... i vilken vår hjältinna är lite stressad

Jag läser Duktighetsfällan : en överlevnadsbok för prestationsprinsessor - och en och annan prins av Alexander Perski och Joanna Rose och känner mig en smula stressad. Jag fick tipset om boken av Frufrun, när hon skrev om den på sin tidigare blogg, och jag genast kom att tänka på en av mina arbetskamrater som jag är bekymrad för. Sedan kom jag på att jag har en egen prestationsprinsessa i min närhet som dels bör vara rädd om sig och sänka kraven på sig själv en del, och dels kanske kan ha nytta och glädje av den som bredvidläsningsbok till någon av sina kurser - så jag beställde två. Gav den ena till min prinsessa (som upptäckte att den ju är skriven av just Perski som också råkar vara författare till något viktigt ur hennes kurslitteratur!) och började läsa den andra själv. Och blev stressad. Inte av läsningen som sådan utan för att jag också har en tendens (understatement) att vilja vara Duktig och klara allt med avslut och överlämning på [snart] gamla jobbet och allt på nya jobbet och magisterstudier och packning och flyttlogistik och träning och hej och hå (ja... jag vet varifrån Prestationsprinsessan fått sina krav... men tro mig; de är inte medvetet överförda - och åtminstone har jag lyckats låta bli att överföra min spindelfobi på mina barn...) och jag kommer på att egentligen skulle jag kanske börja jobba i korvmoj och enbart ägna mig åt kärleken, men jag vet att jag isåfall skulle vara tvungen att bli världens bästa korvmojsjobbare också... och min stress just i detta ögonblick kommer sig av just det som också står i boken; när man ska lära sig att tagga ner... ja... då måste man liksom vara bäst på det också...

... och då har jag ändå sänkt kraven. Faktiskt. Jag blir helt nöjd (nåja... åtminstone inte gråtfärdigt besviken) om jag "bara" får godkänt på min blivande uppsats...

Nåväl. Jag raljerar lite här. Men jag har verkligen varit där själv. Jag har verkligen varit en sådan där prestationsprinsessa jag också. Att programmera av sig tar tid och ofta går det riktigt bra. Jag har hittat luckor av avkoppling... musik... att pyssla... promenera... fotografera... läsa enbart för mitt höga nöjes skull... att inte kräva av mig själv att det ska vara fint och nystädat hela tiden... att släppa en del grejer på jobbet (så länge det inte rör mina elever)... Vi lever bara en gång och det livet ska vara så gott som möjligt. Det måste finnas tid att bara vara... i häret och nuet... bara glida med och vara glad, lycklig och ge sig tid att njuta.

Ibland har jag t o m lite flagat nagellack! ;-)

Nu ska jag i sann livsnjutaranda fylla på mitt kaffe och slösurfa lite innan det är dags att promenera till bussen och sedan förgylla min tunnelbaneresa med lite sockstickning.

Ha en fin dag, me lovely ones, och glöm inte njuta av nuet. Det går, som sagt, inte i repris.