Kulturhusets tak är fint. Som en stor terrass. Solen stekte till en början och jag, som för en gångs skull skulle vara förståndig, fick skala av både den tunna svarta koftan och den djävulskt snygga sjalen, som jag köpte när Netti var här.
När jag löste in min biljett kom Bob förbi. Våra ögon möttes och han log, men utan igenkännande. Va? Minns han inte vårt sällsamma moment i Göteborg? Fan också. Jag som hoppades ha gjort ett outplånligt intryck... ;-)
I väntan på Bob satt en del och läste, kollade in andra, löste korsord (!) och drack öl eller vin. Jag blev lite sugen jag också, men kön till baren var lång och jag ville inte bli av med min bra plats. Som pausmusik spelades den underbara A New England med Billy Bragg och en skäggig man, som satt snett framför mig, knäppte takten med en neongrön kulspetspenna. Så jävla enerverande.
Framför mig satt en högljudd skånska. Den mustiga mustaschen fintar man inte bort med ett par solglajjer från Prada, om hon nu trodde det.
Som vanligt var Bobpubliken en blandad skara, både åldersmässigt och i övrigt. Skitsnygga unga tjejer, estetprogramskillar, någon hippie, kultur-koftor (mestadels kvinnliga sådana), fnittriga tjejgänget, par, singlar (eller... i alla fall där utan någon medsläpad partner) och allt däremellan.
Föreställningen var varm och fin och rolig. Mer avslappnad och mer improvisation än i Göteborg. Mer skratt. Mer nerv. Och förbipasserande flockar av kajor och en luftballong införlivades på ett snyggt sätt i det hela. Showen var full av Kärlek. Fan, Bob... Du vet hur man gör! Och du har så rätt; den dagen vi börjar älska oss själva... den dagen har Alliansen inte en jävla chans!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar