... i vilken vår hjältinna är ute och cyklar

Solen skiner fortfarande. Det är en ljuvlig försommarkväll. Jag har varit uppe sedan sju och hunnit tvätta och pyssla med en ny flagga till Camp Funkadelica. Den gamla förefaller ha gått till de sälla jaktmarkerna (om det nu finns sådana för flaggor?). Jag gör flaggan på frihand, eftersom det inte finns tid för schabloner och sådant finlir. Men eftersom den ska vaja högt över bussen så lär inte petiga människor notera eventuella småmissar.

Camp Funk, ja… Det är så att mitt intresse just nu är betydligt mindre för själva festivalen än för allt det roliga och smått fantastiska som planeras runt Camp Funk. Eller vad sägs… På lördagen blir det 50-årskalas för Jonas Hellborg, som inte bara ska fira utan dessutom troligen lira – och det i sällskap med Mattias IA Eklundh och Anders Johansson! Det ryktas om att Jens Johansson är på ingång också, men den redan bokade trion piskar det mesta som kan dyka upp inne på festivalområdet, vad coolhetsfaktorn anbelangar…

Det har varit, och är, en helt underbar dag idag och även om jag ska jobba en vecka till efter festivalen, innan jag går på sommarlov, så kommer jag inte undan den där ljuvliga lovkänslan! Vid lunchtid drog jag på mig träningskläder och gav mig ut på min älskade cykel. Rundan gick upp genom skogen mot Duvemåla och sedan ner mot Emmaboda över Åleberg och därefter tog jag svängen om Lindås innan jag hojade hemåt. Exakt en timme tog utflykten och då hann jag cykla 24.7 km (att man kan gå in på jogg.se och mäta upp sina rundor är en kanonbra grej!). Rätt okej om man betänker att det ju faktiskt är ganska kuperat och att det blåste lite, också. Och däcken höll! Killen på verkstan tyckte dels så synd om mig för att jag haft ådan otur, så han tog inte betalt för jobbet utan bara för bakdäcket. Och dels fick jag ett löfte att om det onämnbara skulle hända innan det är dags för cykelutflykten med klassen (direkt på morgonen efter det att jag kommer hem från SRF) så får jag ringa ner på morgonen och låna en splajs ny cykel av honom.

Efter cykelturen var det skönt att sola ett par timmar på balkongen, läsa och lyssna på Pugh. Solandet och cyklandet och den tidiga morgonen mattade ut mig och därför drog jag på Colour Haze och gick och la mig i sängen en stund, för att vila. Colour Haze ska upplevas på Burg Herzbergfestivalen senare i sommar och jag tänkte att det var läge för att påbörja en mer seriös genomlyssning. Mycket flummig musik. Flummig och BRA! Skön! Men… jag har svårt att se mig själv stå och digga dem i varm eftermiddagssol en juli eftermiddag i Tyskland… Å andra sidan; får jag ligga ner i gräset så tror jag det kan bli en av festivalens absoluta höjdpunkter! Det är helt enkelt horisontell musik!

Väcktes ur min slummer (jo – det går utmärkt att sova till musik av allehanda slag!) av telefonen och sedan blev det festival- och musik- och solprat en dryg timme. Det finns definitivt sämre sätt att vakna på och efter att ha ”mornat” mig klädde jag mig lite mer anständigt och cyklade ner på byn för ett par ärende; nämligen att ta ut cash (ORKA stå i uttagsautomatkön på SRF…), köpa vit sytråd (så att flaggan kan sys klart) och komma på någon middagsmat. Sa jag att jag älskar min cykel? För mig är den frihet! Frihet och rent och skärt livsnjut! Jäklars vad jag ska trampa på den i sommar!

Ikväll blir det dock inget mer trampande utan jag sitter här med ett glas vin, har ätit en god pastagryta och gjort en hårinpackning. Lyssnar på lite Tower of Power som Bästaste A slängde över via msn och ska dra fram symaskinen strax. Ska bara… typ…

Jo… just det, ja… Jag fick ju ett råd. Av en Vän. Han vet hur bekymrad jag är för att få min festivalglädje nersölad av att hela tiden gå och se mig om över axeln, eller riskera en konfrontation när jag som minst vill ha den. Så han tyckte jag skulle ta initiativet till ett möte, här på hemmaplan. Vara übertydlig med att detta inte alls är en öppning till återupptagande av relationen (eller ens vänskapen…) utan att bara ge honom en möjlighet att EN GÅNG FÖR ALLA säga det han har på hjärtat och FÖR ALLRA, ALLRA SISTA GÅNGEN (förhoppningsvis…) tala om VARFÖR det är slut och ska FÖRBLI slut. Typ.

Jag våndades inte så lite men tänkte att det kanske ändå kunde vara värt ett försök. Om inte annat så tänkte jag att om vi haft ett ansikte-mot-ansiktesamtal så nära inpå festiviteterna så kan jag om inte annat hänvisa till det (och HOPPAS att NÅGOT ändå har gått in… att kanske en pytteliten pollett trillat på plats…) om han skulle dyka upp vid mitt camp eller söka konfrontation på annat vis (eller helt enkelt bara – vilket är det troligaste – snoka i mina förehavanden och se vad jag gör och med vem…). Sagt och gjort. Jag skickade honom ett sms där jag skrev att eftersom han verkar ha viktiga saker att avhandla (mtp sms- och meddelandefloden…) så kunde han få tillfälle att göra det på vårt lokala fik, Konditori Fenix, på onsdag kl 16. Han började genast krångla och tyckte det var för ”öppet” där… och kunde vi inte ses hemma hos honom och kunde vi inte ses redan samma dag. Men jag hade tagit initiativet och avsåg att behålla det, så jag bara upprepade ”Fenix är bra. Onsdag. Kl 16” tills han fattade. Då undrade han om vi kunde ta en promenad efter fikan – ifall han inte känt sig fri att säga det han ville – och så undrade han vilka mer som skulle komma (???)...?

Long story short så blev det just så som jag sagt; vi träffades kl 16 och han fick en timme. Sedan skildes vi åt. Under denna timme fick han tillfälle att säga det han ville. Vilket bara var samma grejer han sagt hela tiden. Och jag sa inte så mycket. Mest ”ja”, ”nej” och – vid något tillfälle – ”det har du inte med att göra”. Och så fick jag än en gång förklara varför jag gjort slut… vilket är det mest slitsamma. Detta att om och om och om igen göra slut.

Han berättade att han träffat en tjej för ett par veckor sedan, som var tydligt intresserad av honom men att han sagt till henne att han omöjligen kan starta upp ett nytt förhållande innan han verkligen sett sitt ex (det är jag det) med någon annan så han med all säkerhet visste att jag inte skulle gå tillbaka till honom (vilket får mig att fundera på om jag måste arrangera lite tokhångel med någon villig karl bara för att, liksom. Men… nej… det är inte min grej. Jag vet vänner som skulle ställa upp, men det vore att utnyttja vänskapen på ett sätt som jag inte vill. Inte alls.)

