måndag, augusti 28, 2006

... i vilken vår hjältinna har det ganska vanligt

Helgen som gick var synnerligen stillsam. I fredags försvann Linus till flickvännen nästan direkt efter jobbet och Johanna skulle ha tjejhelg hos en kompis så hon drog iväg hon också. Att vara helt ensam är för mig en sällsynt lyx så efter en rask kvällspromenad tog jag en skön kudde, en gosig fleecefilt och en bra bok och parkerade mig i sköna vilfåtöljen vid stereon. Sedan dåsade jag mestadels där, lyssnade på allehanda musik (bl a Wolverine) och pratade med Kärleken i telefon både länge och väl efter att han repat klart. Och sedan var han på öldrickning och dvdtittning (BLS' nya) hos en polare, men han stängde in sig i köket och så bubblade vi i telefon ett par timmar till.

På lördagen tog jag Rundan på förmiddagen och sedan pysslade jag lite härhemma och handlade hem lite smått och gott. Frampå sena eftermiddagen kom närmaste väninnan A. och väninnan A. och så åt vi middag och pratade och bara tog det allmänt lugnt. Det blev inte ens någon alkohol drucken. Jag och närmaste A hade redan bestämt oss, eftersom det blir så jala mycket kalorier om man dricker sådant varje helg och då tappade väninnan A också lusten för det. Det känns inte som att sådant spelar någon roll - vi har det fint ihop i alla fall, ju. Väninnan A. körde hem i natten och närmaste A stannade över. Vi satt uppe och bubblade ett tag till och sedan kändes det rätt skönt att gå och lägga sig. Kärleken ringde efter sin sena spelning och vi pratade lite men sedan slumrade jag in.

Söndagen var en klassisk slöardag. Det småregnade mest hela dagen så det blev inte ens en stilla promenad längs med ån, som vi hade pratat om. När närmaste A hade kört hemåt kom "barnen" hem igen. Linus hade med sig flickvännen och senare på kvällen kom en av Johannas kompisar över och det stökades och grejades i köket. Att de är kreativa i köket är ju bara roligt. Men det är mindre roligt att kliva upp i ottan och det ser ut såhär när jag tassar ut i gryningen (hmm.. nåja.. klockan var iaf inte ens åtta...):


























































Inte ens det faktum att jag blivit väckt av ett morgonsamtal från Kärleken kunde hålla mig på gott humör eftersom jag inte vill ta rätt på deras stök, men å andra sidan inte heller vill ha det sådär hela dagen - eftersom de sover till tre när de är lediga...




























Så jag drog på mig träningskläderna och stack ut på Rundan. Jag började jogga direkt och tog den LÅNGA rundan. När jag kom tillbaka hade jag lyckats jogga 55 minuter i ett sträck. Då blev jag på milt och gott humör igen, och efter vederbörlig stretching, dusch och grötätande satte jag på en kul och udda Roxyplatta som kommit med posten och tog itu med röjningsarbetena. Sonen hade faktiskt vaknat när jag var ute, men gått ut för att fixa några ärenden. Bl a lite krafs på banken, med lönekonto och kort och sånt. Han är nog på väg att bli vuxen... Disken hade han dock fetignorerat.

Och så fick jag mail från min handledare på högskolan i Halmstad. Kursen börjar imorgon! Religionsvetenskap D, 61-80! TJOHO! Jag får lov att läsa den på någon sorts halvdistans (halvfart är det ju redan) och det där med en magisterexamen kommer att lösa sig längs vägen. Halmstad kan inte utfärda det men kanske kan man examineras vid annat lärosäte. För mig kommer ju Kalmar eller Växjö att kännas rätt naturligt, men jag får väl se vad det blir. Måste redan börja fundera på uppsatsämne, känner jag. Vill gärna fortsätta att utveckla C-uppsatsen eftersom "mina" mouridiyya nu startat upp en dahira för enbart kvinnor, vilket kan vara spännande att fördjupa sig i. (Den nyfikne hittar uppsatsen på nätet om man googlar på "be som om ni" - med citationstecken! ;-)) Men jag får se vad Jonas säger imorron. Han kanske har helt andra idéer.

I övrigt har det varit en sval höstdag, utan nämnvärd stress, med mycket drickande av Mollbergs blandning och såväl tankar på som sköna samtal med Kärleken. Han har flyttat in nu, och jag är en smula avundsjuk. Eller snarare bara svårt Längtansfull. Jag vill också flytta in nu! En fin sak är dock att vi ska tillbringa varje helg tillsammans, nu, tills jag flyttar ner. Ljuvligt!

torsdag, augusti 24, 2006

... i vilken vår hjältinna har gått under jord

Sala silvergruva, alltså. Tufft ställe!


















Och nu har jag fått några bilder från djupet.




































Här har vi Grabbarna Grus framför det 250 meter djupa Christinaschaktet. Jag tassade fram till kanten men drog mig snabbt tillbaka, det höga stängslet till trots. Jag fick totalsvindel...
Nästa gång jag är i krokarna ska jag helt klart ner på 155 meter. Så djupt pumpar de undan grundvattnet, nämligen. Och så finns det tuffingar som dyker i orterna för att kartlägga dem.
HUVVA!

















Som i alla underjordiska rum med självaktning finns det fladdermöss, förstås.













Nu, när hösten nalkas, samlas de i taket uppe vid hissen, i Knektschaktet, och myser till det! Tyvärr fick jag inga riktigt bra "stämningsbilder" à la Tolkien; det är så mörkt och salarna så stora att blixtarna inte förmår lysa upp.

Igår hade jag mina föräldrar här en timme.


















De var på besök hos min moster här i stan och förärade även mig med en stunds uppmärksamhet. De var åtminstone lite nyfikna på Kärleken och faktiskt var min mor mer välvillig än jag någonsin hade trott. Men kortfattad. *s* De är iaf uppriktigt glada för min skull, både vad gäller Kärleken och nya jobbet och lägenheten och allt. Och det känns bra.

















Av en händelse var Matilda & Rille också i stan, på blixtvisit för att packa om inför en tidigarelagd Norgeresa, för Matildas del. Så vi hade lite familjelunch.




































Eftersom Rille också är veggis (fast hardcore - jag är ju bara hittepå-dito) så lagade jag borstj och till det hade jag bakat ett grovt, mörkt bröd. Riktigt gott blev det! Jag älskar soppa i alla former och särskilt nu när sommarvärmen klingar av.

Idag har Kärleken varit och hämtat nycklarna till Lägenheten, och inspekterat renoveringen. Åååh, han tycker det blivit så fint!!! Han gick bara där och spankulerade och myste och pratade med mig i telefon och berättade hur det såg ut nu. Fasiken vad jag vill vara där NU!

Som det blir nu kommer han ändå att flytta in där (i helgen!) och bo en månad innan jag drar in med alla mina grejer. Nästa helg ska jag åka ner och ha med mig lite pysselsaker i alla fall. Några krukväxter och sånt som gör att det känns lite bebott. Sedan får vi fixa till resten när alla våra gemensamma grejer är på plats. Det kan bli lite meckigt - men kul! - eftersom han har en megaskivsamling och gitarrer och grejer och jag har massor av böcker/bokhyllor. Men det blir ett kärt nöje!

Och vilken kanonlösning det blivit för min flytt! Jag som redan råddat med liten lastbil (19kubik) och flytthjälp fick ett överraskande telesamtal från min handläggare Lars, på Arbetsförmedlingen, i morse. Eftersom jag stått inskriven som arbetssökande i mer än 6 månader och fått ett jobb med längre varaktighet än 6 månader får jag hela flytten bekostad av Af! En flyttfirma kommer hit, packar ner mina grejer, lastar i dem, kör till Emmaboda, lastar ur, packar upp och kör hem. LYXIGT! Saker och ting faller mig så väl i händer just nu att jag nästan blir lite orolig. Något måste ju ändå skita sig, eller? Eller.. nej... det måste det faktiskt inte. Som närmaste väninnan A. sa till mig idag: "Det är universum som belönar dig för allt slit du haft de senaste åren". Och kanske har hon rätt? Jag vill gärna tro det...

Dricka kaffe såhär dags är inte att tänka på, men jag ska laga mig en mugg te och sedan krypa i säng med Leon Uris' "Befrielsen" och läsa en stund. Och tänka på Kärleken...
Det tröttnar jag aldrig på.

måndag, augusti 21, 2006

... i vilken vår hjältinna är en smula matt

Visningarna på lägenheten i torsdags gick nog galant. Jag har faktiskt inte hunnit träffa mäklaren än så jag vet inte. Jag får väl kontakta honom nu i eftermiddag. Kanske ska det vara någon mer visning också (rätt troligt, ju) och då vill jag veta när, så jag kan hålla undan lite.

Under tiden visningarna var åkte jag ut till stugan och grillade med Jenny och Johanna. Avslappnat och skönt. Varje gång jag kommer ut dit är det som om friden bokstavligen faller över mig. Jag får passa på att åka ut dit nu under september, innan flytten. Sedan lär det knappast bli så ofta, ju.

I fredags tog jag tåget ner till Helsingborg för att där plockas upp, tillsammans med närmaste väninnan A och ett par andra kompisar, av PN och styra kosan mot Sala. Vi åkte i sällskap med en annan billast likasinnade och resan tog lång tid eftersom stoppen var legio. Men eftersom ressällskapet var trevligt så gjorde det inget. Dessutom körde jag sista knappa halvan och då hade jag ju det att koncentrera mig på.

Vi var framme i Sala vid halvtio på kvällen och möttes av ett par av bandmedlemmarna och installerade oss lite i lokalerna. Det är ett tokfräckt hus och hade det bara funnits varmvatten och en dusch hade man lätt kunnat bo där. OK - ett litet kök hade nog också behövts iofs...




























Kvällen/natten fördrevs under trivsamt småprat, öldrickande, pizzaätande och dartspelande.



















Jag försökte vara lite förtänksam och gick och la mig vid tvåtiden för att vara riktigt pigg och laddad när det var dags för den verkliga anledningen till resan; Festen på lördagen.

Man sover väldigt gott i ett kolmörkt rum. Och när vi väl vaknat och fått oss lite kaffe och macka till livs besökte vi Apoteket Röda Näsan i Sala centrum och sedan turistade vi oss rejält vid - och i - Sala silvergruva. Vi valde den lite billigare turen (100 spänn) och fick med oss en guide och gick ner till 60 meter. Det var riktigt läckert! Hon berättade hur livet vid gruvan kunde te sig och hur man jobbade sig fram genom berget. Varje ort växte med kanske 10-12 meter per år. Man eldade mot berget på nätterna - inne i orterna, alltså - och sedan kom gruvdrängarna ner och hackade ner det mjuknade berget på dagarna. Tydligen en metod som var både säker och skonsam mot berget. Känslan därnere kan närmast beskrivas som "Ahh... vaddå Tolkien...". Svindlande schakt, irrgångar och trappor. Hela berget är som en enda stor schweizerost. Och jag tog sot från 1700-talet, på handen. En rätt cool känsla. Tyvärr glömde jag kameran i House of the Holy, men en av kompisarna plåtade desto mer och har lovat slänga över lite bilder. Kanske kan jag ta med några i en morgondagsblogg.

När vi köpt oss lite mat återvände vi till HotH för att vackra till oss, äta och glamma. Det dröjde inte länge förrän älvdalingarna kom med sin gråhund. Den må se ut som skräm-ihjäl på utsidan, men inuti är den kanonfin!







































































Sedan började även det övriga folket droppa in.














