Efter en arbetsveckas hemmavaro börjar isoleringen gå mig på nerverna. Annars brukar det exempelvis vara ganska skönt att halvligga i soffan och softa efter en intensiv vecka. På jobbet får jag ju så det räcker och blir över av socialt gnussande. Både elever och arbetskamrater. Därutöver brukar jag ju försöka träffa någon för fika, ringas och pratas och sådana grejer.
Men den här veckan har det varit ganska dött, bortsett från lite telefonsamtal och msnande. Och ikväll var jag sjukt sugen på att träffa någon. Fika inne eller ute, gå ut på krogen, pyssla några stycken, ta en promenad, laga och äta middag hemma eller borta. Ja, t o m en dejt hade känts lockande.
Men icke. Här sitter jag och duger. Men är potentiellt smittbärande. Och rätt trött och seg, dessutom. Det är naturligtvis en fördel med singellivet; jag går och lägger mig exakt när jag vill utan några sura miner för att jag gör det för tidigt, eller för sent. Dessutom kan jag tråka mig och ta med en bra bok i sängen. Och imorgon när jag vaknar kan jag hämta kaffe och sedan breda ut DN i precis hela sängen och själv ligga på tvären och läsa. Om jag vill.
Men jag vill mer också. Jag vill ha någon där när jag vaknar. Någon som tycker om att läsa den där tidningen med mig. Någon som vill turas om att fixa det där kaffet. Någon som tycker om en långsam morgon i sängen, under stilla samtal, lösande av Melodikryss och morgongos. Mycket morgongos. Ingen skuttauppstress.
Somna med någon är ingen större konst. Skulle jag vilja bara det, tror jag jag skulle kunna fixa det på en liten stund. Men... någon att vilja vakna med. Någon att vilja ligga kvar med, utan minsta lust att kapa av sig armen.
Det är något helt annat, det.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar