Man brukar käckt säga att "smärta är en högre form av njutning". Det är förvisso sant, i en del sammanhang. Ni som exempelvis provat att tatuera er vet vad jag menar. Åtminstone om ni, som jag, har en hög smärttröskel. Till exempel. Det finns andra exempel också.
Ett annat talesätt lyder: "smärta är bara vekhet som lämnar kroppen". Det är inte omöjligt att detta också kan vara sant.
Idag skulle jag ge mig ut och springa för första gången, efter en veckas påtvingad vila (min piriformismuskel har bråkat med mig). Faktum är att det gick riktigt bra. Jag var snäll mot mig själv och valde kortaste rundan (5k) i lugnt tempo. Vid ett par tillfällen gick jag snabbt istället för att springa. Det var när piriformis sa ifrån. Men inte varje gång; bara när det högg rejält. När det hände begrundade jag lite hur jag själv reagerade på smärtan. Jag blev rädd. Det blir jag inte annars när det gör ont - inte ens hos tandläkaren. Inte så länge jag vet varför det gör ont och att det inte är farligt. Rädslan förstärker smärtan på ett obehagligt vis. Det gör helt enkelt ondare. Idag var jag rädd. Rädd för att smärtan inte skulle ge med sig. Rädd för att behvöa vila ännu längre. Rädd för att få börja om nästan från början igen, med min löpträning. Rädd för att problemet kanske blir bestående. Så snart jag tryckte bort den rädslan och fokuserade på alla sköna, fina löpstunder jag haft - och tänker ha! - så var det som att smärtan tonades ner. Spännande! Plötsligt blev det njutbart att springa, igen! Och jag kände mig tuffare och starkare!
Talesätt är ofta talesätt för att de bär på korn av sanning.
Nu har jag stretchat min piriformis, ska ta en dusch och sedan åka in till stan och träffa Anna för promenad, sen lunch (tidig middag?) och lite uppdatering efter helgen!
Ha en fortsatt fin tisdag, me hearties!
Ett annat talesätt lyder: "smärta är bara vekhet som lämnar kroppen". Det är inte omöjligt att detta också kan vara sant.
Idag skulle jag ge mig ut och springa för första gången, efter en veckas påtvingad vila (min piriformismuskel har bråkat med mig). Faktum är att det gick riktigt bra. Jag var snäll mot mig själv och valde kortaste rundan (5k) i lugnt tempo. Vid ett par tillfällen gick jag snabbt istället för att springa. Det var när piriformis sa ifrån. Men inte varje gång; bara när det högg rejält. När det hände begrundade jag lite hur jag själv reagerade på smärtan. Jag blev rädd. Det blir jag inte annars när det gör ont - inte ens hos tandläkaren. Inte så länge jag vet varför det gör ont och att det inte är farligt. Rädslan förstärker smärtan på ett obehagligt vis. Det gör helt enkelt ondare. Idag var jag rädd. Rädd för att smärtan inte skulle ge med sig. Rädd för att behvöa vila ännu längre. Rädd för att få börja om nästan från början igen, med min löpträning. Rädd för att problemet kanske blir bestående. Så snart jag tryckte bort den rädslan och fokuserade på alla sköna, fina löpstunder jag haft - och tänker ha! - så var det som att smärtan tonades ner. Spännande! Plötsligt blev det njutbart att springa, igen! Och jag kände mig tuffare och starkare!
Talesätt är ofta talesätt för att de bär på korn av sanning.
Nu har jag stretchat min piriformis, ska ta en dusch och sedan åka in till stan och träffa Anna för promenad, sen lunch (tidig middag?) och lite uppdatering efter helgen!
Ha en fortsatt fin tisdag, me hearties!
Inlägg
1 kommentar:
Finns ju olika former av smärta. Den som gör att man känner att man lever är ganska lustfylld om den går över och allt känns bra igen. Jag har ingen "Fight Club"-mentalitet, men njuter av att vara öm i foten idag eftersom jag traskade sju timmar med den igår. =)
Skicka en kommentar