... i vilken vår hjältinna ändå har haft en bra dag

Dagen började inte så bra. Men sedan blev den desto bättre och har innehållit både långlångt samtal med Bästaste A och en helt underbar, rask halvmilapromenad med en kollega och vän, på lunchen. Ett pedaGÅgiskt samtal, hade vi - men privat också. Det är förunderligt hur lätt samtal flyter när man är ute och går. Vi kom överens om att göra det till en vana!

Kvällen har jag använt till att småpyssla, läsa, kolla teve (Skolfront var lamt idag, tycker jag), tänka och ha det allmänt gott.

Imorgon är det fredag och sedan helg och det ser jag fram emot! Jag ska ägna mig åt att ha det så gott och skönt som det bara går! Livsnjut!

... i vilken vår hjältinna skådat ljuset

Just när jag satt i mitt arbetsrum och pratade med en elev störtade solen fram och sken rakt in i mina ögon. Helt bländad blev jag. Och glad!

Dessutom är kaffemaskinen fixad. Det är tur att viktiga saker prioriteras på det här bygget! ;-)

Mitt betydligt muntrare humör låter jag illustreras av Amr Diab och Habibi Ya Nour el Ain (Min älskade, solen/ljuset i dina ögon).

... i vilken vår hjältinna känner att katastrofen är ett faktum

Kaffemaskinen här på jobbet har fått ett sammanbrott!
Jag har åtta timmar kvar att jobba.
Hur ska detta gå?

... i vilken vår hjältinna tänker på saker på jobbet

Här är några saker som händer på jobbet just nu:

- vi jobbar frenetiskt med texthäftet till nästa veckas nationella prov i svenska. E. sover knappt på nätterna av oro, trots att jag säger att det kommer att gå fint.

- 5-6 stycken får sparken pga vikande elevunderlag

- någon har tagit för vana att bryta av sin blyertsspets i låset till mitt klassrum

- våra rektorer slutar (en går i pension och en blir chef i bildningsnämnden)

- inga ersättare utsedda

- korridorerna är fulla av kära tonåringar som hånglar järnet

- ett par kollegor är också kära och de är fanimej värre än tonåringarna, när det gäller att stå och småhångla i alla upptänkliga hörn

- jag har lovat hjälpa en av mina elever med hans historia på våra svensklektioner. Han ser lättad och glad ut. Det är värt massor.

- det pratas massor om likabehandling när det gäller etniskt ursprung, funktionshinder och religion. Ingen säger ett käft om sexuell läggning eller genusfrågor. Eller jo:

- på ett möte häromdagen fick vi veta att vår lilla kommun, tillsammans med två andra småkommuner, är sverigeledande vad gäller att betygsklyftan mellan killar och tjejer tokökar. Att tjejer genomgående har bättre betyg är ju allom känt. Men varför ökar skillnaden? Och varför ökar den så mycket? Och varför ökar den så mycket här? Vad hände i slutet av 90-talet eftersom ökningen började där, någonstans vid millennieskiftet. Svaret ska tydligen finnas någonstans, men när jag och en kollega föreslog att en idé kanske vore om vi blev mer vaksamma på genusfrågor... på hur killar och tjejer behandlas i klassrummen... kanske rentav skulle kunna få hit en genuspedagog som kunde hjälpa oss att se handlingsmönster... nya sätt att angripa problemet... då blev det tyst. I och med det fattade jag inte ens varför frågan lyftes. För där någonstans skulle ju en del av svaret kunna ligga?

- [minst] en kollega är gravid

- [minst] en elev också

- jag och min mentorskollega har köksvakt i personalrummet den här veckan.

... i vilken vår hjältinna lyssnar på radion

Sitter här i mitt varma, röda kök och dricker te och äter skorpa (ja, jag gick inom affären, på väg hem från jobbet) och lyssnar på Studio Ett och ett program om Gandhi. En av mina författar- och upptäckarhjältar, Zac O'Yeah (aktuell med boken Mahatma! eller konsten att vända världen upp och ner), är med i programmet. Om ni inte har läst hans Guru! så tycker jag ni kan göra det. En sorts sökarens guide till absolut allt med religiösa konnotationer i Indien, ungefär. Kunnigt, förutsättningslöst, roligt och inspirerande! Jag utmanar er: läs boken och försök sedan säga att du inte vill åka till Indien! ;-) (Jag skrattade mig nästan harmynt när han beskrev hur han ätit haschkakor en ensam kväll i Varanasi och sedan skulle försöka leta sig hemåt!)
















(Sai Baba)

Givetvis gick jag inte ner på byn utan att också slinka in på biblioteket. Jag hittade tyvärr inte den bok av Neil Gaiman - Coraline - som jag blivit rekommenderad, men jag lånade Amerikanska gudar och Stjärnstoft, istället. Ska bli spännande att se vad jag tycker om dem! Ska bara läsa klart Douglas Adams, först. Jag reserverade för övrigt sagda Coraline, liksom Lian Hearns Vid hägerns skarpa skri och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Så den närmaste tiden lär jag inte ha några fritidsproblem. Det har jag för övrigt inte annars, heller. Det är mest en fråga om vad jag prioriterar.

När jag kom ut från biblioteket kom en hastig regnskur. I samma ögonblick jag slog upp det lilla paraplyet som alltid ligger i ytterfacket på min rygga, började jag fnissa. Vuxenpoäng! Det är liksom inget jag någonsin samlat, medvetet. Fast jag har ju en del ändå - det är svårt att undvika när man är i min ålder och har fyra barn. Men frågan är hur många dylika poäng man får när man bär med sig ett paraply just in case? En annan fråga kan vara hur det kommer sig att jag gör detta? Jag som dels brukar strunta högaktningsfullt i väderlekar och dels knappt har kommit ur det där stadiet då jag aldrig hade väska ens, utan bara hade med mig saker som kunde gå ner i någon ficka. Hur blev det såhär?

















Och vad är nu detta med att kinesiska ambassadtjänstemän ringer till svenska politiker för att försöka avvärja ett antal Falun-Gongföreställningar som ska gå av stapeln här i landet i mars..?

... i vilken vår hjältinna simmar lugnt

- Jag tror fan jag ska börja knarka snart, sa en kollega idag när det började hopa sig lite väl mycket. Det handlar ju inte bara om lektioner och lektionsförberedelser, eller efterarbete, utan om det andra jobbet på jobbet; elevvård, möten, arbetsgrupper, föräldrakontakter, etiska dilemman osv osv ad infinitum.

Kanske är det lugnande att rulla sig en joint och glida bort en stund, men jag använder andra flyktmetoder. En av de där oerhört lugnande och avslappnande grejerna är att ta ett hett bad. Inte kände jag mig uppskruvad direkt, innan jag tappade upp vattnet, men å andra sidan kan jag ju tillåta mig att bli precis hur avslappnad som helst. Så jag tände lite ljus, hällde i badskum och tog med mig Douglas Adams Tedags för dystra själar. Den är väl rätt okej, men är inte ens i samma härad som Liftarens guide... Men saken är den att sonen undrade om jag hade lästips till honom (och han använder i princip Liftarens... som Bibel) och jag tänkte kolla upp vad Douglas Adams har gjort mer. Dock tror jag att Terry Pratchetts böcker om skivvärlden, t ex, skulle fungera bättre.

Nu är jag nybadad, har druckit te (helt lägligt tog mitt Earl Grey slut samtidigt som den sista skorpan gick åt), pratat en stund med ett av mina norskebarn i telefon och är skönt sömnig. Jag sitter här och slölyssnar på "Babel Special" med Åsa Linderborg som gäst, på SVT2, men tror jag ska avrunda, logga ur, släcka ner och gå och lägga mig under mitt fluffsiga duntäcke.