Och så ville han ändå veta hur chanserna såg ut till att vi skulle kunna försöka igen. Och jag fick vara brutaltydlig – igen! – och tala om att inte ens i det fall helvetet skulle frysa till is och små grisar skulle ses flyga omkring, samma dag, så kommer detta att hända. Det är SLUT. TOKSLUT. Jag har inga som helst känslor kvar och jag går aldrig vägar jag tidigare gått. Framför allt inte i detta avseende. Men han envisades; hur kan jag så tvärsäkert veta vad/hur jag kommer att känna om en månad, om två månader, om ett halvår? Hur förklarar jag att jag bara vet det för någon som så uppenbart ändå vill ha ett halmstrå att hålla i?

Hursomhaver så lovade han att inte besöka Camp Funk och att lämna mig ifred även på hemmaplan. Vi får väl se hur det blir med det…

Nu har jag en flagga att sy klart. Och fötter att sköta om.

Ha en ljuvlig lördagskväll, me lovely ones! Det har jag!

... i vilken vår hjältinna har bråda dagar

Hojhoj... Tempus fugit. Typ. Dagarna susar undan och jag har haft så mycket jag bara måste hinna med innan det är dags för festivalledigheten. Men nu är allt jobb klart. Jag har det så soft på jobbet imorgon att jag stannar över en timme och ger en rar tjej en extra lektion, bara så hon får tenta upp ett ämne. Slutar strax efter tolv imorgon, alltså, och då ska jag åka in till stan och köpa jeans och lite annat smått och gott.

Idag var jag på jobbet redan vid halvåtta, gick på spec.lärarmötet, fikade med kollegor, fikade på Fenix med mina killar i nian (svenskgruppen), gick ett par ärenden, hade en en-till-en-lektion med flickan som ska "tenta" imorgon, gick powerwalkmilen med vännen/kollegan I., överraskade 9B med glass, hade historialektion, var på röda-tråden-möte med kommunens engelsklärare och avslutningsvis såg jag och några kollegor Station Agent och småpratade lite innan vi drog oss hemåt.

Får telefon här... och jag som tänkte berätta en sak som hände igår... nåväl. Jag skriver mer senare.

... i vilken vår hjältinna hjärtar Suede

Åh! Dessa britpopens definitiva KUNGAR! Glammiga, tvärsäkra, bitvis rockiga, suveräna och vemodigt vassa! Efter att ha solat på balkongen, avnjutandes Siena Root (vilka kommer att bli en av höjdpunkterna på årets upplaga av Burg Herzbergfestivalen!), liksom snubblade jag över mina Suedeplattor i hyllan och kom på att det var oförsvarligt längesedan jag spelade dem. Jag slås om och om igen av hur fantastiskt väl plattorna håller, även med en 13-14 år på nacken! Njut av Animal Nitrate, från den helgjutna och absolut superkanonunderbara debutplattan!

Helgen har varit bra. Riktigt bra. I fredags poppade vännen/kollegan Mia över och så drack vi lite vin och löste några av de mest akuta världsproblemen och rökte på balkongen. Dvs jag ägnade mig enbart åt passiv rökning... I lördags hämtade jag min cykel från verkstaden och hann iaf cykla 1,5 av de tänkta 2 milen (drygt) när bakdäcket small åt helskotta. FANDÄMSATAN. Typ. Nu måste jag lämna in den igen, imorgon. Och jag som hade sådant helt fantastiskt flyt. Trampade där och tänkte t o m förlänga den planerade rundan med någon mil till. *suck* Hursomhaver var det en ljuvlig tur (om än i hög fart) genom skogar (åh... dessa travar av nybarkat timmer... jag blir HÖG på doften!), hagar och förbi röda hus. Idylliskt på gränsen till pekoralt. ;-)

Igår var det megalånga samtal (2 st) med Vännen... den kloke, vid-handen-ledande. Han gav mig ett råd som jag funderat på sedan dess. En sak han tror att jag ska göra (och ja, det är relaterat till C). Jag behöver processa det lite till. Jag har självinsikt nog att se vad som spärrar. Frågan är om jag är kapabel att hantera den situtation som kan uppstå. Hmm... Min första reaktion var att tvärvägra. Tokvägra. Men nu när jag fått fundera lite till på det, så kanske han har rätt - jag har inget att förlora (inget kan liksom förvärras) men kanske väldigt mycket att vinna? Jag funderar vidare och lovar berätta när jag bestämt mig...

Nu börjar det verkligen pirra i festivalnerverna. Åh! Det ska bli så KUL! Galet roligt! Bästaste P styr och donar och ordnar så att det står härliga till. Camp Funkadelica kommer att bli ännu bättre än förra året! Han har fixat musiker och band och just nu håller han på och svetsar ihop en fräck grej - ja, det kommer att bli legendariskt kul! Jag har lovat ordna lite praktiska grejer, och Bästaste A tar ytterligare en ansvarsbit. Och så har jag börjat planera lite för mig själv... Vad som ska med... kläder (prova så det passar som jag tänkt)... attiraljer... biljett etc... Jag hoppas få ner allt mitt i den stora ryggsäcken men det återstår att se. Veckan som kommer blir fullspäckad så nästa helg måste allt falla på plats! Och jag har inte ens hunnit se över min running order än! Gah! Stress! Men... positiv och välgörande sådan!

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att pyssla om mig själv. Lite hemma-spa, typ. Försöka komma i säng i tid. En arbetsvecka kvar. Sedan; F E S T I V A L!

... i vilken vår hjältinna plockar upp en tråd

Det har inte blivit någon träning sedan förra måndagen, då jag åtminstone gjorde PW-milen med vännen/kollegan I. Först var det ju Polenresan och sedan en helg av totalutmattning. Helt slut var jag. Och gav mig själv lite ledigt från träningsambitioner och liknande. I måndags var det dock meningen att jag skulle sätta igång igen, med förnyade krafter, men C's beteende triggar de mest konstiga grejer hos mig själv, ibland. Den här gången var det som att all energi bara rann ur mig. Jag orkade ingenting. Jag ville ingenting. Annars händer det ju ibland att jag blir så förbannad att jag bara måste ut en runda för att liksom ladda ur. Kanske fungerade måndagens skrivande som en urladdning, istället?

Nåväl. Det får vara hur det vill med det. Igår efter jobbet tog jag min cykel och drog den till en cykelverkstad. På fredag är den klar och då jädrar blir det åka (eller snarare 'cykla') av! Jag var trött och hungrig och åt helt klart fler mackor än jag borde gjort, när jag kom hem igen, och till slut orkade jag helt enkelt inte med mig själv utan drog fram jävelmotionsjävelcykeljäveln från sitt gömsle i klädkammaren och cyklade 34 km på 45 minuter. Det är ett okej tempo.

Pratade lite med Bästaste A på msn, tog en dusch och slängde mig i säng. Satte väckaren på 05.50 och släckte. (Inom parentes sagt måste jag berätta att jag hade en väldigt explicit dröm om en - minst sagt - intim samvaro med en kille jag känner, men som jag verkligen aldrig tänkt på i dylika termer... Jag kommer aldrig kunna se honom igen utan att få ett litet belåtet flin på mina läppar. Och var lugna och fina nu... Det är ingen av er bloggläsare... och det stannar vid den här drömmen. Men jag säger som Gustaf Fröding: "Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få..." ;-))

Telefonen började spela Aïcha (den ljuvligaste väckningssignal jag någonsin haft!) punktligt och jag klev ur sängen och i träningskläderna och upp på ni-vet-vad. 45 minuter (och 34 km) senare klev jag av, nöjd och svettig - efter att ha kollat på TV4:s morgonprogram under tiden. In i duschen och sedan ut i köket där jag i rask följde satte på radion och laptopen, kokade gröt, lagade kaffe och kokade två ägg att ta med till lunch (har frukt här på jobbet, också...).

