Idag tog jag mig den efterlängtade "sovmorgonen". Visserligen vaknade jag ändå tjugo i sex, men ändå... Jag har gjort mig klar i lugn och ro och kan nu sakta dricka mitt kaffe medan jag läser lite i DN, bloggar och lyssnar på P1-morgon.
Häromdagen var jag inne på SRF:s forum och kikade. En diskussion kring när man egentligen är vuxen pågick i en av trådarna och det är lika märkligt varje gång att se hur människor i både 30- och 40årsåldern tävlar i vem som har minst vuxenpoäng... Visst... ingen vill väl vara gubbe eller tant (hoppas jag) men därifrån till att framställa sig själva som smått infantila är ganska skumt. Det fiffiga med att vara vuxen är ju att man med vissa skyldigheter också får en hel del friheter. Jag är nog själv ganska vuxen och konstigt vore det annars. Jag beter mig vuxet gentemot mina barn, på min arbetsplats och i det offentliga rummet. Jag planerar och sköter min ekonomi och fattar beslut efter att i någon mån ha gjort konsekvensanalyser (hur djuptgående beror på arten av beslut - och konsekvenser). Kort sagt tar jag ansvar för mig själv och, till viss del, för min omgivning. Inget att skämmas för. I all synnerhet inte som jag dessutom bejakar barnet och den unga Magda inom mig, när det låter sig göras.
Man kan givetvis raljera och skoja om att inte vilja samla vuxenpoäng men sättet att diskutera, och leva, på det viset kan få större genomslagskraft än man tror. Pernilla Ström skriver i en ledare i DN idag om "effekterna av ett barnsligt samhälle". Läs och begrunda. Själv bläddrar jag vidare och smuttar på kaffet.
Häromdagen var jag inne på SRF:s forum och kikade. En diskussion kring när man egentligen är vuxen pågick i en av trådarna och det är lika märkligt varje gång att se hur människor i både 30- och 40årsåldern tävlar i vem som har minst vuxenpoäng... Visst... ingen vill väl vara gubbe eller tant (hoppas jag) men därifrån till att framställa sig själva som smått infantila är ganska skumt. Det fiffiga med att vara vuxen är ju att man med vissa skyldigheter också får en hel del friheter. Jag är nog själv ganska vuxen och konstigt vore det annars. Jag beter mig vuxet gentemot mina barn, på min arbetsplats och i det offentliga rummet. Jag planerar och sköter min ekonomi och fattar beslut efter att i någon mån ha gjort konsekvensanalyser (hur djuptgående beror på arten av beslut - och konsekvenser). Kort sagt tar jag ansvar för mig själv och, till viss del, för min omgivning. Inget att skämmas för. I all synnerhet inte som jag dessutom bejakar barnet och den unga Magda inom mig, när det låter sig göras.
Man kan givetvis raljera och skoja om att inte vilja samla vuxenpoäng men sättet att diskutera, och leva, på det viset kan få större genomslagskraft än man tror. Pernilla Ström skriver i en ledare i DN idag om "effekterna av ett barnsligt samhälle". Läs och begrunda. Själv bläddrar jag vidare och smuttar på kaffet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar