... i vilken vår hjältinna tänker om smärta

Man brukar käckt säga att "smärta är en högre form av njutning". Det är förvisso sant, i en del sammanhang. Ni som exempelvis provat att tatuera er vet vad jag menar. Åtminstone om ni, som jag, har en hög smärttröskel. Till exempel. Det finns andra exempel också.

Ett annat talesätt lyder: "smärta är bara vekhet som lämnar kroppen". Det är inte omöjligt att detta också kan vara sant.

Idag skulle jag ge mig ut och springa för första gången, efter en veckas påtvingad vila (min piriformismuskel har bråkat med mig). Faktum är att det gick riktigt bra. Jag var snäll mot mig själv och valde kortaste rundan (5k) i lugnt tempo. Vid ett par tillfällen gick jag snabbt istället för att springa. Det var när piriformis sa ifrån. Men inte varje gång; bara när det högg rejält. När det hände begrundade jag lite hur jag själv reagerade på smärtan. Jag blev rädd. Det blir jag inte annars när det gör ont - inte ens hos tandläkaren. Inte så länge jag vet varför det gör ont och att det inte är farligt. Rädslan förstärker smärtan på ett obehagligt vis. Det gör helt enkelt ondare. Idag var jag rädd. Rädd för att smärtan inte skulle ge med sig. Rädd för att behvöa vila ännu längre. Rädd för att få börja om nästan från början igen, med min löpträning. Rädd för att problemet kanske blir bestående. Så snart jag tryckte bort den rädslan och fokuserade på alla sköna, fina löpstunder jag haft - och tänker ha! - så var det som att smärtan tonades ner. Spännande! Plötsligt blev det njutbart att springa, igen! Och jag kände mig tuffare och starkare!

Talesätt är ofta talesätt för att de bär på korn av sanning.

Nu har jag stretchat min piriformis, ska ta en dusch och sedan åka in till stan och träffa Anna för promenad, sen lunch (tidig middag?) och lite uppdatering efter helgen!

Ha en fortsatt fin tisdag, me hearties!

... i vilken vår hjältinna upprepar sig

Jag har skrivit det här i en tidigare blogg, men det tål att sägas igen:

En vän är någon som kliver in när hela världen gått ut.

Det är ett vackert, indiskt och mycket sant ordspråk.
Troligen besläktat med detta: I nöden prövas vännen.

Jag är inte i nöd. Hela världen har inte gått ut. Men min livssituation är - och har under en längre tid varit - tung och jobbig. Då är det helt ovärderligt att ha vänner att dela bördan med! Vänner som inte bara man kan ha roligt med utan som dessutom finns där när det är uppförsbacke - och som jag själv får lov att finnas för när de har motlut.

Glad blir jag också av att nya vänämnen dyker upp! Människor som sträcker ut en hand och erbjuder en stunds avkoppling, en vin- och snackkväll, en promenad och/eller en gemensam lunch. När sådant händer mig stärks min tro på det inneboende goda hos människan. Min tro att vi i grunden hellre vill vara varandras medmänniskor än motmänniskor.

... i vilken vår hjältinna dravlar vidare

Long time no see, känns det som. Detta trots att det ju bara är fem dagar sedan sist. Jag sköter min andra blogg betydligt sämre. Måste bättra mig där.

Nu är det höst. Egentligen har det varit höst ett bra tag, men nu känns det sådär oåterkalleligt underbart! Kalla, frostiga mornar, mörka kvällar och antingen soliga dagar med hög klar luft eller paraplyväder. Jag gillar det också. Paraplyvädret alltså. Det är dagar för vänner, långa promenader och hemkomst med te och tända ljus eller en mustig köttgryta och hembakat grovbröd. Och kvällar för vänner, vin, sällskapsspel och skön musik.

Apropå skön musik - titta här:












Visst är den vacker? Jag har gillat Winnerbäck i åratal utan att någonsin lyckas se honom så detta ska bli roligt! Visserligen är det en bit till Karlshamn, men det får ordna sig. Förra veckan införskaffade jag ju Daugava och den går varm här!

Långa promenader, ja. Jag tar sådana (av powerkaraktär) varje dag och jag har förlängt dem lite så att de nu alltid är bortåt en 8-9 km. Mer hinner jag inte efter jobbet innan det mörknar. På helgerna däremot försöker jag ofta få till åtminstone en mil. Ljuvligt är det! Idag skippade jag det, dock. Jag vet inte.... Jag har varit frusen och lite trött hela dagen. Och jag försöker lyssna inåt. Inte göra det som inte känns bra. Men imorgon är det på'at igen! Då är det ju tisdag och därmed är det dubbelpass som gäller: powerwalk och Nautilus!












I lördagsmorse var jag uppe tidigt och powerwalkade och gymmade. När jag gick hemifrån vid niotiden var det 3 minusgrader och solen sken. Jag kände att det var läge för lite bilder så jag tog med Stora Leksaken (som i det här fallet alltså är en kamera, mind you...) för en extra sväng i något mer normalt tempo.


















Helgen har i övrigt förflutit i långsamt tempo. Det har känts lite kluvet; både välbehövligt med paus från vardagslivet som kan vara krävande emellanåt men jag har också känt av en stor saknad och längtan, främst efter mina barn men det var också länge sedan jag träffade mina närmaste vänner nu och det behöver jag göra ibland! Det kanske vore läge att invitera dem på en promenad-, spel- och god mathelg till ackompanjemang av gott vin? Det tål att funderas på! Men jag hinner ju fundera ett bra tag; de närmaste helgerna är jag ganska upptagen. Inför den stundande helgen smider jag som bäst planer med systerdottern Fanny, 10 år, hur vi ska kunna mysa ordentligt på fredagkväll när småkillarna somnat. Just nu lutar det åt godis, popcorn och Idol på teve.

Syrran och hennes sambo firar någon slags jubileum (jag har inte riktigt koll på vad - men kanske har de varit förlovade i fem år?) och ska åka till Stockholm för att enbart ägna sig åt absoluta vuxensaker som att i lugn och ro avnjuta La Traviata på Kungliga Operan och Kinautställningen på Östasiatiska Museet. Och för min del är det payback time; så många gånger som syrran ställde upp i sin ungdom och var stand-in för mig när mina barn var små så är det bara att spotta i nävarna och ställa upp tillbaka, nu... Så jag ska åka till Kil (ett par mil utanför Karlstad). Och jag tycker det ska bli roligt. Jag behöver ju inte uppfostra de små liven utan kan med liv och lust gå in för att skämma bort dem å det grövsta. Jag tar med mig godis, någon bra film de inte sett och så såpbubblegevären, förstås! Sedan ska vi belägra deras grannar, eller nåt.

... och en fundran... Jag såg i söndags att det ska bli en stor Kinautställning på Kalmar Slott under 2008.

















(Kalmar Slott)
Vågar man kanske hoppas på att det är samma utställning som på östasiatiska? Hmm...

På jobbet har det varit upprört idag. Någon har gått in i omklädningsrummen vid idrottshallen och stulit ett par mobiltelefoner, ett par tröjor, ett par skor och en skinnjacka. Så jämrans meningslöst och korkat. Visst - eleverna borde vara medvetna om att eftersom omklädningsrummen inte går att låsa så bör alla värdeföremål (eller egentligen allting) tas med in i idrottshallen. Så skedde alltså inte denna gång och huruvida tillfället gjorde tjuven eller det var en mer överlagd räd står skrivet i stjärnorna.

Jag frågade kollegorna om vi skulle låsa våra arbetsrum nu, men det tyckte alla var rätt överdrivet. Och i viss mån förstår jag ju hur de resonerar - det skulle signalera misstänksamhet och misstro gentemot det stora flertal som är hur skötsamma som helst och som är vana vid den öppna dörrens politik. Och så länge inget händer är det ju egentligen väldigt skönt att slippa känna det som om man jobbar i Fort Knox - så hade vi det ju på skolan där jag jobbade i Falkenberg och det stals dessutom i alla fall...

Och det finns andra problem att slåss emot. Ett litet gäng (både nuvarande elever och före detta) som har Sverigetröjor, kängor, hängslen, kniv på fickan och en attityd som stinker. De drar sig inte för att hota och trakassera - även fysiskt - vem som helst av skolkompisarna som råkar komma i deras väg och vid konfrontation med vuxenvärlden (som jag faktiskt tror är en helt främmande värld för dem) rycker de mestadels på axlarna och flinar. Vi vet också att det inte bara förekommer alkohol (som nästan känns "okej" i sammanhanget...) utan också frekvent rökande av illegala substanser. Det inte bara röks på skoltid utan dessutom bedrivs det handel med det, strax utanför skolområdet. Och det känns som att inget görs åt saken! Skolan (ledningen) fokuserar på tobakspolicyn, likabehandlingsplaner och antimobbningskampanjer men verkar glömma bort vad de här individerna sysslar med på den fronten och kanske också vad det i förlängningen kan leda till när det gäller hur man uppträder och hur en ökad tillgänglighet är en uppenbar risk även för andra elever. Så vad ni än gör; tro inte att det där är storstadsbekymmer - skit finns överallt och har en tendens att stänka upp dessutom...

Nåväl - jag avrundar dagens blogg med ett par mindre lyckade makrobilder. Inte tillräcklig skärpa i dem, men jag gillar dem ändå i sin enkla skönhet.












Bokollonskal.












Vackert!

That's all for now, folks! Och kom ihåg följande arabiska ordspråk:
"Varje dag av ditt liv är ett blad i din historia"

... i vilken vår hjältinna räddar en cowboy

I många år har jag närt en liten dröm. Inte minst under studieåren lovade jag mig själv, om och om igen, att jag - när jag pluggat klart, börjat jobba och fått lite bättre ekonomi - skulle antingen ta mc-kort eller börja rida.

Igår tog jag det första steget mot att kanske förverkliga en av drömmarna. Matilda har varit här ett par dagar och eftersom hon firade sin 25-årsdag många, långa mil härifrån hade jag bestämt mig för att vi skulle göra något kul ihop. Så förutom att hon fick en Elviskasse med lite allehanda smått och gott i så fick hon "ponnyridning", också. Men... inte på någon liten kringledd marknadsponny utan jag hade fixat oss en skogstur på knappt 1½ timme på varsin islandshäst, istället.

Vädret var varmt och soligt och det blev en helt underbar tur med både vacker storskog, steniga hagar, svampplockare, tölt och galopp! Och... jag var inte ett dugg rädd! Det vara bara så vansinnigt roligt och kul och jag kände att det där med att rida är som att cykla; jag var en smula ringrostig till en början men sedan kändes det underbart och som att jag faktiskt hade koll på Gabriel (som "min" häst hette... föga isländskt namn, trots att han är importerad...) och att vi gjorde det jag ville och inte det han försökte med! Jag bara töltade fram där och kände mig lite som i Korpen flyger (ni vet... scenerna där de töltar i ursinnig fart längs stränderna - även om det var småländsk urskog för min del) och jag bara log med hela ansiktet för jag kände mig så levande och lycklig, just där och då!













Lite spännande blev det också, när stormfällda träd tvingade oss att vika av från stigen och rida en bit genom snårskogen och Gittan (som äger hästarna och som alltid följer med såvida man inte är en van ryttare) sa att nu måste vi rida sakta och helst prata hela tiden för "det ligger säkert en massa grisar här och sover". Med "grisar" menade hon alltså vildsvin, som det är gott om här i skogarna.... och eftersom vi red på deras område måste vi ge dem chansen att inte överrumplas utan låta dem hinna dra sig undan. Vi såg inga vildsvin och lika bra var väl det. Men å andra sidan; ska jag någonsin möta ett vildsvin i skogen gör jag det väldigt mycket hellre på hästryggen än till fots...

Efter ridningen var vi ganska matta av både själva ridturen och av all syrebemängd skogsluft vi andats. (Jag hade ju dessutom hunnit med ett dubbelt träningspass efter jobbet... powerwalk och Nautilus). Vi körde hem, duschade och så handlade vi lite middagsmat och lagade oss potatisgratäng (med chèvre i... SÅ gott!), stekte utskurna biffar, gjorde en stor sallad och så åt vi det och drack ett gott, vällagrat rödvin till (Matilda har ett litet lager som hon förvarar här). Sedan låg vi resten av kvällen i soffan och läste, slösurfade, lyssnade på Amy Winewood, drack lite mer vin och bara softade. En ljuvlig dag och kväll!

Idag var det dags för Matilda att åka hem så efter att ha mornat oss intog vi en skön och slapp frukost på Konditori Fenix och sedan for hon, det lilla livet.













Jag saknar henne redan! Men det är bara lite drygt en månad tills jag ska åka upp till Hemsedal och hälsa på, ju, så jag står nog ut.

Det är soligt och ganska varmt även idag så det har hunnit bli en skön lördagspromenad också. Resten av dagen ska ägnas åt ett utstuderat slöande - lördagen är min officiella vilodag. Ingen träning - bara vila och må gott! Det jobbigaste jag tänker företa mig är att woka lite grönsaker och kyckling till middag, fram på kvällskanten. Ett glas vin ska jag unna mig också!

(Hästbilderna är lite suddiga, men Gittans häst Embla - se där ett riktigt islänninganamn! - stod ju inte still en endaste sekund...)

Tjingeling!

Pssst! Jag har lagt ett nytt valspråk till mina gamla; Save a cowboy - ride a horse...