... i vilken vår hjältinna löser hängbiljett

Det blev ett maratonsamtal på telefon igår. Han blev nästan ännu mer exalterad, än jag, över min möjlighet att kanske få arbete så snart! Och bostad har vi ju, om vi vill. Jag ska kika på den på tisdag, när jag ändå är i krokarna för intervjun. Men vi vet egentligen redan att vi vill ha den; den är i rätt storlek, välplanerad (ritningarna har bostadsbolaget skickat) och på rätt våning, dvs inte markplan. Det vill ingen av oss ha.

Det känns en smula ovant att ha någon att rådgöra med, i sådana här saker. I flera år har jag ju nu varit van vid att visserligen kanske bolla lite idéer med någon av mina vänner, men sedan har jag ju ändå bestämt helt efter eget huvud. Nu pratar vi lite fram och tillbaka om olika möjligheter och det känns gott att liksom bestämma saker tillsammans. Det är faktiskt ganska skönt att kunna luta sig lite, eller rentav hänga, på varandra mentalt, och känna att vi faktiskt löser det här tillsammans.

I övrigt måtte detta ha varit den hetaste dagen, i sommar. Jag har ingen termometer, så jag vet inte säkert, men min dagliga motionsrunda har aldrig varit så svettig. Och luften bara står stilla. Jag har öppet för tvärdrag (det har jag dygnet runt, nu) men det händer inget. Minsta rörelse framkallar matthet och huvudvärk. Jag dricker litervis med vatten och tar det så lugnt jag bara kan. Men... jag reser bort över helgen och kommer hem på söndagkväll samtidigt som min syster (den yngre, trevliga) anländer med sambo och tre barn i åldrarna 9 & 3 år, samt 2 månader. Jag bara måste ha städat och skurat om det ska kräla barn på golven och det dessutom inte ska sunka ihop helt, när vi ska bo här 7-8 personer under veckan. Jag borde bakat bullar också, har nästan inga kvar i frysen, men nån måtta får det vara. Vi får köpa kex och kakor och glass istället.

Efter att ha belägrat sonen med eldkastare har jag åtminstone fått honom att börja röja i sitt rum, som gästerna ska låna. Det går trögt eftersom han, vid en arkeologisk utgrävning i rummet hemma hos fadern, hittade sitt gamla N64 och nu nostalgikickar med gamla spel på det. Dessutom har han ONT. Han verkar ha en liten nackspärr och så som han går på om det skulle man kunna tro att han redan vore en hel karl... Han smörjer sig med voltaren-gelé och har en värmekudde på lilla nacken och ynkar i största allmänhet. Håhåjaja... Om två och en halv timme ska han åka hem till sin far för att bo där en vecka, eller så, och då ska det vara klart. Annars kommer min vrede att drabba honom.

Ikväll ska jag njuta av svalkan på min balkong med en bra bok och en sval cider, tror jag. Inte ens jag dricker särskilt mycket kaffe när det är så här varmt. Men tänker på Kärleken, det gör jag mest hela tiden. Mjuka, väna tankar...

... i vilken vår hjältinna får fjärilar i magen

Just när jag satt på balkongen och småpratade med sonen om tänkbara lösningar och idéer och hans tankar och önskemål inför höstens rockader ringde telefonen. Linus svarade och tack-och-lov svarade han fullständigt normalt och inte "HALLÅ eller..?" eller "Öhhh..." som han ibland har för vana att göra. Han såg snarare lite högtidlig ut när han räckte över luren till mig. Det var rektorn på skolan där jag sökt jobb... Hon ville prata lite, meddela att jag är en av de två de beslutat kalla till intervju och när kunde jag komma dit? WEHOO, eller nåt! Något händer!

Oavsett om jag får jobbet eller ej blev jag överlycklig - och inte så lite nervös - över att vara en av de Utvalda. Jag som inte riktigt känner mig som lärare på riktigt än... Och så vara såpass intressant för den här tjänsten... *sträcker på mig lite*

Så... på tisdag lånar jag en bil och åker på intervju. Tjohej!



Jag ska fira detta med en mugg Pasión Colombia och en kanelbulle. Och berätta för Kärleken...

... i vilken vår hjältinna gör mentala fiskbensdiagram

Sitter här efter skön powerwalkrunda, och därpå följande dusch och ätande av havregrynsgröt, och dricker mitt kaffe och funderar vidare på allt möjligt som ploppade omkring i min hjärna medan jag ångade fram längs åpromenaden.

Just nu är det rätt mycket liksom. Att tänka på, då. Och jag försöker bena upp det, försöker hitta vettiga lösningar och - inte minst! - försöker komma på i vilken ordning beslut ska fattas och saker ska hända. Så mycket hänger i luften och jag känner en stor frustration, samtidigt som jag vet att när det väl börjar rulla så kommer väldigt mycket att trilla på plats, nästan som av sig självt. Men så är det givetvis inte. Jag vill ha styr på det som händer, och jag ska ha det.

