Minutkriget för jag ju på en metanivå. I övrigt har dagen varit bra. Givande till och med. Bra och angelägna diskussioner med arbetskamraterna. Härligt mysig och engagerad stämning med mentorsgruppen då vi högläste afrikanska dilemmasagor och sedan diskuterade kring frågeställningarna, i skenet av levande ljus (lätt att skapa stämning då vi ju inte har dagsljus inbomhus). Bra lektioner i engelska. Två stycken rentav. Först i en annan mentorsgrupp och sedan i min egen.
I min egen grupp uppstod mot slutet av lektionen ett samtal kring relationer och om den som slår sin partner verkligen kan sägas älska henne (jag vet att det inte är ovanligt med kvinnor som slår män, eller med våld inom samkönade relationer, men för mina elever var det alltså den här frågan som dök upp). Vi fick bryta för att inte missa lunchen men när vi kom tillbaka ville en av eleverna fortsätta prata med mig om detta och h*n undrade varför kvinnor stannar kvar i relationer där de misshandlades eller for illa på annat vis. Jag brukar försöka svara med frågor istället för att leverera något som skulle kunna uppfattas som absoluta sanningar (men på frågan om den som misshandlar verkligen älskar sin partner svarade jag att "Icke. Inte i min värld.") och frågade vad h*n själv trodde? H*n berättade lite vad h*n tänkte och vi pratade om att de som är utsatta kanske bryts ner så att de faktiskt tror att de inte är värda mer... att det är vad de förtjänat... att de till slut tror att det är så det ska vara... och jag frågade om h*n någon gång funderat på om det också skulle kunna handla om rädsla? Rädslan att vara/bli ensam? Att man hellre stannar i en keff relation än riskerar ensamheten? Och... det var just vad h*n själv tänkt. Men... hur kommer man över den rädslan, då? Och... ja... samtalet fortsatte tills det var dags för lektion igen...
Ni förstår själva varför det inte blir några lunchraster för min del.... ;-) Men jag är så glad för det här samtalet. Även om vi teoretiserade och inte pratade om något som den här eleven har bekymmer med för egen del, så är det ett stort steg när de själva kommer och vill prata om svåra och djupa saker. Det bäddar för att de törs även när det är skarpt läge.
Å andra sidan har jag haft en smärre sammandrabbning med en elev också. Ibland får det helt enkelt vara nog med medhårsklappande och curlande. Om man först själv kommer upp med en idé kring sin skolgång och efter samtal och möten gör en överenskommelse och man sedan bryter den direkt och dessutom försöker ljuga så ska man emellanåt få sina fiskar glödhett serverade. Mina elever tycker om mig, det vet jag och de tycker att jag är snäll och glad och tuff på ett mjukt vis och lite rolig ibland (och de vet att jag tycker så mycket om dem!) - men de vet också att jag har en inre klinga av stål. Jag kan böja mig ibland. Jag väljer mina strider. Å andra sidan; när jag valt kan jag vara precis så tuff som situationen kräver.
Efter lunch har vi tjej- och killtid på onsdagar. Eleverna får själva komma med förslag till vad vi ska göra och ibland föreslår vi. Idag ville några tjejer baka och några ville jobba med ett collage från en gocartutflykt som de gjorde för ett par veckor sedan. Så det pysslades och det bakades en underbart smaskig rysk-romsk fettbomb som sedan avnjöts till kaffe och snack. Jag smakade ett par symboliska skedar för att inte vara oartig - och den bara smalt undan på tungan.
I min egen grupp uppstod mot slutet av lektionen ett samtal kring relationer och om den som slår sin partner verkligen kan sägas älska henne (jag vet att det inte är ovanligt med kvinnor som slår män, eller med våld inom samkönade relationer, men för mina elever var det alltså den här frågan som dök upp). Vi fick bryta för att inte missa lunchen men när vi kom tillbaka ville en av eleverna fortsätta prata med mig om detta och h*n undrade varför kvinnor stannar kvar i relationer där de misshandlades eller for illa på annat vis. Jag brukar försöka svara med frågor istället för att leverera något som skulle kunna uppfattas som absoluta sanningar (men på frågan om den som misshandlar verkligen älskar sin partner svarade jag att "Icke. Inte i min värld.") och frågade vad h*n själv trodde? H*n berättade lite vad h*n tänkte och vi pratade om att de som är utsatta kanske bryts ner så att de faktiskt tror att de inte är värda mer... att det är vad de förtjänat... att de till slut tror att det är så det ska vara... och jag frågade om h*n någon gång funderat på om det också skulle kunna handla om rädsla? Rädslan att vara/bli ensam? Att man hellre stannar i en keff relation än riskerar ensamheten? Och... det var just vad h*n själv tänkt. Men... hur kommer man över den rädslan, då? Och... ja... samtalet fortsatte tills det var dags för lektion igen...
Ni förstår själva varför det inte blir några lunchraster för min del.... ;-) Men jag är så glad för det här samtalet. Även om vi teoretiserade och inte pratade om något som den här eleven har bekymmer med för egen del, så är det ett stort steg när de själva kommer och vill prata om svåra och djupa saker. Det bäddar för att de törs även när det är skarpt läge.
Å andra sidan har jag haft en smärre sammandrabbning med en elev också. Ibland får det helt enkelt vara nog med medhårsklappande och curlande. Om man först själv kommer upp med en idé kring sin skolgång och efter samtal och möten gör en överenskommelse och man sedan bryter den direkt och dessutom försöker ljuga så ska man emellanåt få sina fiskar glödhett serverade. Mina elever tycker om mig, det vet jag och de tycker att jag är snäll och glad och tuff på ett mjukt vis och lite rolig ibland (och de vet att jag tycker så mycket om dem!) - men de vet också att jag har en inre klinga av stål. Jag kan böja mig ibland. Jag väljer mina strider. Å andra sidan; när jag valt kan jag vara precis så tuff som situationen kräver.
Efter lunch har vi tjej- och killtid på onsdagar. Eleverna får själva komma med förslag till vad vi ska göra och ibland föreslår vi. Idag ville några tjejer baka och några ville jobba med ett collage från en gocartutflykt som de gjorde för ett par veckor sedan. Så det pysslades och det bakades en underbart smaskig rysk-romsk fettbomb som sedan avnjöts till kaffe och snack. Jag smakade ett par symboliska skedar för att inte vara oartig - och den bara smalt undan på tungan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar