... i vilken vår hjältinna rodnar av skam

Just när jag postat förra inlägget och loggade in på facebook ser jag följande hjärtskärande statusrad hos en av mina käraste vänner:

Sari Sundberg efterlyser sin son, Victor, som i dagsläget är anmäld som försvunnen hos polisen i Kalmar. Han försvann i Kalmar kring 24:00 inatt och ingen har sett honom sen han stack ifrån Palace. Hör av dig till oss om du har något som hjälper oss att hitta honom!!

Kan det finnas något mer fasansfullt än att behöva uppleva något sådant? Vilken ångest... vånda... outsäglig oro...

Jag skäms så jag rodnar över mina triviala lägenhetsbekymmer just nu. Vore jag religiös skulle jag fanimej gå ner på knäna och be för Victor, Sari, Kent och Liza. Nu är jag inte det men mina tankar och känslor går till dem och jag rådbråkar min hjärna efter allehanda sätt att både stötta och vara konstruktiv... Det kommer säkert att lösa sig... han kommer att dyka upp välbehållen... men... åh, vad jag känner och lider med min älskade Sari nu...

Fanfanfan.