Ett tema börjar utvecklas i min blogg. På senaste tiden har jag skrivit om två tuffa tjejer, om förortstalibaner, om modiga muslimska kvinnor och det kommer mera...
Med ett stort glas latte i handen läser jag dagens DN. Jag fastnar direkt på sidan 4 och rubriken ”Lyckad fatwa”. Lena Andersson skriver om självcensur i dess kassaste form; att vara så flat att man i sin iver att inte trampa någon minoritet på tårna missar att man sätter sin stålskodda känga rakt över de oskyddade barfotatårna på ”minoriteternas undergrupper”. Jag hittar inte artikeln i tidningens nätversion, men den kanske dyker upp under dagen och i såfall ska jag fixa en länk. Idag (2009-11-23) ligger länken uppe här!
Det handlar om hur yttrandefriheten blir en paradox. Hur enskildas och gruppers självklara rätt till yttrandefrihet och… frihet… plötsligt inte är självklara, utan marginaliserade och undanskuffade. Hur vissa gruppers rättigheter tillgodoses på andras bekostnad och hur detta anses vara OK. Om att helt enkelt sparka på de som redan ligger ner. Om hur exempelvis Nobelmuséet i sin ryggradslösa ängslan att såra en del muslimska gruppers känslor väljer att låta en imam tala om för dem vilka delar av Vincent van Goghs och Ayaan Hirsi Alis film Submission som kan låta sig visas och inte. Och som om inte detta är nog… enligt artikeln ingår filmen i en svit som vill åskådliggöra "islamofobi och kränkningar av islam." Vid alla djinner… Här finns modiga människor som kliver fram (med sina liv som insats) och visar hur kvinnor trycks ner i Guds , den Barmhärtiges och Nådiges namn… och så sätts de på de anklagades bänk i rasisthetsardomstolen..? På vems, eller vilkas, sida står Nobelmuséet på när det gäller yttrandefriheten, egentligen?
Artikeln talar vidare om hur den tidiga fatwan mot Salman Rushdie formulerades så att den verkligen skulle bli alla androm till varnagel och presenterar författaren Kenan Maliks tankar i boken ”Från fatwa till jihad” (som jag måste få håll på och läsa själv!) där han beskriver hur västvärlden kommit att omfatta fatwan som en del av vårt självklara tänk och hur ”kulturalismens filosofi” skapat en grym polarisering, en ”falsk homogenisering” av grupperna och därtill förpassat eventuella konflikter till att till synes ligga utanför grupperna. Hur fatwan till och med har blivit tillåten… rättfärdigad.. legitim. Och här måste jag citera Lena Andersson i en av artikelns nyckelstycken:
”Vad de inte noterat är att man därmed lämnar minoriteternas undergrupper i sticket. Just det som filmen ’Submission’ belyser. Att ha universella individrättigheter som oavvislig kompass är enda sättet att inte vackla i sitt stöd till dem som förtrycks av gruppens normer.”
Om jag inte hittar länken och ni inte har pappersversionen av dagens DN, så gå till bibblan och gratisläs, åtminstone. Som en extra feature ger jag er här Submission Pt I – helt utan fega klipp. Jag kan inte hitta Pt II, men jag letar vidare. Jag vet att jag såg den för bara någon vecka sedan. Hittar jag den upp lägger jag upp den här, förstås!
Ärad vare Buddha för youtube. Typ.
Del I:
Med ett stort glas latte i handen läser jag dagens DN. Jag fastnar direkt på sidan 4 och rubriken ”Lyckad fatwa”. Lena Andersson skriver om självcensur i dess kassaste form; att vara så flat att man i sin iver att inte trampa någon minoritet på tårna missar att man sätter sin stålskodda känga rakt över de oskyddade barfotatårna på ”minoriteternas undergrupper”. Jag hittar inte artikeln i tidningens nätversion, men den kanske dyker upp under dagen och i såfall ska jag fixa en länk. Idag (2009-11-23) ligger länken uppe här!
Det handlar om hur yttrandefriheten blir en paradox. Hur enskildas och gruppers självklara rätt till yttrandefrihet och… frihet… plötsligt inte är självklara, utan marginaliserade och undanskuffade. Hur vissa gruppers rättigheter tillgodoses på andras bekostnad och hur detta anses vara OK. Om att helt enkelt sparka på de som redan ligger ner. Om hur exempelvis Nobelmuséet i sin ryggradslösa ängslan att såra en del muslimska gruppers känslor väljer att låta en imam tala om för dem vilka delar av Vincent van Goghs och Ayaan Hirsi Alis film Submission som kan låta sig visas och inte. Och som om inte detta är nog… enligt artikeln ingår filmen i en svit som vill åskådliggöra "islamofobi och kränkningar av islam." Vid alla djinner… Här finns modiga människor som kliver fram (med sina liv som insats) och visar hur kvinnor trycks ner i Guds , den Barmhärtiges och Nådiges namn… och så sätts de på de anklagades bänk i rasisthetsardomstolen..? På vems, eller vilkas, sida står Nobelmuséet på när det gäller yttrandefriheten, egentligen?
Artikeln talar vidare om hur den tidiga fatwan mot Salman Rushdie formulerades så att den verkligen skulle bli alla androm till varnagel och presenterar författaren Kenan Maliks tankar i boken ”Från fatwa till jihad” (som jag måste få håll på och läsa själv!) där han beskriver hur västvärlden kommit att omfatta fatwan som en del av vårt självklara tänk och hur ”kulturalismens filosofi” skapat en grym polarisering, en ”falsk homogenisering” av grupperna och därtill förpassat eventuella konflikter till att till synes ligga utanför grupperna. Hur fatwan till och med har blivit tillåten… rättfärdigad.. legitim. Och här måste jag citera Lena Andersson i en av artikelns nyckelstycken:
”Vad de inte noterat är att man därmed lämnar minoriteternas undergrupper i sticket. Just det som filmen ’Submission’ belyser. Att ha universella individrättigheter som oavvislig kompass är enda sättet att inte vackla i sitt stöd till dem som förtrycks av gruppens normer.”
Om jag inte hittar länken och ni inte har pappersversionen av dagens DN, så gå till bibblan och gratisläs, åtminstone. Som en extra feature ger jag er här Submission Pt I – helt utan fega klipp. Jag kan inte hitta Pt II, men jag letar vidare. Jag vet att jag såg den för bara någon vecka sedan. Hittar jag den upp lägger jag upp den här, förstås!
Ärad vare Buddha för youtube. Typ.
Del I:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar