... i vilken vår hjältinna fått ett infall

Visst åkte jag in till söder och visst strosade, folkspanade och fikade jag. Men bara lite och snabbt, för strax innan jag begav mig fick jag sådan lust att se en riktigt bra film. Jag kollade utbudet (se där ännu en sak jag inte kunde göra i ni-vet-var..!) och bestämde mig för att se Still Walking (Aruitemo, Aruitemo) på Victoria. Jag hade faktiskt missat den väldigt fina kritiken den fått i DN, men däremot - av en ren slump - råkat se en liten del av en recension på frukostteve, nu i veckan som gick ,och kände att det här var en film helt i min smak.

Jag hade alltså positiva, men ändå ganska sansade, förväntningar på denna film som visade sig vara ett familjedrama i den högre skolan. En helt vanlig familj, med vuxna barn i förskingringen, ska återförenas för att högtidlighålla minnet av äldste sonens dödsdag. Jag har så mycket jag skulle vilja berätta om filmen, fast jag ska inte göra det för att inte spoliera för er som jag hoppas går och ser den, men... den är så fin. De underliggande motsättningarna anas subtilt och oftare genom det som inte sägs, eller görs, än genom dramatiska känsloutbrott. Stillsamt och varsamt berättar den om hur tiden bara går. Vi kan inte backa. Och vi - jag säger "vi" för att jag finner den så allmänmänsklig - har en tendens att tro att vi har all tid i världen att reparera saker... att göra om och göra rätt... och sedan för vi över det till våra egna barn. Och under tiden låtsas vi som inget, tar oss igenom pinsamma ögonblick. Och äter. De äter faktiskt hela tiden i filmen.

När jag åkte in till stan hade jag vissa vaga planer på att, efter bion, ta mig bort till Strand vid Hornstull för att se mina gamla hjältar i New York Dolls; Dave Johansen och Sylvain Sylvain. Jag visste att en del av mina vänner skulle dit, så jag hade fått gott sällskap.

Men... efter filmen var jag bara inte i konsertmode. Jag var inte det. Så jag åkte hem. Gjorde mig lite fika, tände några ljus och kröp upp i soffan.

Filmen berörde mig verkligen. Fick mig att tänka. Inte så mycket på den relation jag har med mina barn, som den jag har med mina föräldrar. Jag är för trött nu, men i morgon ska jag skriva dem ett långt brev. Och jag ska snart hälsa på dem. Snart.

Jag hittade några trailers på Youtube, men ingen med engelsk eller svensk text. Dock på franska. Den visar jag nedan. Det gör inget om inte alla kan franska; man förstår ändå...

Bli nyfikna, intresserade och få lust att se den, me hearties. Och stilla sedan er nyfikenhet och lust. Den går på en bio nära er.