Jag har tagit lite mentalt sommarlov, så jag tog det lilla lugna med kaffemugg nr 3 och lyckades ändå vara på plats före åtta, åtminstone. (Imorgon får jag rappa på, för då har vi ju morgonmöte 07.45.) Det var en ljuvlig känsla att komma ut i den ljumma morgonluften, dra på solglajjerna och gå den korta biten till jobbet. En lätt och glad och positiv känsla. Jag behöver verkligen den där träningen/motionen. Inte bara fysiskt utan lika mycket mentalt!

Nu väntar en bra jobbdag. Onsdagar är fina grejer - mestadels jobbar jag med nior, och i lite större grupper, vilket passar mig förträffligt. I eftermiddag har vi ett möte och när jag kommer hem ska jag ta min PW-mil. Nu är jag på'at igen! JÄJ!

Ha en fin dag, me lovely ones. Vi hörs!

... i vilken vår hjältinna nått en ny nivå

Jag har en Vän. Eller... nej... jag har flera Vänner. Bästaste A är ju givetvis den... bästaste, dårå.

Men... det här är en annan Vän som betyder Väldigt Mycket för mig, och har gjort under lång tid. Det är en Vän som ser mig som jag faktiskt är. En Vän jag känner fullständig tillit till. En Vän som inte väjer för det svåra och krångliga och som, på ett bildligt - och någon gång mer bokstavligt - vis, tar mig vid handen när det behövs och leder mig vidare. Jag tror att jag gör detsamma för honom. Ibland, åtminstone.

Den här helgen har vi pratat väldigt mycket med varandra. Varje dag, faktiskt. Eller snarare varje kväll/natt. Vi pratar verkligen om allt. Sorger, glädjeämnen, minnen, hemligheter, förhoppningar, planer. Vi skrattar lite. Vi filosoferar, ventilerar och analyserar. Viktiga saker. Inte väder och vind. Inte skvaller.

Ändå finns det saker - väldigt nära, känslomässiga och smått hisnande saker - som jag tycker är svåra att prata med just den här Vännen om, när vi pratar i telefon. Egentligen är jag en person som inte gillar att prata i telefon (vilket kan låta paradoxalt med tanke på hur oerhört ofta jag gör det, och hur långa samtalen blir med mina Vänner). Jag tycker om när man kan mötas. När man kan tala ansikte mot ansikte. Då känner jag inga som helst begränsningar med min Vän. På telefon, däremot, kan en del saker kännas lite fåniga att prata om. Obekväma.

Igår kväll, sentsentsent, hjälpte han mig över en sådan spärr. Han hjälpte mig ta tag i en fundering jag haft ett tag och eftersom han är den han är kändes det fullständigt naturligt och avslappnat. Om våra samtal vore spel skulle jag ha besegrat en boss och kommit vidare till nästa nivå. Nu är samtalen inga spel. Verkligen inte. Men jag har kommit vidare. En ny nivå. Och nu kan jag faktiskt inte tänka mig något jag inte skulle kunna samtala med honom om. T o m på telefon.

Det känns stort. Det är stort.

... i vilken vår hjältinna kommit fram

... till att det är väldigt svårt att skriva om resan. På ett plan var det ju bara en del av mitt jobb. På ett annat plan var det en resa där vi (lärare/elever) fick tillfälle att lära känna nya sidor av varandra och knyta våra band på ett annat vis. På ett tredje plan var det en resa i tiden och på ett fjärde en inre resa. Så... Hur skriver jag om det? Eller... ska jag ens skriva om det?

Det jag kan och vill säga är att själva upplevelsen av Auschwitz/Birkenau var kluven. Delvis blev allt det fruktansvärda så oerhört påtagligt, trängde så nära inpå och berörde på ett mycket obehagligt vis. Delvis kändes det fullständigt overkligt. AuschwitzII/Birkenau - som var det stora utrotningslägret - kändes faktiskt svårast att ta in (vi besökte först Auschwitz I, som var det första, minsta och inte inriktat på utrotning så mycket som på att vara ett arbetsläger - om än med avsikten att låta människor arbeta ihjäl sig... Vilket i snitt tog 3 månader för kvinnor och 5-6 månader för män...). Inte ens när vi gick den långa vägen från sorteringsperrongen till träddungen där kvinnor, barn, svaga och gamla fick vänta på sin tur i gaskammare/krematorium kunde jag riktigt förmå mig till att greppa det hela.













Det kändes kanske lika overkligt för dem som då, 1943 t ex, likt oss anlände en varm och solig majdag då fåglarna sjöng och lovade en fin sommar..?












Här väntar en grupp ungerska judar aningslöst (?) på att dö en fruktansvärd död. Barnen i förgrunden posar lite nyfiket för fotografen, kvinnan till vänster rättar till klänningen efter att ha givit sitt barn bröstet och alla verkar lugna och samlade. Fortfarande bär de med sig sina tillhörigheter, som om de faktiskt skulle ha användning för dem senare på dagen...













Och 65 år senare står vi där, i samma träddunge, och försöker fatta. Vi har kallt vatten med oss att dricka, vi lyssnar på ättlingar till fåglarna som sjöng då och vi vet att vi senare på kvällen ska äta middag på en restaurang i Krakow och sedan ta nattåget hem igen...

En stund senare går vi in i det hus där de som överlevt sorteringen genom ett "effektivt" system klev in genom en dörr i ena änden som människor och i den andra klev ut... reducerade till ett intatuerat nummer. Äntligen får vi sitta ner... i en sval sal med stengolv, där en mur av fotografier (som man hittade i en resväska efter befrielsen) fångar oss.













Plötsligt kommer allt väldigt nära igen. För min egen del är det ju just detta mitt intresse för historia handlar om... inte de stora slagen och folkvandringarna... utan att hitta den enskilda indivien... det unika människoödet... Det är då jag verkligen kan leva mig in... känna med... [nästan] begripa... Fotografier på små barn, på brudpar, på glada kompisgäng, busungar, nära och kära... och vi får stanna en lång stund och bara tänka... känna... fundera... Och kanske är det egentligen det vi hade behövt göra hela tiden? För någonstans känns hela besöket en smula forcerat. Guiderna pratar fort och ibland en smula mekaniskt och allteftersom dagen lider blir besöksgrupperna allt fler och det känns lite som... business, helt enkelt. En grotesk temapark, om man ska vara lite krass.

Men våra elever uppför sig värdigt och helt underbart. De lyssnar, funderar, tittar, frågar, fotograferar ibland... och de är väldigt tysta. Visar respekt för den döds- och gravplats det faktiskt är. Och jag blir stolt över dem.