Kärleken. Sista veckan kan vi båda känna att något hänt, något som - utan att vi ännu vet riktigt vad - gör att vi har en känsla av stabilitet, och en inriktning. Vi samtalar om Framtiden. Hur vi vill ha den, och vi är båda överens om att vi vill leva i den tillsammans. Där, hos honom. Inte här. Skälen är flera; hans barn är yngre än mina och han vill inte förvandlas till en avlägsen helgpappa. Egentligen är det det enda skäl som behövs för att jag ska röra på mig, och inte han. Att jag ändå haft som en del av min livsplan de senaste åren att flytta från stan så snart barnen är vuxna nog hjälper givetvis till. Johanna har tagit studenten och är på väg ut. Linus vill inte flytta från Falkenberg och kan tänka sig att bo hos sin far på heltid. Så det känns lugnt och bra på den fronten. Och jag längtar efter att få ha ett nära liv, tillsammans med Kärleken. Jag känner mig liksom redo för det, nu. Det här är ändå den enkla biten.

Jobbet. I våras sökte jag, och fick, fortsatt tjänst på skolan jag jobbat på under vårterminen. Samma tjänst, men i bantad form (80%) eftersom vårt arbetslag har färre elever under kommande läsår (inga nya sexor fyller på). Tjänsten är en visstidsanställning (vik) och med dessa förhåller det sig så att man liksom skriver på för hela perioden och sedan får man inte säga upp sig, utan man stannar perioden ut. Detta kunde varit gott och väl om det inte vore för att när anställningsavtalet dök upp förra veckan, så står det plötsligt att avtalet gäller hela läsåret och inte enbart höstterminen (vilket var vad jag sökte). Inte fan vill jag binda mig för ett helt läsår när jag står i begrepp att [troligen] flytta till Honom? Men tackar jag nej, så lär a-kassan stänga av mig, för en tid, och vad ska jag då leva av?

Dessutom sökte jag - innan anställningsavtalet dök upp - en tillsvidaretjänst på heltid (där.. dit jag tänker flytta) som speciallärare i engelska, vilket ju är ett av mina två ämnen. Än har jag inte fått besked, men jag vet att de börjat titta på ansökningarna den här veckan. Och min rektor är på semester den här veckan också. Så jag vet inte vilket ben jag ska stå på. För om jag får den där tjänsten... då innebär den en snabb flytt (även om jag troligen inte behöver börja direkt vid terminsstart) och det känns som att jag kanske forcerar en sammanflyttning. Det vill jag inte. Absolut inte. Men... det är heltid och det är inget vikariat; det är en tillsvidareanställning. Och jag funderar på hur jag ska kunna lirka med min rektor så att jag kan skriva på anställningsavtalet här, och t ex få 1-2 månaders uppsägningstid, om jag nu inte får det där andra jobbet. Jag vet att han vill HA mig (ja, ehmm... professionellt, alltså *s*) men å andra sidan sitter jag knappast i något guldsits för att förhandla; arbetslösa lärare går det just nu 13 på dussinet av...

Bostaden. Och nyss blev jag avbruten av telefonen. Vill jag flytta hyfsat snart har jag en trea i just det område vi tycker verkar bra. Omgående, eller typ 1/9. Ett spännande och bra besked. Men - stressande också. Jag vill inte att saker och ting ska hända för fort, heller. Nåväl, den trevliga damen i telefon sa att jag kan få fundera i lugn och ro i två veckor. Rätt generöst, tycker jag. Under tiden hinner vi kanske komma till något slags klarhet beträffande jobbiten. Får jag jobbet jag sökt är det givetvis guld att ha bostad ordnad.

Och lägenheten jag bor i nu, ja det är nästa bit, det. Den ska säljas. Men enligt min mäklare är det gjort på nolltid. Och det vet jag. Det finns inga lediga fyror centralt här, vare sig hyres- eller bostadsrätter. Bra betalt får jag dessutom för den. Jag bor i en spargris...

Barnen. Jo, men det ska ju råddas med dem också. Även om vi har pratat om det hela och de är på det klara med hur de vill ha det, så ska det ju ändå förverkligas också. Så sent som igår pratade jag med deras far om sonen, och om att han ska bo där på heltid. Han säger bara "jamen, det behöver vi ju inte diskutera nu, eller bestämma något om... vi kan ta det längre fram...". As if. Han har alltid haft för vana att skjuta allt framför sig, bara fetignorera helt enkelt, och sedan... när vi är där... ja, då kommer han att vara som fallen från skyarna... helt oförberedd... och troligen inte ens talat med nya frun om det... Been there/done that/got the t-shirt...

Så... Jag har en del att klura på, försöka bena ut och strukturera upp. Om inte annat så för mitt sinneslugns skull. Det finns begränsningar för hur mycket även jag klarar att hålla i luften samtidigt. Och då har jag ändå inte nämnt sonens besvikelse över sommarjobbet, där chefens guld och gröna skogar blev till sand när han ser tilbaka på sin första månad. Och ner i lönekuvertet. 60 spänn i timmen är inte "bra betalt"... Eller dottern som själv har en del att fundera på och som vill luta sig på mig... men det är kanske ämne för en annan blogg. Kanske inte ens min...

I väntan på att klockan ska bli fyra och det ska bli dags att traska ner till frissan för att få topparna klippta fixar jag mig en mugg Pasión Colombia till, lutar mig tillbaka och tänker på Kärleken. Det mår jag gott av.

... i vilken vår hjältinna grubblar över livets tivoli

... och inser att det blir många kannor kaffe idag. Och ändå kommer jag nog inte bli ett dugg klokare. Men hellre döva mig med kaffe än mat (en stor seger; jag har slutat hantera mina sorger och besvikelser på det viset - alltid något, väl?)... Och träning, förstås. Jag tog den förlängda rundan idag igen. Nu är jag nere på 70 minuter, gentemot dryga 75 när jag började med den. Ska försöka köra den åtminstone två gånger i veckan och sedan blir det väl till att börja jogga. Om inte annat så när sommaren är slut och jag är tillbaka i saltgruvan. Då lär det knappast finnas tid för ett par timmars träning om dagen, och det är ju faktiskt vad det tar, med uppvärmning, runda, stretching, eftersvettning och duschande.