Eftersom vädrets makter var på gott humör dukades långbordet ute och alla (drygt 40 pers) bjöds på grillat (kött & vegetariskt), sallader, bröd, potatissallad och andra godsaker. Stämningen på topp hela tiden.















































Jag slogs av vilket absolut tokskönt gäng det där är. Många drack tämligen grundligt men det var inget gruff, bråk eller gnäll.



















Bara Kärlek, gott humör och skön musik.

Frampå morgonen blev det som det ofta blir på fester; man hamnar i köket. Fast... House of the Holy har ju inget kök. Så toaletten fick duga... Akustiken gjorde sig utmärkt för lite slideguitar och deltablues à la Hawkan och PN.















































Somliga tyckte dock uppenbarligen att musiken var alltför sövande...














Jag hade åtagit mig att köra första sträckan hemåt på söndagen, så jag tog ett vuxet beslut och gick och la mig vid femtiden och sov så gott, så gott tills framåt elva. Då blev det kaffe, lite eftersnack, väldigt mycket kramande och farvälande och på-återseande och många innerliga tack till herrar arrangörer av denna fest, som mycket väl kan platsa som årets absolut roligaste.

Sista sträckan körde PN och jag vet inte riktigt hur han bar sig åt, men jag hann precis i tid till sista tåget hemåt. Trött och nöjd ringdes jag lite med Kärleken och sedan vacklade jag i säng. Det var tungt att gå upp i morse, men helgens utsvävningar mat- och alkoholledes var bara att ta itu med på direkten. Så det fick bli Rundan, efter en mugg kaffe. Idag powerwalkade jag 10 min, joggade 15, powerwalkade 10 och joggade 15 till. Det kändes riktigt bra! Målet för närmsta veckorna är nu att orka jogga hela vägen.

När jag kom hem ringde jag bovärden för min nya lägenhet och sipåfan om inte renoveringen är KLAR, sånär som på en slutstädning (torsdag) och köksluckorna som inte kan levereras förrän v 36. Han hade också tyckt att mattan i köket såg lite tråkig och sliten ut, så om jag vill kan jag få den utbytt också. Om jag vill? Heh...

Första hyran betalade jag idag och på torsdag eftermiddag ska Kärleken kvittera ut nycklarna åt mig. Nästa helg ska jag köra upp för att vara med på nya jobbet ett par dagar och då ska jag passa på att ta med mig ett litet första flyttlass. Åååå... det ska bli så KUL!

Nu ska jag strax kila ner till mäklaren och höra hur landet ligger. Men först: Ett par muggar nybryggt Blue Java (ja, jag ÄR fortfarande matt efter en synnerligen späckad helg...) och lite småbubbel med Kärleken...

onsdag, augusti 16, 2006

... i vilken vår hjältinna är lite skadeglad

Jag vaknade tidigt i morse av att regnet dundrade ner utanför... jag menar verkligen dundrade. Värre än åska. Billarm tjöt, antagligen igångsatta av regnet. En ljuvlig känsla att fluffa upp täcket då och ligga och lyssna och sedan sakta dåsa in igen. När jag vaknade sken en tveksam sol och det kändes friskt och skönt att, efter kaffedrickning, dra på sig träningskläderna och gå ut. Visst var det gott ute och visst värmde solen men... det är höst i vinden!

På Rundan mötte jag min ex-svägerska. Ett hår av hin, to say the least. Att en enda människa kan sprida så mycket präktighet, självgodhet och genuint skitsnack omkring sig är rätt otroligt. Men nu blev jag ondsint glad när jag såg henne. Hon har blivit smällfet! Jag hade inte ens känt igen henne om det inte varit för hennes vassa röst där hon gick och pratade i mobilen. Min glädje blev inte mindre av att jag sedan först lyckades varva henne och därpå, när jag börjat jogga, såg henne sitta och pusta och flåsa på en bänk. Fan, att skadeglädje kan vara så SKÖNT ibland. Där har hon för allt dumt hon hävt ur sig mot mig genom åren. TJOHEJ!

Så har jag pratat med min nya rektor som vill skriva klart anställningsavtalet men som började prata om löneanspråk och sa att hon tänker komma med ett bud imorgon. Jag undrar vad det kan innebära; ska hon ge mig mer än avtalet säger? Det tackar jag givetvis inte nej till...

Resten av kvällen ska - i tur och ordning - ägnas åt att slänga i mer tvätt i maskinerna, ta en rask kvällspromenad med Jenny, hänga tvätt, prata med Kärleken i telefon en stund och så städa klart till visningen imorgon.

Men först en mugg Pasión Colombia. Och rart sms-utbyte med Kärleken.

tisdag, augusti 15, 2006

... i vilken vår hjältinna mestadels vegeterar

Ptja... Vad finns det att säga? Livet glider vidare. Just nu händer inte så mycket. Jag tränar varje förmiddag, äter min gröt och dricker mitt kaffe. Lyssnar på Opeth, Wolverine, 10cc och Nick Drake. Läser böcker; just nu parallelläser jag Leon Uris "Exodus", Johanne Hildebrandts "Saga" och Jurgensmeyer's Terror in the Mind of God - The Global Rise of Religious Violence. Njuter av att det är höst i luften och känner lusten att ta tag i nya saker. Dock bärgar jag mig en smula och samlar kraft. Tids nog får jag hur mycket som helst att ta tag i, ju. Just nu funderar jag på vad en flyttfirma kan kosta och på huruvida jag ska leja bort hela flyttstädningen eller bara fönsterputsen.

Annonsen på lägenheten var ute i tidningen idag (en stor annons - jag köpte ett lösnummer bara för att kolla) och visningen på torsdag är fullbokad, plus att det var någon som ville komma lite tidigare. Känns som att det är gott hopp om'at, men jag vågar inte ta ut något i förskott. Pengar ska aldrig räknas förrän man håller dem i handen.

