På minussidan finner jag:
Jag blev tvungen att sluta springa efter 7.5k eftersom det gjorde riktigt tokont, till slut, i högra delen av rumpan (a k a "skinkan"), fast liksom djupt in i muskeln. Kanske en försiktigt sträckning - isf är det cyklandet som på något vis är boven eftersom jag känt av detta ända sedan jag var ute och cyklade i... torsdags? Jag har ju kunnat springa sedan dess, men det har känts lite - och jag har inte sprungit någon sträcka längre än 6.4k... Resterande 3k fick jag alltså gå. Jag gick så fort jag kunde, men det blev ingen direkt PW-takt av det hela.
På plussidan finner jag:
När jag slutade springa var jag inte det minstaste trött! Bitvis sprang jag där och log och liksom bara flöt fram och njöt av känslan och hur otroligt fint det är därute i "min" skog! Backarna bekom mig inte, nämnvärt! Knappt andfådd. Och ändå hade jag hållit ett okej tempo. Det ska jag ha i minnet nästa gång jag ger mig ut; jag har alltså klivit upp ett pinnhål, konditionsmässigt! GÖTT!
Summan av detta är att plussidan väger tyngst! Nu ska jag bara vara lite försiktig så att "skadan" inte förvärras och sedan ska jag sätta nytt personbästa! WOHOO!
Efter träningen var det skönt med en dusch och sedan sitta i solgasset på balkongen och sola ryggen medan jag lyssnade på ännu en bit av Älskade Poona, som är mitt sola-och-lyssna-på-bok-projekt. Behöver jag säga att jag gärna lyssnar jättemycket på den imorgon? Och då inte enbart för att den faktiskt är otroligt bra..?
Jag har också pratat med både Jenny och Linus i telefon. Det känns bra - jag bekymrar mig lite för dem. Men nu har Linus i alla fall ett par uppslag till lägenhet/boende som han ska kolla upp idag och imorgon och Jenny jobbar lite mindre och vilar lite mer. Skönt. För dem. Och för mig.
Eftersom solen skiner kan ni ju också gissa vilka som genast dök upp på uteplatsen, två våningar under min balkong, och gastar och bråkar och piper och tjuter och ylar och tjoar... Huff.
Jag blev tvungen att sluta springa efter 7.5k eftersom det gjorde riktigt tokont, till slut, i högra delen av rumpan (a k a "skinkan"), fast liksom djupt in i muskeln. Kanske en försiktigt sträckning - isf är det cyklandet som på något vis är boven eftersom jag känt av detta ända sedan jag var ute och cyklade i... torsdags? Jag har ju kunnat springa sedan dess, men det har känts lite - och jag har inte sprungit någon sträcka längre än 6.4k... Resterande 3k fick jag alltså gå. Jag gick så fort jag kunde, men det blev ingen direkt PW-takt av det hela.
På plussidan finner jag:
När jag slutade springa var jag inte det minstaste trött! Bitvis sprang jag där och log och liksom bara flöt fram och njöt av känslan och hur otroligt fint det är därute i "min" skog! Backarna bekom mig inte, nämnvärt! Knappt andfådd. Och ändå hade jag hållit ett okej tempo. Det ska jag ha i minnet nästa gång jag ger mig ut; jag har alltså klivit upp ett pinnhål, konditionsmässigt! GÖTT!
Summan av detta är att plussidan väger tyngst! Nu ska jag bara vara lite försiktig så att "skadan" inte förvärras och sedan ska jag sätta nytt personbästa! WOHOO!
Efter träningen var det skönt med en dusch och sedan sitta i solgasset på balkongen och sola ryggen medan jag lyssnade på ännu en bit av Älskade Poona, som är mitt sola-och-lyssna-på-bok-projekt. Behöver jag säga att jag gärna lyssnar jättemycket på den imorgon? Och då inte enbart för att den faktiskt är otroligt bra..?
Jag har också pratat med både Jenny och Linus i telefon. Det känns bra - jag bekymrar mig lite för dem. Men nu har Linus i alla fall ett par uppslag till lägenhet/boende som han ska kolla upp idag och imorgon och Jenny jobbar lite mindre och vilar lite mer. Skönt. För dem. Och för mig.
Eftersom solen skiner kan ni ju också gissa vilka som genast dök upp på uteplatsen, två våningar under min balkong, och gastar och bråkar och piper och tjuter och ylar och tjoar... Huff.
Inlägg
2 kommentarer:
Låter som kramp i sätesmuskeln, är mycket bekant med den ;) Stretcha funkar för mig
Ah... se där! En cyklist! :D
Ja, jag ska vila ett par dagar och stretcha den försiktigt! Har redan börjat, men det gör lite för ont, än så länge.
Skicka en kommentar