fredag, februari 29, 2008

... i vilken vår hjältinna varit glömsk

Jag ska ha en vikarie idag och fast jag två gånger, igår, var på väg att förbereda det som ska uträttas på lektionen så glömde jag bort det och kom på det när jag lagt mig igår. Därför måste jag skynda mig till jobbet nu, innan det är dags att ta tåget till X-labbet i Kalmar med min mentorsklass, och fixa till lite grejer. Det här med vikarier är många gånger krångligare än att göra jobbet själv. Men ibland är man tvungen att ta till denna lösning. Idag är det ju ett annat uppdrag för min del, och vid något väldigt sällsynt tillfälle kan det ju vara så att jag är sjuk. Men det händer inte särskilt ofta. Eller så är jag halvkrasslig, trycker i mig några alvedon och går till jobbet ändå. Av ren självbevarelsedrift intalar jag mig.

Jag har dock inte mer bråttom än att jag hinner dricka ett par muggar kaffe och vakna till liv.

I eftermiddag och ikväll ska det packas här, men jag hinner säkert blogga om något vettigare än ovanstående. Stay tuned...

torsdag, februari 28, 2008

... i vilken vår hjältinna haft ett möte

I morse när jag hastade iväg till jobbet (varför blir jag nästan alltid sen, trots att jag är uppe i så god tid?) höll jag på att snubbla över ett av samhällets olycksbarn när jag klev ut genom min ytterdörr. Han låg helt framstupa med ansiktet ner i det kalla stengolvet och jag blev lite orolig och tänkte att han kanske var död. Men jag stod och tittade på honom en liten stund och såg att han andades, så jag tänkte att det nog ändå var skönare att ligga där än att slängas ut i den minusgradiga morgonkylan av någon ilsken bovärd. Hade jag haft bara ett par minuter till kunde jag ställt en liten mugg med kaffe bredvid honom. Ligger han där imorgon ska jag göra det.












(Jag tror inte att han skulle bli glad om jag hojtat såhär till honom, faktiskt, hur sant det än skulle kunna vara...)

... i vilken vår hjältinna är extremt trendig


















Jag vill ha järnkoll på min ekonomi. Jag vill unna mig roliga och trevliga saker (mer i form av upplevelser än prylar, mind you) och därför måste jag se över mina utgifter så att jag får ett grepp om det hela. Det har liksom bara flutit ett tag (ganska länge) och det är inte bra. Pengar är runda och har en tendens att rulla bort... Nu budgeterar jag ett tag för att se vad jag kan unna mig. Och jag har belagt mig själv med köpstopp på det som helt klart slukar mest (bortsett från hyra och andra vuxna avgifter); böcker, skivor och svarta toppar - samt jeanskjolar. Det går bra så här långt, men jag har ju bara hållit på ett par veckor...

På jobbet belönade jag mig - efter en helt underbar powerwalk på ca milen i strålande solsken - med en stilla eftermiddagskaffe och läste DN Kultur. Där fann jag att det här med budget och köpstopp är synnerligen inne. Fast, som allt annat som det går mode i, får det ett nytt namn: down-shifting. Att ha ett köpfritt år, att ta avstånd från överflödskonsumtion är "en borgerlig bohemtrend för dem som har råd". Istället för att shoppa loss syr man om, byter grejer med andra eller så föder man risajklingsbranschen genom att köpa vintage-kläder. "Begagnat", som vi vanliga dödliga säger. Eller - lite mer friserat - "second-hand". Men "vintage" får inte vara nyare än 1975 och inte äldre än från 1920. Ve den som kommer i Puss&Kramjeans och platåträskor från 1976.

Jag är inte bara inne - jag måtte vara en trendsättare. Jag downshiftade å det grövsta redan 2001. Men det var av tvingande skäl. Jag hade helt enkelt inte råd med något annat än ett sparsamt liv, om jag skulle klara mig själv och två tonåringar på CSN-pengar och kvällsstädarjäveljobb.

Idag är det bara rika som har råd att sluta shoppa, enligt DN:s artikel. Jag är böjd att hålla med, till viss del. Och det är synd. För jag gillar den risajklande "langen-går"-tanken. Den är sund och klok. Mera sånt!

... i vilken vår hjältinna släpper in lite solsken

Jajamen! Här kommer lite solsken.


Och efter nästa lektion går jag ut i solen istället!

... i vilken vår hjältinna skapar ett sammanhang








Jag kan inte hjälpa det. Industriella revolutionen är marginellt upphetsande (jag kan inte vara intresserad av allt...). Så jag har klurat och klurat på 7D och vad som skulle kunna vara ett bra förslag till upplägg på ämnesområdet. Om de är med på noterna ska vi göra så här; dels läsa valda delar ur Per Anders Fogelströms Vävarnas barn, och dels (parallellt) göra ett [grupp]arbete i form av en tidsresa, där de både ska samla in olika uppgifter och göra lite extra stuff som en reklamaffisch/film för någon av tidens innovationer och dels någon intervju med en person från tiden (fiktiv eller verklig) och sedan redovisa detta under fria former. Jag har satt ihop några förslag till hur de kan redovisa sina arbeten (berätta, bildspel, utställning, tipsrunda, kort film, göra en tidning eller sätta ihop en bok, bl a), och kommer de på något annat är det ju bara roligt.

Om de inte är med på noterna? Ptja - då får vi hitta på något annat. Flexibilitet is da shit.

Annars, då? Igår regnade och blåste det och var allmänt trist ute. Idag är himlen klart blå och det bådar gott inför lunchens pedagiska promenad med vännen/kollegan I. Våra promenader har blivit något jag verkligen ser fram emot. Samtalet flyter lätt, vi har alltid intressanta saker att diskutera och dessutom blir det ju rejäl motion.

Ikväll ska jag röja och fixa med en del saker härhemma. En process måste igång så att det händer något. Och imorgon ska jag köpa färg och annat så jag kan pimpa fåtöljen jag berättat om, så snart jag hinner. Tyget är på ingående! Jag gjorde förresten en tröja till Jenny igår. Gjorde och gjorde; jag satte en text på en befintlig tröja. Hon fyller år om en månad och jag tänkte fixa dels någon prickasent jag råddat med själv och så något jag köper. Blir det som jag tänkt mig slänger jag in en bild senare idag. Nästa vecka ska jag hämta min, för översyn inlämnade, symaskin och sedan blir det åka av! Här ska bli nya gardiner, bl a.

Nu däremot ska jag bäla i mig kaffet, lyssna vidare på P1 (aktuellt just nu: presidentvalet i Ryssland), bestämma var i Vävarnas barn vi ska börja (jag önskar verkligen att vi hade haft tid att läsa hela, men tycker de att boken är intressant så finns den ju på biblioteket) och ladda inför morgonens inledande möte - och eftermiddagens avslutande arbetsgrupp.

Jag har förresten fått ett erbjudande om utökat ansvar på jobbet. Inte bara smickrande utan också roligt! Men jag undrar om jag får det, när det går upp för dem att jag A: vill ha en utförlig beskrivning av exakt vilka uppgifter jag förväntas utföra och B: har satt en prislapp på det. Hittills har det tydligen varit så att uppgifterna smugits på något intet ont anande offer som då och då fått ett litet lönepåslag - vid vanliga lönerevisionen - som en klapp på axeln... "Ja, just det ja.. du är ju ämnesansvarig... här får du en liten slant...". Men ska jag ta uppdraget ska jag ha betalt för det. Och det ska ligga utanför lönerevisionen, annars kan det kvitta. Jag är så skamlöst underbetald att jag inte gör ett smack mer om jag inte får monetärt erkännande för det. Basta!

onsdag, februari 27, 2008

... i vilken vår hjältinna mornar sig

Nätterna är fulla av drömmar jag sällan minns när jag vaknar. Det är inte de som vill hålla mig kvar i min varma, sköna säng. Det är just värmen, det ombonade, gosiga och utsikten att sova ännu någon timme. Men hur det nu är så kommer jag ju upp.

