måndag, september 14, 2009

... i vilken vår hjältinna sjunker

När jag går ner till bussen mot Gullmarsplan har jag peppat upp mig ganska bra, ändå. Men i takt med att jag räknar ner tunnelbanestationerna sjunker humöret och lusten igen. I höjd med Stora Mossen är jag mest bara trött, har ont i magen och vill vända hem. Men det gör jag ju inte.

Skönt ändå att veta att jag inte ska ha det så här, så länge till. Till dess ska jag fokusera på att ta hand om mig själv, få mig att må bättre och ordna upp en del saker - inte minst praktiskt.

Det får väl ändå bli en så bra dag som det går, det här. Det önskar jag er också, me hearties.

4 kommentarer:

Marsch sa...

*skickar sju kilo pepp och ett tjog kramar* Jobbig terminsstart?

Kungen sa...

Upp med hakam !
Det här fixar du. ;)

Jajja sa...

Jag känner att jag har missat många inlägg här och är inte riktigt med på varför du inte vill till jobbet som du trivts så bra med. En liten höstdepp kanske, oavsett så hoppas jag att det lättar för dig snart. Du är en av de mest levnadsglada människor jag känner, men du är inte mer än bara just människa du heller.

Ta väl hand om dig.
Många kramar från Vanja

dyermaker sa...

Marsch & Vanja> Tack & puss! Det är varken arbetskamraterna eller eleverna jag otrivs med. Det är ledning och organisation.