Mer skriv än såhär åstadkommer jag inte, me lovely ones. Tankar kring ren och skär ondska... kring lidande... jag kan inte formulera det bättre än andra redan gjort. Så jag avstår. Men känner. Och tänker.Här lägger jag några bilder från "fotoväggen". Utan vidare kommentarer. Jag lär återkomma till intryck från resan framöver.

... i vilken vår hjältinna återvänt till sitt näste

Hemma igen! Trött, matt men GLAD att jag valde att följa med på resan. "Problem"-klassen var - precis som jag misstänkte, eftersom jag aldrig upplevt annat med dem... - helt underbar och samtliga uppförde sig fanimej exemplariskt. Både jag och B var eniga om att vi gärna hade haft denna klass som mentorsklass. (Lite sent påtänkt, dock, då de slutar om några veckor...)

Mycket skratt och roligt har vi haft, men också mycket allvar, eftertanke och tystnad... Jag återkommer med lite mer kring resan när jag vaknat ordentligt, fått igång tvättmaskinerna och druckit en kanna ljuvligt kaffe till, samt fört över bilderna.

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna är klar

Jag har packat. Det tog 10 minuter och min packning går lätt ner i min minsta ryggsäck. Och den är inte ens full. Innehåll:

- Jeans
- två t-shirts (och ett spaghettilinne, ifall det blir riktigt soligt)
- en luvtröja
- underkläder/strumpor
- en extra handduk (Enligt Liftarens guide till galaxen är man förberedd för vad som komma må, om man medför en handduk på sina resor)
- necessär
- laddare till kamera och mobil
- ett litet hopfällbart paraply

Jag har för avsikt att få ner en 8-koppars ståltermos fylld med kaffe också - så att jag och mentorskollegan Bosse åtminstone klarar oss ner till Ystad. Och på hemvägen knôr jag ner två liter singelmalt.

That's it, tror jag. Och så har jag festivalhandväskan (genrep inför SRF) med mig, innehållande pass, mobiltelefon, plånbok, kamera, sminkväska och annat livsnödvändigt.

Saker jag valt bort är:
- min Nikon D70 (jag tar med den lilla Ixus 50:n, istället)
- mp3spelaren, eftersom den ska laddas via USB-port och laptopen också får stanna hemma
- bok (jag köper kanske en istället)

Dessutom har jag vattnat blommorna. Det var ett tag sen sist, men nu står de sig säkert ett par veckor till. Och så länge ska jag ju inte vara borta, då. Och jag har fyllt på kortet. Laddat plånboken med lite zloty som låg och skräpade här.

Program:
Tisdag: Buss till Ystad, färja till Swinouiscjie (reservation för stavningen som jag inte orkar kolla upp) och nattåg till Krakow
Onsdag: inkvartering på centralt beläget hotell, stadsrundvandring, lunch, besök i saltgruvor (det är inte jag som gjort upp programmet, mind you...), middag och antagligen ett jävla röj (på eleverna) på hotellet hela natten
Torsdag: frukost och utcheckning, Auschwitz I, lunch, Auschwitz II/Birkenau, middag på stan (Krakow, tror jag?), nattåg till Swinouijscie (jag testar den stavningsvarianten också)
Fredag: frukost på färjeterminal, 4 timmars väntetid (måtte det bli sol) och sedan färja till Ystad och buss till Emmaboda. Hemma vid midnatt.

Det blir säkert... kul.

Nu ska jag dricka te och slösurfa.
Var rädda om er, me lovely ones. Jag är hemma på fredag kväll (sent) igen.

... i vilken vår hjältinna gör ett fynd

På Youtube snubblar jag, som av en händelse, över en låt i en version som jag bara älskade då... för kanske 5-6 år sedan... och sedan bara har tappat bort. Inget märkvärdigt, men ni vet hur det kan vara; plötsligt är det något som bara sitter som en smäck och dessutom är laddat med konnotationer. Som t ex Midnight Train to Georgia. Men inte med Gladys Knight & the Pips, utan med Indigo Girls och Ani diFranco:

För övrigt måste jag erkänna att detta är en sådan där kväll som Astrid Lindgren beskriver i Draken med de röda ögonen...












En sådan där kväll när man längtar bort fast man inte vet vart.
Just så känner jag det fortfarande. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill verkligen inte. Och det är en "farlig" tanke såtillvida att när den väl såtts slår den rot fortare än toksnabbt och rötterna växer kvickare än en bönstjälk ur sagorna (fast neråt i stället för uppåt, dårå) och jag blir inte kvitt den. Den slingrar sig runt vindlingarna i hjärnan och kilar ut och in genom kamrar och förmak i hjärtat så att den omöjligen kan ignoreras. Jag letar jobb och funderar på bostad. Inser att ett förstahandskontrakt i någon av de städer jag kan tänka mig att bo i inte är att tänka på. Inser att det är smartast att stanna kvar här tills jag har ett nytt jobb. Inser att det är nästan lika ont om fasta lärartjänster som det är om förstahandskontrakt. Inser att jag måste bestämma mig. Och när jag väl gjort det så måste jag agera utifrån det. Inser att det mycket väl kan innebära att jag tar ett vik och andrahandskontrakt. Inser att jag egentligen redan har bestämt mig. Men fegar en smula.
Ändå... jag har bara mig själv att försörja. Jag behöver inte längre tänka på mina barn, i det avseendet. Inser att det är en fråga om tid, bara, innan Den Förändringsbenägna inuti mig tar kommandot och styr upp saker och ting. Hon som är släkt med Slavdrivaren, ni vet.

För här kan jag inte stanna. Det kan jag inte.

Men. Idag kan jag åtminstone andas. Det kunde jag knappt igår.

... i vilken vår hjältinna skjuter upp

(Street art, Lund)
Hemma igen. Jag har haft några helt ljuvliga dagar på Framsidan. Det kändes inte särskilt roligt att kliva av tåget här i byn och traska hemåt. Mitt hem är mysigt och fint och imorgon är det jobbvecka igen och våren har hunnit övergå i sommar. Men det känns inte riktigt okej. Att vara här, alltså. Det är nog som Bästaste A sa i telefon för en stund sedan... jag är på väg.













Festen igår var precis sådär lyckad och rolig och försommarmagisk som jag hade hoppats den skulle bli.













Varm, skön stämning med roliga och trivsamma människor i allmänhet och några Vänner i synnerhet.













När det blivit mörkt kändes stjärnhimlen så nära att man nästa kunde ta på den, sådär lite utanför de värsta ljusföroreningarna. Jag gick ut på framsidan, en liten stund, och la mig på en trave ännu lite solvarma byggstenar och tittade upp mot stjärnhimlen och lyssnade till fåglarna i nattmörkret. Näktergalen hade hyfsad konkurrens av Judas Priest på andra sidan stallbyggnaden...

















Sedan joinade jag de andra igen och glammade till framåt morgonkvisten. Då var det fint att hitta nästan som ett lönnrum och stänga in sig i och utbyta tankar och förtroenden innan sömnen kom smygande och de sista tappras bubbel och babbel ute i köket - som vid det laget övergått till politisk diskussion - tonade bort.