Detta är en av de bästa stunderna på dagen. Att sitta tyst och ensam och dricka mitt kaffe, äta gröt eller frukt, lyssna på P1-morgons bra mix av ytliga och djupa nyheter och aktualiteter. I huvudet går jag igenom dagen, tänker på vilka lektioner jag har och vad jag tänkt vi ska hitta på (kom just på att jag måste ta med Führerns elit, som jag ska se tillsammans med några killar i nian).

















Jag funderar på om jag ska ta med mig någon lunch och tänker igenom ifall jag har någon schemalucka där jag kan ta min lunchpromenad. Jag har en lucka på 50 minuter kring lunchtid - det borde funka. Bara det inte dyker upp något. Och det gör det ju nästan alltid. Någon elev som vill prata eller fråga om något, något jag glömt kopiera eller så fastnar jag kanske i ett samtal med någon av kollegorna. Trots att verksamheten i skolan i så hög grad kretsar kring schemat så är det ganska svårt att planera i förväg. Det är nog lite som att jobba på brandkåren...

Killarna i nian, som kanske ville göra en film, pratade igår om vad de vill göra för film. I deras diskussioner framgick, med all önskvärd tydlighet, att filmen måste innehålla någon scen där de festar. Hmm... Jag sa inte något om det där och då - det finns inget effektivare sätt att ta död på en brainstorming än att dra in nej och fy och långa pekfingrar. Bättre ta den diskussionen när idésprutandet är över och vi ska se vilka idéer de har kommit upp med.

Men senare, när de höll på med annat (brainstormingen får ha en del 2 också, då vi saknade en av dem och de dessutom spårade ur), diskuterade vi ords innebörd och hur ett enda enkelt ord som t ex "fest" eller "festa" kan ha totalt olika innebörd, beroende på vem som tolkar det. För dem är fest=dricka/supa och festa=dricka/supa. De var helt på det klara med att det ofta kunde innebära gråt, spyor, bråk och misär och att det vanligen försigick i någon bil, ute på någon lekplats eller park eller i smyg hemma hos någon polare. För mig betyder ju "fest" något positivt och mysigt och roligt (vilket det förvisso gör även för "mina pojkar" - åtminstone ett tag till...) och visst förekommer det oftast alkohol, men den är inte av överordnad betydelse. Det viktiga med "fest" i min tolkning är att vara glad, träffa sköna människor, prata, skratta, äta gott och lyssna/dansa till bra musik. Att "festa" betyder då att gå på fester. Detta hade de mycket roligt åt! En av dem sa: "Men... jag har aldrig varit på fest, isåfall, mer än på något kalas hos grannarna - och det var inte särskilt roligt"... och... det gjorde mig lite sorgsen. Just den killen skulle verkligen behöva uppleva den sortens sköna, roliga fester som jag tänker på. Med tanke på hans ålder är givetvis alkoholkonsumtion utesluten, men han skulle nog gilla det ändå... Men sedan blev jag full i skratt för när jag föreslog en releasefest när filmen in spe blir klar så började de gaffla om hur en sådan "fest" skulle genomföras...

Sa jag att jag ofta har väldigt roligt på jobbet? ;-)

tisdag, februari 26, 2008

... i vilken vår hjältinna är rik-fattig-rik

Nyss var jag rik. Nu är jag fattig. Jag har betalat månadens räkningar.

Nyss var jag fattig. Nu är jag rik. Jag har pratat med alla mina fyra barn varsin lång stund.

... i vilken vår hjältinna längtar till den gröna ön














Nej, inte Irland. Jag längtar till Isle of Skye, där det gröna gräset avgränsas av de kolsvarta Cuillins och en av världens godaste singelmalter tillverkas; Talisker. Dit vill jag åka och bo i det blå huset, igen. En dag ska jag göra det. Min mentorskollega ska göra det redan i sommar.












Vem sa att livet är rättvist? ;-)

... i vilken vår hjältinna vaknat
















Även om promenaden till jobbet bara tar tre minuter så räcker det för att tröttheten (åtminstonde det mesta av den) ska försvinna. För säkerhets skull följer jag min [osynliga] snitzlade bana från kapprummet till kaffeautomaten, via skåpet med muggar, och förser mig med min svarta drog.

Medan jag öppnar datorn och plockar ihop grejer till dagens första lektion (en åtta som läser boken The Elephant Man) kommer kollegan J in och säger att jag har telefon. Han sitter i arbetsummet bredvid det jag delar med Fräna S ("frän" är ett positivt laddat ord, i sammanhanget!) och B. Därinne ringer telefonen för jämnan (och samtalen är faktiskt ganska sällan till oss...) medan vår är helt tyst, trots att de är sammankopplade. Alla surar för att inte skolledningen fixar oss nya, fullt fungerande telefoner. Vad de inte vet (och jag inte heller visste tills för ett par veckor sedan) är att Fräna S stängt av ringfunktionen, bara.

HOHOHO!

... i vilken vår hjältinna har en sådan morgon

Det finns dagar då jag känner för att bara ringa in mig sjuk och krypa tillbaka ner under det fluffsiga duntäcket, igen. Detta är en sådan dag.

Men gör jag det? Ånej. Jag dricker mitt kaffe, lyssnar på P1-morgon, msnar med Bästaste A (och blir lite piggare) och borstar tänderna.

Dags att gå. Fort. Innan sängens dragningskraft övermannar mig och jag obönhörligen dras tillbaka in i dess magnetiska kraftfält.................................

måndag, februari 25, 2008

... i vilken vår hjältinna bara måste

... ge er en låt som är så ljuvligt skön:


Nu återvänder jag till läxproven.

Äh. Förresten... Ni får en till. Baföratt.

... i vilken vår hjältinna blivit kompetensinvecklad


















(Anteckningar från förra APL:en och ett av dagens möten...)

Det skulle alltså vara kompetensutvecklingsdag idag. Men som vanligt var det bara information, ämneslagsmöten och liknande. Visst - det är givetvis något vi behöver men jag anser det inte vara kompetensutvecklande. Enligt avtalet ska vi ha ett antal timmar varje läsår, som ska vara vikta till kompetensutveckling men förutom en halvdag om betyg och bedömning i höstas så tycker jag att det enbart har handlat om möter, arbetsgrupper etc. Jag skulle vilja utveckla mer av min bedömarkompetens, jag skulle vilja gå en spännande kurs i ett engelskspråkigt land, jag skulle vilja studera engelsk barn- och ungdomslitteratur och utöka mitt didaktiska förråd. Jag skulle vilja ha tid för reflektion och jag skulle vilja ha utrymme för ett större utbyte av tankar, idéer och erfarenheter med mina kollegor. Till exempel. Men vi fick i alla fall lunch på Hotel Amigo.

Bäst idag: den raska och soliga lunchpromenaden i Krysseboda med vännen/kollegan I och så filmen vi såg tillsammans, ett litet gäng, efter jobbet. Trots att flera var sjuka så bestämde vi att genomföra vårens första filmkväll, men i lite avskalad version och vi såg Darling som verkligen tog tag i mig. En... mänsklig film. En varm film.

Jag måste bara säga att jag trivs så jäkla bra på mitt jobb! Att komma tillbaka efter ett lov och se ansikten jag faktiskt gillar och som ser glada ut när de ser mig - det känns så gott, så gott. Vi är några som trivs lite extra bra ihop och om ett litet tag ska vi ses härhemma hos mig, käka lite gott, dricka vin och småljuga. Alla är så himla skärpta och roliga och det finns alltid saker att prata om. Saker som inte alls behöver vara jobbrelaterade utan istället är personliga, eller intressanta på annat sätt.

Nu ska jag - för ovanlighetens skull - sätta mig och rätta en bunt läxprov som jag tänkte gå igenom med min historieklass i morgon. Men först ska jag leta upp Marillions Misplaced Childhood-platta så jag får ett skönt soundtrack. Och tända några ljus. Koka te. Man behöver ju faktiskt inte göra det jobbigare än nödvändigt...



Stay tuned!

... i vilken vår hjältinna ser framåt

Jag öppnar Skrivdagboken och hittar veckans uppgift:

Byt-plats-vecka. Prova att skriva vid olika tidpunkter, i olika sinnesstämningar och på olika platser. Ser du någon skillnad i ditt skrivande?

Spännande! Jag kanske skulle börja redan nu på morgonen, vid ännu ett av dessa tråkmöten? Det ska vara kompetensutveckling, men det blir bara en hoper dead-ends. Jag ska försöka klura ut vilken av mina kompetenser som utvecklas idag. Kanske tålamod? Ritande av söta gubbar i kanten av anteckningsblock?

Stay tuned...

söndag, februari 24, 2008

... i vilken vår hjältinna skriver om kärlek

Veckans uppgift i Skrivdagboken är att skriva allt man vet om kärlek, i 10 minuter. Här är mitt utkast...

Växjö Station, 24/2, kl 16.11

Jag tror jag vet så mycket. Men egentligen vet jag nästan ingenting. Varje kärlek är ju unik. Det jag hela tiden plockar med mig är erfarenheter, som jag sedan försöker dra nytta av. Men det handlar ju mycket mer om ökad självkännedom och min personliga utveckling. Fast... jag lyckas alltmer utkristallisera vad jag önskar hos en man (om vi nu talar om den sortens kärlek), vad en man behöver vara och göra för att jag ska kunna bli förälskad, bli kär och fördjupa detta till kärlek... Kanske hinner jag bli klar innan jag dör?

Vad jag vet om kärleken är i alla fall detta: att den är lika livsnödvändig som luften jag andas, vattnet jag dricker och maten jag äter.

Kärleken kommer i många former; såväl mellan föräldrar och barn som mellan Riktiga Vänner och den mellan (i mitt fall) man och kvinna.

Kärlek är att älska någon som han, eller hon, är. Utan önskan eller avsikt att förändra, tvinga eller äga. Det sägs att "den man älskar släpper man fri", och så tror (vet!) jag att det är.

Kärlek är respekt för en person, för hur någon är, och kärlek är acceptans.

Kärlek är tillit.
Kärlek är ärlighet.
Kärlek är att vilja gott.
Kärlek är att glädjas åt att se den man älskar växa och utvecklas.

Kärlek är att blotta sina rädslor, sin desperation, sin omtanke, sin goda vilja och att våga prata även om det svåra.
Kärlek är att uppmana en vän att våga. Att tänka att man har allt att vinna (och sällan något att förlora) på att bejaka det man känner just där och då. I stunden.
Kärlek är lika mycket att verkligen lyssna till detta, ta in det i sitt innersta och göra det till sitt eget.

Väg 25, östlig färdriktning, 24/2, kl 16.22

Jag är inte nöjd. Det var svårt. Det hade varit så mycket lättare att välja att skriva vad kärlek inte är, men nu gjorde jag inte det. Dessutom fuskade jag och lät det ta 11 minuter. Nu ska jag ta det där badet jag skrev om innan, och sedan kanske jag skriver om alltihop. Men det ska jag isåfall bespara er. ;-)

... i vilken vår hjältinna bland annat leker baglady, festar och samtalar

Jag satt och väntade på tåget, inne på Burger King i centrala Lund tidigare idag. Jag orkade faktiskt inte sitta på något prettofik med min stora ryggsäck med vidhängande sovsäck, datorväskan, handväskan och en stor illgul kasse från Rusta, vari jag hade lite böcker, en DN och lite annat smått och gott. Kände mig som värsta bagladyn, men jag tror jag var lite fräschare faktiskt. Efter flyttbestyren igår lånade jag P's dusch och fiffade mig en smula. Och jag borstade faktiskt tänderna i morse.

Jag gillar att sitta sådär bland folk och göra ingenting (ja, alltså... jag åt lite när jag ändå satt där). Jag tjuvlyssnade förstrött på några byggkillar som satt vid bordet bredvid och ljög om helgens bravader. De sa inget som är värt att notera här i bloggen.

Vid bordet mittemot satt en välklädd familj från medelklassens övre, bildade skikt. Åtminstone var det så de framstod. Barnen åt med god aptit och lillkillen såg nöjd ut när han satt och lekte med en liten monstertruck, men föräldrarna såg mer än lovligt besvärade ut över att ertappas på ett sådant low-life-hak som BK och mamman muttrade högljutt (om man nu kan muttra högljutt?) över "brickdiskens" konstruktion - som för att tydliggöra att hon minsann brukar nyttja bättre näringsställen, minsann. Eller så var jag bara överkänslig?

Tåget hemåt avgick punktligen från Lund, men jag hann inte hitta ett tomt säte i det knôkfulla tåget innan jag och mina medpassagerare upplystes om att sträckan Alvesta-Kalmar var stängd pga stormen i fredagsnatt, och att vi skulle byta till buss i Alvesta. Jag satt bredvid en schweizisk tjej som förbannade att hon kunde tala 5 språk flytande men inte svenska; hon fattade ju inte vad informationen gick ut på, mer än att hon hörde "...Kalmar...". Men Den Goda Fén Magda informerade henne givetvis och vi hade ett trevligt samtal en stund, där. Så det gjorde inte så mycket att det blev lite extraknöl att resa hem (vilket jag nuförtiden kyligt räknar med att det blir). Jag tycker om möten med nya människor, även om man kanske aldrig ses igen.

För övrigt är jag inte så lite matt och trött idag. Igår steg jag ju upp ganska tidigt för att hinna med tåget och efter att ha mött några sköna kumpaner på Lunds C och gemensamt - via buss - letat oss hem till P så kavlade vi upp ärmarna och skred till verket direkt. När allt var flyttat och väldigt mycket flyttstädat åkte vi hem till P's nya hem, åt pizzaslajsar, knäppte upp ölen, duschade (inte gemensamt, mind you) och sedan var det glam och stoj tills det nästan var frukostdags... Så himla sköna människor och så underbart avslappnad stämning! I vardagsrummet var det stereodån och ute i köket - där allt händer, förstås - var det livemusik med sång och akustisk gitarr & bas. Ljuvligt snack. Vin. Och singelmalt, förstås. En fräsch 18-åring (Caol Îla) fick bli mitt bidrag till det allmänna gemytet - här festas det med stil... ;-)

P känner så många begåvade och mysiga människor och det känns som något av en ynnest att få vara med i det illustra sällskapet. Eftersom jag övar mig i att tänka gott och fint om mig själv tänker jag att jag nog passar in i gänget, även om jag är "snyggt blyg", som jag fick höra nån gång på småtimmarna...

Ingen fest är komplett utan de där förtroliga samtalen och så var det förstås även med den här festen. Det hann bli både samtal med Bästaste A, med rara - om än en smula beslagläggande - L (och just nu är jag faktiskt extra allergisk mot att bli lagd beslag på) och - samtalens clou! - ett ideligen avbrutet, men intimt, nära och bitvis hudlöst samtal i natten med P. Ett samtal som verkligen gav mig något att fundera på, nu och för lång tid framåt. Och det ska jag verkligen göra. Begrunda, alltså. Och följa det råd han gav mig. Jag har verkligen inget att förlora på det. Men allt att vinna.

Nu hade jag velat lägga in en bild här, på en fin present jag fick av Bästaste A, men jag har ingen USB-kabel tillgänglig (en lämnade jag hos Johanna som både tar hand om katten och min Nikon ett tag, och en ligger på jobbet). I stället lägger jag ett slitet uttryck här, som jag tagit upp och fräschat till:

Go Carpe Diem, Baby!



Eller som sonen brukar säga; Jihad, Baby!

Detta - och mycket annat - ska begrundas i ett långt , varmt skummigt bad! Tjingeling. Typ.

lördag, februari 23, 2008

... i vilken vår hjältinna trotsar vädrets makter

Om en halvtimme kommer taxin. Jag unnar mig det då det annars är en knapp halvtimmes promenad ner till stationen och det är fortfarande så att det blåser ganska friskt. Men i övrigt är himlen nästan helt blå och det finns en aning av sol därute. Jag har kollat på SJ:s hemsida och det ser inte ut att vara några störningar i tågtrafiken, här längs kusten. Jag ska inte kverulera över det här med förseningar, inställda tåg etc etc. Men det är ur led. Det är det. Förr visste man att vad som än hände (nåja... nästan, i alla fall) skulle tågen alltid komma och gå helt punktligt. Numera är det ungefär det enda man vet att de aldrig gör.

Det känns lite småsorgligt att lämna Johanna, för det är så mysigt att vara här och hälsa på hos henne. Men vi ska ju ses snart igen! Här eller där (hemma hos mig). Och Fröken stannar hos henne, så hon lär knappast hinna ha långtråkigt. Det har hon nog inte annars heller, så fullt upp med goa vänner som hon har. Det känns gott för ett modershjärta!

Idag ska jag (och ett gäng andra) hjälpa min Nära Vän P att flytta. Han har packat och donat och kl 11 ska vi börja hiva in grejer i flyttbilen och sedan hiva ut dem igen, fast på en ny adress. Inom Lund, dock. Vi är såpass många att vi säkert hinner göra ett städryck i det gamla huset också. Och sedan - när allt är färdigkånkat - kopplar han in stereon och drar fram öllådorna och sedan är det FEST! Wohoo!

fredag, februari 22, 2008

... i vilken vår hjältinna jäser

Ah! Middagen var god, liksom vinet. Nu blir det film. Något annat orkas inte med; jag befinner mig i paltkoma (snarare: broccoligratängskoma). Det blir Lemony Snicket's A Series of Unfortunate Events. Känns lagom.



Stay tuned...

... i vilken vår hjältinna strövat längs minnenas motorväg


















(Fröken Smilla wants to phone home...)

















(Johanna på väg på tåg)













(Externt skämt)

Jag hjärtar Falkenberg. Det bara är så. Det är det närmaste jag någonsin kommer ett rotsystem.

Johanna och jag trotsade vindarna och gick en rask promenad nere längs Ätran, på Doktorspromenaden.













Vattnet i ån gick högt, uppressat av västliga vindar. Vi fortsatte längs åpromenaden och upp över Söderbron och in till centrum genom Gamla Stan.

















Sheer bloody nostalgia (men vad gör jag för sjukt störd min..? GAH!) .













(Hmm...)













När Johanna var tio år slängde hon ut en sten på rälsen på järnvägsbron för att se om det kunde bli en spännande urspårning. Inte världens bästa idé, kanske, men stenen föll ner i en skarv och orsakade lyckligtvis ingen skada. Den ligger fortfarande kvar...

















Vi strosade genom centrum och gjorde nedslag på valda ställen. Det blev en promenad på drygt tre timmar innan vi var tillbaka här i Johannas crib. Nu stärker vi oss med kaffe innan vi ska ta itu med middagen. Det blir - på allmän (läs: Johannas) begäran - broccoligratäng med ris. Enkelt, snabbt och smarrigt! Till det knäcker vi en flaska rött av franskt märke - också detta på "allmän" begäran. Kanske ser en film. Eller kollar om det går att få igång teven. Eller sitter kvar här vid bordet, lyssnar på musik, surfar och pratar.

Det får inte bli alltför sent, bara, för jag ska upp tidigt imorgon och resa söderut. Om nu inte vädrets makter får SJ att böja nacke. Men det skiter jag i. Jag ska söderut ändå.

... i vilken vår hjältinna upprepar sig

Jag har skrivit det här i en tidigare blogg, men det tål att sägas igen:

En vän är någon som kliver in när hela världen gått ut.

Det är ett vackert, indiskt och mycket sant ordspråk.
Troligen besläktat med detta: I nöden prövas vännen.

Jag är inte i nöd. Hela världen har inte gått ut. Men min livssituation är - och har under en längre tid varit - tung och jobbig. Då är det helt ovärderligt att ha vänner att dela bördan med! Vänner som inte bara man kan ha roligt med utan som dessutom finns där när det är uppförsbacke - och som jag själv får lov att finnas för när de har motlut.

Glad blir jag också av att nya vänämnen dyker upp! Människor som sträcker ut en hand och erbjuder en stunds avkoppling, en vin- och snackkväll, en promenad och/eller en gemensam lunch. När sådant händer mig stärks min tro på det inneboende goda hos människan. Min tro att vi i grunden hellre vill vara varandras medmänniskor än motmänniskor.

... i vilken vår hjältinna drabbas av klarsyn

Jag använder inte mina linser sådär ofta som jag kanske borde. Idag har jag dem på för att till fullo kunna njuta anblicken av en obruten horisont, men också för att känna igen bekanta när jag strosar omkring här i min gamla hemstad. Men jag blir nästan sjösjuk av dem, så ovan är jag. De är underbara när jag behöver se långt, men att sitta vid datorn, läsa i en bok eller försöka få på lite mascara på ögonfransarna är snudd på ogörligt. Ändå har ju min optiker talat om exakt vilken styrka jag ska ha.

Strax är det dags att bege sig ut i de salta vindarna. Fast det blåser ytterst måttligt, med bästkustmått mätt. Och just nu regnar det inte. Å andra sidan har jag paraply. Men jag väntar på Johanna som i sin tur väntar i en nästan oändlig telefonkö till Alfakassan. Det är klart att det inte ska vara hur enkelt som helst att få understöd när man inte har något arbete, men samtidigt behöver väl inte folk på ställen som den där Alfakassan gå in för att jävlas med de som faktiskt behöver lite monetär hjälp? Johanna slutade sin säsongsanställning i början av december och har fortfarande inte fått sina Alfakassepengar. Det blir ju liksom lite drygt när man, som Johanna, har en hyra och andra räkningar att betala - plus att det är käckt om man kan äta sig mätt också.

Fröken Smilla finner sig väl tillrätta här i sitt tillfälliga hem, men hon har kvickt utvecklat en faiblesse för att klättra, och klättra högt. Igår när vi varit ute en sväng satt hon uppe på en garderob och imorse försökte hon, via köksfläkten, att klättra upp på överskåpen här i köket. Johanna måste införskaffa en vattenspruta. Genast!

torsdag, februari 21, 2008

... i vilken vår hjältinna somnar om och om och om














Visst är det lite konstigt; hela veckan har jag vaknat tidigt (dvs mellan 7 och 8) alldeles av mig självt. Dessutom har jag haft svårt att somna om, vilket inneburit att jag klivit upp vid dessa tidiga timmar, min ledighet till trots. Men... idag hade jag satt telefonen på väckning (vid 8) för att hinna ordna med lite saker innan jag åker till Falkenberg. Och vad händer då? Jag är dödens trött... snoozar fem minuter... vaknar... snoozar en kvart... vaknar... snoozar... och kommer ur bingen först vid tjugo i nio. Och är hur seg som helst. Gah!

Men nu sitter jag i alla fall här vid mitt köksbord, dricker nybryggt Blue Java och lyssnar på P1-morgon. Det talas om vårdnadsbidrag. Jag har svårt att se vitsen med det, faktiskt. Det är för lite ersättning för att det ska fungera för de flesta. Det är inte många som har råd att avstå en så stor del av den ena inkomsten att de kan stanna hemma hos sina barn. Så i vilket inkomstskikt blir det flest som tar möjligheten? Och vems inkomst blir det som dras ner om en familj ändå väljer denna lösning? Givetvis den lägsta så avbräcket minimeras. Och vem har vanligen den lägsta lönen? Just det; kvinnan. Vilket innebär att papporna ångar på som vanligt och mammorna stannar hemma. Det är ett system jag inte gillar.

Det är roligt och skönt att se att så många pappor är delaktiga på ett jämställt vis, i sina barn. Men de är inte ens hälften, vågar jag påstå. Fortfarande 2008 finns det ett [alltför] stort antal män som anser att mammor är bättre på det där med barnen - även när de slutat ammas. Och sedan står de där - jätteförvånade och en smula bittra - och känner sig utanför och menar att de inte släppts in i föräldraskapet. Men de kunde väl klivit fram, föffan? De kunde väl satt ner foten och sagt ifrån? Krävt sin rätt? Krävt barnens rätt till bägge sina föräldrar? Men nej då... de väljer offerrollen...

Jag går igång lite på det här eftersom mannen som är far till mina barn verkligen vägrade vara med och ta sitt ansvar. Och där handlade det inte om att han inte "släpptes in" utan han verkligen ville inte. Visst - han tog ut de där obligatoriska och ej överlåtbara 10 dagarna som ska tas ut när bebisen är ny. Men han jobbade ändå. Och åkte och fiskade eller spelade golf. Eller donade med huset. Alltmedan jag fick ta hand om allt som hade med barnen att göra. Inte ens när jag bad honom, eller tjatade, så gjorde han något. Han tyckte det var äckligt med bajsblöjor. Som om inte jag också gjorde det? Möjligen kunde han tänka sig att "passa" barnen en stund om jag t ex åkte och storhandlade. Eller om jag förberett kvällsmat och sett till att de var badade och torra när jag åkte iväg. Så kom inte och snacka med mig om att inte "släppas in".

Men... kunde jag inte bara släppt allt och dragit iväg till en kompis eller simhallen eller på bio i alla fall och låtit honom stå där med allt, då? Visst kunde jag det; men jag ville inte att våra barn skulle bli slagträn i något som jag tyckte vi skulle deala med. Jag ville inte ta risken att komma hem till en ledsen bebis som fått somna med blöta blöjor eller liknande. Så en viss del i det hela hade jag ju själv. Eller så tog jag helt enkelt ett vuxenansvar.

Men just pga mina erfarenheter - och för att jag ser liknande mönster i så många andra fall - så är vårdnadsbidrag något jag verkligen inte tilltalas av. Jag hoppas att jag också ingjutit tillräckligt med sunda tankar i mina barn för att de inte ska falla för detta den dag det skulle kunna bli aktuellt.

Samtidigt tycker jag det är en bra och underbar sak om mammor och pappor har en chans att tillbringa så mycket tid som möjligt med barnen när de är små. För det liksom bara visslar till och så har de självdeklarationer, jobbiga chefer och soppatorsk. Och då undrar man vart tiden tog vägen...













Nu har jag inte tid att sitta här och filura mer. Jag ska ta en dusch och bädda och fixa lite och sedan lär jag väl få packa ner lite saker i ryggan innan det är dags att resa västerut med dotter och katt. Jo - fröken får följa med. Och hon vet inte om det än, men tanken är att hon ska stanna några veckor hos Johanna så att jag får lite friare händer härhemma. Dels ska jag ju åka iväg någon mer helg (eventuellt två) och dels är det ju en del flyttstök på gång. Lugnast för både mig och Fröken om hon inte är hemma då.













Stay tuned...

onsdag, februari 20, 2008

... i vilken vår hjältinna känner sig konstig

Skum känsla, det här, att ha sportlov mitt i ingenting, liksom. Jul- och påsklov är ju förknippade med diverse helgdagar men här är vi - i den senare hälften av februari - och det känns som om någon snart kommer på mig med att skolka. Märkligt.

Samtidigt njuter jag av att låta dagen gå och göra det som faller mig in. Idag har jag läst vidare i Neil Gaimans American Gods. Den tar sig och jag har lagt annan läsning åt sidan. Den får följa med på tåget västerut imorgon. Vidare har jag bakat bajsabrabröd, igen. Ljuvligt gott och verkligen superenkelt att sno ihop. Dammsugit. Städat badrummet. Handlat lite. Hämtat hem fåtöljen som ska pimpas. Den ska jag börja jobba med nästa vecka. Krafsat ihop en kycklingsallad on demand (Johanna). Jag har inte promenerat. Men det kan jag leva med. Det kommer nya dagar. Dagar då jag ska träna seriöst. Det kan ni vara lugna för. Dagen är ju inte ens slut, än. Och imorgon ska jag promenera längs Ätran. Bara en sån sak!

Synd att det är så molnigt ute. I natt är det total månförmörkelse. Det hade varit fint att se.

... i vilken vår hjältinna tänker om gamla föräldrar

Rapporteringen under morgonen har bl a innehållit nyheten om att antalet äldre kvinnor (dvs 49+) som väljer att bli mammor ökar. Just nu intervjuas en läkare om både de medicinska riskerna vid en så sen graviditet och andra aspekter, så som detta att orka. Enligt nyhetsrapporteringen var det 24 kvinnor, i åldern 49+, som blev mammor förra året här i Sverige.

Jaha? Och? Visst är det tufft att bli mor vid den åldern och kanske vara 65-70 bast när ens barn är i tonåren. Visst slår sömnbristen och det dagliga, praktiska kämpandet hårt. Men varför detta fokus på kvinnorna? Jag slår vad om att hundratals, kanske tusentals män blir pappor efter det att de fyllt femtio. Varför höjer ingen på ögonbrynen över detta? Orkar de med nattvaken och de dagliga bestyren bättre än kvinnorna? Eller förutsätts det att de har yngre kvinnor som förväntas ta huvudansvaret för barnen?

















Sedan finns det andra vinklar, varav åtminstone en togs upp i intervjun med mamman; detta att som barn/tonåring ha en gammal mamma. Ska mamman kanske färga håret så hon ser yngre ut? Ehh... Är det inte lika illa att ha en gammal pappa?

Mina barns farfar fick sina två sista (hoppas jag...) barn efter det att han fyllt 65. Med en yngre kvinna, då, men... Det var jobbigt ändå för både J och T-M att ha en så gammal pappa att de andra barnen på dagis och i skolan alltid trodde att det var deras farfar/morfar som kom och hämtade dem. Det var jobbigt att andra barn gjorde utflykter, gick i skogen, åkte skidor och spelade fopoll med sina pappor medan deras pappa hade gikt och i största allmänhet var i usel fysisk kondition. Visserligen hade de en mamma som orkade med detta - men i synnerhet J var ofta ledsen för att inte hans pappa kunde/orkade/ville göra sådana saker tillsammans med honom.

Att skaffa barn när man är alltför gammal anser jag vara en mycket självisk handling. Det är det iofs alltid, men det är extra egoistiskt att göra det när man nått den ålder att man kanske inte kan finnas där för sitt barn - på det vis ett barn har rätt till - tills det ens kommer ur tonåren.

Men det är vad jag tycker och jag inser till fullo att de som ändå gör detta har fullgoda skäl till det och dessutom kan vara helt underbara föräldrar.

Själv ska jag inte skaffa fler barn. Däremot tänker jag fortsätta öva flitigt på hur man gör dem, så jag inte glömmer bort. ;-)

Apropå skaffa, så har jag skaffat en dramaten, av klassiskt snitt. 40 pix gav jag för den, men den ska pimpas rejält innan den får följa med till affären. Sedan kommer den att vara ovärderlig när mjölpåsar och kattsand ska släpas hem. Den kommer dessutom att vara ännu coolare än den redan är. Tjoho! ;-)

tisdag, februari 19, 2008

... i vilken vår hjältinna fått lite gjort

Man kan betona det på två vis... Lite gjort, eller lite gjort. Och det är väl ungefär så det känns. Jag har inte gjort en massa saker idag, men det jag gjort har varit roligt och vettigt. Jag har jobbat vidare med DHKP (det börjar ta form nu), jag har bakat bröd, jag har varit i stan och jag har haft massa mysigt med Johanna.

















(Johanna på tåget)
I stan lämnade jag min symaskin på lagning. Det vill symaskinslagaren ha 750 spänn för. Jag hoppas innerligt att det är värt det. Jag har också köpt lite decoupageprylar (faktiskt bara ett lim/lack och en liten roller) och - tro det eller ej! - ett par skor! Ett par svarta med höga klackar. Tveksamt om de är snygga till jeans, men desto läckrare till kjol. Att springa omkring med dem i trappor och korridorer blir en intressant utmaning. Middagen fick bli libanesisk (på Ali Baba) och jag var inte inne på Umbra och köpte garn.

Fröken S har fått en ny transportbur också. Det var ganska roligt att skaka lite aggressivt på buren emellanåt och förskräcka rekorderliga djurvänner som rastade sina reflexvästförsedda, fyrbenta vänner på Växjös gågator... Själv var Fröken hemma och vaktade bakgården...













