... i vilken vår hjältinna är seriös

Seriöst, dårå... Gårkvällen blev verkligen sådär tevemässigt fin, som jag hade hoppats! Kvällen var ljum, jag och P satt och njöt av ljuvlig jazz, medan himlen var oändligt blå och båtarna kryssade fram och tillbaka i vattnet bakom stora scenen, nedanför Moderna Muséet. De musikaliska höjdpunkterna på jazzfestivalen var dels överraskningen The Headhunters (Herbie Hancocks gamla band) som spelade tajt och bossigt och svängigt och härligt. Och det säger jag inte bara för att Devin Phillips bildade ögonfägnad... Och dels då huvudanledningen till att vi gått dit - Mike Stern. Vilken gitarrist! Bitvis krämade han på som sören, men riktigt magiskt blev det istället när han skruvade ner mer och mer... det blev så tyst... så soft... så oerhört mjukt... Jag trodde knappt han rörde vid strängarna och publiken var alldeles tyst den också... En tät och magisk stämning... Det är lycka att ha fått uppleva det!

I en lucka i schemat gick vi över till Kungsan en sväng - alldeles lagom för att kolla in Skeletons spelning. Och det var inte alls dåligt faktiskt. Publiken var tyvärr rätt gles och bestod till viss del av musikernas närmast sörjande. Jag tänkte att det nog var en väldigt bra sak att de två söta småtjejerna som sprang omkring och lekte hade stora hörselkåpor på sig så de eventuellt inte hörde sådär jättebra när pappas (?) band avrundade spelningen med en egen version av Kiss Love Gun - som i svensk översättning fått titelt Stor Kuk...

När Kind of Blue var ungefär halvvägs genom sitt set bröt vi upp från Skeppsholmen och vandrade mot Slussen för att åka hem. När vi passerade Strömmen stod där optimistiska laxfiskare och fiskade. Mitt i stan, just nedanför slottet! Jag tänkte vi kunde stannat och kollat, men det kändes lite ovärt, så vi traskade vidare. Haha! Hade vi stannat hade vi fått se det här. Mitt i stan! Ruskigt coolt, faktiskt!