tisdag, november 03, 2009

... i vilken vår hjältinna krigar

Minutkriget är i gång.

Jag gör egentligen inget annorlunda alls; förutom att jag skriver upp när jag kommer och när jag går hem och noterar ifall jag haft möjlighet till en stunds lunchrast för mig själv. Idag kom jag 07.34 och gick 16.25 och inte en rastjävel hade jag. Tre gånger hällde jag upp kaffe som stod och blev kallt för att jag inte hann dricka upp det. Innan själva skoldagen drog igång, med eleverna, hade jag ett möte med en kollega och sedan ett utvecklingssamtal och sedan var det full sluring till ungefär halvtre. När eleverna hade sina kortraster ilade jag för att kopiera, eller hjälpa dem att plocka fram material, plugga vidare med någon som fått flyt, läsa ett skriv, skriva ut några arbetsuppgifter till dem osv osv. Lunchen åt vi, som vanligt, tillsammans och direkt när jag kom tillbaka hade jag ett längre telefonsamtal med en kontaktperson till en av mina mentorselever. När eleverna slutligen drog till idrotten och till och med eftersläntrarna gett sig av hällde jag upp en mugg kaffe som jag sippade i mig medan jag rättade ett par inlämningar, gjorde beställningar från Medioteket (och fick mejla dem och fråga varför de mitt i terminen dragit in en mycket uppskattad och superbra - ur inlärningsperspektiv - teveserie), plockade undan efter dagen, rensade och sorterade bland laptops och kablage, drog upp lite riktlinjer för morgondagen, fulkopierade till ett läsprojekt m m. En helt vanlig dag, alltså.

Kvart över fyra stod jag redo att gå. Då dyker en elev upp och vill låna en laptop så att han, med hjälp av en kvardröjande elevassistent/kamratstödjare, kan skriva klart sitt CV för ett jobb som det [naturligtvis] var sista ansökningsdag för idag. Bara att låsa upp igen och plocka fram och låsa och släcka och följa med ner till gymmet och lämna datorn till assistenten (våra laptops får både fötter och vingar om vi inte har järnkoll på dem ;)) och sedan traska till tunnelbanan. Som sagt; en helt vanlig dag!

Den minnesgode läsaren vet redan att det inte är mina arbetsdagar eller arbetsuppgifter som föranleder minutkriget. Så här är det hos oss och det är liksom mest att gilla det läget och göra det bästa av det. Det som ligger bakom kriget är i stället det faktum att vår chef ställer sig helt undrande till varför han kan vara ensam kvar, kvart i fyra en fredag - och dessutom ifrågasätta varför vi går "tidigt" - trots att flertalet av oss alltså passerar veckans 40 timmar någonstans i höjd med fredag lunch - och ändå stannar vi tills klockan är både två och tre... Och dessutom när det blev som det blev förra veckan... Och visst fick vi ledigt fredagen (halvdag eftersom det var dag före röd dag) men... det ska kvittas mot någon form av annan aktivitet, som t ex ett kvällsseminarium... GAH!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ditt jobb verkar lite småruttet! Jag är väl oftast också igång 7-8 timmar på jobbet och med få pauser och håller på med laptops och samtal och hjäper den ene och den andre och Gud vet vad, men det är aldrig något minuträknande. Eller ens timräknande.

dyermaker sa...

Jamen... det är ju bara som det ska vara, det! Vi kan prata om det i helgen. Eller... inte. ;)))

dyermaker sa...

Förresten... det är egentligen inte ruttet. Inte om jag ser till trevliga och kompetenta arbetskamrater, helt toksköna elever och spännande arbetsuppgifter... men... för övrigt...