Kärleken, då... Jag har skaffat mig en viss berg- och dalvana i den här relationen... Han också. Avstånd och andra faktorer gör att det inte är ett dugg enkelt. Tvärtom, faktiskt. Ibland känns det som fritt fall. Idag är en sådan dag. Ibland är det Kärlekstunneln. Eller Virvelvinden.

Jag funderar på varför jag måste ge mig in i så Svåra Saker. Men i min värld är inte allt lätt. Särskilt inte det som är värt något. Och någonstans inuti mig liksom vet jag (liksom han också gör...) att this is it. Detta är något så Stort att det bara inte får slarvas bort.

Så här sitter jag. Med sönderskrapade knän och blod och grus i handflatorna.
Lyckligtvis har jag närmaste väninnan A som baddar med jod och försäkrar mig om att åkpasset fortfarande sitter kvar...

Medan jag grubblar vidare på Kärleken brygger jag mig en kanna Pasión Colombia.

... i vilken vår hjältinna cruisar lite

En liten helgrapportering kan vara på sin plats, kanske.

Fredagen avlöpte lugnt och fint, precis som det var tänkt. Jag och närmaste väninnan A satt på balkongen, njöt av lite musik (grannarna öste Thin Lizzy och Queen och andra fina grejer och då klagar jag inte. Det gör jag inte annars heller, iofs...), drack Hannas Black Pineapple-cider och pratade i timtal. Kärleken ringde en stund också, förstås, och vi småputtrade lite.

Igår åkte vi upp till väninnan A i Varberg för att kolla in Wheels & Wings-cirkusen och vi var ett litet glatt gäng som först grillade hos gemensamma vänner ute på Getterön och sedan tog den lilla getteröbåten in till Varbergs hamn. Där var det tivoli och grejer till barnens förtjusning (väninnan A har två underbara småtjejer på 8 och 12) och medan de, helt dödsföraktande, åkte på alla möjliga vingliga attraktioner strosade vi andra omkring lite. Jag och kompisen J gick längs kajen och kikade på båtarna och givetvis stötte vi på någon gammal polare till J som bjöd på vin och ville tjôta en stund. När vi kom tillbaka till den avtalade samlingspunkten och hade lyckats samla ihop oss var det dags för kvällens musikattraktion; Svenne & Lotta. Inte riktigt min tekopp (understatement) men vad gör man inte ibland för att vara social? Efter en stund stod det mig dock upp i halsen och dessutom kände jag att jag var hungrig så jag sa till närmaste väninnan A att jag tänkte dra mig men att vi ju kunde ses vid "Skruven" efter det att musiken var klar. Men hon tyckte nog ungefär som jag; att nu hade vi varit tillräckligt sociala så hon hakade på och så gick vi bort och jag köpte mig en riktig feting till pizzaslice och så satte vi oss vid"Skruven". A kom på att hon behövde "pudra näsan" så jag sa att jag stannade kvar och väntade.

Bäst som jag satt där kom det två män och släntrade förbi. Jag såg dem liksom bara i ögonvrån eftersom jag hade en så mycket bättre utsikt att koncentrera mig på. Det är vackert i Varbergs hamn. Överhuvudtaget tycker jag om hamnar.
Men de vände sig om och kom tillbaka och den ene sa att:
- Sitter du här och är alldeles ensam?
Jag tyckte han såg vagt bekant ut och frågade honom om han möjligen hade sprungit ihop med mig på morronens träningsrunda i Falkenberg på morgonen. Det hade han inte, sa han och så såg jag hans tröja med det lilla SRF 2006-märket på så jag pekade på det och läste högt vad det stod.
- Tycker du inte om sådant? frågade han och jag skulle just till att säga att jag tycker det är mer än okej, då hans polare tog tag i min arm och sa:
- Men.. jag känner igen dig... Känner du en tjej som heter A?
DÅ trillade pengen ner. Haha! Det var ju A.s brorsa som jag träffade vid några korta tillfällen på SRF tidigare i sommar! Hans kompis var med då också, så det var ju därför jag tyckte att han kändes bekant.
- Jaaa, sa jag. Hon är tillochmed här, hon skulle bara besöka toaletterna.

Så sedan utökades vår illustra skara med dessa skånska urtrevliga killar. På vår väg upp mot en bra plats för att beskåda cruisingen gick vi i samma takt som cruisingkaravanen: Kunde jag motstå att ta mig ett snack med några trevliga grabbar och tjejer i en metallicgrön bil modell pansarkryssare? Nej. Kunde jag låta bli att hoppa upp och sätta mig på kanten av bilen och åka med? Nej. Kunde jag sitta kvar när en av killarna skulle skifta grepp om mig för att jag skulle undvika att glida ner i gatan? Nej, inte det heller. Som minne har jag ett par sköna asgarv och ett trevligt blåmärke på baken. Men KUL var det! Tjoho!

Sedan hittade vi en parkbänk ute i stans bästa gathörn och där satt vi och skålade med folket som gled förbi, gav dem lite uppmuntrande tillrop och små verkstadstips och vi fick också strålande hjälp att koppla isär A & A som fått ett par handklovar av en kille i en förbipasserande bil och inte kunnat motstå tvångstanken att faktiskt sätta fast sig i varandra...















(Lite mörk bild, men A & A stoppar hela cruising-
karavanen för att få hjälp att komma loss. Och alla
engagerade sig!)

A:s brorsas kompis blev en smula betuttad i mig och umgicks med planer på att leva resten av livet med mig, men jag lyckades förklara att det redan finns en Älskad Man i mitt liv och att jag inte har några som helst planer på att byta ut honom, någonsin. Han tog det som en hel karl och stannade kvar och trevlade sig ändå. Så småningom blev det dags för honom och A-brorsan att hoppa in i sin egen bil när den, så småningom, cruisade förbi och när de senare cruisade förbi oss där vi satt så inviterade jag mig själv till en liten åktur längs paradgatan. Helt chevalereskt hälsade de mig välkommen och gjorde lite plats åt mig. Haha... där skulle mina barn sett mig, sittandes i skuffen på det där skeppet till bil, med ett glas vin i handen och ett snyggo på var sida, åkandes Raggarrunda De Luxe i sommarnatten. Jag tror de hade blivit glada, faktiskt!

Så... Nu har jag alltså gjort ännu en erfarenhet i livet och gästat verkligheten en cruisingnatt i Varberg. Livet är fullt av sköna upplevelser som bara väntar på att göras!

I avvaktan på nya äventyr ska jag brygga mig en kanna Blue Java och sätta mig ute på balkongen och tänka på Kärleken, den Stora och Underbara...

... i vilken vår hjältinna presenterar la famiglia

Tänkte ägna en stund åt att presentera min familj, faktiskt. Bara den närmaste, då. Dvs mina barn. I förlängningen har jag annars tre yngre syskon (syster, bror, syster) av vilka jag har bra kontakt med två och ingen alls med en - henne brukar jag benämna "den äldre, griniga", fast hon är yngre än jag. Dock är hon äldre än "den yngre, trevliga" som är yngst av oss alla. Brorsan är nummer 3 i syskonskaran. Han bor i Göteborg med sin rätt nya flickvän som är en helt ljuvlig kinesiska, från Singapore, med franskt pass. "Den yngre, trevliga" bor utanför Karlstad med sambo och tre barn. Yngst av dessa är lille L som föddes i mitten av maj. "Den äldre, griniga" bor i Örebro.

Föräldrar har jag också. En av varje kön. De bor också i Örebro, men har ett hus i Värmland, upp mot norska gränsen, där de tillbringar mycket tid. Den relationen får nog ägnas en egen blog, vid tillfälle...

Och så har jag några kusiner och fastrar och en moster. De jämnåriga kusinerna på fädernet är två och vi ses rätt ofta, tillsammans med brorsan och den av fastrarna som också är jänmnårig, på s k "kusinträffar". Desssa försiggår företrädesvis på någon gemytlig krog i Göteborg. Min äldre halvbror, a k a "Michael-Hutchence-look-aliken" är alldeles för bohemisk (läs: ostrukturerad) för att komma ihåg sådana världsliga saker så han är aldrig med. Det är synd, för han lärde mig älska Miles Davis.

Men barnen, alltså. Fyra stycken hann jag med att producera under loppet av 6½ år. Så ni läsare som har småbarn; tro mig - jag vet hur ni kan ha det. Ni bara går hemma och myser, bakar kanelbullar, småpysslar och läser hyllmetrar av bra böcker. Så hade jag det, i alla fall. Ehmm.. vad jag minns... Åtminstone: hav hopp! De BLIR stora. Förr än ni anar...

Matilda är äldst av mina barn. Född -82. Hon är precis som på bilden; glassig och ljuvlig. Dessutom är hon kaxig, framåt och självständig. Grymt begåvad. Inte minst språkligt. Talar flytande engelska, franska och numera även norska. En fixare av rang. Och så löser hon soduko på "djevelsk" nivå, i raketfart. Reser gärna ensam till jordens alla hörn. Innehar dock pojkvän, nu, så nästa resa blir väl tillsammans med honom, kanske. Bor i Norge sedan 2001. Är barchef på ett fjällhotell (Skarsnuten, Hemsedal) med vidunderligt läge. Dessförrinnan bodde hon ett år i Bulle, Schweiz. Lyssnar på allt från svåra franska chansons till techno. Har helt klart ärvt mitt läsintresse. Bokslukare!


Jenny. Född -84 och en absolut filosof. Tänker, funderar och är oerhört empatisk. Hon är som klippt och skuren för att arbeta med ungdomar som råkat i bekymmer av olika slag. Jag är övertygad om att det kommer att bli så en dag. Spontan, jättesöt, kärleksfull och alltid glad! Favoritintresset är att åka på festival och att ha ROLIGT. Dessutom hör hon till de där avundsvärda som är både språkligt och matematiskt begåvade. Älskar Guns'n'Roses, Korn och Freak Kitchen. Bor också i Norge. Sedan 2-3 år. Hemsedal under vintersäsongen, Oslo annars. Läser gärna, men då ska det helst vara Minette Walters. Gillar att träna. Mammigast av barnen, helt klart!

Johanna. -87. Bor hemma hos mig, men är på väg att flyga ut. Inte alls omöjligt att det blir Norge för hennes del också. Oslo isåfall, och tillsammans med Jenny. Känslig, hemkär, omtänksam och grymt affärssinnad. Johanna har klarat hela gymnasietiden på enbart sitt studiebidrag och på att göra smarta affärer (företrädesvis med kläder, skor/stövlar och accessoarer) via nätet. På så vis har hon alrig behövt låna en krona av mig, och har dessutom kunnat finansiera sitt eget "klädmissbruk". Bär upp kläder som en drottning! Gled in på black metal i sjuan och var skolans enda hårdrockstjej. Egensinnig och självständig går hon fortfarande sin egen väg. Drar nu åt goth- och industrihållet. Besöker ofta Monochrome och liknande obskyra tillställningar i Göteborg. Duktig på fotografering (det är hon som tagit fotot på Jenny) och grafisk framställning. Liksom Jenny är hon både språk- och mattebegåvad.


Och här är Linus. -89. Även kallad Lillebror (pa pa pa paaa.. bli inte som jag när du blir stoor...), Lillmysen och Bobbo. En skoltrött ung man som nu tagit ett sabbatsår (på obestämd tid) från Mediaprogrammet för att jobba och lära sig slipa stengolv. Här vilar inga sorger, minsann. Bjuder på sig själv och driver med allt och alla - inte minst med sig själv vilket är en skön egenskap. En matte- och språkbegåvad Flickornas Laban i jättestora reggaeinspirerade skejtarkläder, som glider omkring i tillvaron, på sin bräda. Han kom hem i våras och hade - helt utan förvarning - rakat av sig sina fina dreads. Bakom den coola fasaden finns en mjuk och skön djuping och tänkare som aldrig har tyckt det är pinigt att kramas med sin mamma - så att polarna ser det - eller säga att han älskar henne. Samma med syrrorna. OCH deras kompisar, men troligen av andra skäl... *host* Bor varannan vecka hos mig, och varannan hos sin far, men är troligen på väg att flytta till sin far på heltid ett tag, för att sedan bo ensam om han inte ska tillbaka till skolan, vill säga. Konstnärlig kille som i första hand kanaliserar detta genom graffitti. Ibland på s k "laglig vägg", men oftast inte. Försvarar ofta sin konst genom att orera om att "ta sin plats i det offentliga rummet". Sa jag att han är verbal, också? *s* Lyssnar på reggae, ska, hiphop och rap - helst svenska artister, bortsett från de jamaicanska "kungarna", då. Bob Marley är hans husgud och den ende som fått honom att frivilligt skriva en lång och välunderbyggd uppsats... Har siktats på såväl Hultsfred som Uppsala Reggaefestival.

Jaaa... detta är min familj, alltså. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om den, men det här får räcka. För idag, åtminstone.

Nu är jag helt matt och ska stärka mig inför kvällens övningar (Närmaste Väninnan A kommer och knäcker några cider på min balkong. Jag har f ö kommit på att "närmaste" är ett klart bättre, och mer talande, uttryck än "bästa"...) med en rejäl kanna Blue Java och sköna tankar på, och om, Kärleken.

... i vilken vår hjältinna går i väntans tider

Utanför fönstret smattrar regnet nu. Inne på polisstationen var det kvavt och den trevliga kriminalpolisen hade på sig en generöst urringad t-shirt och svettades ändå ymnigt. Precis som jag hade hon väntat på åska ett par dagar, utan att få sin önskan uppfylld. Men regnet är ändå något. Det blir svalt och skönt och lätt att andas. På väg hem diskuterade jag med den ertappade snattaren om det totalt respektlösa i att inte kunna skilja på mitt och ditt. Som om han inte redan visste... Som förälder är det en ringa tröst att både jag själv, och de flesta andra vuxna, har våra egna skelett i garderoben. Men livet går vidare och nu är han en erfarenhet rikare. Förhoppningsvis tar han någon sorts lärdom av den.

Inatt sov jag gott, trots boken, så den hade nog inget med gårnattens sömnlöshet att göra. Jag vaknade i hyfsad tid och klev upp för att sätta på kaffet och sedan slöboarda lite medan jag klunkade i mig ett par muggar. Tänkte på Kärleken. Väntade på att han skulle höra av sig. Sedan fick jag ett par korta, men Ljuvliga mess. Lycka! Jag satte en deg och läste en stund och sedan ringde han. Det blev ett intensivt och skönt samtal, efter ett par dygns tystnad. Utbyte av ömsintheter och sköna tankar. Kort om batteri satte stopp för samtalet, men vi ska höras igen, lite senare idag. Det här med avstånd har, som sagt, sina sidor. Det är som en ständig väntan och längtan. Både jobbigt och... underbart. Det hindrar mig från att ta något för givet. Kärleken prövas. Och stärks.

Jag har inte tagit min dagliga runda än. Det gör inget om det regnar när jag väl är ute - att överraskas av en störtskur kan t o m vara skönt - men tröskeln blir väldigt hög om det regnar redan innan jag sticker ut. Så nu väntar jag alltså på att regnet ska sluta. Också.















Egentligen skulle jag ta paraplyet och gå ut på en vanlig promenad. Neråt havet till. I det här vädret är alla badjävlar ivägskrämda till Ullared och jag skulle få ha hela stranden för mig själv. Sällan är det så vackert där som när det regnar och/eller stormar.

Medan jag tar mig en funderare på det ska jag göra en pannkakssmet till de "små" som väntar på middag, fixa mig lite Blue Java och tänka på Kärleken.

... i vilken vår hjältinna har en soft dag

Just innan jag skulle somna igår kom regnet. Inte det där duggliknande som livade upp min eftermiddagsrunda, utan Regnet. Det dundrade ner mot det vidöppna fönstret och forsade längs gatan. Asfalten var fortfarande, trots den sena timmen, ganska varm och det doftade... märkligt. Inte otäckt, bara annorlunda. En stadslik doft, långt från den som kändes ute på balkongen från gräsmattan och de stora lönnarna. Det kändes vilsamt att krypa ner under det svala lakanet, öppna boken (Stephen King's Sömnlös) och ligga och läsa och sedan dåsa bort till den där ljudväggen.

Jag vaknade med ett ryck vid fyra. Klarvaken. Jag kunde inte somna om och min gryningsförvirrade hjärna var övertygad om att det var bokens fel. Den handlar om människor som får grava sömnstörningar, börjar vakna tidigare och tidigare och sedan börjar uppleva de mest märkliga saker. Just då kändes det fullt möjligt, faktiskt. Jag försökte läsa, gick upp och drack vatten, kikade in på boarden lite och tänkte sedan att jag, om inte annat, ju kunde lägga mig och tänka på Kärleken. Så det gjorde jag. Det kändes fint. Som alltid. Jag saknar honom och längtar efter honom. Och när jag lyckats somna ungefär om när sonen L gick till jobbet vid sju och sedan vaknade vid nio igen, så kändes det inte alls som att det var bokens fel. Eller ens Stephen King's. Men vid den där tiden på natten, vargtimmen, spelar hjärnan en sjuka spratt. Eller så är det just då man kommer till insikter?

Ganska tidigt på förmiddagen drog jag på mig träningskläderna och gick ut. Jag bestämde mig för den lite förlängda rundan och kroppen svarade kanonbra på det. Jag hade världens sköna flyt (trots sömnbristen) och lyckades nog pressa ner tiden ett par minuter till. Sista fjärdedelen kickade endorfinerna in och jag kunde nog gått hela rundan ett varv till. Men jag testade inte. Inte idag. Kanske till helgen. Huvuddelen av rundan går längs med inloppet av ån och sen upp till den gamla kraftverksstationen, och så över broarna där och tillbaka. Det är vackert!

Inte mycket vatten uppe vid kraftverket nu...














Stilla flyter Ätran...













Och när jag kommer så här långt på rundan...

... så har jag bara ett par minuter kvar. Alltid lika ljuvligt, tillfredsställande och boostande. Samt grundligt svettigt.

Resten av dagen har fått förflyta i stillsam dekadens. Jag slöade lite på boarden och fick inspiration att dra fram de fyra-fem första plattorna med Roxy Music (remastrade CD, även om jag har dem på vinyl också...), och spela igenom samtliga. Jag har fikat på balkongen, läst vidare i Sömnlös, lagat lite middag, lekt lite med min kamera, småpratat på msn med vännen N som befinner sig i en annan tidszon och är jetlaggad, brakat ihop med sonen som anser att det är alla andras fel att hans MP3-spelare gått under jorden och så har jag tagit en stilla promenad för att köpa hem kaffe (det fick bli Zoegas Blue Java, idag), lättfil, juice. ägg och jäst. Imorgon tänker jag baka matbröd. Inte alls särskilt ansträngande, utan snarare lite kontemplativt. Doften av varmt bröd och nybryggt kaffe ska jag väcka mina barn med. Sonen är ledig och dottern J börjar inte jobba förrän på kvällen.

Det känns lite kul att båda mina "små" jobbar! De är på väg med stora kliv rakt in i vuxenlivet. Bra det, det är just det jag försökt fostra och förbereda dem för. Att bli vuxna människor som mår bra och kan ta hand om sig själva. De är på god väg! Och mitt liv går vidare. Yes!

Strax dags att stänga ner för kvällen här. Ska bara dricka ur den sista slurken Pasión Colombia och tänka på Kärleken.

... i vilken vår hjältinna låter tankarna sväva fritt en stund

Igår blev det balkongmys med väninnan A. Jag hade - väl medveten om hennes preferenser - köpt en flaska Jacob's Creek (Chardonnay) men tyvärr var bubbelvarianten slut på Systemet och det jag inte hade riktig koll på var att hon enbart dricker den bubblande varianten. Dock hade hon med sig en egen flaska, så jag fick uppoffra mig och dricka ur hela min obubbliga själv. Till det intog vi ciabatta med dels en god olivost och dels en chèvre med örter, goda ugnsbakade italienska oliver och såna där smarriga små kex med olivolje- och fänkålssmak. Alltsammans avnjöts i sällskap av Johnny Cash - The Man Comes Around, men efter en stund kände vi att det nog hellre var läge för lite seriös Led Zeppelin och Immigrant Song på brutalvolym. Mina sleaziga, grillande grannar såg genast så mycket gladare ut, också!

(A. på SRF 06)

Frampå kvällskvisten gick vi ner mot Visfestivalen. Just när vi passerade ingången till Hwitan, den som alltid är låst under festivalen, klev där ut en karl i kostym och jag hajade till och tänkte: "Hmm... Honom känner jag igen... men varifrån?". Just när vi fick ögonkontakt av det mer suggestiva slaget insåg jag att det ju var kvällens huvudattraktion Carl-Johan Vallgren... Det visade sig sedermera att han var kvällens egentliga behållning, musikaliskt, dårå. Jäklars vad han svängde loss! Det bara gick inte att sitta still! Så det gjorde jag inte heller. Jag reste mig på min plats uppe på bästa läktaren och dansade. As simple as that. A följde mitt exempel. De andra 1298 närvarande gjorde det inte. Jävla posörer! De är fullt upptagna med att kontrollera sig själva och andra och applåderar på sin höjd lite artigt, då och då. De bekräftade ännu en gång mitt inte särskilt vetenskapliga, men ändå ackurata, forskningsresultat gällande publikens uppförande på Vis- respektive Jazz&Bluesfestivalen här.

Visfestivalpubliken i gemen är mestadels där för att visa upp sig och för att spionera på varandra. Detta gäller huvudsakligen de bofasta, givetvis. Man uppför sig. Inga spontana glädjeyttringar där, inte! På Jazz- och Bluesfestivalen kan publiken delas upp i två kategorier; jazzsnubbarna och bluesfolket. Jazzsnubbarna - och självfallet även snubborna - är mörkt klädda och blir de tillräckligt extatiska kan de ses knäppa med fingrarna lite coolt och den uppmärksamme iakttagaren kan också se hur de emellanåt nickar lite i takt. De är dessutom fenomenala på att lägga märke till varje antydan till solo och applådera detta. Den som applåderar först är coolast. Bluesfolket däremot, de glammar, dricker öl, dansar och jobbar minst lika hårt som banden framme på scen och har ofta bara ROLIGT!

Kvällens stora TRÅK var Eldkvarn. Något annat hade jag inte väntat, iofs. Först gick Plura på ensam med en akustisk gitarr och sjöng ett par låtar. Inte alltför upphetsande, faktiskt. Men när resten av bandet gick upp blev det ännu segare. Så jag och A beslöt oss för att varsin pizza på Havets Pizzeria var ett mycket bättre alternativ. Där satt vi och småpratade och sedan ringde hon sin chaufför som kom ner från Disneyland och hämtade henne. Och jag traskade hem i den milda natten. Kärleken ringde upp och vi småputtrade lite och han påminde mig om att inte glömma dricka mängder av vatten innan jag la mig. Tack vare det mår jag som jag förtjänar idag, dvs som en prinsessa!

Planerna för dagen är att läsa på balkongen, dansa i vardagsrummet till Cheb Khaled och Amr Diab, umgås stillsamt med mina två "små" och ta en rejäl runda längs med ån frampå kvällskanten.

Men jag börjar med att brygga på en kanna Pasión Colombia och tänka på Kärleken.

... i vilken vår hjältinna säger farväl

När jag vaknade i morse var min första tanke hos Kärleken som så många andra mornar. Alla, faktiskt. Åtminstone sedan några månader tillbaka. Jag skickade ett ömsint gomorron-sms och han svarade genom att genast ringa upp mig och småprata gosigt någon minut innan han var tvungen att återvända till arbetet. Jag älskar att han tar sig tid till sådant. Jag älskar honom. Så är det.

Efter att ha mornat mig en smula tassade jag upp, startade datorn och gick ut i köket för att sätta på en kanna kaffe. Zoegas, givetvis. Just nu Pasión Colombia. Mitt diskreta småskramlande väckte, som avsett, dottern J som sov på en madrass i vardagsrummet. Hennes packning låg och flöt över hallgolvet; dags att resa tillbaka till Norge och vardagen. Först upp på fjället 5 veckor och sedan Oslo.

För ovanlighetens skull var det lite smådisigt ute och eventuellt någon grad svalare än de övriga av veckans mornar. Dock var luftfuktigheten högre än vanligt, så det var ändå kletigt och klibbigt att dricka kaffe på balkongen. Förhoppningar om ett förlösande åskväder väcktes.
Efter diverse pyssel och sedermera även frukosterande skjutsade jag henne till stationen fvb Göteborg och vidare uppöver. Även om vi ses om fem veckor igen, då hon kommer och hämtar sitt Oslo-bohag och vi dessutom kan ha rätt flitig msn-kontakt så känns det alltid lite vemodigt att vinka av henne. Körde hem igen och kom hem alldeles i tid för Kärlekens förmiddagssamtal. Kärlek på distans har sina sidor...

Resten av dagen har glidit fram lite i lagom laid-back atmosfär. Långt telefonsamtal med väninnan A, i Stockholm (ja... en märkligt stor andel av mina väninnor heter något på A, har jag insett...), färdigläsning av John le Carré's Absolute Friends, halvslummer på sängen, kaffedrickande, småprat på msn med Bästa Väninnan A och vännen N och en del hängande på en viss rockboard.

Ett mer effektivt avbrott gjordes då jag skjutsade en annan dotter J till en anställningsintervju och hon fick jobbet utan att ens bli intervjuad... För att fira detta körde vi längst ner vid stranden för att köpa fish'n'chips (dotter J) och bakad potatis (jag) i en dubbeldäckare som står där på somrarna och ger en lite internationell prägel åt badlivet.

Det var då det slog mig. En dubbeldäckare! Den ultimata festival- och boendebussen, ju! Man kan sova på ovanvåningen och ha "sällskapsutrymmen" på nedervåningen. Vill HA en sån! Måste förstås ta busskort först. Och finansiera det hela. Samt ta fram den djupt slumrande mekanikern inom mig. Men... medge att det är en ljuvlig idé!?!

