När jag kliver på bussen mot Gullmars sätter jag mig strategiskt så att jag snabbt kan komma av bussen och få marginal att hinna med det tidigare tåget mot Vällingby. Jag sätter mig bredvid en kvinna i 55-60-årsåldern. Hon ser en smula... avvikande ut... ni vet... på det där obestämda, men ändå så tydliga, viset... Orka bry mig liksom - hon ser inte direkt ut att bitas, liksom.
Hon vill genast byta plats med mig så att jag får fönsterplatsen eftersom hon ska av bara två hållplatser längre fram.
- Du ser snäll ut, säger hon till mig. Jobbar du i vården? Isåfall kan vi prata om hur jag mår?
- Nej, svarar jag. Jag jobbar på en skola...
- Då ska vi prata om mobbning, säger hon snabbt. För om det är nåt jag avskyr så är det mobbning. Dom borde prata mycket mer om det i radio och på teve, tycker jag... Och det behöver inte alls vara nåt fel på barnen som blir mobbade... de behöver inte alls vara psykiskt sjuka eller nåt... Det räcker med att dom är lite annorlunda bara... sticker ut, liksom... och de som mobbar... egentligen är det synd om dom också... jag tror de har problem därhemma... i sina familjer...
Och så pratade hon på tills det var dags för henne att stiga av. Jag behövde bara nicka och hålla med och om det är vad som behövs för att göra en medmänniska lite gladare så känns det som väl värt det. Inte alls särskilt ansträngande, faktiskt.
När hon gick av bussen log hon, sa hejdå till mig och önskade mig en fin dag. Jag gjorde detsamma för henne.
Hon vill genast byta plats med mig så att jag får fönsterplatsen eftersom hon ska av bara två hållplatser längre fram.
- Du ser snäll ut, säger hon till mig. Jobbar du i vården? Isåfall kan vi prata om hur jag mår?
- Nej, svarar jag. Jag jobbar på en skola...
- Då ska vi prata om mobbning, säger hon snabbt. För om det är nåt jag avskyr så är det mobbning. Dom borde prata mycket mer om det i radio och på teve, tycker jag... Och det behöver inte alls vara nåt fel på barnen som blir mobbade... de behöver inte alls vara psykiskt sjuka eller nåt... Det räcker med att dom är lite annorlunda bara... sticker ut, liksom... och de som mobbar... egentligen är det synd om dom också... jag tror de har problem därhemma... i sina familjer...
Och så pratade hon på tills det var dags för henne att stiga av. Jag behövde bara nicka och hålla med och om det är vad som behövs för att göra en medmänniska lite gladare så känns det som väl värt det. Inte alls särskilt ansträngande, faktiskt.
När hon gick av bussen log hon, sa hejdå till mig och önskade mig en fin dag. Jag gjorde detsamma för henne.
Inlägg
2 kommentarer:
Ptjaa... hade du låtit henne tro att du jobbar inom vården och lyssnat på hur hon mår, hade du gjort en godare gärning.
Så tänk på det, nästa gång ni möts.
Säg att du bytt jobb.
Ha! Jag ÄR inte senil! jag hade bestämt för mig att jag redan svarat på ditt inlägg här... och det hade jag ju bevisligen - fast ett inlägg längre ner. *phew*
Skicka en kommentar