onsdag, juli 08, 2009

... i vilken vår hjältinna tänker om heroin

Jag sitter i solgasset på balkongen och läser, efter att ha sprungit, duschat och ätit frukost. På gräsmattan nedanför leker ett par barn med varsin fjärilshåv. Jag undrar om de fångar något, isåfall vad och vad de sedan gör med krypen.

En pappa hojtar hejdå till sina barn och förmanar dem. "Var snälla nu", säger han. Jag ser på honom där han går sin väg med en kasse i handen. Rak i ryggen som en eldgaffel. Som en gammal heroinist. Jag har hört att sådana som hållit på med heroin under en längre tid får någon slags reaktion, en sorts stelhet, i ryggmuskulaturen som gör att de får en rak, stel, nästan tillbakalutad hållning. Jag vet inte om påståendet stämmer. Men av de två "säkra", före detta heroinister jag stött på... så har faktiskt bägge den där stela eldgaffelshållningen, som också gör att de får en väldigt karakteristisk gång.

Men den förmanande pappan med kassen kan ju precis lika gärna - och definitivt hellre - ha ont i ryggen, bara. Vad vet jag?

Nu är jag klar med Mian Lodalens Dårens dotter. Nästa får bli Claptons självbiografi. Men inte nu. Nu ska jag gå ner till affären och köpa mjölk och bananer och sedan ska jag ta mig en cykeltur.

Inga kommentarer: