Premiärtur med min Garmin 305 i kvällsvärmen, efter en hyfsat lång dag. Jag hade fin fart och hade sprungit på troliga 32 minuter (5.28k enligt Garmin) - vilket jag hade varit jätteglad för, mtp på sträckningen och att gårdagens cykling kändes lite i benen.
Så... när jag har en dryg km kvar... Vad händer? Jag snubblar till på en jävla sten och faller handlöst. Och... vad slår jag underläppen i? Mjukt gräs? En buske? Den jordiga stigen? Kanske lite löv och barr? Nej... EN JÄVLA KNÖL TILL TRÄDROT.
Sålunda skitig och grusig och med ett islaget knä (som dock bara gjorde ont en liten stund, som väl är) fick jag knata hemåt med blodet rinnande från årets FLÄSKLÄPP... Jag gick hem utom de sista 3-400 metrarna som jag sprang som lite nervarvning - om inte annat så för mitt psyke...
Gör om, Magda! Gör RÄTT! GAH!
(Fast nu, när jag är hemma igen, och dricker svalt gott vatten... så blir jag lite full i skratt. Jag hoppas ingen såg mig där jag föll och sedan låg och svor högt i min ensamhet en stund innan jag reste mig och knallade hem. Det räcker med den skogsvandrande mamman och hennes lille son som tittade storögt på mig. När jag kom in tittade jag mig i spegeln... Blodiga mungipor, SNYYYGGT! Och jag får väl vara glad att tänderna sitter kvar även om en av dem gjorde ett stort hål i min underläpp...)
Så... när jag har en dryg km kvar... Vad händer? Jag snubblar till på en jävla sten och faller handlöst. Och... vad slår jag underläppen i? Mjukt gräs? En buske? Den jordiga stigen? Kanske lite löv och barr? Nej... EN JÄVLA KNÖL TILL TRÄDROT.
Sålunda skitig och grusig och med ett islaget knä (som dock bara gjorde ont en liten stund, som väl är) fick jag knata hemåt med blodet rinnande från årets FLÄSKLÄPP... Jag gick hem utom de sista 3-400 metrarna som jag sprang som lite nervarvning - om inte annat så för mitt psyke...
Gör om, Magda! Gör RÄTT! GAH!
(Fast nu, när jag är hemma igen, och dricker svalt gott vatten... så blir jag lite full i skratt. Jag hoppas ingen såg mig där jag föll och sedan låg och svor högt i min ensamhet en stund innan jag reste mig och knallade hem. Det räcker med den skogsvandrande mamman och hennes lille son som tittade storögt på mig. När jag kom in tittade jag mig i spegeln... Blodiga mungipor, SNYYYGGT! Och jag får väl vara glad att tänderna sitter kvar även om en av dem gjorde ett stort hål i min underläpp...)
Inlägg
2 kommentarer:
Hördu Magda-going... var försiktig å var rädd om dej när du är ute och rusar i terrängen.
Annaanna> Ja... jag försöker. Idag jobbade jag mest på att undvika fästingfällor... Och så gick det som det gick. *s*
Skicka en kommentar