Kameran var med och vi var visserligen inte särskilt fokuserade men vi lyckades ändå registrera ett par street-art-grejer. Jag tror att ska man plåta sådant ska man vara ensam och verkligen gå in för bara det. Se med andra ögon än fönstershoppar- och skoj-och-skratt-ögonen. Dock hittade vi alltså dels den här:













2007 var året då det firades 300-årsjubileum för Carl von Linné och ingenstans firade man mer än i hans hembygd. Men någon anser helt klart att 301 år faktiskt är både mer och tuffare än 300, och visade det så här:

















Faktiskt ganska snygg. Synd att det runnit lite, bara.

En märklig sak hände i morse. Eller... egentligen igårkväll. Jag och Johanna småpratade lite om syskonen och när jag skulle lägga mig började jag tänka på Jenny. Jag kände mig orolig och bestämde mig för att höra av mig till henne direkt på morgonen. Vilket jag alltså gjorde. Och... då berättade hon att hon var på väg till jobbet, och att hon var lite försenad eftersom hon inte sovit på hela natten. Hon hade inte tillbringat natten i sin säng utan på en akutmottagning eftersom en visdomstand blivit så superinflammerad att två plommonstora bölder slagit upp - en i gommen och en i halsen. Dessa hade läkaren fått öppna och greja med och sedan hade han förskrivit någon dunderantibiotika. Hon mådde fortfarande inte bra, såklart, men eftersom det bara var möten och planering på jobbet ville hon inte sjuka sig.

Givetvis kan min oroskänsla ha varit rent allmän, men lite konstigt var det ändå. Det tyckte vi båda.

Klass 9A var bara en snuttifierad halvtimme idag. Bortsett från matteläraren och idrottsläraren är jag verkligen inte imponerad av de andra superpedagogerna. SO-läraren gör ett ganska platt och mesigt intryck, t o m. Men jag ska följa serien. Det ska jag. Det blir nästan körigt. Vännen P:s dotter är med i Häxjakten som börjar 17 mars. Den vill jag ju gärna kolla in, förstås. Klass 9A, då. Och så Skolfront. Jag får sätta larm via mobilen annars kommer det att köra ihop sig.

Nu är jag väldigt trött. Jag var uppe kvart över sju i morse fast jag är ledig. Jag fattar faktiskt inte varför, men jag vaknade vid sju av att Fröken ville mig något. Men sedan skuttade hon ner från sängen och jag försökte somna om. Lönlöst. Det var bara att kliva upp efter ett par försök. Fixa sig kaffe och lyssna på P1-morgon. Så kasst. Att inte kunna somna om, alltså.

Men nu kan jag garanterat. Ska strax göra det. Jag tar med mig min nya älskling, Neil Gaiman, i sängen.

G'natt bloggläsare var ni än är...

... i vilken vår hjältinna vet

Ja. Jag vet. Jag vet vad jag ska göra med Saras bytetyg! Jag har hittat en fåtölj att klä om. Det kommer att bli extremt coolt. Risajkling is da shit!

måndag, februari 18, 2008

... i vilken vår hjältinna är med barn

Jag har ett barn - Johanna - här.
Jag är med henne.
Jag är med barn.

När jag gick ut i februarieftermiddagen, i bara tisha och tunn luvtröja (jag hade byxor och skor också...) kändes det som en aprilkväll. Ljuset var sådär vemodigt som det kan vara en afton i april, när koltrasten sitter på taket och sjunger så vackert att det gör ont i hjärterötterna. Och det var milt och mjukt i luften. Det kändes helt underbart. Och det kändes helt fel. Det är den 18 februari och här på det småländska höglandet (även om det är i sydöstra hörnet) borde det kunna vara en meter snö och några minusgrader.

Jag har städat idag. Jag har faktiskt suttit väldigt lite vid datorn. Jag har sorterat och plockat och dammtorkat och flyttat omkring lite saker och lyckats bringa lite mer ordning bland de böcker som mest verkar flyta omkring här. Jag har fyndat en liten fin byrå för 40 spänn, som blir perfekt i sovrummet och jag har hittat en helt felfri pall för 30 pix som jag kan öva découpage på. Jag har hittat två enkla ljusstakar i ett mässingliknande material (1o kr/st).
Jag gillar risajkling
. Jag ska bidra till densamma genom att låna bil imorgon och köra ner två vitlackerade trädgårdsstolar av smidesjärn till det ställe där jag gjorde mina fynd. De är faktiskt jättesnygga men totalt omöjliga att sitta bekvämt på, och på min balkong är utrymmet en smula begränsat. Där kan det bara få lov att finnas saker som fyller en praktisk och estetisk funktion.

... i vilken vår hjältinna konstaterar

... att det är med katter som det är med barn. Är de tysta har de något jävelstyg på gång:

... i vilken vår hjältinna vill tävla














Under morgonens bloggpromenix kikade jag in hos IT-mamman, halkade vidare till Salt och hamnade sedan - av fullt logiska skäl - här. Och tvärtände direkt på idén! Johanna kommer hit i eftermiddag; då vet jag vad vi ska göra. Inte ikväll, alltså - men kanske imorgon? Sopskåp kan vara det tristaste som finns, näst städskåpet. Blir pimpningen lyckad ska jag gripa mig an städskåpet också!

I P1 recenseras premiären av Mästaren och Margarita. Jag läste Bulgakovs bok för några år sedan, men kunde inte fångas av det där magiska den påstås ha. Själva idén var ju fiffig - Djäveulen besöker Moskva - men jag tyckte den bitvis var ganska tråkig, faktiskt. Ungefär som en seg lördagskväll när man blivit sjuk, tackat nej till en riktigt rolig fest och sedan upptäcker att man kanske hade orkat ändå... Jag kanske borde ge den en chans igen? Det är inte alltid så lyckat att läsa något bara för att någon annan anser att man borde - det försöker jag hålla i minnet även i mitt jobb.

Idag är jag ledig och ska försöka hitta balansen mellan att lata mig och vara egoistisk å ena sidan och få lite vettigt uträttat härhemma (dammsuga, diska, fiffa & moffa) å den andra.

Troligen kommer jag att hamna här istället, vid min lilla platta, svarta älskling. ;-)

söndag, februari 17, 2008

... i vilken vår hjältinna balanserar på den vassa eggen

Jo. Jag gör det. En dag ska jag skriva en bok om det. Bara så ni vet. Den ska dock inte heta Den vassa eggen. Tuffe Uffe hann före. Trodde han. W. Somerset Maugham var säkert 30-40 år före honom.

Men jag gör det nu. Balanserar på en tunn, vass egg. Försöker att inte dras in i menings- och ändlösa ältanden (jag kan inte längre kalla det samtal eller diskussioner) om vad som varit och hur det kunde ha varit eller blivit eller kanske t o m kunna bli om inte... eller om. I all synnerhet om inte jag. Eller om jag...

För en tid sedan kunde jag tagit åt mig av den sortens anklagelser. Inte tagit åt mig för att de skulle ha känts sanna eller rättvisa. För det gör de inte. Men tagit åt mig för att jag, genom att göra slut, orsakat honom sorg. För en tid sedan trodde jag att det också var min uppgift att stötta, trösta, hela, läka. Nu gör jag inte det. Jag har fullt upp att bära min egen sorg över att det inte blev som det var drömt, tänkt och önskat.

Jag sluter mig bara hårdare om mig själv. Stänger ute. (Honom) Stänger in. (Mig) Det handlar inte om flykt från det tunga, det jobbiga, det obehagliga. Det handlar om ren och skär självbevarelsedrift. Inte dras med är det som gäller. Stänga ute. Skärma av.

Och att hämta energi, kraft och styrka på de platser där detta finns att tillgå för mig. Lyckligtvis finner jag sådana källor. Utanför. Inuti.

Men jag går på en egg. En vasslipad.





















Aubrey Beardsleys konst gör mig lugn... harmonisk... den samlar mig. Här ovan: The Peacock Skirt, som i många år hängde - i jätteformat - över min säng.

... i vilken vår hjältinna bloggar om bloggande

Någon "Blondinbella" satt nyss i tevestudion (fortfarande handlar det om tv4:s Nyhetsmorgon) och pratade om sitt bloggande. Hon lär vara en av Sveriges mest lästa bloggare så jag kollade in hennes sida och den är säkert jättespännande för osäkra tonåringar och stureplanswannabes som vill ha koll på var man bör fika och vilka solglajjer man då bör vara iförd.

