... i vilken vår hjältinna skrivit snejlmejl

Det var en gång för längesen. På den tiden då det inte fanns något internet. Datorerna var uppfunna, men det skulle ännu dröja länge innan de blev ett självklart inslag i var mans, och kvinnas, hem. Däremot fanns Posten. Till postkontoret gick man för att köpa frimärken, skicka brev och paket, hämta ut saker som kommit med avi, ta ut pengar eller betala räkningar. Man kunde också stå i kö, köpa brevpapper och vykort och rösta och förrätta andra ärenden. Ulf Lundell skrev t o m en text där han rekommenderade Bente, så ensam och nergången, att gå till Posten och fråga om det kanske fanns några brevvänner där. Jag vet inte om de som är unga idag skulle förstå vad han menade; nu när det inte finns någon Riktig Post och knappast några brevvänner heller. Åtminstone inte brevvänner av den där sorten som man till exempel hittade i KP (som dock lyckligtvis finns kvar, men troligen inte har samma monumentala genomslagskraft som den hade då, på tiden jag skriver om nu). Inte såna där killar och tjejer på tolv jordsnurr som man kunde pennfajtas med. Men jag hoppas, och tror, att det åtminstone finns ganska många vänner av brev därute.

På den där tiden, då för längesen, hade Posten en kampanj då den ville få oss att skriva ännu mer brev. Slagorden löd: Ett brev betyder så mycket! Jag tror inte världen var godare då än nu, sådär som att Posten skulle vilja att vi helt enkelt skulle bry oss om varandra mer, och visa det genom att skriva till varandra. Det handlade säkert mer om sysselsättningsgrader och lönsamhet och sådana saker.

Men inte desto mindre hade de ju rätt; ett brev betyder så mycket. Det gjorde det då och jag tror det betyder ännu mer nu, när vi mejlar och twittrar och smsar och mmsar och msnar och har oss mest hela tiden. Att komma hem och finna ett Riktigt Brev på hallgolvet... det är stort. Åtminstone om det inte har fönster. Att ta det där kuvertet i handen. Se sitt namn på det, ditskrivet för hand. Det är stort. Tyvärr händer det nästan aldrig, längre.

Men förr, då upplevde jag det flera gånger i veckan ibland. Brevet låg på mitt skrivbord när jag kom hem från skolan. Jag tog upp det. Såg på handstilen vem av alla brevvännerna det var ifrån. Tittade på de fina frimärkena (om det nu inte var sådana där trista med kungen på). Sprättade varsamt upp kuvertet och tog ut själva brevet. Vek upp pappret och fick ibland, till min lycka, se att det var flera ark. Fullskrivna. Lägga sig på sängen och läsa. Först fortfort. Och sedan sakta. Och (ibland nästan genast) sedan ta fram sitt fina brevpapper där arken matchade kuverten (åtminstone ett tag - men arken tog slut långt innan kuverten gjorde det), och börja skriva svar. Skriva långt och länge och göra fina snirklar och krusiduller med tuschpennor från Penol (grå med färgglada hattar). Girlanger som slingrade sig runt hela sidorna. Berätta vad som hänt sedan sist, dela hemligheter, förhoppningar och tankar. Så småningom vika ihop hela härligheten. Stoppa ner i det matchande kuvertet, slicka och klistra igen. Skriva adress och avsändaradress. Kanske dekorera lite fint och sedan sätta på frimärken och gå och lägga det på närmaste postlåda. Och så börja vänta. Direkt. Vänta på att svaret skulle dimpa ner i lådan igen. Väntan var ljuvlig.

Snälla
Skriv
Snart
Svar
Så
Ska
Svar
Snart
Sändas
kunde vi skriva.

Jag hade många brevvänner. En del var gamla klasskamrater som jag flyttat ifrån, eller som - i något sällsynt fall - flyttat från mig. Det var min jämnåriga kusin Anna. Det var sommarkompisar och det var killar och tjejer (mestadels tjejer) som jag hittat i exempelvis KP. Gabriela från New Mexico och Kimberley från Uxbridge, Massachusetts, Gisela från DDR och Pamela från London började jag skriva med när jag var 11-12 och vi höll kontakten genom hela tonåren. Ibland undrar jag vad det sedan blev av dem. Det skulle vara roligt att veta.

När Matilda flyttade till Norge hade hon ingen regelbunden tillgång till internet på flera år. Då skrev vi, hon och jag. Långa epistlar. I glittriga kuvert. När jag saknade henne kunde jag ta fram breven och läsa dem ännu en gång. Det kan jag - och gör jag - förvisso med sms och mejl och sådant också. Men det är inte riktigt samma känsla.

Idag har jag i alla fall skrivit ett snejlmejl. Det blev inga tuschpenne-krusiduller men ett par små klisterhjärtan, ändå. Inget matchande brevpapper, men två ark. Fina frimärken.

Jag tror min mamma och pappa blir glada.