Jenny är hemma några dagar från Norge och sonen har avverkat Uppsala Reggaefestival och därvid blivit av med såväl mobilen som en grå Circajacka och den nya, riktigt dyra jackan han köpte och som jag underade om han verkligen skulle ta med sig dit. Dock har han inte hävt i sig tuffare substanser än starköl och inte klottrat på något han kan åtalas för. Jag antar att jag får känna mig ganska nöjd med det samt det faktum att han haft roligt och mådde bra hela tiden. Dessutom växer han när han får ta tag i saker själv, om det så bara är att fixa standbybiljetter till flyget och leta upp anslutningsbussar och sådant. Till yttermera visso har han dessutom fått en provanställning som fönsterputsare i Göteborg och ska jobba tre dagar/vecka till att börja med. Han får låna pappans nya frus etta, som hon har kvar där. Övriga veckan bor han hos dem ute på landet. Han tror själv det kan bli en bra lösning och han vet att skiter det sig är han alltid välkommen hos mig.

Igår var jag på mitt "gamla" jobb för att lämna igen laptopen och lite nycklar och för att hämta en tröja och några personliga böcker. Rektorn hade meddelat arbetslaget att jag inte skulle komma tillbaka till dem nu efter lovet och de befann sig i olika stadier av förvåning. Gamle metodistpastorn och tillika messerschmitten verkade aningens sur för att jag fått speciallärarjobb, språklärarkollegan verkade mest glatt överraskad och sa sig vara lite avis eftersom hon längtar bort, till något nytt, min mentorkollega (syslöjdsfröken med de kalla ögonen) sa knappt hejdå och NO-kollegan a k a Månskensbonden fattade - som vanligt - ingenting. Men han är söt ändå. Han är den ende jag egentligen kan komma att sakna; jäsiken vad många roliga samtal vi haft om precis allting! Och så ska han snart bli pappa för fjärde gången och hoppas SÅ att det änteligen ska bli en liten kille. Ha! säger jag. Klart det blir ännu en liten blond vilde till tjej... ;)

I lördags dök brorsan och hans flickvän upp här. De bara gjorde en dagsutflykt och hade varit och badat och sett sig om lite. Vi fikade och pratade lite. Nyfikna på min flytt och allt var de, förstås. Och brorsan erbjöd sig gentilt att hjälpa till med flytt, nätverksinstallation i nya lyan etc. Just det där med nätverk kanske jag faktiskt behöver lite hjälp med eftersom jag skulle vilja ha så mycket trådlöst som det bara går.

Jag vet inte om mina parenteser ens är hemma. Eller om de läst mailet jag skickade. Åtminstone har jag inte fått någon som helst respons på mailet. Skitsamma; de får väl höra av sig om de vill prata...

Kärleken och jag befinner oss nu i ett varmt, stilla och ganska ljuvligt stadie. Vi känner oss trygga och mjuka med varandra och är överens om att ta en dag i taget. Vår tid kommer. Snart. Och vad som händer då får vi se. Det är märkligt, det där, med hur vi inte kan vara utan varandra ens för några timmar. Sedan blir längtan och saknaden för stor och vi måste ringas eller åtminstone smsa bara för att höra att den andre har det bra... Tanken på att vi snart kan träffas dagligen känns snudd på overklig. Men underbar... Något kaffe blir det inte vid denna sena timme, men på Kärleken ska jag tänka lite till...

torsdag, augusti 10, 2006

... i vilken vår hjältinna inser att det är något hon glömt

Hmm... Jag kom på i morse att jag helt missat att informera mina föräldrar om vad som händer och sker här. Det säger en del om vår relation, antar jag. Så idag har jag skrivit ett långt mail till dem (vilket troligen också säger en del om sagda relation) och berättat om nya jobbet och flytten och hur det blir med Johanna och Linus och nya bostaden och försäljningen av den gamla och dessutom lite av bakgrunden till hur jag kom på idén att ens söka mig ett jobb i Emmaboda av alla ställen.

Jag antar att pappa ringer i helgen. Han och jag står varandra iaf lite närmare än vad jag och min mor gör. Det är inte så att vi är osams heller; vi har bara så oerhört lite att säga varandra. Och när jag säger något brukar hon kommentera det på ett sätt som för den ytlige lyssnaren kan låta som att hon tycker det jag säger är rätt och riktigt, men för mig hörs det tydligt hur kritiken bubblar under ytan. Länge tänkte jag att jag skulle konfrontera henne med det, tala ut och liksom rensa luften men efter mycket funderande har jag bestämt mig för att låta bli.

När det gäller Kärleken kommer hon först att säga att det ju är roligt för mig och sedan kommer hon att börja undra vad han är för en och varför jag måste flytta och om jag verkligen vet vad jag ger mig in på. I sådana stunder glömmer hon att jag är äldre än vad hon själv var när hon blev mormor...

Idag har det annars varit en såndär bra och skön dag, som man kan ha ibland. (Annars och annars... hur lät det nu då?) När jag vaknade i morse svoschade det fint när bilarna for förbi på gatan utanför. Det har regnat hela natten men lyckligtvis höll det upp så att jag inte ens kom på tanken att skippa träningen på förmidagen. Jag valde Långa rundan och när jag hade en knapp tredjedel kvar kändes det som att jag kanske skulle testa att jogga lite och när jag väl hade börjat kunde jag liksom inte sluta utan joggade hela vägen hem. Och jag var inte ens sådär trött som jag hade trott jag skulle vara! Andens seger över materien? Efter vederbörlig stretching, dusch, havregrynsgröt och kaffe och långt skönt telefonsamtal med Kärleken gjorde jag några ärenden (bl a returnerade jag det undertecknade hyreskontraktet på nya lägenheten!) och sedan ringde jag min nya rektor för att prata om det här med tillträdesdatum. Hon är himla reko att snacka med och nu är det klart att jag tillträder min tjänst 2 oktober! Sedan ringde jag upp Å. som innehar tjänsten nu och vi bestämde att jag ska komma och jobba med henne ett par dagar innan, för att se lite hur hon jobbar och för att det ska bli en vettig överlämning av de elever som har åtgärdsprogram etc.

