Alfons Åberg, Pippi Långstrump, Nalle Puh och en myriad andra barnbokspersonligheter i all ära; den litterära gestalt som verkligen präglat mina barns uppväxt är ändå den vilda bebin. Redan när Matilda var bara några månader gammal började vi läsa Den vilda bebiresan för henne och sedan rullade det på. Vid ett tillfälle var boken så totalt sönderläst att vi fick köpa en ny. Samma sak med Mamman och den vilda bebin. Än idag kan jag recitera långa utantillstycken ur dessa klassiker:
Det var en gång en mamma som var så snäll och mild,
hon hade fått en bebis som var förskräckligt vild.
Allt som var farligt ville bebin göra,
på mammans tjat ville han inte höra…
osv.
Jag kom att tänka på alla dessa timmar av läsning när jag läser i DN Kultur om författaren Barbro Lindgren, som är upphovskvinnan till de här böckerna. Förutom böckerna om vilda bebin har hon ju också skrivit böckerna om Sparvel, Loranga, Masarin & Dartanjang, den sorgliga Sagan om den lilla farbrorn för att inte tala om de odödliga böckerna om Max. Samt alla texter – utom Kalles Klätterträd – på Jojje Wadenius platta Goda’, Goda’.
Alltså. Jag ska ta och beställa hem bebiböckerna igen. De tål att läsas även av vuxna. De ger ett skönt perspektiv på livet. Och dessutom har jag ju släkt och vänner med barn som säkert kommer att tycka om dem, när de kommer på besök. Ja, så får det bli. En finkulturell gärning, minsann!
Det var en gång en mamma som var så snäll och mild,
hon hade fått en bebis som var förskräckligt vild.
Allt som var farligt ville bebin göra,
på mammans tjat ville han inte höra…
osv.
Jag kom att tänka på alla dessa timmar av läsning när jag läser i DN Kultur om författaren Barbro Lindgren, som är upphovskvinnan till de här böckerna. Förutom böckerna om vilda bebin har hon ju också skrivit böckerna om Sparvel, Loranga, Masarin & Dartanjang, den sorgliga Sagan om den lilla farbrorn för att inte tala om de odödliga böckerna om Max. Samt alla texter – utom Kalles Klätterträd – på Jojje Wadenius platta Goda’, Goda’.
Alltså. Jag ska ta och beställa hem bebiböckerna igen. De tål att läsas även av vuxna. De ger ett skönt perspektiv på livet. Och dessutom har jag ju släkt och vänner med barn som säkert kommer att tycka om dem, när de kommer på besök. Ja, så får det bli. En finkulturell gärning, minsann!
Inlägg
5 kommentarer:
Tänkte du på vad hon sa i slutet, om att hennes öppenhjärtighet eller oförmåga till kallprat var hennes största tillgång och svaghet. (Inte ordagrant alltså). Var tvungen att riva ut sidan, bara för det.
Och så älskar jag många av hennes böcker, förstås.
Jag noterade det, liksom hennes känsla av att nästan alltid stå vid sidan av, i sociala sammanhang, som en betraktare och inte en deltagare.
De är underbara! Undrar om vi inte har kvar "Den vilda bebiresan" nånstans...Killarna älskade de böckerna när de var små! Och jag med...:)
Alla tre böckerna om vilda bebin finns i samlingsvolym. Bäst är ju bebiresan men mina killar gillar även vilda bebin får en hund som nog är den sista/senaste..//Malin
Vilda Bebin får en hund är den senaste. Liiiite för sen för mina barn, utom möjligen Linus. Jag är osäker på om vi hade den, faktiskt.
Skicka en kommentar