Igår pratade jag och Ingalill om det där med att vilja och inte kunna. För det är faktiskt inte så enkelt alla gånger att man kan bara man vill. Det ser jag i mitt dagliga arbete, till exempel. Alla vill uppföra sig väl. Alla vill göra bra ifrån sig. Alla vill lära sig nya saker. Alla. Men ibland kan man inte ändå. Och ibland kan man - och när det sedan inte funkar dagen efter blir frustrationen så mycket större.
Jag kom att tänka på det där samtalet när jag läste dagens essä i DN Kultur. Snart är det klimatmöte i Köpenhamn. Sverker Sörlin diskuterar några aktuella böcker på temat klimat och hur all den kunskap som nu finns ska kunna tillämpas i handling. För nu vet "vi" ju faktiskt väldigt mycket både om hur klimathotet ser ut och vad det kommer att leda till om vi inte börjar handla betydligt mer radikalt. Dessutom vet vi vad som måste göras. Jag tror inte det är många som inte vill göra något. Och... ändå görs så lite.
Den av böckerna jag själv blir väldigt sugen på att läsa är Folke Tersmans "Tillsammans: En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat" (så jag tog min MedMerabonuscheck och beställde boken!). Där resonerar han kring hur det kan komma sig att vi vet så väl vad vi kan - och måste - göra och ändå gör vi det inte, och redovisar en hel del forskning kring detta. Varför tar så många fortfarande bilen till det hyfsat närbelägna jobbet, när de likaväl kunde cykla? Varför äter vi så mycket kött (ja... vi... jag äter alldeles för mycket animalisk föda som LCHF:are, trots att det vore klart klimatsmartare att inte)? Varför minskar inte enskilda fiskare sina fångster? Enligt Sörling (som jag får lita till tills jag läst själv) är det ändå så att "människor är i regel goda medborgare om de bara vet spelreglerna". Man vill vara säker på att de uppoffringar man gör verkligen är till nytta. Det i sin tur innebär att man vill att många andra ska göra gemensam sak med en, göra samma uppoffringar, så att man vet att sannolikheten för ett märkbart resultat ökar. Helt enkelt: "Varför ska jag cykla i regnet när alla andra ändå kör bil?".
En del av problematiken är också att vi lever under två normsystem som är, i det närmaste, inkompatibla. Ett system som säger att det är rätt att vara "klimatneutral". Ett annat system som säger att det är rätt att arbeta flitigt, tjäna pengar och kunna konsumera - trots att den ökade produktionen som blir följden av detta också innebär ökad miljö- och klimatpåverkan.
Fortsättningsvis framhålls att ett verkligt vettigt - och exekverbart - klimatavtal skulle behöva innebära att världens regeringar enades om att den miljö- och klimatvänliga normen skulle överordnas det vanliga ekonomiska systemet vi alla lever i.
Jag reflekterar över det jag läser och tänker att det inte alltid är så enkelt att motivera sig själv att gräva där man står. Att dra sitt lilla strå till den gigantiska, myllrande stacken. Det är svårt att få en överblick och hart när omöjligt att greppa vilken effekt dessa små insatser kan ha... tills vi plötsligt är många som gör gemensam sak, och spelreglerna konstitueras av de som har makten att göra detta.
Essän avslutas så småningom med orden: "Kunskap behövs för att etablera frågan, visa på samband. Det tog ett halvsekel, men den kunskapen har vi nu. Vad som fattas är regeringar och ledare som förmår tillämpa den."
Och ikväll kan man, om man vill veta mer om varför så lite händer när vi vet så mycket, kolla på SVT2, kl 20.00 - Klimatstriden.
Jag kom att tänka på det där samtalet när jag läste dagens essä i DN Kultur. Snart är det klimatmöte i Köpenhamn. Sverker Sörlin diskuterar några aktuella böcker på temat klimat och hur all den kunskap som nu finns ska kunna tillämpas i handling. För nu vet "vi" ju faktiskt väldigt mycket både om hur klimathotet ser ut och vad det kommer att leda till om vi inte börjar handla betydligt mer radikalt. Dessutom vet vi vad som måste göras. Jag tror inte det är många som inte vill göra något. Och... ändå görs så lite.
Den av böckerna jag själv blir väldigt sugen på att läsa är Folke Tersmans "Tillsammans: En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat" (så jag tog min MedMerabonuscheck och beställde boken!). Där resonerar han kring hur det kan komma sig att vi vet så väl vad vi kan - och måste - göra och ändå gör vi det inte, och redovisar en hel del forskning kring detta. Varför tar så många fortfarande bilen till det hyfsat närbelägna jobbet, när de likaväl kunde cykla? Varför äter vi så mycket kött (ja... vi... jag äter alldeles för mycket animalisk föda som LCHF:are, trots att det vore klart klimatsmartare att inte)? Varför minskar inte enskilda fiskare sina fångster? Enligt Sörling (som jag får lita till tills jag läst själv) är det ändå så att "människor är i regel goda medborgare om de bara vet spelreglerna". Man vill vara säker på att de uppoffringar man gör verkligen är till nytta. Det i sin tur innebär att man vill att många andra ska göra gemensam sak med en, göra samma uppoffringar, så att man vet att sannolikheten för ett märkbart resultat ökar. Helt enkelt: "Varför ska jag cykla i regnet när alla andra ändå kör bil?".
En del av problematiken är också att vi lever under två normsystem som är, i det närmaste, inkompatibla. Ett system som säger att det är rätt att vara "klimatneutral". Ett annat system som säger att det är rätt att arbeta flitigt, tjäna pengar och kunna konsumera - trots att den ökade produktionen som blir följden av detta också innebär ökad miljö- och klimatpåverkan.
Fortsättningsvis framhålls att ett verkligt vettigt - och exekverbart - klimatavtal skulle behöva innebära att världens regeringar enades om att den miljö- och klimatvänliga normen skulle överordnas det vanliga ekonomiska systemet vi alla lever i.
Jag reflekterar över det jag läser och tänker att det inte alltid är så enkelt att motivera sig själv att gräva där man står. Att dra sitt lilla strå till den gigantiska, myllrande stacken. Det är svårt att få en överblick och hart när omöjligt att greppa vilken effekt dessa små insatser kan ha... tills vi plötsligt är många som gör gemensam sak, och spelreglerna konstitueras av de som har makten att göra detta.
Essän avslutas så småningom med orden: "Kunskap behövs för att etablera frågan, visa på samband. Det tog ett halvsekel, men den kunskapen har vi nu. Vad som fattas är regeringar och ledare som förmår tillämpa den."
Och ikväll kan man, om man vill veta mer om varför så lite händer när vi vet så mycket, kolla på SVT2, kl 20.00 - Klimatstriden.
Inlägg
2 kommentarer:
Underbart bra skrivet! Jag håller med till 100%! :-)
Åh! TACK!
Skicka en kommentar