juli 01, 2008
... i vilken vår hjältinna drar västerut
Det var så skönt att träffa kollegan/vännen Ingrid igår, i Växjö. Vi möttes vid stationen och sedan åt vi frukost hemma hos henne, lyssnade på EST och pratade sådär gott med varandra. När regnet upphört tog vi hennes bil och körde ut till Hissö och promenerade i skogen en timme. Helt ljuvligt!
Så småningom släppte hon av mig inne i stan, jag gjorde mina ärenden och åkte sedan hem. Ganska nöjd och glad och det kändes inte ett dugg jobbigt att kliva av i Emmajävlaboda, faktiskt. Jag cyklade hem, satte på Marilyn Mansons Mechanical Animals och fixade mig en snabb middag.
Resten av kvällen tillbringades vid datorn, i telefon och - en liten stund - På drift (äntligen börjar den lida mot sitt slut).
Johanna hörde av sig och det blir - av skäl jag inte går in på - så att jag åker till Falkenberg senare idag och stannar där medan hon är på Arvikafestivalen. Det blir en salig blandning av sol, bad, kattväkteri, cykling (jag tar med mig cykeln upp och fan vad det var krångligt, då, och omöjligt att boka via nätet...) och roliga återseenden.
Haha... jag ska leka badjävel så det stänker om det!
(OBS! Det är inte jag på bilden... ;)
Men än är det några timmar kvar tills jag åker. Solen skiner även här och det blir nog en runda på cykeln och lite pyssel innan jag sticker. Det är ju bl a detta som är så tokskönt med att ha en hyreslägenhet; jag bara vattnar krukväxterna, kollar att spisen är avstängd och inget står i stand-byläge, låser dörren och drar. Inga bekymmer för brevlådor och gräsmattor och fan och hans mormor. Ljuvligt!
Så småningom släppte hon av mig inne i stan, jag gjorde mina ärenden och åkte sedan hem. Ganska nöjd och glad och det kändes inte ett dugg jobbigt att kliva av i Emmajävlaboda, faktiskt. Jag cyklade hem, satte på Marilyn Mansons Mechanical Animals och fixade mig en snabb middag.
Resten av kvällen tillbringades vid datorn, i telefon och - en liten stund - På drift (äntligen börjar den lida mot sitt slut).
Johanna hörde av sig och det blir - av skäl jag inte går in på - så att jag åker till Falkenberg senare idag och stannar där medan hon är på Arvikafestivalen. Det blir en salig blandning av sol, bad, kattväkteri, cykling (jag tar med mig cykeln upp och fan vad det var krångligt, då, och omöjligt att boka via nätet...) och roliga återseenden.
Haha... jag ska leka badjävel så det stänker om det!
(OBS! Det är inte jag på bilden... ;)
Men än är det några timmar kvar tills jag åker. Solen skiner även här och det blir nog en runda på cykeln och lite pyssel innan jag sticker. Det är ju bl a detta som är så tokskönt med att ha en hyreslägenhet; jag bara vattnar krukväxterna, kollar att spisen är avstängd och inget står i stand-byläge, låser dörren och drar. Inga bekymmer för brevlådor och gräsmattor och fan och hans mormor. Ljuvligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
