Så snart jag satte mig på tåget drog jag fram virkningen och satte igång. Jag hade knappt börjat innan jag fick sällskap av vår sällskapliga och visserligen trevliga, men ack! så pratglada, hantverkare som delar av ett [lagom] stort klassrum till två [löjligt] små. Nåväl, jag virkade och han pratade och jag pratade lite också och mestadels rörde sig vårt samtal om vem som lagar maten hemma när man har småbarn och hur många osthyvlar och smörknivar en normalstor familj kan behöva, när man har diskmaskin. Han gick av i Alvik och jag pustade ut. Jag tycker om sällskap men vissa dagar - dagar som denna - är det skönt att bara ha det tyst omkring sig. Så tyst det nu går att ha det på ett tunnelbanetåg i rusningstrafik...
Någon lustighetsminister hade dragit i en nödbroms på ett annat tåg så allt stod stilla både länge och väl och under denna väntan slog sig en ung man i slang med mig. Han var nyfiken på min virkning och vad det skulle bli och varför jag inte hade extragarn med mig. Jag förklarade att jag hade med mig extragarn men att den långa väntetiden gjort att jag virkat upp hela mitt extranystan varvid han tyckte att jag borde haft ett till... Sedan beundrade han min mobiltelefon och att det finns volymknappar till mp3-spelaren på utsidan av locket.
- Ska jag berätta något läskigt för dig? undrade jag.
- Jaa? sa han
- Jag använder aldrig mp3-spelaren i telefonen. Jag använder min iPod.
Han såg smått chockad ut. Sedan förevisade han sin egen, halvt massakrerade och berättade om alla telefoner han ägt innan den och vad som hänt med dem och vad hans mamma ansåg om det. Med min vanliga "tur" åkte han med hela vägen till samma station som jag... Något lättad klev jag av, med skavsår i öronen, och vinkade hejdå till Oskar, 10 år. En rar unge på det hela taget. Ändå.
Jag hade tänkt gå hem från Hökis, men när resan tagit 80 minuter i stället för 50 var jag så trött och hungrig att det inte lät sig göras, helt enkelt. Hemma pluggade Matilda fortfarande matte och jag fixade mig lite mat. Nu blir det en liten kvällspromenad!
Någon lustighetsminister hade dragit i en nödbroms på ett annat tåg så allt stod stilla både länge och väl och under denna väntan slog sig en ung man i slang med mig. Han var nyfiken på min virkning och vad det skulle bli och varför jag inte hade extragarn med mig. Jag förklarade att jag hade med mig extragarn men att den långa väntetiden gjort att jag virkat upp hela mitt extranystan varvid han tyckte att jag borde haft ett till... Sedan beundrade han min mobiltelefon och att det finns volymknappar till mp3-spelaren på utsidan av locket.
- Ska jag berätta något läskigt för dig? undrade jag.
- Jaa? sa han
- Jag använder aldrig mp3-spelaren i telefonen. Jag använder min iPod.
Han såg smått chockad ut. Sedan förevisade han sin egen, halvt massakrerade och berättade om alla telefoner han ägt innan den och vad som hänt med dem och vad hans mamma ansåg om det. Med min vanliga "tur" åkte han med hela vägen till samma station som jag... Något lättad klev jag av, med skavsår i öronen, och vinkade hejdå till Oskar, 10 år. En rar unge på det hela taget. Ändå.
Jag hade tänkt gå hem från Hökis, men när resan tagit 80 minuter i stället för 50 var jag så trött och hungrig att det inte lät sig göras, helt enkelt. Hemma pluggade Matilda fortfarande matte och jag fixade mig lite mat. Nu blir det en liten kvällspromenad!
Inlägg
2 kommentarer:
Vilken pärs! Själv har jag 15 minuters promenadväg mellan arbete och hemma. Men det lyckas alltid hända en massa på vägen och eftersom jag alltid har kameran med mig blir det några nya bilder varje dag. Som hamnar på blggen såklart.
/Tjolahopp
Thomas
Jag drar sällan med mig kameran till jobbet, men med nuvarande mobiltelefon kan jag ibland få till en någorlunda godkänd bild, också. Det händer alltid saker - en del låter sig fångas på bild, annat inte! :)
Skicka en kommentar