När detta var gjort lagade jag mig en god middag och sedan hamnade jag i paltkoma så jag gick och la mig och slöade middag ett par timmar. Lyssnade på åskan och regnet utanför. Läste en stund i Aksel Sandemoses "Varulven". Jag sov nog också, vid närmare eftertanke. Ljuvligt!

Nu ligger resten av kvällen framför mig utan en enda plan. Jag får se vad jag kan tänkas hitta på. Det är lite för sent för att dricka kaffe om jag ska kunna somna i hyfsad tid, men tänka på Kärleken kan jag ju ändå göra. Pratat i telefon har vi ju redan gjort i över en timme. Det ska bli så skönt när vi kan göra det ansikte mot ansikte istället. Varje dag! Ljuvliga tanke!

onsdag, augusti 09, 2006

... i vilken vår hjältinna fattar ett svårt beslut

Livet är verkligen en intressant resa. Just nu har jag vinden i ryggen och susar fram utan större motstånd.

Jag FICK JOBBET! Min nya chef ringde igår och sa att de faktiskt träffat några till efter mig, men att de ändå beslutat att det är mig de vill ha. Inte minst mina lyriska referenspersoner hade bidragit till detta!

Kontraktet på lägenheten kommer med posten idag.

En kvart efter det att jag fått jobbeskedet var mäklaren här för att kika på lägenheten. Två stycken var de t o m. Jag hade ju vidtalat mäklaren som också är min granne, men eftersom det tydligen finns en ny regel som säger att ska en mäklare sälja en lägenhet i en BRF han själv är engagerad i måste han samarbeta med en annan mäklare, så kom de två stycken.

De traskade runt och kikade och satte sedan ett utgångspris som ligger hundratusen över vad jag trodde jag kan för lägenheten... Detta ska bli spännande! De påstod också att i detta skick och - inte minst! - med detta önskeläge kommer den knappast att vara svårsåld.

Glädjestrålande ringde jag Kärleken för att berätta och han blev helt tyst. Jag kände direkt att något var på tok men vi hann inte prata så mycket om det just då utan ringdes senare. Av orsaker som jag inte har för avsikt att gå in på (men inte är fullt så snaskiga som de kanske kan förefalla) är hans livssituation inte sådan att han helt och fullt råder över den, just nu. Han befinner sig i en separation (inte något jag kan ta på mig; det var redan på väg att ske när vi fick intresse för varandra) och det är en väldig massa turer hit och dit med hur allt ska lösas med huset, barns boende och ekonomiska mellanhavande och fan och hans mormor. Ibland är han fullständigt slut och beredd att slänga in handduken eftersom han oroar sig så för att barnen inte ska få det bra. Ibland är det inte alls så. Och även om jag liksom ramlade rakt in i detta så ÄR jag ju indragen i det NU och åker med i den där berg- och dalbanan jag fått en viss vana av.

Igår blev han nog mycket rädd, helt enkelt. Saker och ting blev plötsligt väldigt definitiva och det kändes (egentligen för oss båda) att det kanske går lite väl fort. Den ursprungliga tanken var ju att han skulle bo för sig själv ett tag, både för att landa sig själv och för att landa barnen på ett bra vis. Och så får jag det här jobbet och måste flytta hyfsat snart och allt ställs liksom på sin spets. Samtidigt säger han att han är GLAD för att jag fick jobbet. Och att känslorna för mig är oförändrade. Med risk för att reta upp bloggens manliga läsare - och tvärtemot min egen egentliga motvilja mot grova generaliseringar - undrar jag om detta är en manlig företeelse? Denna rädsla?

I vilket fall har jag varit tvungen att tänka och fundera och vrida och vända på det här en hel del. Men såhär har jag tänkt; jag har kommit en lång väg nu, sedan jag gjorde min mitt-i-livet-vändning. Under de senaste knappa 5 åren har jag skaffat mig en gedigen utbildning, byggt mig ett nytt, starkt och självständigt liv, arbetat med mig själv både mentalt och fysiskt och samtidigt varit en trygghet för mina barn samt tagit fullständigt ansvar för min ekonomi.

Där jag står nu har jag utsikten att ta mig själv och mitt liv till en ny nivå; jag säljer min lägenhet och kommer (det vet jag redan nu) att göra en så bra förtjänst på den att jag kan göra mig helt skuldfri (ja, t o m casha in hela min studieskuld!), jag har sökt - och FÅTT! - ett arbete som ligger utanför min formella kompetens men som innebär en enorm möjlighet för mig att utvecklas yrkesmässigt och göra mycket spännande erfarenheter, jag har aldrig varit i bättre kondition fysiskt och mentalt och jag har en ny, fräsch bostad att flytta till (att flytta överhuvudtaget har stått på min att-göra-lista sedan skilsmässan, egentligen).

Att säga NEJ till en sådan möjlighet att komma vidare i livet som jag har just nu vore vansinnigt. Och jag har kommit såhär långt i egen kraft (med viss uppmuntran från barn & vänner, förstås). Så... jag måste fatta beslutet med mitt eget bästa för ögonen. Inte hänga upp mig på en annan människas göranden och låtanden eller en relation till denna människa - och detta oavsett mina känslor. Rakt på sak: jag kan inte flytta till denna lilla småländska ort enbart för hans skull - jag måste ha möjligheten att LEVA där, också, om vår relation skulle ta slut.

Därför kommer det nu att bli såhär:

Jag tar jobbet.
Jag tar lägenheten (fr o m ca 15/9 så det blir till att ha dubbelt boende någon månad).
Han får skaffa en egen bostad och landa i vad det nu är han vill göra.
Sen får vi se vad det blir oss emellan.
Jag kommer, i vilket fall, veta att jag gjort mitt val för min skull.

Det var inte lätt att komma fram till. Men så kommer det alltså att bli.
Och... vet ni... Det känns alldeles fantastiskt BRA!

Nu är jag lite seg efter att ha funderat väldigt sent inatt och sedan klivit upp före fem för att köra sonen till flyget fvb Uppsala Reggaefestival, ha boardat, msnat med en kompis och alltså bloggat. Och pratat med Kärleken i telefon. Han ringde från jobbet och hur det nu än är så Älskar vi varandra och det vore väl själva FAN om vi inte skulle kunna få vara glada och lyckliga tillsammans framöver. ;-)

Nu ska det bli en kanna kaffe och tankar på, och om, Kärleken och livet och hur allting kan vara.

lördag, augusti 05, 2006

... i vilken vår hjältinna nostalgitrippar

"Dagen som igår gav ett minne kvar, och en tingeling souvenir..."




















Tjohej! Igårkväll var jag på nostalgitripp! Gode vännen PN dök upp och efter att ha ätit och delat en flaska Masi gick vi ner till Hwitans trädgård för att avnjuta Pugh 69, dvs Pugh, Jojje och Loffe som ju spelade in "Ja dä ä dä" tillsammans, kompletterade med basisten Ulf Jansson.

P skulle plåta och jag hade lovat honom att hålla reda på setlisten, eftersom han skulle skicka in bilderna & lite såna goa grejer till Expressen. Som vanligt var falkenbergspubliken totalt keff, men det skiter jag i. De SATT ner hela konserten. Vad är det för FEL på dem? Hur kan man sitta still när det svänger som satan?



















Vi var typ fem framme vid scenen... jag, tre andra tjejer och en kille som verkligen diggade Pugh och som dessutom hade den goda smaken att bjuda mig på öl.


















Vi bjöds på lite allt möjligt, inte bara tidiga grejer (vilket jag hade trott), utan en skön blandning av Pugh, en Grymlingslåt (Mitt bästa för dig) och tre Jojjevisor från Godda', Godda'. Dock inte Kalles Klätterträd vilket jag hade hoppats på.



















Jag frågade honom efteråt och han sa att han inte hade med sig någon akustisk gitarr... Inte fick jag höra Grävmaskin, heller. Men däremot en ruggigt tung version av Stinsen i Bro - så jag var lycklig i alla fall!

Pugh och Jojje Wadenius var i fin form och det kändes som något av en återupptäckt just med Jojje, för mig. En riktigt skön gitarrist och de t o m jazzade till det lite här och var! Basisten Ulf Jansson var både kompetent och trevlig att vila ögonen på. Söt dam hade han också och supergulliga ungar. Loffe var faktiskt bara... lam. Så han får inte vara med på bild här.

Som vanligt uppstår också ett och annat möte när man är ute. Inte minst i toakön, eftersom jag aldrig kan vara tyst. Det finns en tjej i min ålder som jag känner VÄL igen (ser henne ofta på stan) men vi känner inte varann. Hon stod framför mig och efter att ha utbytt de vanliga fraserna om att man egentligen borde ta pissoaren och slippa köa så förbenat, så sa hon liksom bara rakt ut:
-Min pojkvän spelar bas i Maryslim.
- Aha, sa jag (något konfunderad över varför hon sa så). De har ju spelat på SRF, jag såg dem där 2004.
Och plötsligt blev jag tydligen hennes nya bästis. Hmm...

Dessutom - i samma kö - någon minut senare - stötte jag ihop med C. som hör till mitt "gamla" liv. Hon och hennes man (Mr & Mrs Perfect Life) tog min exmakes parti när vi skildes (trots att de mycket väl kände till hur landet låg...) och vi har inte växlat ett ord på säkert 4-5 år. Men NU var det hej och gullegull och "hur äääär det?" och sånt. Orsak: Idyllen är sönderslagen. Hon långtidsvänstrade med en gift karl i deras närmaste vänkrets. Nu är de skilda, de också. Och då duger jag? BAH!

Syrran & Co åkte hem igår, efter lunch, och det blev alldeles TYST här. En lite märklig känsla.



















(Storkusinen Linus och lille Leo, 2 mån)



















(Wiggo, 3½)














(Fanny, 9½)

Well, well, well... Idag är jag lite småseg. Vi gick ju inte hem efter spelningen utan fortsatte till Harrys en sväng, också. Och så satt vi på balkongen och rundade av med en cigg. Ja, inte jag då - jag röker inte - men PN. Så nu ska jag sova lite middag, tänkte jag, och sedan får det bli Rundan, en kanna Pasión Colombia och teleprat med Kärleken.

torsdag, augusti 03, 2006

... i vilken vår hjältinna är väldigt glad och väldigt arg

Var ska jag börja? Jag antar det får bli kronologiskt.

Helgen, alltså. PN och hans 15-årige son W plockade upp mig och närmaste väninnan A,














med Funkadelicabussen, i Helsingborg i fredags och så styrdes kosan mot Småland. Tolg, närmare bestämt.















När vi letat oss fram till Tolg slog vi läger precis vid sjökanten, på en vildmarkscamping. J och hans sambo A anslöt från Varberg med sin husvagn och kompisen N kom via Karlskrona. Kvällen fördrevs med öl- och ciderdrickande, grillning och allmänt trevlande. Ungefär två gånger om året får jag fet huvudvärk; detta var givetvis en av de gångerna. Men följande uträkning gav mig svaret på varför:
(inte sovit eftersom jag pratat i telefon halva natten med Kärleken) + (inte druckit kaffe på hela dagen) = huvudvärk så jag nästan spydde. Så jag fick ett par muggar kaffe och gick och la mig en timme för att sova och sedan var jag as good as new. Partying all night long!

