... i vilken vår hjältinna blir vardaglig

Tiden är ett märkligt fenomen. Femton lediga dagar går kvickt. Och ändå... känns det som så längesedan jag steg upp kvart över fem för att åka till jobbet. Jag kom på mig själv med att undra om jag minns larmkoden, men det gör jag ju, såklart. Kanske beror känslan delvis på min väl upparbetade förmåga att faktiskt släppa jobbet när jag inte är där?

Ledigheten har varit bräddfylld med allehanda trevligheter och känns väl använd på alla de vis. Nu blir det kort arbetsvecka och sedan är det helg igen. En ganska upptagen helg. Jag måste fortsätta röjandet och sorterandet i skåp och lådor och det känns också högprioriterat att promenera och fika - och prata! - med Ingalill. Samt sticka sockor, då. *s*

Veckans tunnelbaneprojekt är en lila bolero som Matilda inte bara önskat sig utan dessutom köpt garn till. Jag tror den kan bli himla snygg och ska nog inte ta en evighet att virka ihop heller.

Och här sitter jag nu med tända ljus och en stor mugg kaffe och kollar på Rapport. Om en liten stund är det dags att snabbt plocka ihop, borsta tänderna och gå ner till bussen. Jag funderar på dunjackan, faktiskt. Väldigt bylsig och otymplig, men också skönt skydd mot kylan. Bara -7 grader nu, men jag tror det blåser ute. Aja... jag hinner bestämma mig om det.

Vardagen är här. Jag tycker om vardagar. Också.