G'natt!

... i vilken vår hjältinna blir prenumerant

Det är jag iofs redan (se nedan). Men efter att två söndagar försökt få tag på DN här i byn resignerade jag och bestämde mig för att bli söndagsprenumerant. Det kostar några tjugor i månaden men det får det vara värt.

Andra tidningar jag prenumererar på:
Barometern
Språktidningen
Bang!
Pedagogiska Magasinet
Lärartidningen
Ordfront

Tidningar jag köper [alla] lösnummer av:
Svensk Yoga
Laga Lätt!

Tidningar jag köper ibland:
Classic Rock
Close Up
Nemi (på norska)
Må bra
I form
Någon korsordstidning

Tidningar jag läser varje nummer av:
Sweden Rock Magazine

Tidningar jag bara köpt en gång:
Kreativa kvinnor (när jag köpte den såg jag bara att det stod "kreativa" och tänkte att det kanske fanns någon bra stickbeskrivning eller liknande i den. Men när jag såg att det också stod "kvinnor" blev jag så förbenad att jag aldrig mer ska köpa den. Jävligt tramsigt namn, if you ask me. Är inte män* lika kreativa? Eller är de så kreativa att de inte behöver en tidning med tips? Eller ska kreativa kvinnor utesluta män ur den kreativa gemenskapen - för vilken karl vågar köpa "Kreativa kvinnor" ihop med snuset och lördagens tipskupong?)


*Jag anser att män och kvinnor är kreativa i lika hög - eller låg - grad. Ibland är vi kreativa på samma vis, ibland inte - jag känner karlar som virkar och stickar och jag vet kvinnor som är hejare på att slöjda och byta topplockspackningar. Detta tycker jag trots att jag anklagats för att ha en "taskig manssyn". Jo, tjena. Hej och hå.

... i vilken vår hjältinna muttrar och svär fast hon egentligen mår himla gott

Igår när jag kom hem låg det ett brev från Förnedringskassan och väntade. När jag öppnade det fick jag se att de vill att jag omedelstuds betalar tillbaka de 7900 kronor jag så orättmätigt tillskansat mig under första hälften av 2006, genom att söka - och få - bostadsbidrag. Vid denna tidpunkt bodde jag med två tonåringar och var i högsta grad berättigad till detta stöd, som dock upphörde att betalas ut den dag Johanna tog studenten. Alltså - jag kunde nog fått lite ändå även efter hennes student (sonen bodde ju också hemma och gick i gymnasiet), men jag orkade inte ens med krånglet att söka.

När man söker bidraget får man ju uppge beräknad inkomst och det gjorde jag. I överkant, t o m för att säkert slippa återbetalningskrav. Första halvåret fick jag alltså bidrag, andra halvåret inte. Och när det sedan blev nytt år hade jag ju redan flyttat och att söka bostadsbidrag var det inte tal om, då. Så gick hela 2007 och jag ägnade inte f-kassan en tanke i detta hänseende.

Tills igår, då. Det visar sig att jag inte talat om för dem att min inkomst förändrats i o m försäljningen av bostadsrätten (som skedde i slutet av dec. 2007). Fy mig. Inte hade jag en tanke på det. Men nu ska jag alltså betala tillbaka de 7900 jag fick i bidrag det där ganska fattiga första halvåret, för att jag under årets sista skälvande, men ändå ekonomiskt stabila, dagar lyckades dra ihop "inkomst av kapital". GAH! DUBBELGAH!
Kunde inte de %&$@?X<£ lönnfascisterna upptäckt detta lite tidigare?

Men annars är det bara bra med mig! Jobbet går som en dans. Det gäller bara att inte dansa rakt ut i orkesterdiket, vilket några av oss riskerar att göra till nästa läsår, då 5-6 tjänster ska dras in pga minskande elevunderlag. Förra veckan fick vi en önskelista att fylla i och sedan lämna till rektorerna, inför nästa års tjänstefördelningar. På listan skulle vi skriva in både pedagogiska och personliga önskemål. Jag tycker det är svårt eftersom de två storheterna har en tendens att flyta in i vartannat, men jag plitade iaf dit ett "fortsatt korta fredagar" under rubriken "personligt" och under den andra skrev jag att jag bl a önskade att enbart undervisa i de ämnen för vilka jag har behörighet (Eng, Re, Hi). Som det är idag har jag även en del svenskundervisning vilket jag inte känner mig helt bekväm med.

Idag ville min ena rektor prata med mig om just denna önskelista. Innebar mitt önskemål att jag fortsättningsvis hellre ville undervisa stora klasser i engelska (det gör jag ju i Re och Hi) istället för att jobba med små grupper av elever i behov av särskilt stöd? Jag sa att jag är öppen för alla förslag och det tyckte hon var alldeles utmärkt eftersom jag är den sist fast anställda av lärarna och att det föreligger en viss risk att jag får gå om det inte räcker att sparka (nej... det är mitt uttryck, inte hennes!) de timanställda. Men - och här kommer berättelsens clou - det är superviktigt att det, just för de där små grupperna med elever i behov av särskilt stöd, finns en behörig lärare i engelska. Och då kan bara jag komma i fråga. Vilket betyder att det finns en chans för mig att behålla jobbet, åtminstone ett år till.

Det finns andra möjligheter också. Jag gillar mina kollegor. Massor. Men jag råkar veta att fler än en av dem kvackar på högstadiet trots att de t ex bara har 1-7-lärarutbildning (eller mellanstadielärar- utbildning). Inget ont om dessa behörigheter. Inte alls. Men... jag (och några till) har faktiskt behörighet för högstadiet och därmed rätt att få stanna kvar längre än de andra - och detta ganska oavsett tjänsteår. Och jävlar vad jag ska leva rövare om detta ifall det inte sköts korrekt. Då gäller inga vänskapsband längre - då är det ju mitt jobb eller deras och inte vill jag hamna utanför för att de inte har orkat skriva sina examensarbeten eller bygga på sin behörighet eller vad det nu kan bero på att de inte är behöriga.

Men heder åt min rektor som försöker knyta ihop vad som knytas kan innan hon slutar (på torsdag...). Och får jag bara vara kvar nästa läsår så har jag ju ganska goda chanser att få börja jobba på gymnasiet här i byn, läsåret därpå. Så... det årdnar sig. Det gör det faktiskt alltid. På det ena sättet eller det andra.

Nu ska jag laga mig en mugg te att styrka mig med och sedan ska jag bygga lite barrikader, tror jag.

Forza, Magda! Avanti!

... i vilken vår hjältinna sitter uppe

Jag är trött och seg. Men känner mig en smula obstinat och fnular på om jag inte skulle ta och stanna uppe en dryg timme till och kolla på Beckman, Ohlson och Can, på SVT2. Det kan funka om jag lagar mig en balja te, till. Och kanske ett par skorpor till...

Ja. Så får det bli!

Och här kommer en politisk kommentar ;-)

... i vilken vår hjältinna skorpsmular

Häromdagen köpte jag en påse fullkornsskorpor. Jag hade ingen aning om att jag hade längtat så efter just detta. Inte anade jag heller vilket sug efter Earl Grey jag skulle få. Vi snackar betingning i den högre skolan.