En stor del av dagen idag fördrevs ute i solen på bakgården med kaffe- och vattendrickande och Panta Rei, Neil Young och Anders F och avslappnat snack.

















En tupp, stor som en grand danois, spatserade omkring och såg respektingivande men visade sig gilla limpmacka.

Smolket i bägaren var den idiot som dundrade förbi i kvällsmörkret igår och körde på en liten misse (Fröken Smillas bror) så att den bröt benet på ett så skumt sätt att veterinären idag rekommenderade P & E att faktiskt låta avliva den i stället för att försöka laga ihop den. Hur kan man köra på ett djur utan att stanna och se efter hur det gick?

Frampå eftermiddagen åkte jag med Bästaste P in till Lund. I väntan på mitt tåg åt vi italiensk glass, drack kaffe och småpratade. När jag skulle köpa biljett visade det sig att det inte fanns plats på tåget. Vad göra? Jag klev helt sonika på och avsåg att lösa biljett direkt på tåget. Detta innebar att jag givetvis inte fick någon plats utan tillbringade 2 timmar och 16 minuter på golvet precis vid av- och påstigningsdörrarna. Lite tungt för mig som hoppades på att kanske får ett par timmars sömn... Å andra sidan var det så knôkafullt med folk att de två konduktörerna liksom bägge trodde att den andra kollade min biljett och sålunda åkte jag -Ära vare Buddha - Lund - Emmaboda gratis. JÄJ!

Men nu är jag, som sagt, hemma igen och det känns inte bra. Inte bra alls. Jag måste göra något åt detta. När jag kommer hem från Polen ska jag lägga in en överväxel på jobbsökarfronten. Kanske t o m söka helt andra jobb än lärarjobb? För flytta utan att ha fått nytt arbete känns inte som en smart sak att göra. Såvida jag inte får den där tvåan på Möllevången. Det är ju bara jag och 1174 andra som anmält intresse...

Och här slutar min blogg för idag. Nu har jag ännu en stund skjutit upp det trista arbetet med att packa ur min ryggsäck. Men det måste göras. Imorgon kväll ska den packas om för nästa äventyr! Och när jag packat upp ska jag ta mig ett skönt skumbad och sedan krypa i säng.

Stay cool, me lovely ones, och tipsa mig gärna om jobb på Framsidan... ;-)

... i vilken vår hjältinna skickar ett livstecken

Tjoho! I skrivande stund befinner jag mig i helsingborg hos Bästaste A. Solen skiner, det är sommarvärme och nästan allt blommar. Glöm dt där med "mellan hägg och syrén" - de blommar ju simultant! ;-)

Igår var det en bra och rolig dag i Lund med förmiddagsfika med Bästaste P, studiebesök på Datateket noch sedan mysfika och stros med rara J. På kvällskanten åkte jag upp till Helsingborg där Bästaste A hämtade upp vid Knutpunkten. Trött och mör var jag efter en varm, fullspäckad och högklackad dag.

Idag har vi hunnit äta frukost och ta en tur på A's hoj! Vilken RUSH! Jag tror jag bestämt mig; det blir inte westerridning jag satsar på, utan jag spar nog ihop till ett MC-kort, istället. Frihet och lycka på två hjul, liksom.

Just nu är A och besiktigar hojen och jag har passat på att bunkra lite dryckjom till morgondagens begivenhet; grillfest med ett stort gäng underbara typer. I Skurup.
"When in Europe - don't miss Skurup". Typ. ;-)

Jag lever alltså. Jag lever gott, t o m. Gör detsamma, me lovely ones. Det är en order.

... i vilken vår hjältinna befinner sig väl

Min ilska och frustration från igår har sjunkit undan. Dels tack vare att jag skrev av mig här, dels för att jag har Vänner att prata med (även om annat än honom... att t ex tala om havet med... och min saknad efter de långa stränderna...)och dels för att jag haft en så bra och lyckad dag. Klassen vi ska till Polen med... de blev uppriktigt glada när de fick veta att det är B och jag som ska vara deras följeslagare. Jag har haft bra samtal med kollegor och lektionerna har blivit som jag hoppats när jag planerade dem. Efter jobbet softade jag en stund och sedan tog jag min PW-mil. Jag hade först tänkt springa, men mitt knä tyckte inte det. Och jag lyssnade. Det får bli spring imorgon.

Det som varit mindre bra idag är väl dels min svidande hals (varken bättre eller sämre än i morse) och en bitvis bullrig huvudvärk. Men - precis som jag tänkte - jag mår inte sämre, utan snarare bättre efter Rundan så det var bra att jag ändå gjorde undan den.

Nu är jag sådär skönt trött och matt och när jag tagit en dusch ska jag lägga in tre bra, sköna, avslappnande plattor i CD-växlaren och faktiskt inta horisontalläge. I min mjuka sköna säng med det fluffsiga täcket och de gosiga kuddarna. En bra bok kommer att fullända upplevelsen och innan jag vet ordet av har jag troligen somnat, dessutom.

Have a nice one, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna mornar sig

Jo. Men så funkar jag ju. Igår var igår och idag är en ny dag, full av möjligheter till fina och bra och intressanta saker. Solen dominerar även om det ligger tunna, vita bomullstussar över himlen. Jag är trött och har dessutom lite ont i halsen. Eller... kanske inte ont... men det svider i halsen. Kanske ska sova med fönstret stängt i natt?

Det blev ingen morronjogg idag - gårkvällens sena telefonsamtal hade högre prioritet. Absolut. Jag slutar redan vid fyra idag, så jag ger mig ut då, istället. Det är lugnt.

Men just nu är jag bara trött. Har snällt ätit min morrongröt, lyssnar på P1 och dricker en mugg hett, svart kaffe. Försöker kicka igång kroppen som egentligen vill krypa tillbaka ner under täcket igen. Och stanna där. Anledningen till att jag inte redan är på jobbet är att åttorna har prao den här veckan, och därmed är min första lektion för dagen inställd. Jag är nästan alltid på jobbet lite före utsatt tid och jobbar ofta kvar en stund extra (som igår när vi hade ämneskonferenser och Polen-info). Så jag gör mig inget dåligt samvete. ;-)

Nåväl. Strax dags att ta på skorna (haha... en kollega sa igår att hon tyckte de var ärtiga... vilket roligt ord, egentligen. "Ärtig"?) och gå till jobbet. Mjukstarta med en kopp kaffe tillsammans med mentorskollegan B och sedan mentorstid med 7D. Annat som står på programmet - förutom lektioner - är infomöte med 9B kring Polenresan och ett möte med ett par föräldrar för info kring deras barn, som tydligen bedömts som en potentiell "risk" under resan. Jag har då aldrig upplevt eleven som "riskabel", men det är säkert bra att snacka ihop sig lite innan vi åker.

Jag önskar er alla en riktigt skön och mjuk och smått gosig tisdag, me lovely ones!















(Ärtigt värre... ;-)

... i vilken vår hjältinna gör ett tillägg

Vid 23-tiden kom det ett sms till där han skrev att om/när jag vill fortsätta vårt samtal så vill han det också gärna... han vill ju bara lämna tillbaka sängen, och inte alls bråka med mig... och så önskade han mig en god natt. Jag önskar honom en sömnlös natt full av alla helvetets demoner från Finland. Men det skrev jag inte tillbaka. Jag skrev inget alls. Bara slängde smset.

