Det finns busschaufförer. Och så finns det Busschaufförer. Idag åkte jag med en av de sistnämnda. En som inte bara stirrar rakt fram och håller krampaktigt i ratten, utan som ser var och en i ögonen när man kliver på och säger:
"Godmorgon! Välkommen! Det ligger några Metro där om du vill läsa?!"
Och när vi kommer fram till Gullmars säger han:
"Ja, då var vi framme! Ha nu en riktigt fin dag!"
Till en sådan Busschaufför säger jag:
"Tack! Ha det fint du också!" och så ler vi mot varandra och jag bär leendena med mig nerför trapporna, genom spärren, ut på perrongen och in på tåget som rullar in just när jag vill det!
Jag slår mig till ro med Odjuret. Ruggig är den. När tåget far över Tranebergsbron höjer jag blicken för ett ögonblick och ser att det ösregnar utanför. Jag ler lite för mig själv; i väskan har jag ett paraply. Jag stoppade ner det i sista momangen (innan jag gick ner mot centrum, kom på att jag glömt stänga balkongdörren, skyndade mig tillbaka, uppför trapporna, in i lägenheten, stängde balkongdörren, gick ut igen, låste och sprang ner till hållplatsen - och hann!) innan jag skulle gå. Vad händer? Börjar jag utveckla synska förmågor? Eller håller jag på att bli klok och förtänksam?
Å andra sidan; jag glömde ju balkongdörren. Igår glömde jag kvar jobbnycklarna, fast Malin såg dem och tog dem med till författarmötet. Jag håller kanske på att bli senil? Eller så tar det ena ut det andra och jag är ungefär som jag alltid varit, när jag ändå inte blev som jag skulle?
Hursomhaver; nu är det i alla fall dags för kaffe och mina medhavda, goda frukostmackor.
Ha det fint, me lovely ones!
"Godmorgon! Välkommen! Det ligger några Metro där om du vill läsa?!"
Och när vi kommer fram till Gullmars säger han:
"Ja, då var vi framme! Ha nu en riktigt fin dag!"
Till en sådan Busschaufför säger jag:
"Tack! Ha det fint du också!" och så ler vi mot varandra och jag bär leendena med mig nerför trapporna, genom spärren, ut på perrongen och in på tåget som rullar in just när jag vill det!
Jag slår mig till ro med Odjuret. Ruggig är den. När tåget far över Tranebergsbron höjer jag blicken för ett ögonblick och ser att det ösregnar utanför. Jag ler lite för mig själv; i väskan har jag ett paraply. Jag stoppade ner det i sista momangen (innan jag gick ner mot centrum, kom på att jag glömt stänga balkongdörren, skyndade mig tillbaka, uppför trapporna, in i lägenheten, stängde balkongdörren, gick ut igen, låste och sprang ner till hållplatsen - och hann!) innan jag skulle gå. Vad händer? Börjar jag utveckla synska förmågor? Eller håller jag på att bli klok och förtänksam?
Å andra sidan; jag glömde ju balkongdörren. Igår glömde jag kvar jobbnycklarna, fast Malin såg dem och tog dem med till författarmötet. Jag håller kanske på att bli senil? Eller så tar det ena ut det andra och jag är ungefär som jag alltid varit, när jag ändå inte blev som jag skulle?
Hursomhaver; nu är det i alla fall dags för kaffe och mina medhavda, goda frukostmackor.
Ha det fint, me lovely ones!
Inlägg
1 kommentar:
Kollektivtrafiken är underbar! Man kan koppla av med en bok, en öl eller en tupplur istället för att stressa bakom ratten i jakt på en omkörningsmöjlighet eller parkeringsplats. Och nödvändigt för en hållbar miljömässig utveckling. Har själv bloggat om olika chaffisar och det är kul hur de kan skilja sig som de gör efter humör och personlighet. Alla är ju knappast män med glatt humör, vissa är det tveklöst! När jag åkte hem från Malmöfestivalen en natt var det en övertrevlig konduktör, dansk typiskt nog, som jag trodde skulle kidnappa bäbisarna ut barnvagnarna! =D
Skicka en kommentar