Så nu sitter jag här och dricker te (med socker och en skugga mjölk) och knaprar skorpa. På soffan bredvid mig ligger Fröken S och en artikel ur gårdagens DN. På en rask bloggpromenad läste jag någon (och jag har glömt vem -hjääälp!) som rekommenderade Nina Björks söndagskolumn, och turligen fanns tidningen på jobbet när jag kom dit i morse. Anledningen till att jag blev intresserad var att hon skriver om skriftliga omdömen i första klass. Det är inget debattinlägg utan en fundran kring de mekanismer som får "oss" (läs: samhället) att säga att det är rätt att bedöma ett barn och att det är rätt att säga att barnet duger - eller inte gör det. Den här tanken har jag grunnat på hela eftermiddagen:

"Vi älskar ju mångfald i det här landet; vi älskar olikheter och individuella skillnader. Varför älskar vi inte det barn som säger: jag skiter i tävlingen, jag gör inte ens mitt bästa, jag tänker inte kämpa väl. Jag har en annan dagordning.
/.../
Så vi älskar inte mångfald. Vi älskar en enda identitet: den presterande människans. Låt sjuåringen förstå det. Sluta flumma. Låt henne för säkerhets skull få det svart på vitt.
Och om hon svarar fel på provet i samhällskunskap i årskurs fyra, frågan som lyder 'Utmärks vårt svenska samhälle av öppenhet och mångfald?', svara henne tillbaka: Du svarade nej, men svaret skulle ha varit ja. Du har inte uppfyllt målet. För vi vet vilket målet är, och det målet gäller alla.
Jag blir rädd. Jag blir rädd för sju miljoner stängda möjligheter att vara människa på. Vid sju års ålder." (Nina Björk, Söndagskolumnen, DN, 2008-01-27)

Detta har jag tänkt på i eftermiddag och ikväll.

... i vilken vår hjältinna ger er ett ord på vägen

Begrunda detta idag:
"The whole Universe is a large joke.
Everything in the Universe are just subdivisions of this joke.
So why take anything too serious."
(Frank Zappa)

... i vilken vår hjältinna hälsar

(Är det detta som kallas "vattenväg"?)
Solen sken från klarblå himmel, efter lunch, och jag passade på att ta mig en rask långpromenad för att andas frisk luft och tanka energi. Jag försökte tänka på att det är den 27 januari, och inget annat. Men trots att vinden bet rätt bra innan jag kom upp i skogen (a k a "fattig mans tröja") kändes ändå lite som vår. Ibland när jag går den där rundan möter jag inte en enda person, men idag var det en hel del som kommit på samma tanke som jag. Fast det gjorde inget; det är ju bara att le vänligt och hälsa. För det gör de här i byn. Hälsar, alltså. Inte nere vid centrum, men om man möter någon när man är ute och promenerar så hälsar man. Det gillar jag.

Jag tog svängen om centrum för att posta CD'n till Vännen P och för att handla hem lite förnödenheter för veckan som kommer. Nu faller skymningen därute, och jag sitter här och äter het löksoppa. I ugnen står bröd på gräddning. Snart kommer en ljuvlig doft att sprida sig i mitt hem.

Igår nästan-lovade jag goda vännen/kollegan C att vi kunde ta en kvällspromenad även idag. Men det är nästan så jag hoppas hon inte ringer. Inte för att jag inte gillar henne - tvärtom! - hon är en härlig tjej med avslappnad livssyn och ett smittande gapskratt! Men jag är lite småtrött och vill nog hellre kura ihop mig i soffan och kanske börja på den där mössan till Linus. Ja, jag tror det får bli så. Ska laga mig lite kaffe först, bara...

... i vilken vår hjältinna begrundar det här med integritet

Det finns mycket jag vill skriva här. Saker jag tänker. Saker jag känner. Saker jag upplever. Jag har inga problem med att skriva om mig själv, men frågan är var gränsen går för när jag är öppen om mig själv och när jag outar någon annan. Än så länge avvaktar jag.

Eller rättare sagt; jag skriver, men inte här. En vacker dag får jag kanske för mig att lägga ut det här. Eller inte. Time will tell.

Jag försökte hitta Ani diFranco & Indigo Girls tillsammans, på YouTube, men har inte lyckats. Jag kan ju knappast skriva här hur deras underbara version låter inuti mitt huvud.

Men här är en riktigt skön version, med Gladys Knight & the Pips, i alla fall! Enjoy! Typ.

... i vilken vår hjältinna kommer att ligga sömnlös

HJÄÄÄLP!

Jag kommer inte på namnet på den sköna singersongwritertjejen som har sjungit in Midnight Train to Georgia med Indigo Girls. Ett svårt fall av tip-of-the-tongue aphasia...

Någon som vet..?

-------
23.59
Uppdatering efter att ha kollat hemsida och allmusic.com: Kanske är det en liveplatta? Eller rentav en bootleg? Hmpf.

------

00.13 -> Ani diFranco!
Phew. Det är det jag säger; allt lagras i minnet - det gäller bara att få fram det.

Nu blir det en god natts sömn... ;-)

... i vilken vår hjältinna upprättat en ordning

Ggnnnahhhh..... ;9

Nu är CD'n till Vännen P färdig, och jag har hunnit med en hundpromenad med en god vän/kollega, också. Jag hade bara en endaste fisig liten CD-R hemma så jag bantade ner listan något. Han får iaf lite smakprov och vill han ha mer vet han vem han ska fråga! Och så gjorde jag en Ordning, också:

1. HOVEN DROVEN - Bjekkergauken
2. FAITH - Skogsraet/Finngalkn
3. ORPHANED LAND - The Kiss of Babylon (The Sins)
4. WOLVERINE - His Cold Touch
5. NEW TANGO ORQUESTA - Fugata
6. PRIMUS - American Life
7. RADIOHEAD - Karma Police
8. NICK DRAKE - Time Has Told Me
9. NICK DRAKE - Saturday Sun
10. LARS WINNERBÄCK - Höst på min planet
11. LARS WINNERBÄCK - Gråa dagar
12. AMR DIAB - Habibi Ya Nour el Ain
13. CHEB KHALED - Kebou
14. CHEB KHALED - Aïcha (version mixte)
15. STEVE VAI - Tender Surrender

Jag försöker tänka (inuti mitt huvud) hur låtarna går och vad som kännetecknar dem. Dessutom tänker jag enligt devisen Start with a BANG! and go with a BANG! och det känns som att jag fått till en bra låtordning här.

När det gäller Steve Vai får Vännen P bara lyssna men ni, kära bloggläsare, får dessutom njuta av att se en sann konstnär in action...

Jag önskar er en god natt...

... i vilken vår hjältinna är lite näsvis

Näsa för det sköna i livet. Det har vi, både Fröken och jag.

... i vilken vår hjältinna citerar

(Len liten rosa trampdyna. Bedrägligt len...)

Med magen full av nybakta kryddmuffins läser jag en text av Kristina Lugn, klunkandes på kaffe ur en sjörövarmugg:

"Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad."

(Ur Hej då, ha det så bra!, Kristina Lugn, 2003)

Äsch... ni får en till:

"Men jag ansträngde mig att inte vara
motbjudande i ditt sällskap
jag försökte lukta gott till exempel
jag hade till en början inte en tanke på något annat
än att älska dej
jag ville gärna vara vacker
jag ville gärna vara artig
jag tvättade händerna mycket noggrant
innan jag rörde vid dej
ständigt umgicks jag med planer på
att ordna det trevligt för dej härhemma
det kan inte råda någon tvekan om
att jag önskade dej allt gott
min enda åstundan var
att älska dej
det var mycket enfaldigt av dej
att inte älska mej då
när jag var på gott humör, när jag sprudlade
av offervilja och barmhärtighet!

(Ur Till min man, om han kunde läsa, Kristina Lugn, 1976

Nu får det räcka. Det har mojnat en smula och regnet har gett upp. Jag ska ta mig en kvällspromenad.

... i vilken vår hjältinna fångat något

När jag vaknade i morse och tittade ut på regnet såg jag ett litet barn vid dammen, därute i det gråa och våta. Vad gör väl lite regn när man har paraply och gummistövlar? Och att det nappar vid sådan väderlek är ju allmänt känt. Jag fångade ögonblicket...

... i vilken vår hjältinna pysslar med musik

Ute stormar det. Med inlandsmått mätt, då. På bästkusten skulle vi knappast kalla detta en lätt bris. Men det fläktar rejält och emellanåt kommer det duktiga regnskurar. Då är det skönt att vara inne och fiffa.















Eller bara sova...

Jag har samlat ihop lite random musik att bränna till Vännen P. Ska se om jag rentav har en tom CDR att bränna på så jag kan göra klart. Rendom och random, förresten. Egentligen är varje låt väl vald utifrån dels vad jag tycker om att lyssna på själv och dels vad jag tror att han inte lyssnar på. Det är hans önskan. Men han är svår; han är en av de där som inte bara har djup musiksmak utan oerhört bred, dessutom. Här är vad jag laddat in för utbränning (lägg gärna märke till min formulering där - jag laddar åtminstone inte ner...):

Amr Diab - Habibi Ya Nour el Ain
Amy Winehouse - Tears Dry On Their Own
Cheb Khaled - Aicha (version mixte)
Cheb Khaled - Kebou
Faith - Skogsrået/Finngalkn
Hoven Droven - Bjekkergauken
Hoven Droven - Kompispadden
Lars Winnerbäck - Höst på min planet
Lars Winnerbäck - Gråa dagar
Lars Winnerbäck - Vad är det som bekymrar Sara Wehn?
New Tango Orquesta - Fugato
New Tango Orquesta - Estacion
Nick Drake - Time Has Told Me
Nick Drake - Saturday Sun
Orphaned Land - The Kiss of Babylon (The Sins)
Orphaned Land - A'salk
Primus - Seas of Cheese
Primus - American Life
Radiohead - Karma Police
Steve Vai - Bad Horsie
Steve Vai - Tender Surrender
Wolverine - His Cold Touch

Frågan nu är i vilken ordning låtarna ska ligga... och huruvida jag ska lägga ett gäng på en "etnoplatta" och en på en annan? Tål att funderas på; jag är inte så jättebra på att mixa ihop så att låtordningen blir sådär smidig och självklar. Det jag inser är att det i alla fall inte räcker med en CDR...

Medan jag funderar låter jag Cheb Khaled sjunga. Bara för mig.

... i vilken vår hjältinna har en hemmakväll

Jag gick till jobbet idag. Att vara hemma och vila igår var bra och sovmorgonen gjorde sitt till. På engelsklektionen ser vi What's Eating Gilbert Grape och killarna har så sköna tankar och kommentarer kring filmen. I början skrattade de åt Gilberts feta mamma men allteftersom historien utvecklar sig grips de av hennes öde och blir glada när Gilbert försonas med sin mor.

Efter jobbet gjorde jag några ärenden och så gick jag förbi biblioteket för att lämna tillbaka en försenad bok (John Steinbergs Världens bästa fröken - jag vill HA den men den är blixtedyr). Jag tänkte också lånat fjärde delen av Hearns bok om Otoriklanen, men den var inte inne och istället fann jag mig på hemväg med en trave andra böcker, varav de flesta var bilderböcker.

















(Hiroshige, Matthi Forrer)


















(Hokusai - Hundra bilder av berget Fuji)

















(Street Art Stockholm, Benke Carlsson)

Underbara, ljuvliga bilderböcker att helst vilja äga men att få låna dem (och låna om dem minst en gång) fungerar också! Och så Kristina Lugns arbeten från 1971-2003, i en volym. Jag älskar hennes sätt att formulera sina toksvarta tankar så att jag inte kan låta bli att skratta när jag läser dem - och hur skrattet sedan fastnar någonstans...

Sedan åkte jag in till stan för att ge mig själv en skön eftermiddag av stros, shopping light och fika. Det blåste en ondsint västan och regnet trillade ner, men jag gillar sådant väder. Synd bara att frisyren inte är så city-chic som jag kanske hade önskat, i sådana lägen.

På tåget in till stan satt jag och läste The Curious Incident... och jag kunde inte låta bli att skratta när pojken beskriver vad vi vanliga uppfattar i en given situation - och vad han uppfattar. Jag vill inte undanhålla er ett smakprov. Först beskriver han vad vi vanliga, lata uppfattar när vi ser oss omkring t ex när vi är ute på en plats på landet:
"1. I am standing in a field full of grass.
2. There are some cows in the field.
3. It's sunny with a few clouds.
4. There are flowers in the grass.
5. There is a village in the distance (Och så räknar han upp något mer.)
/.../... and I noticed these things
1. There are 19 cows in the field, 15 of which are black and white and 4 of which are brown and white.
2. There is a town in the distance which has 31 visible houses and a church with a square tower and not a spire.
/.../
7. The cows are mostly facing uphill
And there were 31 more things in this list of things I noticed but Siobhan said I didn't need to write them all down. And it means that it is very tiring if I am in a new place because I see all these things, and if someone asked me afterwards what the cows looked like, I could ask which one, and I could do a drawing of them at home and say that a particular cow had patterns on it like this: (och så är det en teck ning av en ko, då..)"

Och så tänker jag på barn jag möter, eller har mött, som har det såhär och ska försöka fungera i en skola med hundratals andra barn och intryck varje sekund...

Som vanligt köpte jag inte skor trots att jag verkligen är i skriande behov av ett par dylika. De ska vara av en modell som är lika snygg till kjol som till jeans, vilket onekligen knepar till det lite grann. Däremot blev det lite mer garn, så jag kan sticka den rastainspirerade inkamössan med matchande halsduk, som Linus önskar sig, och ett par små knåpsaker på Panduro. Ha! Jag som alltid går på Panduro och nästan aldrig köper något. Indiska hade en svart top som jag blev lite förtjust i och på H&M hittade jag en röd top som jag ska göra något najsigt av. Jag funderar på texten KUNSKAP ÄR MAKT. Och så använda den i skolan, förstås. På Lagerhaus hittade jag, traditionsenligt, roliga disktrasor och opiumljus.

På väg hem fokuserade jag på mp3-spelaren eftersom tåget var knôkafullt och det var otäcka barn som hojtade och skrek och den enda lediga sittplatsen var på ett sånt där fäll-ner-säte p r e c i s mittemot toadörren och de flesta verkar inte ha en aning om att man kan s t ä n g a dörren - både före och efter användning - genom att trycka på den lilla rektangulära knappen precis t h om dörrkarmen (t v om man står inne på toan) utan de bara står där som fån och väntar på att dörren ska glida igen av sig självt alltmedan unken urinlukt puffar ut i korridoren. BLEH.

Jag gick inom affären och köpte med mig en grillad kyckling och lite grönsaker och gjorde en pastasallad. Avnjöt anrättningen med ett glas gott ripasso och "Vem vill bli miljonär", vilket jag är oslagbar på. Åtminstone så länge jag sitter i trygghet här i min soffa. ;-)

Jag har hunnit med att bläddra i Street Art Stockholm och druckit lite mer vin och långpratat med Bästaste A. Tittat på mina lila tulpaner (tulpaner är mina älsklingsblommor!) och killat Fröken bakom örat och tänkt på både goda minnen och framtiden och det faktum att nuet är skönt att vara i. Nu känns det snart som läggdags, men först ska jag släntra omkring i en del bloggar och kanske kika in på mitt home away from home: Sweden Rocks messageboard.