Lördagen fördrevs med att ligga på rygg i gräset, titta på moln, lyssna på massa skön musik och dricka Hannas Cider och småbubbla med A och de andra. Frampå eftermiddagen, någon timma innan det började bli dags för att dra sig mot festplatsen, dundrade ett skönt förlösande åskväder in och rensade luften.














Festen började lite tveksamt med duggregn och små barn som lekte indianlekar samt en Dolly Partonwannabe, men sedan tog det fart rejält allteftersom kvällen framskred och vädret vackrade till sig.












































Det blev helt enkelt en väldigt lyckad och vansinnigt rolig fest med kända och okända.














Pughs spelning var klart godkänd och coverbandet (Zebranånting) som spelade efteråt hade den rätta känslan för vad de skulle spela. Och de gjorde det med den äran. Basisten (som också spelade med Pugh) kändes lite bekant till utseendet, men det var inte förrän dagen efter jag fick veta att han besökt Camp Funkadelica på SRF och att det var han som drack upp min Springbank i ett obevakat ögonblick. *muttra* Hade inte närmaste väninnan A gjort ett rådigt ingripande hade han snott min Ardbeg också. *muttrar lite till*

Rätt trötta, slitna och nöjda efter två dygns glammande styrde vi neråt Malmö på söndagseftermiddagen. Jag och A fortsatte sedan upp mot Helsingborg och avrundade med varsin megaportion bakad potatis, från Graffitti Café, som avnjöts vid strandpromenaden, innan jag tog tåget hem till Falkenberg.

Väl hemma orkade jag bara prata med Kärleken i telefon en stund och sedan gå och lägga mig. Dock var jag uppe tidigt måndag morgon för att dammsuga och plocka i ordning inför värmlänningarnas invasion. Min lillasyster (den yngre, trevliga) är här och hälsar på med sin växande familj. Tre barn har de nu. Jag tror inte det blir fler, men säker kan man ju inte vara. *s* Ljuvligt med småungar, särskilt när de är andras och jag kan ha ett måttligt engagemang i dem. Igår sov jag middag med lilla bebisen, 2 månader, och det är ännu bättre än att sova middag med en kattunge. När han vaknade och var bajsig och hungrig var det fint att lämpa över honom till hans far & mor. Hehe. Idag är de på utflykt till Halmstad och Tropikcenter, så jag passar på att blogga och slöa.

I tisdags var det alltså dags för Anställningsintervjun. Jag var minst sagt pirrig när jag körde de 23 milen dit i min lånade bil (f d fostersones V70) men muntrade upp mig med en massa bra musik att sjunga och gasta till. Jag kommer inte att flytta till något superhippt ställe, men det är en liten gullig, småländsk idyll och jag kommer att trivas fint. Jag är faktiskt ruskigt anpasslig till sådant. För mig har trivsel med andra faktorer att göra än storleken på orten jag bor i.

Först skulle jag kolla på lägenheten. Eftersom jag inte alls känner till orten har jag helt litat på Kärlekens rekommendationer och visst hade han rätt. Husen är absolut SKITFULA, men de är bara några få, i U-form runt en stor grön gård med lekpark och kolonilotter och där U:et öppnar sig är det björkskog. Inte nån liten vesen dunge utan en riktig skog med promenad- och cykelvägar. Lägenheten är välplanerad (vilket jag ju sett på ritningen) och helt demolerad. Dessutom har karlsloken som bott i den rökt frenetiskt. Det var den dåliga nyheten. Den goda nyheten är att vi får den helrenoverad! Ommålat i alla tak plus snickerier. Nya dörrar och garderobsdörrar. Nya luckor i köket (jag fick välja mellan ek, bok och björk och tog då givetvis björk som är så vackert) och omtapetserat i samtliga rum/köket. Badrummet var redan renoverat och såg fräscht och fint ut.

Köksfönstret och barn- och gästrummet vetter in mot gården och övriga rum vetter mot en liten park där det rinner en bäck som sedan mynnar ut i en sjö. Om jag går genom parken (en promenad på modiga 2 minuter, säkert...) så är jag på jobbet! Om jag nu får det...

Intervjun kändes mycket bra, i alla fall. Rektorn pratade på rätt bra och vi samtalade om allt möjligt och då och då gjorde hon små "slips" som antydde att hon nog egentligen bestämt sig för at jag ska få jobbet, typ: "Berit är en klippa; henne kommer du att få bra stöd av"... och såna goa grejer. Min rektor här tänkte tala om för henne, när hon ringer för att få referenser, att han är väldigt ledsen att mista mig! Sådant känns gott att höra! Skolan är inte så mycket mindre än den jag jobbar på nu, och kändes trivsam på något vis även om det är svårt att avgöra när den är helt avfolkad... Och får jag inte jobbet flyttar jag ju i alla fall.

Vi har tackat ja till lägenheten, såklart. Jag bad Kärleken kika på de färgval jag gjort (han var bortrest med sina barn när jag var där) så att han kan ändra det han vill (jag ville ju välja direkt; jag åker knappast 23x2 mil igen bara för att välja tapeter...) men han tyckte bara att "men du... det där blir säkert fint...". Hmm... Nåväl - han fick chansen. Fast det kändes lite som jag kört över honom. Säger han inget får han dock skylla sig själv. Hehe. Å andra sidan är vi så tramsigt, ljuvligt, underbart kära att vi skulle kunna bo i en gammal utrangerad husvagn, antagligen...

Så det känns som om pusselbitarna, som bekymrade mig för någon vecka sedan, är på väg att falla på plats.

Dock ska naturligtvis ANDRA saker jävlas då. I två månaders tid har jag försökt att prata med barnens far om att jag ska flytta under hösten. Hans reaktion har hela tiden varit: "jaja... men.. vi behöver inte prata om det nu... Vi kan ta det sen...". I måndags ringde han upp och fick det att låta som att nu fick jag sluta förhala saker och ting; nu måste vi sätta oss ner och se hur vi kan lösa det för Linus. Intet nytt under solen med den "mannen"...

Så.. igår skulle vi träffas på neutral mark (Stålboms Café) för att diskutera. Han var taggad som fan och gick till frontalangrepp direkt genom att meddela att WW III brutit ut hemma hos honom. Hans nya fru hade gått i taket fullständigt inför utsikten att ha Linus boende där på heltid. Jag förklarade att dels är detta knappast någon nyhet; han har vetat det i 2 månader och hon har haft tid att reagera (men jag tror inte han sagt något till henne). Och dels är det vad Linus VILL så det är liksom bara att gilla läget. Linus vill inte flytta med mig till Småland och han kan knappast bo ensam. Vilket är då naturligare - och självklarare! - än att han får bo hos sin pappa?

Men nu tyckte pappan att detta var verkligen inte dealen när hans nya flyttade in hos honom. Ursäkta mig... men.. hon VISSTE väl att han har FYRA barn? Om man flyttar ihop med en fyrabarnsfar FINNS ju faktiskt möjligheten att förutsättningarna ändras - över tid - och då är det bara att ta det som det är/blir. Eller? JAG har faktiskt levt i standby-läge i 4½ år eftersom pappans alkoholism gjort att Linus aldrig vetat om det gått att bo där eller ej (från vecka till vecka), och åtskilliga är de veckor (ibland månader) då han bott hos mig på heltid. För att inte tala om att Johanna för 3 år sedan vägrade bo hos pappan alls och flyttade in här på heltid. DET var ju bara att acceptera, också. Förälder är man ju på heltid även om man är skilda.

- Hur har du tänkt lösa den ekonomiska biten, då? (Han förnekar sig inte...)
- Ptja, du. Ska Linus ha sabbatsår och jobba får du inte en spänn av mig; han får väl betala hemma? Och ska han gå i skolan så får du det sedvanliga underhållet. Vad är problemet?

Då blev han tyst. Han trodde uppenbarligen att jag inte skulle betala för Linus?

Dessutom hade han mage att säga att detta att Linus bor hos dem "inkräktar på vårt privatliv". Och då blev jag jävelarg! Jag vet fortfarande inte vad som hindrade mig från att nita honom, där och då. I mina öron lät det som att "jag vill inte ha mitt barn för han är i vägen". Och dessutom är det JOBBIGT att han jämt vill ha kompisar hemma när han är där. Hmm... det har då aldrig varit ett bekymmer innan? Och... hallååå? HÄR har det inte varit något problem - i en fyra på 90 kvadrat; pappan har en kåk på 250...

Är det "den nya" som står bakom detta är det för jävligt; inte minst som Linus faktiskt gillar henne. Men... jag känner lössen på gången, och det här säger mer om pappan än om henne. Jag skulle bra gärna vilja veta vad han förespeglat henne när (om!) de diskuterat detta tidigare. Och VAD är det som har varit så jobbigt hittills? Sedan i början av maj har Linus bott här hela tiden utom 3 veckor, sammanlagt. Och - ursäkta att jag säger det, men det här är min blogg och jag säger i stort sett vad jag vill - även om han tyckte det var kul att göra barnen har han alltid mest tyckt att de är obekväma och i vägen. Och så undrade han hur JAG kände inför att göra "såhär"; bara STICKA och "dumpa" Linus hos honom... Och varför kunde inte "den där karln" flytta HIT?

Men... when the going gets tough the tough gets rough. Så först log jag mitt mest varma och lyckliga och strålande leende och sa att jag aldrig har mått så bra i hela mitt liv. Och att Han också har fyra barn, som är yngre än våra, och han är den sortens far som vill tillbringa så mycket tid som möjligt med sina barn och inte förvandlas till någon distanserad helgpappa, plötsligt. Så att vi inte ens har behövt ha den diskussionen, faktiskt.

HA! Den tog där den skulle. HEHE. (Det är så befriande skönt att vara elak; särskilt när man med små enkla medel vet var det tar hårdast. Know your enemy.)

Och sedan blev jag bara helt iskall och sa att JAG har beslutat mig att flytta, efter att ha bott kvar här efter skilsmässan enbart för barnens skull. JAG har pratat igenom det noga med dem - i GOD TID! - och de är GLADA för min skull och UPPMUNTRAR mig att flytta till Kärleken. Johanna har två BRA lösningar på vad hon vill göra och Linus har - hittills... - velat flytta ut till sin pappa. T o m tyckt att det är det absolut självklara. Jag har löst det med arbete och bostad och att jag SKITER FULLSTÄNDIGT i hur han hanterar det med sin nya fru, faktiskt. Har han inte varit helt ärlig mot henne eller om hon inte tänkt igenom vad det innebär att flytta ihop med någon som har minderåriga barn är det HENNES bekymmer. Och HANS. Inte mitt. Och inte Linus. Linus ska ha det bra. Punkt slut.

Och löser inte pappan detta på ett, för Linus, bra vis ska FAN ta honom. HÅRT. Jag må ha en cool relation med alla mina barn och jag må flytta 23 mil bort - men jag är ändå en tigermamma.

Nu har jag jobbat upp den där förbannade ilskan igen. *s* Jag drar på mig träningskläderna och tar Långa Rundan för att avreagera mig och få ut aggressionen ur systemet.

När jag kommer hem ska jag ta en lång, varm dusch, brygga mig en kanna kaffe och tänka på Kärleken...