Men hon känns faktiskt inte särskilt representativ för den stora massan bloggare som var och en kanske inte är så lästa, men som jag tror har en stor och bred publik, som grupp betraktade. Jag blev mest pinsamt berörd av Blondinbella, faktiskt. Och om ni inte redan hör till läsekretsen får ni leta upp henne själva.

Bloggar jag gillar hamnar förr eller senare i listan här till höger... ;-)

Och här kommer ett inlägg, på temat, i en blogg jag gillar.

... i vilken vår hjältinna konstaterar att en del var bättre förr

Eric Gadd hör dit. Jag såg/hörde honom för ett par minuter sedan i TV4:s Nyhetsmorgon och kan bara konstatera att han var mycket bättre förr... Ju förr desto bättre, t o m.

... i vilken vår hjältinna blir ressugen

Jag läser Pedagogiska magasinet och temat i det senaste numret är miljöns betydelse för inlärningen - Det sitter i väggarna. Detta är något jag gafflat om länge, och tänker fortsätta med, men det får bli i min andra blogg. Det jag tänkte skriva om här är dessa fantastiska exteriörer och den reslust de ger mig. Jag skulle vilja resa till Wien och på plats få lov att fascineras av Hundertwassers verk:






















































För att sedan dra vidare till Barcelona och falla i trans - och kanske knäböja... - inför Gaudis ljuvligheter...



































































... bara för att nämna ett par exempel...

En roadtrip i arkitekturens och konstens tecken, någon..?

lördag, februari 16, 2008

... i vilken vår hjältinna fullföljt en uppgift














Jag har skrivit Det Bultande Kärleksbrevet. Det kändes först svårt. Nästan ogenomförbart. Men plötsligt klarnade det. Och nu har jag skrivit det. Men jag lägger inte ut det här. Åtminstone inte idag. Men den det är riktat till har fått ta del av det. Måtte vår Vänskap alltid grönska och frodas.

... i vilken vår hjältinna är tyst

Tystnad är skönt. Tystnad mellan två goda vänner, eller mellan två som älskar varandra kan vara en underbar och fin sak. Den tystnaden säger ofta mer än vackra ord.

En del är rädda för tystnad. Jag tror de snarare är rädda för sig själva. För sina egna tankar. Tystnaden talar till dem, skriker dem i örat.

Själv tycker jag om tystnaden. Jag behöver tystnaden för att samtala med mig själv eller för att fokusera på det mina tankar och mina händer sysslar med.

Tystnaden får mig också att uppskatta Det Goda Samtalet och bra musik, på samma sätt som en humördipp kan få mig att uppskatta en humörtopp desto mer.

För mig handlar det om variation. Ibland stora variationer, ibland subtila nyanser.

Ibland vill jag vara mitt i stöket och bullret på mitt arbete eller på en rockfestival. Ibland vill jag slå hål i tystnaden med tung musik på brutalvolym. Ibland vill jag peta på tystnaden lite försiktigt, sådär som Nick Drake gör. Ibland vill jag bara att det ska vara tyst.

Jag vilar i tystnaden.

Ibland.

Idag.

Allt är sagt. Inget förändras av fler ord. Det är som det är. Kanske är det t o m så att för många ord sagts. De ligger i hörnen här och skräpar och när jag slår tårna i dem gör det ont. Jag får ta fram sopborste och skyffel och städa undan dem.

... i vilken vår hjältinna har en mysig morgon

Vaknar till och ser att klockan bara är lite drygt sju, så jag rullar in mig i täcket och somnar om en stund. Vid halv nio vaknar jag igen och bestämmer mig för att kliva upp. Tassar ut i köket, sätter på kaffet och ger Fröken mat.

Johanna har skickat mig en skön länk och medan jag avnjuter de första, ljuvliga klunkarna kaffe ser och lyssnar jag på detta. Tack, Pansessan! Det var precis vad jag behövde! När jag lyfter mitt skiv-, bok- och DVDköpstopp ska jag se om jag kan hitta en box med denna underbara programserie.

Ni får ingen bild från mitt fönster idag. Vill ni se hur det ser ut får ni kika på gårdagens bild. Det är alltså sol och klarblå himmel även idag. Termometern visar -9 grader och det kändes igårkväll när jag var ute och gick i kjol. Samtidigt är det intressant att strosa omkring här i byn på kvällstid och se en annan sida av den. Jag möter givetvis någon jag känner, eller känner igen - om inte annat så någon av mina elever som är på väg mot djärva, men tämligen förutsägbara mål.

[Paus i skrivandet för påfyllande av kaffe]

Detta är en skön morgon. Jag mumsar på en skiva bröd jag bakat själv. Kaffet blev perfekt och det är tyst och stilla. Med ett halvt öra lyssnar jag på P1 och funderar på att ta en filt och lägga mig i soffan och läsa vidare i Vid hägerns skarpa skri. Boken är bra, riktigt bra - men når ändå inte upp till samma höjder som de första i serien. Jag läser den ändå; jag vill ju veta hur det går för Otori Takeo och hans Kaede.

Jag funderar också. Tänker på framtiden. Både den närmaste, dvs den här dagen och vad jag vill ha ut av den, och lite mer framåt i tiden. Nästa vecka har jag sportlov. Det kommer att försvinna i en grisblink, men jag ska ändå försöka använda det till lite batteriladdning. Det ska innehålla avkoppling och umgänge med åtminstone ett av mina barn och dessutom några sköna Vänner. Det ser jag mycket fram emot! När Johanna varit här tidigare har vi alltid hållit oss hemmakring men den här gången klurar jag på en dagsutflykt, tillsammans. Det finns mycket roligt, fint och trevligt här i trakten att se och göra.

Vi ska säkra balkongen också, så att Fröken inte får för sig att smita när dörren är öppen.

Jag tänker ännu längre fram också - mest tänker jag på mina ledigheter eftersom arbetsveckorna är ganska fullspäckade ända fram till avslutningen. Men eftersom förra våren rann bort (operationer, sjukskrivningar etc) ska den här våren och försommaren avnjutas med större närvaro. Det finns sjöar att cykla runt, utflyktsmål att besöka och natur att avnjuta. Allt detta ska jag göra. Leka turist i det som nu ändå är min hembygd. Utflykta. Upptäcka. Uppleva.

Den här dagen då... Jag ska ta en rejäl powerwalk. Jag ska göra uppgiften - Det Bultande Kärleksbrevet - i Skrivarkalendern. Jag ska läsa, sticka och lyssna på någon riktigt skön musik. Kanske ska jag baka något, också. Jag ska sova middag. Jag ska se till mig själv i första hand och vägra låta mig dras med/ner/in i meningslösa diskussioner som inte leder någonvart. Jag ska ringa minst en Vän.

Det här ska bli en bra dag!

Stay tuned!

fredag, februari 15, 2008

... i vilken vår hjältinna försökt

... men det gick inget vidare. Jag är fortfarande så arg att jag riskerar hjärnblödning. Jag har druckit ett glas gott vin (det blev ett Koonunga Hill), ätit en god och lite het kycklinggryta, druckit ett glas vin till, gått en promenad i mörkerkylan, pratat med en Fantastisk Vän, tagit mig ett hett skumbad tillsammans med Otori Takeo och a wee Caol Ìla (18-årig, silke!) i skenet av levande ljus. Men jag är fortfarande jävelförbannad. Klockan är visserligen bara knappt tjugo i tio, men jag ska faktiskt tända lite rökelse i mitt sovrum och ett par ljus och gå och lägga mig och ägna mig åt yogisk andningsteknik. Måtte min önskan att bli lämnad ifred respekteras.

G'natt.

... i vilken vår hjältinna vägrar

Ja, det gör jag! Jag vägrar låta mitt goda humör slås ned av att en person i min omgivning brister i vardagsrespekt. Allt gott kommer till den som väntar. Allt annat också, dessutom.

Efter en solig eftermiddagspromenad med små stopp längs vägen (ytterkrukor, äpplen, mörk choklad och två flaskor rött) blir det nu läsning och vila i soffan, innan jag lagar mig en god middag, på temat kyckling, grönsaker och fullkornspasta.

Stay tuned, my lovely ones!

... i vilken vår hjältinna hyllar en vanlig fredagsmorgon














Så här ser det ut när jag ser ut genom mitt köksfönster, när jag sitter här vid bordet och dricker mitt nybryggda Blue Java. Utsikten må vara ordinär, men ni ser väl solstrimman som lyser upp huset längst bort? Ni ser väl den fläckfria, blå himlen? Känner ni att det dessutom är Fin Fredag? Jag har på mig svart, kort jeanskjol, lila urringad top (svart linne under - jag vill inte få mina pojkars tankar på villovägar) och nylackade naglar.

Fin Fredag innebär en dag full av mys, livsnjut och trevligheter. Sovmorgon, smarrig fredagsfika med kollegorna, kanske en promenad ner till Glasbanken för inhandlande av ett par flaskor rött, träning (ja, absolut!), liten middagslur på sängen med katten på magen, lite pyssel och något gott att äta. Idag är jag sugen på något med kyckling, så det får det bli. Andra najsigheter som kanske inträffar är telefonsamtal med en eller annan skön Vän, läsning (jag har ålagt mig själv att läsa ut Vid hägerns skarpa skri innan jag börjar med Neil Gaimans American Gods), stickning (är sugen på att sticka på den lila toppen i silke/alpacka igen) och kanske lite surfande också. Nej, nu ljög jag igen; klart att det blir surfande - både bloggande och hängande på min älsklingsrockboard, som jag nästan känner att jag eftersatt ett tag.

Jag börjar jobbet om en kvart så det börjar bli dags att borsta tänderna och dra på mig stövlarna, men innan jag gör det ska jag dels visa er att bilden från min bakgård bara visar halva sanningen. Om jag ser rakt ut genom fönstret ser jag bilden ovan. Men när jag går fram till fönstret är det detta jag ser:













En riktig, småländsk blandskog!

Och så var det en sak till: en av mina gamla musikhjältar -> Cat Stevens. Enjoy!

Jag älskar mina fredagsmornar!

torsdag, februari 14, 2008

... i vilken vår hjältinna känner sig extra belåten

Jajamen. Jag sitter här, nyduschad och snäll och klappar mig själv på axeln. Efter att maten sjunkit undan började jag inte alls på Det Hemliga Kreativa Projektet, utan bytte om och satte mig på jävelträningsjävelcykeljäveln och medan jag såg Smålandsnytt och Skolfront och lite av Papas kappsäck cyklade jag ca 42 km (55 min). JÄJ! I rock!

Nu blir det en stor mugg te och sedan blir det soffan, DHKP och lite slöande. Det har jag ärligen förtjänt. Fröken har hittat en av sina älsklingsleksaker, en vit hårsnodd, och hetsar den frenetiskt ute i hallen och är inte ett dugg intresserad av mig, längre.

Tjingeling. Typ.

... i vilken vår hjältinna hjärtar livet














Sicken dag! Eller som skottarna säger "Siccan a day I've had...". När jag vaknade var det ett par minusgrader och alldeles klart ute. Det ljusnade på medan jag drack mitt morgonkaffe och det var en fröjd att traska till jobbet i den friska luften.

Efter torsdagsmorgonmötet gick jag för att hämta mig en mugg kaffe och snabbchecka inför dagens lektioner. I fikarummet stod en stor skål geléhjärtan. Trevligt initiativ, men det hade varit ännu roligare att hitta en sådan en glåmig torsdagmorgon i slutet av oktober. Faktiskt. Jag gillar överraskningar mycket mer än det lätt förutsägbara.

Jag vet inte om det är vädret eller det förestående lovet eller om det är mitt medvetna relationsbyggande med mina elever som kickar in, för det har varit extra roligt och stimulerande och trevligt på lektionerna idag. När den stora - och ofta stökiga, men idag som-Guds-små-lamm-lugna - gruppen nior skulle avrunda sin lektion (där de fick översätta valfria låttexter från svenska till engelska eller tvärtom) fick jag t o m höra: "Nejje... jag måste göra klart det här, först!". Det händer inte alltför ofta.

Jag och vännen/kollegan I drog på oss jackorna och powerwalkade en mil i det helt underbara vädret. Solen, den friska luften och den avsevärda motionen (vi håller ett grymt tempo!) är ändå bara bonusar jämfört med att gå där och fördjupa oss i frågor om jobbet, livet, universum och allting.

Det är spännande att också plötsligt möta en människa som har erfarenheter av livet som liknar mina egna. Jag bytte skola 9 gånger under min grundskoletid. Själva bytena var väl inte så jobbiga - jag fick ju rutin på det - men det var inte roligt att ständigt lämna sina hyfsat nyvunna kompisar och försöka bygga nya relationer för att sedan lämna även dessa. var det jobbigt och motigt, men det hade också sina fördelar. Hade jag varit någon annan hade jag kanske handlat annorlunda, men eftersom jag var jag redan då så fokuserade jag på skoljobbet och lyckades mycket väl med det. Det var liksom en konstant att förhålla mig till i flyttkaoset. Och jag lärde mig tidigt att ta vara på mig själv, att vara självständig och inte hänga upp mitt mående på andra människor. Jag lärde mig vara kreativ och att trivas med mig själv. Att ensam kan vara stark, även om jag samtidigt var - och är! - mycket social. Och så berättar I. att hon har upplevt samma grej - och i stort sett dragit samma slutsats och även hon trivs utmärkt med sitt eget sällskap om inte annat intressant finns att tillgå.

Det är garanterat på grund av - eller snarare tack vare - min uppväxt som jag är såpass förändringsbenägen som jag är. Jag har lärt mig att det går utmärkt att bygga nya vänskapsrelationer hela livet, att en nyvunnen vän snabbt kan bli en av ens sannaste och mest förtroliga och att vänskap kan se ut på många olika vis. Jag har lärt mig att förändring inte är farligt och jag har lärt mig att jag klarar mig själv. Det kan man givetvis lära sig även på andra vis, men så här har jag lärt mig det.

I. och jag diskuterade läsningens betydelse och hur förbaskat lite resurser i form av tid som finns till detta. Jag är så trött på alla snuttifierade läroböcker, med gloslistor och konstruerade grallimatikövningar. Jag skulle önska att det funnes en liten handfull helt suveräna ungdomsböcker på engelska som skulle kunna användas i stället för läroboken. Det är en enkel sak; de böckerna finns ju givetvis. Det mindre enkla - men i ännu högre grad önskvärda - vore acceptans för att jobba utifrån dessa. I en skönlitterär bok får man vokabulär, stavning, idiom, grammatik, realia och läsförståelseträning alldeles "gratis". Dessutom kan man samtala och skriva kring boken, och kanske rentav höra delar av den inläst - vilket alltså skulle ge övning i samtliga fyra färdigheter samtidigt som man har roligt och får en skön läsupplevelse! Jag tror banne mig jag ska börja leta upp sådana böcker och börja utarbeta ett utkast till hur man kan jobba med dem på ett målmedvetet sätt!

Två stora jobbrelaterade projekt att hugga tag i framöver, alltså: dokumentärfilmen om skolan och så engelskaboksprojektet...

Apropå projekt stannade jag kvar en stund extra på jobbet för att rätta lite läxprov och även pyssla lite med Det Hemliga Konstnärliga Projektet. Jag ska greja vidare med det om en stund. Ska bara smälta min middag; löksoppa och hembakt bröd. Jag åt visserligen löksoppa häromdagen, men just nu är jag helt enkelt inne i en sopperiod. Det är gott, snabbt att laga, värmer skönt och mättar fint utan att egentligen innehålla en massa onödiga kalorier. Och när jag kommer hem är jag oftare mer frusen än hungrig. Soppa är helt enkelt svaret på mina frågor.

Under tiden sätter jag på Jethro Tulls Aqualung igen och leker lite med fröken Smilla som tassar runt här och är sällskapssjuk.

Det är gott att leva! Det har han förbaskat rätt i, Tuffe Uffe!