Men jag är inte så arg nu... jag pratade lite med Bästaste A på msn och sedan fick jag ett långt, skönt och avslappnat samtal med en Mycket Viktig Vän... ett samtal som bara vid ett enda kort tillfälle snuddade vid mitt ex och istället handlade om allt möjligt annat... roliga och trevliga och smått filosofiska saker...

Så... sov gott me lovely ones... det ska jag göra.

... i vilken vår hjältinna spyr ur sig (varning - ej för känsliga personer)

Han smsade igår: "N.p.. 'Wings of the storm' - Whitesnake"... Han som ju INTE skulle höra av sig mer. NÅNSIN.

Först har han haft ännu ett av sina maniska skov, vilket synts i hans skriverier på messageboarden, där han också - i sin presentation - skrev att hans bästa SRF-minne var när han "Träffade dyermaker '06 som jag sol och vårat i ett par år. Makalöst korkad kvinna ! "

Jag är inte sol- och vårad. Men ändå har jag faktiskt försörjt oss båda (hyra, telefoni, bredband och så gott som alla matpengar plus festival- och konsertresor- och biljetter och lånat honom pengar till monitor och den senaste gitarren, bl a...) medan han - förutom underhållet till sina barn - mestadels bara har plottrat bort sina pengar på God-knows-what...

Ikväll ringde han (från jobbet så min nummerpresentatör visade inget). Förebärande att han sett att jag haft besök i helgen (ett sätt att tala om att han har koll...) och att jag kanske behövde sängen han lånat? Jag sa att jag sagt hur jag vill ha det med den och att jag ordnar sådant utan hans hjälp. Jag borde lagt på där och då, men trodde att han kanske skulle säga något om sin dotter (vars klass jag medföljer till Polen nästa vecka). Men det gjorde han inte. Istället drog han igång stora artilleriet om att jag minsann måste ta på mig minst hälften av skulden för att vårt förhållande sprack och att allt blir så förvirrat och han vet inte hur han ska bete sig när vi aldrig PRATAR med varandra...jada jada jada... och jag kunde till slut inte bita ihop utan sa att vi inte har och aldrig mer kommer att få något att prata om och att jag vägrar att överhuvudtaget ta någon som helst ansvar för hans sjukliga svartsjuka, hans extrema kontrollbehov och hans paranoida personlighetsstörning. Varpå han sa att han minsann inte alls är svartsjukt lagd, men att jag med mitt agerande (???) satt honom i sådana situationer bland annat genom mitt upprepande ljugande och att det egentligen är jag som är svartsjuk på honom och att jag nog haft svårt att hantera att han varit iväg så mycket på spelningar. Ehh... jorå... så att ehh...

Vid ett tillfälle - ganska tidigt i vårt förhållande - frågade jag honom (på förekommen anledning, då han inte tålde att jag ens pratade med hans killkompisar om de vid något sällsynt tillfälle kom hem till oss, för att inte tala om hur sjukt störd han var/ÄR av att jag dels haft förhållanden före jag träffade honom och dels hade män som goda vänner - ja han var t o m svartsjuk på mina manliga arbetskamrater, mina väninnor och mina barn...) om han var svartsjukt lagd. Den frågan har han aldrig kommit över. Han anser att det är en fråga som enbart någon på en 14-årings nivå kan ställa (när det i själva verket vore mer förlåtligt om det var en 14-åring som agerade så jävla infantilt) och han återkom till den idag igen...

Till slut drämde jag bara på luren. Efter några minuter kom ett av de vanliga smsen: "Tack i alla fall för att du ville prata med mig." I hans värld ville jag prata med honom. I hans värld tror han fortfarande att jag bara försöker testa honom, för att sedan ta tillbaka honom. I hans värld är det jag som är sjuk och han som är frisk.

Och det värsta av allt är att jag blir så förbannat arg och trött och ledsen och missmodig och dränerad på energi och glädje och vill bara härifrån, till snart sagt vilket pris som helst... Jag har haft det såhär en hel höst och en hel vinter och när jag nu änteligen fått ut honom ur mitt hem vill jag bara bli lämnad ifred och jag VET att jag sagt att jag ska polisanmäla honom men vad ska jag anmäla honom FÖR? Vad ska jag anföra för skäl? Bevis? Jag har slängt alla idiotmail och skruvade sms och inte bandat telefonsamtalen eller fått vittnen till andra trakasserier..?

Jag förtjänar faktiskt inte det här. Jag gör inte det. Oavsett vad jag gjort i eventuella tidigare liv så kan jag omöjligen ha släpat ihop så mycket usel karma att jag på något sätt förtjänat detta.

Jag har underbara barn och helt fantastiska vänner som jag älskar och som stöttar och uppmuntrar och med vilka jag delar både ljuvt och lett och jag är på uppstuds och känner glädje och förväntan och tillfredsställelse av så många sköna och fina anledningar men jag vet inte hur jag ska kunna undvika att dras ner i skiten igen när jag tvingas göra slut om och om och om igen.

Mest av allt är jag dock så jävla förbannad att jag ser rött. Och svart. Och har fått en blixtrande huvudvärk. Tack-så-jävla-mycket.

Jag är arg på mig själv mest, för att jag tillåter en sådan person att komma åt mig. En person som gång på gång på gång sagt att jag är:
- slarvig
- en hora
- bedräglig
- falsk
- bara ute efter kuk - vems är egalt (fast många män i vän- och bekantskapskretsen har nämnts vid namn)
- svamlig
- ovetande om vad jag egentligen vill
- hotfull
- skyldig till mina barns fars alkoholism
- skyldig till hans egen begynnande dito
- ständigt på jakt efter någon att vara otrogen med
- egoistisk
- beräknande
- en som egentligen inte har velat på hela tiden, utan bara roat mig med honom och sedan tröttnat när han inte längre är spännande...
- skyldig till att ha gått in i relationen med fula baktankar om utnyttjande
- en som vägrar att kommunicera
- ertappad
- en som ständigt visar nya, negativa, sidor av sig själv
- sjuk
- besvärad av klimakteriet
- menstruerande
- PMSig
- i behov av professionell hjälp och medicinering
- plastikopererad och redo för jakt efter nya, fräscha offer
- manipulativ
- i maskopi med hans ex (jag tränade t ex på gymmet bara som en förevändning för att konspirera med henne där)
- förvirrad
- har en grandios självbild
- bitter
- har en taskig manssyn
- har noll självinsikt
- inte vet NÅGOT om personlig utveckling
- aldrig har provat att ta tag i mina problem
- är efterbliven vad gäller emotionell intelligens
- har ett sjukt förhållande till sina vänner som hon ibland blir sådan ovän med att de hatar varandra
- skyldig till att bara spela ett spel. Ett spel jag inte behärskar, dessutom.

Men. Som Bästaste A säger: nu är han i alla fall ute. När jag kommer hem efter jobbet kan jag låsa dörren om mig och få vara ifred. Oftast, då. Men jag måste alltid kolla nummerpresentatören. Jag måste alltid vara beredd på att sms-plingen kan vara från honom. När det ringer på dörren måste jag kolla i tittögat innan jag öppnar. När jag går till tvättstugan eller affären eller whatever måste jag se mig över axeln. Jag vill inte bo kvar här. och det gör mig också så förbannad. Jag har ju [än så länge, iaf] ett trivsamt och utvecklande jobb med sköna arbetskamrater, jag har ett mysigt hem och har t o m lärt känna några vänner här. Och nu vill jag bara riva upp allt detta och flytta. Långt bort. Och börja om igen. Det gör mig så tvärförbannad.

Nu är det mörkt ute. Jag kan inte ge mig ut och avreagera mig i skogen. Men imorgon bitti ska jag gå upp och springa jävellångt innan jobbet och se om det hjälper något. Jag vill inte vara såhär arg. Det är varmt och vår och inuti mig, någonstans, är jag lycklig... Det vill jag vara. Jag vill inte må så här. Man ska bejaka sina känslor... jag vet... men såhär arg vill jag faktiskt inte vara. Jag får hjärnblödning snart. Fanfanfanfanfanfan.

... i vilken vår hjältinna hittar något

Jo. Jag hittade min midja. Den var i förrådet/klädkammaren där inte bara jävelmotionsjävelcykeljäveln är undanstuvad för ett tag, utan där även min våg har sin boning. Det var efter att - förvånad (jag klev av vågen 2 ggr och klev på igen, bara för att kolla att jag verkligen sett rätt...) och mycket, mycket glad - ha noterat att jag inte alls gått upp 18½ kilo under helgen utan faktiskt har tappat ett kilo sedan förra måndagen (och det tänker jag inte leta efter...) som jag även lokaliserade min midja. Den sitter där den brukar nu.

För övrigt skiner en strålande sol från klarblå himmel och detta kommer att bli en helt underbar måndag i en helt ljuvlig vecka! Så är det bara, me lovely ones!

Stay tuned!

... i vilken vår hjältinna är smått metaforisk

När jag springer min mil (och även kortare sträckor) har jag upptäckt att jag har en strategi för att liksom orka hela vägen. Jag har olika mål. Det övergripande målet är givetvis att ta hela milen (som jag gjorde idag... Åh... vad skönt att få säga det igen... ;-), men jag delar också upp rundan i kortare etapper. Den stora deletappen är där vägen går under de stora kraftledningarna uppe i skogen - där är det nämligen halvvägs. Och sedan har jag kortare etappmål, som t ex när jag kommer upp till hästgården vid Åleberg. Där är det 3 km och efter att ha gått ganska mycket uppför väntar en skön utförslöpa som ändå inte frestar på mitt högerknä alltför mycket. I utförslöporna - även de som bara sluttar svagt, svagt riktar jag blicken långt fram och kunde jag skulle jag gärna springa och blunda... jag känner en slags flytande, avslappnad känsla... Jag har också tid och ork att ta in det jag ser, hör och känner på ett ljuvligt vis.

Men när det går uppför har jag märkt att jag automatiskt flyttar blickfokus mycket närmare mig själv och jag tittar absolut inte på det hägrande backkrönet eftersom det genast känns tyngre att springa, då. Istället ser jag bara några meter framför mig och ju brantare motlut ju närmare mig själv fäster jag blicken - är det tillräckligt tvärt blir det till slut att jag bara tar ett par steg i taget... närmare målet... och... rätt vad det är känner jag att det lättar och när jag då lyfter blicken lite längre fram upptäcker jag att jag nått krönet och att vägen planar ut och stegen känns lättare igen.

När jag sprang idag tänkte jag på att jag även hanterar livet i stort på det här viset. Jag har ett slutmål (samma som alla ni andra...) och när jag når dit vill jag känna mig lika nöjd och mätt på upplevelser som jag gör efter en runda som dagens... Min väg dit innehåller några riktigt stora delmål och i övrigt är den uppdelad i mindre etapper, för hanterbarhetens skull och för att jag inte ska tappa fokus på livet i stort och vad jag vill med det. I livets mjuka utförslöpor ser jag gärna långt framåt och tänker på allt möjligt jag vill göra och passar dessutom på att njuta av vägen och de upplevelser den bjuder på, men när det är tungt och uppförsbacke krymper jag synfältet alltmer ju jobbigare det är. Jag kan arbeta mig igenom en månad... en vecka... en dag... eller en timme... tänka att "this too shall pass..." och... rätt vad det är så finner problemen sin lösning och jag kan fortsätta njuta av livet.

Och vad ville jag säga med detta? Inte en aning, faktiskt. Det är nog mer av en inre reflektion. Tur att det är min blogg och ingen annans... ;-)

Nu blir det en dusch och sedan en kanna Pasión Colombia i solen ute på balkongen, tillsammans med lite skön soulmusik...

Ha en fortsatt ljuvlig söndag, me lovely ones, och glöm inte lyfta blicken! Bakom alla uppförsbackar finns en skön utförslöpa!

... i vilken vår hjältinna når ett mål

För inte så länge sedan satte jag upp som mål att kunna springa en hel mil. Utan att gå emellanåt, eller annat fusk. Nu har jag gjort det!

Jag sprang hela powerwalkmilen! På 57 minuter!
Jag är så äckligt glad och nöjd med mig själv!

Nu måste jag givetvis sätta ett nytt mål. Mål - har jag lärt mig - ska vara mätbara, realistiska och helst också tidsbestämda. Mitt nya mål blir dock en smula diffust i kanterna eftersom jag tänkte att det ska handla om att tycka det är skönt och roligt att springa. Jag tycker redan att det är kul... Fattas bara - det är kul att min kropp är så följsam och att den faktiskt ställer upp och gör som jag vill utan att gnöla alltför mycket. Men... själva springandet är inte så kul eller skönt. Jag är ganska fokuserad på att komma hem, helt enkelt. Dock kunde jag idag känna hur underbart och ljuvligt solvarm skog doftar... och jag såg en svagt gul fjäril med illorange kanter på vingarna, som satte sig på en blå blomma invid vägkanten (kan det finnas blklockor redan? Jag hann helt enkelt inte se vad det var för sorts blomma... men blåklockor kan jag i alla fall...). Så jag är kanske på väg, redan, mot att faktiskt också njuta av färden och inte bara målet?

Nåväl, detta är i alla fall mitt nya mål; att tycka om att springa och inte bara tycka om de sköna effekter jag får ut av det!

... i vilken vår hjältinna tänker om kravlöshet

Lördag kväll. Än är helgen inte slut, men eftersom det liksom varit fredag (åtminstone kändes ju onsdagen så) och söndag (1 maj) och fredag igen och sedan lördag så börjar dagarna flyta ihop och jag tappar lite riktning. Men det gör ju inget. Tids nog hittar jag den igen. Måtte jag också hitta min midja som verkar ha försvunnit efter ett par dygns hängande med mina home girls och ett frekvent ätande av rätt onyttig (men ack så god!) mat och förtärande av alkoholhaltiga och kaloribemängda drycker. Det är tur att jag ändå hållt fast vid min träningsrutin - annars hade jag fått leta borta vid midsommar, typ.

I torsdags eftermiddag kom alltså först Matilda och Johanna och en stund senare Bästaste A och Rara J. Vi åt lasagne och - trots väldigt goda föresatser att inte - drack vin/öl/cider. Mycket prat och bubbel men också det där som gör att jag aldrig någonsin tycker det blir jobbigt eller besvärligt att ha huset fullt av folk; var och en skötte också sig själv. Vid någon tidpunkt på kvällen satt t ex Johanna vid sin laptop i köket, Bästaste A försökte styra upp min stationära som varit minst sagt dysfunktionell ett tag, jag gjorde inget särskilt, men höll A lite sällskap när hon donade, och Matilda och Rara J satt och pratade i vardagsrummet. Likadant i går. Alla sov så länge de orkade och hade lust. Jag och A var uppe först; satt i köket och drack en massa kaffe och småpratade medan vi slösurfade på varsin bärbar och sent omsider vaknade de andra också till liv. Efter frukost - som varade kanske mellan tio och tolv, nångång - drog jag faktiskt på mig träningskläderna och sprang min 8-kmrunda. Trots att jag helt klart kände att jag nog hade lite alkohol kvar i kroppen lyckades jag göra rundan på 47 minuter! Personbästa! JÄJ! Sedan kom jag hem och duschade och då låg J och slöade i soffan, A på en madrass, Johanna sov fortfarande och Matilda satt och läste.

Frampå eftermiddagen mobiliserade vi oss tillräckligt för att ta en gemensam promenad ner till byn för att bunkra lite mat inför kvällen och så gick vi en liten omväg hem så att inga delar av Emmaboda centrum kunde missas. Det gick rätt fort. Väl hemma återgick alla till sina näringar, även om fokus låg på mitt LAN-liknande köksbord (fyra bärbara som mest), och jag lagade en potatisgratäng med chèvre och vitlök. Krämig och god blev den! Tyvärr svek oss vädret. Vi hade ju tänkt att inte bara grilla ute (vilket vi gjorde) utan också sitta ute och äta och mysa. Men det var råkallt och regn i luften så därav blev intet. Istället blev det mycket glam och skoj vid mitt köksbord.

Antagligen är detta av noll och intet intresse för dig, kära läsare, men anledningen till att jag skriver ner det är att jag älskar dessa kravlösa sammankomster då man bara gör det man har lust med och som faller en in. Jag är så himla glad att jag både har barn och goda vänner som delar denna min utblick på [sällskaps]livet! Visst är det kul med bullersamma fester också (jag ska ju på en sådan nästa helg och jag ser så mycket fram emot det!) men en sådan här helg kan ge mig minst lika mycket.

Nu har Bästaste A och Rara J åkt hem, men mina tjejer är kvar. Jag har varit ute och avverkat min powerwalkmil (men midjan är och förblir diffus... hur i glödheta kan man gå upp 18½ kilo på två dagar?) och det var helt underbart! Nyss tog jag ett varv med dammsugaren medan Johanna diskade och nu har Matilda lagat till pizza. Det doftar absolut underbart från köket! Resten av kvällen ska tillbringas liggandes i soffan och fåtöljer, med tända ljus och kanske Dolly Parton på teven. Lagom aktivt... ;-)

Ha en lika skön kväll ni, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna dansar och shoppingbloggar

(Ånej - låt er inte förledas av deras oskuldsfulla uppsyner...)

Lasagnen står klar och liksom bara gifter ihop sig. Det kan vara så att det är min bästa ever, faktiskt. En vegovariant med extra allt! Alla har hört av sig att de är på väg och jag har inte mycket att göra förutom att ösa mina gamla punkkärlekar 999 på brutalvolym och dansa runt lite! Skulle kanske smaka av vinet också (en BiB Drostdy-Hof, rött)?

Igår var jag alltså och shoppade loss i stan. Fast... egentligen shoppade jag ju inte. Jag köpte varken någon jeanskjol, några svarta toppar eller böcker - så egentligen borde jag väl kunna hävda att jag inte brutit köpstoppet och däremed egentligen inte shoppat alls. Eller..? I all synnerhet som jag enbart gjorde fynd. Vad sägs om ett par fina skor (att ha till kjol, på jobbet - äntligen fann vi varandra, de där skorna och jag!), en OP-mönstrad svartvit kjol, två toppar (men det var en ferrariröd och en pastellrosa (!!!) - ingen svart). En snygg, svart vårjacka i skepparmodell fick det också bli. Egentligen ville jag ha en kort svart trench, men den enda jag hittade var en Esprit med en prislapp som inte kunde motiveras ens av "jamen... jag kommer ju att ha den i evigheters..." (inte ens trots att det troligen skulle blivit just så - jag har ju min "bondagejacka" från Esprit som nu är inne på tredje, eller möjligen fjärde, säsongen). Vad mer? Ptja - en liten, stenbesatt väska (skinn) på Indiska. Blir finfint till min lilla svarta. Därutöver var det mest lite småkrafs (som stod på min lista) som typ nagellack, hårfärg, en skön hudlotion, läppglans och ett par billiga solglajjer. Jag är lite "trött" på mina gamla klassiker Ray-Ban Wayfarer (svarta, givetvis - what else?). OK... de går egentligen aldrig ur tiden, men jag har haft dem i 9-10 år (se där en dyr sak jag faktiskt haft i åratal!) och nu vill jag ha något annat - som dessutom inte föranleder landssorg om de försvinner/går sönder.

Sådärja. Nu haver jag alltså shoppingbloggat. Ni får dock inga bilder (såvida jag inte fastnar på bild någon gång i dessa kläder) och tro inte att det kommer att upprepas i brådrasket, heller, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna demonstrerar

Ha... nää... det trodde ni väl ändå inte? Inte jag också. 1 maj är, för mig, inte en dag av röda fanor och klingande spel. Jag njuter bara av ännu en ledig dag att fylla alltefter behag. Eftersom jag var flitig igår (tvätt, träning, lite shopping i stan, städning, livräddande insatser för mina växter samt strykning av flera stycken skjortor) kan jag idag ägna mig åt seriöst softande igen. Fast jag har varit och handlat hem middagsmat, det har jag. Om några timmar invaderas mitt hem (mycket efterlängtat!) av väninnor (Bästaste A och Rara J) och döttrar (Matilda och Johanna) och sedan är det fullt hus några dagar! Middag ikväll blir en fullpetad vegolasagne, med en sallad till. Jag tänkte först gjort sushi, men blev själv så himla sugen på lasagne. I övrigt blir det vin, skönt prat och allmänt mys. Jag är så glad att återerövra mitt sociala liv igen!

I väntan på kvällen spelar jag tokhögt. Just nu är det Steve Vais fullständigt orgiastiskt ljuvliga Tender Surrender som får mig i extas. Nyss var det Cheb Khaled och Amr Diab. Inte en chans i havet att jag kan sitta still till min arabiska musik. No freakin' way! Synd att jag aldrig nappade på Falkenbergsväninnan Guittas erbjudande att lära mig arabisk dans på riktigt. Det hade varit något det!

Nu blir det lite King's X - Black Like Sunday. Perfekt matlagningsmusik!

Stay tuned, me lovely ones!