... i vilken vår hjältinna tänker om Folkhemmet

Var tionde människa mellan 40 och 49 i vårt land är helt eller delvis förtidspensionerad – eller har sjukersättning, som det numera heter. Det är en läskig tanke.

Nej… det är minst två läskiga tankar. Den ena kretsar kring varför 10 procent av de människor som befinner sig mitt i livet är så ofriska att de inte fullt ut orkar klara sin egen – och familjens – försörjning. Hur kan det vara så? Vad är det som hänt? Den andra tanken handlar om den dåliga ekonomi som sjukskrivning, partiell eller [ännu värre] hel, för med sig och hur den långtidssjukskrivne hamnar i det som faktiskt kan kallas fattigdom. Kanske utan möjlighet att någonsin komma på fötter igen. Alltid leva på, eller strax under, de så kallade marginalerna.

Klyftorna mellan de som har och de som kanske aldrig kommer att få ökar i vårt samhälle. Jag ironiserar ibland om det Folkhem som ändå på något vis verkade finnas under min uppväxt och tid som ung vuxen. En tid av relativ trygghet. En tid då alla faktiskt fick jobb, även om man ibland fick vänta… lite. En tid då det mesta faktiskt var möjligt för de flesta. En tid av inga stora rikedomar, direkt, men inte heller direkt fattigdom. En tid av åtminstone en viss tillförsikt inför det som många nu inte ens orkar tänka på – framtiden. En tid då ganska många ändå mådde hyfsat bra.

Nu är det stora hål i taket på Folkhemmet. Det regnar in. Väggarnas rappning har flagnat och blottat isoleringen och det blåser snålt genom de okittade fönstren. Det är fukt och mögel i källaren och diskmaskinen har gett upp.

Vad ska göras? Ska kåken rivas eller renoveras? Och vi som bor i den? Är det läge att fixa sig ett eget litet hörn, göra det så bekvämt som möjligt för sig – och helst med de andras kuddar och filtar - och barrikadera sig så gott man kan? Eller är det läge att kanske se till både sin egen och de andras välbefinnande och hjälpas åt att få kåken i skick igen, så att vi alla kan känna lite trygghet och värme… lite kaffe och gemenskap - för att citera min favoritBob?

Ja, jag vet att metaforen haltar. Men det är så här mina tankar vandrar medan jag läser om de 10 procenten, i nätvarianten av DN. Och jag tänker vidare. Det finns många som har jobb som ändå inte får ihop det. Som inte har några som helst marginaler för oförutsedda saker som exempelvis ett tandläkarbesök eller ens till ett par biobiljetter, att glädja sig själv och någon älskad med. Det är läskigt.

Men det är ännu läskigare att det också finns en ganska stor grupp människor som har allt och lite till – och som inte har en susning om hur "de andra" verkligen har det. Som inte greppar känslan av att ha massor med månad kvar i slutet av pengarna. Varje månad. År efter år. Snacka om samhällets Helvetesgap…



... och då har jag ändå inte skrivit något om alla andra... fullt friska... arbetssugna... rentav välutbildade... unga som lite äldre... som aldrig verkar komma in på den alltmer svårtillgängliga... arbetsmarknaden.