... i vilken vår hjältinna inser att tiden krymper

Om jag räknar med den här dagen - och det gör jag - har jag 14 lediga dagar kvar innan jag åter måste nedstiga i saltgruvan. Det är ingen upplyftande tanke. Det som gör mig så deprimerad (om än hastigt och övergående) är det faktum att när jag börjar jobba igen så är det tre hela veckor kvar, innan eleverna börjar. Visst - det ska väl möbleras om igen, jag ska säkert städa igen och kanske dra upp lite fler kopior och hitta på ytterligare något kompendie... men det kommer att kännas så urbota långsamt och trist. Ju mer jag tänker på det, ju mer tycker jag att semestertjänst för lärare är ren galenskap.

Men nu ska jag inte tänka mer på det. Inte på 14 dagar, i alla fall. Idag åker Agneta hem till Skåneland igen. Av resan till Tensta blev intet. Agneta tycker vädret är ostadigt. Det har hon helt rätt i. Å andra sidan är det inte jag som skojat på Fejsan om hur Stockholmare är rädda för vatten, medan skåningar alltid är förberedda för regn - och underförstått gillar nederbörd, dessutom. ;-)

För övrigt är Tensta centrum under glastak...

Nu: duscha, klä sig, plocka ur diskmaskinen, bädda och kanske överväga en annan promenad.