... i vilken vår hjältinna tänker om förortstalibaner och religionsfrihet

Jag pratade med en kvinna om förra veckans Agenda, det SVT-program där bland annat två unga muslimska tjejer deltog. Hon tyckte att Agendas redaktion agerat opportunt och att det minsann finns viktigare saker att fokusera på. Visst finns det viktigare saker. Absolut. Jag tycker ändå inte att det hindrar att man ibland även låter lite mer marginella problem få ta plats i det offentliga samtalet. Inte minst eftersom det inte är ett så litet problem – i all synnerhet inte för de människor det faktiskt drabbar. Och de är inte så få. Dessutom befinner de sig redan i en utsatt position i vårt samhälle och om de inte blir sedda och får stöd från oss alla runtomkring finns risken att de tappar även den lilla tillit de eventuellt har kvar…

I dagens DN gör Nalin Pekgul ett debattinlägg som är väl värt att läsa. Trots att jag vet att detta verkligen händer, på daglig basis, så blir jag ändå mörkrädd när jag läser om det. Vi skulle alla behöva göra enad front mot förortstalibanerna som självsvåldigt tar på sig såväl moralpolisfunktion som tolkningsföreträde i något som verkligen måste läggas upp på bordet och dissekeras. Inte bara för unga muslimers rätt till rörelsefrihet utan också för att det står för något mer; för det svenska samhällets flathet och ”vår” oförmåga att kollektivt nyansera debatten så att ”vi” vågar säga det som måste sägas, och samtidigt garantera religionsfrihet – även i uttryckets mest tvetydiga betydelse…














... och för de unga kvinnor som deltog i programmet finns nu en reell risk att överhuvudtaget visa sig i Tensta och Rinkeby eftersom ryktena där (spridda av vilka, kan man undra... eller kanske inte?) bland annat säger att de i teveprogrammet offentligt avsade sig sin tro... Gissa hur de mår idag.