G'natt!

... i vilken vår hjältinna tar upp tanken på ett kollektiv, igen

Nu har jag hittat huset! Vilka är på?








































Bottenvåning:
Överbyggd pampig entré med pelare. Rymlig hall med kapprum och gästwc. Ett sällskapsrum med stavparkettgolv i fiskbensmönster (massiv ek) och öppen spis med insats. Matsal med parkettgolv. Annorlunda kök som helrenoverades i speciell och påkostad stil på 70-talet med slipat trägolv (rödbok) och en matrumsdel med matbord och vitrinskåp. I köket finns spishäll, inbyggnadsugn, fläkt, kyl (-93) och frys (-93). Köksentré och hall med trägolv.

Övervåning:
Allrum med slipat stavparkettgolv och utgång till nyrenoverad balkong. Fem sovrum med stavparkettgolv varav ett med öppen spis. Badrum renoverat 1993 med klinkergolv och kakel, badkar, wc och tvättställ.

Golvad vind.

Källarvåning:
I källaren finns tvättstuga med duschkabin och tvättmaskin (-07). Förråd. Snickarbod med utgång till trädgård. Pannrum med kombipanna olja/ved/el, oljetank. Matkällare.

Tomt med äganderätt om ca 5 597 m². Parkliknande tomt med enskilt läge. Här finns bärbuskar, fruktträd, lövträd, syrénberså, gammaldags rondell på framsidan. Ytterligare ca 1,5 HA kommer framöver att tillhöra fastigheten. Denna del ligger i riktning mot sjön bakom huset.

Övriga byggnader

Övriga byggnader: Mycket charmig lekstuga i amerikansk stil. Uthus med vedbod, förråd (litet stall), garage samt TC med el och vatten.

För 1 850 000 kronor är den vår - Kosta-Bodas första representationsvilla! Fem sovrum = fem som delar (minst)...

Kom igen nurå!

... i vilken vår hjältinna är tillbakalutad

Det är skönt att sitta här i sköna soffan och veta att det är rent och fräscht här hemma. Det som bara skulle bli en dammsugning blev också dammtorkning, skurande av badrum, moppning av golv och vattning av blommor. Välbehövligt, faktiskt. Nu när jag är förkyld känner jag av Frökens närvaro mer än vanligt. Men aldrig kan man ju vara riktigt nöjd. Just som jag var klar med städningen bröt en sned sol fram en stund och det blev onödigt tydligt att mina fönster ser kläggiga ut. Är det något jag inte är bra på när det gäller hushållsfiffande är det fönsterputsning. Men det är bara att ta tag i. Inte idag, dock.

Jag försöker lyssna på teven - nyss intervjuades Jan Björklund och samtidigt som jag tycker han i mångt och mycket har noll verklighetskoll, så vill jag gärna följa med i skoldebatten. Men det är svårt eftersom det samtidigt spelas Maiden högt samtidigt som det skramlas.

Sådär. Dörren till arbetsrummet stängd. Varför ska jag lista ut att den ska vara det - när det inte är jag som spelar högt och väsnas?

Nu är iofs inslaget med Björklund slut, då. Jag återgår till ni-vet-vilken-bok en stund. Ska bara fylla på kaffemuggen först!

... i vilken vår hjältinna låter tiden stanna

(Min älsklingsfrukostassiett!)

Fröken Smilla väcker mig vid niotiden. Jag vet att klockan är ungefär nio eftersom jag – just när jag slår upp mina mörkblå – hör skolbussarna köra iväg mot Kalmar. Jag känner att det är bra att jag valt att stanna hemma och pyssla om mig själv. I det här skicket hade en arbetsdag varit en plåga.

Nu sitter jag istället fortfarande i nattlinne och raggsockar (oslagbar kombination!), dricker mitt Blue Java, lyssnar på P1, killar Fröken lite bakom örat och flanerar bland bloggarna samtidigt som jag ser ut över bakgården. Igår kväll, när jag gick och la mig, var det kallt och ett tunt snölager täckte allt. Idag är det blekt, grått och vått och ingen snö alls. Bipolärt väder?

Igår, innan jag gick hem från jobbet, tog jag ett steg till i min Hemliga Kulturella Gärningsplan. Hehe. Det framskrider och det är spännande!

Dagen ska vara fortsatt lugn och fin. En magisk dag. En dag utan klocka. En Nick Drake-dag. Smärtsamt vacker musik och text. När jag hör honom vill jag bara gråta, samtidigt som jag känner att sorgen är skön att vila i, något att bejaka – inget att fly ifrån…

Om en stund ska jag bädda och ta ett varv med dammsugaren. Det måste göras lite oftare nu när jag har en Fröken här, annars kommer min näsa och mina ögon att protestera. Sedan blir det mer kaffe och The Curious Incident of the Dog In The Night-Time. Jag tänker att boken borde vara obligatorisk läsning för lärare.

Stay tuned...

... i vilken vår hjältinna fastnat

(Klicka på bilden så kan du läsa texten)

Nu sitter jag inte fast i konsten på nätet. Istället är det The Curious Incident of the dog in the night-time som fångat mig. Bara en sådan sak som att kapitelnumren är primtal. *s*

Jag har fortfarande inte lagat te! Halsen svider! Måste!

... i vilken vår hjältinnna varit på konstrunda

Internet är fantastiskt!

Hemma i mitt barndomshem hängde ett utsökt tryck, av Utamaro, som min mamma ägde. Jag tror faktiskt att det var där, i den bilden, som mitt konstintresse föddes. Tidigt, alltså. Min mamma ägde inte bara drömmen om att få studera på Konstfack, när hon tagit sin realexamen; hon sökte och kom in, också. Men morfar sa nej. Familjen hade bara råd att låta ett av de tre barnen studera på högre nivå och även om han själv var konstnärligt lagd så ansåg han att det bara kunde komma flum ur en konstutbildning (fast morfar dog 1966 och då hade han nog aldrig hört just ordet "flum" någongång) och därför var det liksom självklart att ende sonen* var den som skulle få lov att studera.

Men min mamma är verkligen konstnärlig i själ och hjärta och har skapat hela sitt liv, utan utbildning - annat än enstaka kurser - och jag tror aldrig hon släppt drömmen om att kunna leva på sin konst. Inte ens nu, när hon snart fyller 68 och är lite krasslig, ger hon upp. Och hon är verkligen en multikonstnär. Hon syr, väver, stickar, drejar, målar glas, formger smycken och textilier, tecknar, målar akvarell och olja, risajklar och vidareutvecklar och hon var i mitten av femtioåren när hon studerade (på distans) till inredningsarkitekt. Allt hon rör vid blir vackert på det där funktionella, sköna sättet som är hennes signum. Jag tänker ibland på vad som kunde blivit om hon fått börja på Konstfack...

Min mamma och jag har inte så mycket att prata med varandra om, annars. När vi försöker blir det stelt, opersonligt och krystat. Men en sak har hon gett mig; uppskattningen, kärleken till och känslan för konst, inredning, design och estetik. En av hennes paroller har alltid varit: Hellre bra reproduktioner än usla original. Därav Utamarotrycket. Och Kandinsky. Bland andra. Detta tackar jag henne för! (Min far - å andra sidan - gav mig kärleken till musiken och böckerna.)

Åter till konstrundan. För jag minns den där Utamaron och blir alltid lite grinig när jag tänker på att min yngsta lillasyster har den i sin ägo nu... Vad ska hon med den till - det är ju jag som älskar den. Å andra sidan tror jag faktiskt att om jag frågade skulle jag få [köpa/byta till mig] den av henne. Men internet är en underbar uppfinning och när jag plötsligt vaknade upp ur min virtuella konstrunda bland de japanska mästarnas underbara verk hade det runnit undan nästan två timmar. Och minsann om jag inte hittade just det trycket också:

















(Lover's Silent Talk, Utamaro, ca 1790)

Mammas tryck är klarare i färgerna, men det vi ser här är troligen en bild av ett mycket tidigt tryck. Ljuvligt!

I övrigt får jag ibland frågan om vad jag tänker göra framöver; ska jag stanna här i byn även när kärleken inte längre håller mig kvar? Svar: ja. Jag stannar - åtminstone ett tag till. Jag har hittat en hylla min imaginära hatt trivs på - med bostaden, omgivningarna, arbetet och arbetskamraterna och... tja... byn, bara. När jag blir utan arbete rör jag nog på mig, däremot, mot bebodda trakter. När det blir vet ingen just nu. Allra minst jag. Jag tror mig veta att jag sitter säkert nästa läsår, i alla fall. Därefter får vi väl se. Jag är inte orolig. Livet är en spännande resa och jag ömsom låter min båt glida med strömmen, ömsom gör små strandhugg här och där.

Nu ska jag dock bara glida ut i köket och laga mig lite mer te. Och fundera på om jag ska ta upp lite "seriösa" grejer i min blogg. Politiska tankar kring hållbar utveckling, skolan, jämställdhet och globalisering, till exempel. Och vem vet - kanske gör jag det någon gång. Men... hej... jag skriver om livet, ju. Och livet - det är allvar det! Så allvarligt att det är en plikt att ha roligt! Glöm aldrig det!



*morbror Bengt var också en sann konstnärssjäl och han blev med tiden en välrenommerad arkitekt och bl a tidig delägare i White Arkitekter AB, så morfar satsade ju inte sparslantarna helt fel...

... i vilken vår hjältinna gratulerar

Just det! Vajlan och hennes B. har bröllopsdag idag. De är gifta två gånger, till och med, och jag träffade dem samma dag de gifte sig första gången (religiöst). Minns du, vajlan? Klart du gör... Men inte trodde jag då - när vi sa hejdå till varandra i höstdiset - att du skulle gifta dig bara några timmar senare. Hisnande, egentligen!


















Bilderna och länken här till Cheikh Lô är till er ära! Live long and prosper!

... i vilken vår hjältinna ändå gjorde det

Jag gjorde det. Efter sista lektionen - där jag för övrigt lät gruppen gå tidigare - gick jag hem, trots att jag hade en bra bit av arbetsdagen kvar. Hela kroppen värker och nu sitter jag tillbakalutad i soffan, dricker te och funderar på om jag ska orka göra en jobbgrej ändå; läsa en bok. En bok som fått lysande omdömen av mina kollegor S och E-M (som lånat mig sin bok). Detta är boken:

















Och så här står det på baksidan:
"Christopher is 15 and lives in Swindon with his father. He has Asperger's Syndrome, a form of autism. He is obsessed with maths, science and Sherlock Holmes but finds it hard to understand other people. When he discovers a dead dog on a neighbour's lawn he decides to solve the mystery and write a detective thriller about it. As in all good detective stories, however, the more he unearths, the deeper the mystery gets - for both Christopher and the rest of his family."

Min förhoppning är dels att lära mig mer om Aspergers, ur en lite annorlunda vinkel, dels se om inte den skulle kunna vara en riktigt vettig bok att jobba med i mina grupper. Jag har bara hunnit läsa några sidor, men den verkar minst sagt lovande - inte minst för den varma, empatiska humorn!

Om jag lagar mig lite mer te orkar jag nog läsa lite till... ;-)

... i vilken vår hjältinna ändå blir en smula upplivad

När jag kom ut i morgonkylan blev jag ändå lite uppiggad av att det faktiskt inte var helt kolmörkt ute (ni vet hur mörkt det kan verka när man sitter inne och tittar ut) utan att det fanns hopp om sol...

Jag fixar den här dagen också!

... i vilken vår hjältinna håller ut

När jag vaknade strax före halvsju kändes halsen svullen och eländig, inuti. Jag funderade en nanosekund, eller två, på ifall jag kanske också hade feber. Men jag hann inte tänka färdigt innan jag redan befann mig i duschen - via kaffebryggaren. Och plötsligt sitter jag här, varmt klädd med en mugg kaffe bredvid mig och havregrynsgröt i magen. Nyheter på radion. Klimatpaket, utgången influensamedicin och börsras. Allt är som det brukar, alltså.

Jag tänker på min vecka. Jag kände mig lite småhängig redan igår, men på tisdagarna kan jag ju inte bara vara hemma; då är det mentorstid och så har jag ju min egen klass i historia. Dessutom har jag ganska många andra lektioner vilket skulle ställa till elände om jag bara blev hemma. Idag skulle jag kunna vara hemma om det inte vore för det viktiga faktum att jag och mina killar i nian är i slutspurten på förberedelserna inför nationella provet, som hålls om två veckor. De skriver uppsatser och idag ska de finputsa och diskutera dem. Nästa vecka hinner vi inte med det eftersom vi då ska göra oss förtrogna med texthäftet till årets prov. Imorgon är det friluftsdag. Jag är kommenderad till Äventyrsbadet i Kalmar och att skippa en friluftsdag känns som... skolk. Jag kan ju ha med en bra bok, lite material att rätta och massor av frukt att knapra i mig. På fredag har jag bara två lektioner och visst skulle jag kunna vara sjuk då, men dels orkar jag nog med dem - jag har ju fr o m denna vecka lite sovmorgon på fredagarna (börjar kl 9) - och dels hade jag behövt åka in till stan på eftermiddagen - och det kan jag knappast göra om jag sjukat mig på morgonen, eller hur?

Vecka 6 kan jag inte heller vara sjuk, för då är det ju Nationella och mina killar behöver den trygghet det innebär att jag är med dem under proven, även om jag givetvis inte får hjälpa dem. Men vi har en relation och de känner sig hemma och bekväma med mig; nog så viktiga saker i en provsituation.

Vecka 7, då? Meeen... då är det ju sista veckan innan sportlovet. Den bör jag orka med. Slutsats: ska jag vara sjuk får jag vara det vecka 8. För då har jag sportlov...

... i vilken vår hjältinna skjuter upp

Jag borde lagt mig tillrätta i soffan för en lång stund sedan. Men för några ögonblick kändes det nästan som att jag ändå skulle ta mig en rejäl långpromenad. Jag lyckades övervinna den impulsen, diskade lite...













... och nu är mitt te klart och en liten mörk chokladbit väntar på mig, tillsammans med boken, kuddarna, mysbrallerna, raggisarna och Fröken.

... i vilken vår hjältinna är barnförbjuden

Det är tisdag. Jag borde vara på gymmet vid den här tiden. Men huvudvärken från i morse har inte riktigt släppt och hela eftermiddagen har jag haft en molande värk i nacke, axlar och överarmar. Det brukar kännas så när jag har en rejäl förkylning på gång. Så jag tror jag avvaktar. Blir det bättre under kvällen tar jag fram jävelträningsjävelcykeljäveln.

Middagen idag blev fullkornspasta och till det fräste jag ihop purjolök, tonfisk och tomater och så kryddade jag lite på det. Enkelt, snabbt och - faktiskt! - mycket gott! Jag var inte så hungrig, heller, så hälften blev över. Morgondagens middag får det bli!

Japanska träsnitt... Hiroshige, Utamaro, Hokusai, Harunobu... Mmm... Inte minst gillar jag shunga-bilderna. En del mer rumsrena än andra. De skulle passa fint i mitt sovrum (oavsett grad av eventuell rumsrenhet...), som t ex den här:













(Älskande, Harunobu, ca 1760)

Min lite trötta rygg värker. Jag ska dra mig tillbaka till soffan för en stunds tedrickande och stilla kontemplation, ganska nöjd med min dag. Att ha kollegan S tillbaka är så roligt och skönt. Vi bollar tankar, idéer och erfarenheter med varandra, jobbrelaterat givetvis men ännu mer privat. Hon är min bästa vän här i krokarna!

... i vilken vår hjältinna biter ihop

Aj. Jag vaknar med huvudvärk. Igen. Det är orättvist, nu när jag lägger mig i tid på kvällarna och somnar så snällt, så snällt efter bara några sidors bokläsning. Men jag vaknar på natten och känner att jag ligger och biter ihop. Hårt. Under några halvvakna minuter försöker jag slappna av i käkarna innan jag glider tillbaka in i drömlandet, men så snart jag gjort det börjar jag igen. Jag borde nog skaffa mig en bettskena.

De asiatiska börserna rasar, men det finns vissa värden som är bestående genom tid och rum. Lite ögonfröjd i morgonmörkret:

















(Utamaro, ca 1800)
Att äga japanska träsnitt är en annan dröm. Jag bara älskar dem.

... i vilken vår hjältinna håller drömmen vid liv

Jag har inte glömt. Jag har drömmen kvar. Drömmen om att resa, vandra och uppleva i nordöstra Indien och i Nepal. Den är närmare nu. Den kommer att bli verklighet. Kanske senare än förr. Men den blir verklighet. Just you wait and see...

... i vilken vår hjältinna haft ett kärt återseende

(Snö, Hiroshige, ca 1830)
Det var först när hon klev in i arbetsrummet som jag insåg hur mycket jag saknat henne - min kära kollega S. Efter att ha varit hemma och sjukskriven efter Operation Urgröpning (och därefter påflugna komplikationer) är hon tillbaka efter 7 veckors bortavaro. JÄJ! Vi fikade slät bulle och drack kaffe och uppdaterade varandra på jobbet och livet och universum och allting.

Egentligen var det två kära återseenden eftersom även kollegan M. kom tillbaka efter att ha åkt på en gruvlig campylobactattack under sin Egyptensemester. Hon såg pigg ut, men var trött och mör, förstås.

Nåväl - nu är de tillbaka och ordningen är återställd.

Efter jobbet tog jag tag i träningen direkt och cyklade 23 km på 31 minuter. Det är faktiskt ganska okej. Efter en skön dusch lagade jag mig en liten rotsaksmiddag och nu ska jag faktiskt bara vegetera här, en god stund. Slökolla på teven och kanske läsa lite mer i Under lysande måne medan jag vilar fötterna på soffbordet och förstrött killar Fröken Smilla bakom öronen.

Just nu intervjuas Peter Siepen i reprisen på Carin 21:30 och jag kan inte låta bli att gilla karln vars motto är Min fysik - Din belöning. HOHO! Och utan att göra någon direkt koppling i övrigt, mer än att han ser oförskämt bra ut, kommer jag att tänka på den übersnygga transan jag såg i Lund igår. SÅ läcker och med en kappa som Johanna skulle döda för att äga.

Idag är det 19 år sedan jag födde mitt fjärde barn.

















(Linus, typ 13)
Lillmysen fyller nitton år och när jag pratade med honom för en liten stund sedan var han hemma hos storasystern Matilda i Hemsedal och hade munnen knôkafull av Rilles extremsmarriga kladdkaka. Han hade ännu inte fått vår present, men om en stund är han lycklig (hoppas vi...) ägare till en väldigt fin snowboard med bindningar. Han kommer att bli jätteglad, för han pratade med mig om att han ska åka hem till Sverige i mitten av februari och köpa bräda (fast det slipper han ju nu!) och hämta bästisen Sune (som egentligen heter Emil) för två veckors tokåkande. Nu behöver han bara köpa sig ett par skor. Najs!
















(Linus, 17½ och Lillkusin Leo, typ 3-4 månader)
Hmmm... Nu börjar jag bli sömnig. Klockan är inte ens åtta och jag tänker nog stanna uppe åtminstone en timme till. Kanske. Å andra sidan är det ganska lockande att krypa ner under det fluffsiga duntäcket med boken, läsa en stund och sedan bara glida bort...

... i vilken vår hjältinna känner sig en smula matt

(Ett småländskt samhälle ilar förbi utanför mitt tågfönster - eller om det kanske var tvärtom..?)
Egentligen finns det inte mycket att rapportera. Man måste liksom ha varit med för att veta hur totalt avslappnat och genommysigt det är att sitta i en turkos buss en januarilördag med funkmusiken dunkande, god mat och dryck, levande ljus, ett skånskt åkerlandskap utanför, raggsockar (jodå!) och sköna vänner där samtalet flyter lätt och ledigt, respektfullt, nojsigt, skojsigt, innerligt, djupt och sant över såväl lättsamheter som Det Kanske Allra Svåraste. Sådan var kvällen där ute på Österlen. Sedan var det skönt att linda in sig i sovsäcken, stänga av elementet som nästan stod och hoppade av hetta och sakta glida bort för att så småningom vakna till liv av stillsam musik och doften av nybryggt kaffe.













På stationen i Lund uppmärksammade jag en stickgraffiti och kunde inte bara fota den utan tog också reda på hur den monterats. Idén från häromdagen har jag ju kvar...

Nu är jag trött och seg och matt (kvällen/natten tar ut sin tribut) och ska skaffa mig vederkvickelse i ett varmt skumbad. Till sällskap har jag den tredje delen i Lian Hearns serie om klanen Otori. Ljuvligt!

... i vilken vår hjältinna ska ut och campa

Ikväll blir det camping ute på Österlen i det skönaste av sällskap! Rapport kommer att avläggas i morgon kväll, men jag kan avslöja såpass mycket som att det är en stor turkos buss inblandad, samt Bästaste A (som just fyllt år)...

One Nation Under A Groove, skulle man också kunna säga. ;-)

Och om ni får en stund över idag så kolla gärna det här!

Nu ska jag laga min morgongröt, bädda sängen och gosa hejdå med Fröken. Sedan bär det av. Jag hoppas bara att nattens och morgonens storm inte ställt till det med tågförbindelserna. Jag minns hur det var förra året när Bästaste A's födelsedag skulle firas med La Bohème på Malmöoperan och det tog nästan en hel dag att ta sig dit och lika lång tid att ta sig hem. Wish me luck... (Å andra sidan - blir jag strandsatt på ett tåg i en småländsk skog har jag en liter whisky och två flaskor vin med mig, så jag ska nog reda mig... ;-))

... i vilken vår hjältinna spånar vidare

Medan jag städade Frökens låda for mina tankar vidare och det är knappast en slump att undergroundaktivisten och surkålspoeten Elling dök upp i mitt huvud...

Åh... vilken idé jag har!

... i vilken vår hjältinna fått en idé

Jag läser Svensklärarens blogg, ser en bild och får en idé: Om jag blir arbetslös ska jag bli gatuläsare. Gatumusikanter vimlar det av, men hur många läsare sitter det i gathörnen och bjuder på gemensamma upplevelser? Jag har då inte sett någon. Borde vara en tämligen lukrativ inkomstkälla, kan man tycka. Om inte annat så har man det ju trevlig och nöjsamt där i sitt gathörn. I brist på hatt får jag väl lägga ut en keps...

Och eftersom min hjärna fungerar som den gör börjar jag fundera i ytterligare banor... Tänk om man kunde göra lite läs-throw-ups, sådär som graffarna gör med sina tags? Kanske rentav få några elever att tända på denna tanke..? Det finns ju stick-graffiti så varför inte litterär sådan? När jag gick mellan stationen och högskolan i Halmstad brukade det ibland vara små upprop och tänkespråk vackert skrivna på gångbanans asfalt. Vackert och inspirerande! Hmm...

Och Fröken Smilla har ännu inte haft möjligheten att skaffa sig någon känsla för snö, men väl för badskum.













Jag badar numera aldrig ensam...

... i vilken vår hjältinna fördriver tid

Hej och hå. I en tid när skolans resurser hela tiden minskar (samtidigt som behovet av exempelvis särskilt stöd till många elever ökar) känns det som ett oerhört resursslöseri att sitta och vänta på en elev som fått förmånen att ha extra undervisning en-till-en, och som inte behagar dyka upp. Det är alltså vad jag gör nu. Jag har gått ett par varv i korridorerna också, för att se om jag kan hitta eleven i fråga, men icke. Det känns frustrerande på alla sätt och vis, men jag låter det inte förstöra mitt goda fredagshumör.

Jag bloggar istället. Scannar in en text och lyssnar hur det låter när talsyntesen läser upp den. Funderar på nästa lektion. Gör en snygg stapel som på ett mycket tydligt sätt åskådliggör hur elevens frånvaro överstiger närvaron med mer än det dubbla. Läser jobbmailen. Begrundar huruvida jag ska nappa på Lärarlyftet till hösten. Som det känns nu vill jag hellre vänta ett år, men jag kanske ändrar mig när höstens kursutbud dyker upp.

Känner ett visst behov av en mugg kaffe och filurar på om jag inte ska gå ner och ta mig en mugg.

Gör slag i saken.

... i vilken vår hjältinna är nöjd igen

Så. 43 km på 60 minuter. Helt okej insats. Medan jag cyklade kollade jag dels nyheter och dels - ganska lämpligt i sammanhanget - programmet Vi äter oss till döds. Härligt moralkakigt.

Jag illustrerar mitt träningspass med Blood, Sweat & Tears' Spinning Wheel. Enjoy!

Nu ska jag belöna mig med ett långt, varmt skumbad.

Ciao på en stund.

... i vilken vår hjältinna trampar vidare

Jag jobbade över idag. Kände att det fanns saker jag skjutit på och som kan vara skönt att få undan; inte minst med tanke på att jag fick mitt schema påfyllt idag så att jag t o m har några minuter för mycket - i undervisningstid - i veckan, nu. Jag ska "ta hand om" två killar som inte funkar i grupp, 3x60 minuter. Hej och hå. Det är roligt men också tufft och långt ifrån de diskussionslystna och pigga gymnasieklasser jag drömde om under min lärarutbildning.

När jag jobbat klart var det mörkt och jag kände ingen som helst lust att gå till gymmet. Jag slutar ju tidigt imorgon, så jag tar det då i stället. Men något måste jag göra så jag tar väl fram jävelträningsjävelcykeljäveln och kör ett par mil.

På återhörande.

... i vilken vår hjältinna befinns vara en slags konstnär

"Det är en konstnärs plikt att finna den relativa skönheten i den tid och på den plats han befinner sig i...", säger Agneta Ulfsäter-Troell på SVT2 just nu, i ett program om Nationalmuseums mest älskade verk.

Då är jag en konstnär. Det är ju en del av min livsfilosoft; den där om att gräva där man står och att varhelst jag slänger min fiktiva hatt är mitt hem. Just nu, och sedan knappt ett och ett halvt år tillbaka, är det en mycket trivsam hyrestrea i Emmaboda, här i det sydöstra hörnet av det småländska höglandet. Här finns skönhet, såväl relativ som absolut. Eftersom jag tycker mig ha funnit den - är jag alltså en konstnär.

Tröttheten tar överhanden nu och - före klockan åtta på första gången på åratal - jag går och lägger mig. Kryper ner under täcket med min bok och inom kort har jag garanterat somnat. Så gott, så gott. Fröken lär ligga ovanpå mina ben, om jag känner henne rätt...

... i vilken vår hjältinna soffar

Om man softar i en soffa - ja, då soffar man. Man och man, förresten. Jag soffar. Hela kvällen. Fröken soffar också. Hon är redan bättre än jag på det, sin ringa ålder till trots.

Jag halvligger här med dator, bok (Lian Hearns Över näktergalens golv), Skrivdagboken, pennor, teven påslagen, fjärrkontroll, kamera, USB-kabel, mobilen, tända ljus, mjuka kuddar och så Fröken, då. Raggsockar på. Enligt min planering ska jag inte behöva röra mig på hela kvällen. Fullt möjligt att jag somnar om en stund.










<- ragg-
sockarna

*gäääääsp*

... i vilken vår hjältinna känner en vidbränd doft

Dagen har ändå - så här långt - varit bra. Riktigt bra, till och med. Men jag känner att jag måste vara försiktig. Mer än en gång har jag tänkt det hemska ordet - vidbrändhet - och till den platsen vill jag inte gå igen. Jag känner igen symptomen och jag håller mig på replängds avstånd. Idag gick jag t o m hem på min korta lunchrast bara för att inte ännu en gång hämta min yoghurt och frukt och sedan sitta och jobba hela rasten. För det gör jag alldeles för ofta, ja, nästan alltid, faktiskt. Jag får höra att jag ska ta det lugnt, vara rädd om mig, sänka kraven. Men... det går ju inte. Inte om man vill vara Världens Bästa Fröken. Och det vill jag ju. I settle for nothing but the best. That's it.

Femton minuter kvar. Sedan ska jag gå hem. Innan dess ska jag hinna kopiera upp ett par läxprov och några kompletterande boksidor. jag läser Stephen King's The Body med ett gäng nior och givetvis fattas det sidor. DÄM.

Stay tuned!

... i vilken vår hjältinna nästan ger tappt

Nej. Inte en tappedag. Men en ge-tappt-dag? Njah - kanske ändå inte, men det är nära nu. Trots träning och vettig kost känner jag att jag behöver så mycket mer energi. Jag vet inte varifrån jag ska ta den, bara. Sova kan ju vara en lösning, men det gör jag ju. Mina vitaminer och mitt järn käkar jag. Frukt och grönt. Hej och hå.

Jag har ingen som helst lust att bli skrynklig som ett russin och därutöver öka risken för malignt melanom, annars vet jag ju att en stunds ljusdusch i solariet piggar upp och både får mig att se fräschare ut och känna mig dito.

Jag går upp ur sängen, brygger kaffe, äter min gröt och går till jobbet på ren och skär vilja. Envishet är inte alltid en negativ egenskap - snarare tvärtom. Min envishet har tagit mig långt. Frågan är om den kan ta mig en bit till.

När jag pratade med Halmstads-Anna igår kom vi in på det här med mål i livet. Vi befinner ju oss fortfarande mitt i det. Livet, alltså. Och ingen av oss har några tydligt definierade mål, längre. Eller rättare sagt: inte just nu. Och vi saknar det! Jag måste fundera på vad jag vill göra härnäst. På mina drömmar och idéer och se vad som kan göras för att förverkliga dem.

Nu ska jag dock börja med att förverkliga en lektion.













(Utsikt från min arbetsplats)

Stay tuned...