Resten av kvällen kommer att förflyta lugnt och fint. Jag ska ta en kvällspromenad med dottern J (den icke-norge-resande) längs med ån, och sedan ägna mig åt att läsa. I avvaktan på att få tag på Elias Canetti's Förbländningen, som Gode Vännen J rekommenderat mig å det varmaste, har jag påbörjat en Stephen Kingroman igen; Sömnlös. Får se om den kan vara något att ha, kanske.



Medan jag samlar mig för promenaden tar jag mig en mugg Pasión Colombia och tänker på Kärleken.

... i vilken vår hjältinna lägger sista handen vid ett avslut.

(Korrekt datum för bloggen är 7/06/2006)

När telefonen ringde igår förmiddag kände jag faktiskt inte ens igen telefonnumret. Inte rösten, heller, till att börja med. Jag tänkte att det säkert var en av sonens polare och hade därför deaktiverat mitt igenkännarfilter. Men det var ju U, som jag en hel höst och delar av vintern tyckte så mycket om att jag ignorerade alla de där små subtila varningssignalerna ända tills det röda larmet tjöt och bar sig åt och nödbromsarna slog till.

Fan också. Jag vill inte ha kontakt med honom. Jag svarar inte längre på hans mail. Jag läser dem inte ens. Och så undrar han om jag vill komma på hans fest på lördag? Det vill jag inte och dessutom har jag redan annat bokat. Men vill jag komma ut på en fika i[går] eftermiddag, då? Nej, inte det heller. Dessvärre hade jag ju en kasse med hans grejer här som jag ville bli av med så idag dök han in här, för att hämta grejerna och tigga kaffe. Jag umgicks med seriösa planer på att dra ut på en extralång träningsrunda men samtidigt hatar jag att fega ur så när han ringde utspelade sig följande samtal:

- Hej. Nu är jag i stan.
- Jaha?
- Hör du vem det är?
- Ja.
- Är du vaken så jag kan komma upp en stund?
- Ja.
- Passar det? Annars kan vi ta det en annan dag?
- Det är okej. Men vi skippar fikat.
- Hmm... Jaha... Men vi kan ta en fika på stan, om du vill?
- Nä. Jag skippar det.
- Hmm... jaha... men... OK.

5 minuter senare ringer mobilen igen:

- Jag får inte porttelefonen att funka.
- Jag kommer ner och öppnar.

På väg uppför trappan (apropå min vikt):
- Du försvinner mer och mer!
- Ja.

Uppe i min hall:
- OK. Här är dina grejer. Papperskassen är tung, men jag tror den ska hålla. Och här är dina tallrikar.
- OK... Bra... Hur har du det egentligen? Hur mår du?
- Jag mår kanonfint. Har nog aldrig mått bättre!
- OK. Jag mår också bra. (Vilket dock inte syntes på honom)
- Fint. Ha det så bra (varvid jag räckte honom kassarna).
- Jo... Den där fikan... Vi kanske kan ta den en annan dag?
- Nej. Det är ingen bra idé. Ha det bra. Hejdå. (Han kliver ut i trappen men dröjer sig kvar. Jag stänger dörren.)

Ett kapitel i mitt liv är avslutat. Det känns BRA. Det har iofs varit avslutat sedan vårvintern, men eftersom den där kassen med prylar stått kvar och samlat damm så har jag ju vetat att jag måste fejsa honom en gång till. Nu har den gången varit. Det var en gång. Och den var krattad. Jag har krattat den i ett trevligt mönster och den ska aldrig mer beträdas. Vi gjorde en resa tillsammans. Vi kom till en skiljeväg. That's it. Jag har redan rest vidare. Funnit Kärlek utan finstilt läsning och/eller undantagsklausuler.

Medan jag begrundar detta fixar jag mig ännu en kanna Pasión Colombia och tänker på Kärleken.

... i vilken vår hjältinna vänjer sig

Tretton dagar av ledigheten har passerat. Fyrtio återstår. Jag har börjat vänja mig vid att vakna sakta på morgonen och inte ha bråttom ur sängen. Men jag behåller mina morronrutiner, om än i slowmotion; gå ur sängen, starta datorn, fixa kaffet och sen slöa någon timme innan jag... fixar mer kaffe. Det är väl där det skiljer sig. I höjd med att jag annars går till jobbet fixar jag nu mer kaffe.

Men sedan brukar jag ta dagens motionsrunda, innan det hinner bli för stekigt varmt.

Ledigheten har hittills varit lagom fylld av aktiviteter.

Midsommaren var ljuvlig, ute vid stugan, med ett gäng sköna vänner och sedan ett smärre sjöslag av mer traditionell karaktär i Varberg med sagda vänner plus några till.










En fredagskväll har tillbringats under den stora lönnen på bakgården tillsammans med väninnan A, två termosar kaffe, goda mackor och skönt snack. En lördagskväll/natt har tillbringats med Bästa väninnan A, smarrigt vegokäk, en packe cider (testa Hanna's Black Pineapple - straffbart god!) och lösande av allehanda världsproblem.

I övrigt är Pensionat Olsson öppet för säsongen, och har så varit sedan början av maj. Det är en strid ström av döttrar och son och vidhängande pojk- respektive flickvänner och kompisar och förresten är det där med "strid ström" en överdrift. De strömmar inte alls. Åtminstone bara åt ett håll; in. Inte ut. Huset fullt, alltså. Frågan är nu om jag ska slänga ut hela bunten eller om jag själv ska emigrera...

Medan jag begrundar detta fixar jag mig en kanna Pasión Colombia och tänker på Kärleken.