Av de stationer jag passerar på väg till jiobbet kan det nog vara så att Hötorget är den i särklass fulaste. Mest ogästvänliga. Kyliga. Med sitt blekblå kakel och neonrören i kalla färger, uppe i taket.
En av dem jag gillar mest är fortfarande Tensta. Och Rinkeby med sina vackra guldfärgade mosaiker.
Andra stationer är ju också utsmyckade: en del väldigt uppenbart (fin gepardskulptur vid Kristineberg!) - andra mer subtilt. Kanske som Skogskyrkogården med sitt utomhusmöblemang eller Odenplan där jag trodde att utsmyckningen var reklamplats...
Medpassagerarna på tåget är alltid lika intressanta att iaktta. Var och en innesluten i sin egen värld med hörlurar, mobiltelefon (där de paradoxalt nog kan kränga ut och in på både sitt och andras privatliv, så att alla kan höra) eller gömda bakom Metro. Enstaka personer läser DN eller SvD. Det känns lite som att de gör en form av statement med det.
Många ser trötta ut, på ett lite surt sätt, och få verkar glada och så kommer det att vara även i eftermiddag när jag åker hem trots att det är Fin Fredag och det ju faktiskt - för merparten - är så att helgen väntar.
Men kanske har de inte så roliga helger? Kanske åker de hem till ensamhet och tystnad? Till en tom lägenhet? Till ett tomt förhållande? Eller till tusen och ett krav från familjen. Krav på skjuts till aktiviteter. Krav på samvaro. På släktmiddagar, parmiddagar, husreparationer, kattutställningar, veckohandling, gräsklippning, förhandlingar om månadspeng, utetider, disk och städning, semestermål, dagishämtning och sex.
Eller... som sagt... hem till den stora tystnaden. Tomheten. Ångesten över ännu en helg att slå ihjäl. Ensam.
En av dem jag gillar mest är fortfarande Tensta. Och Rinkeby med sina vackra guldfärgade mosaiker.
Andra stationer är ju också utsmyckade: en del väldigt uppenbart (fin gepardskulptur vid Kristineberg!) - andra mer subtilt. Kanske som Skogskyrkogården med sitt utomhusmöblemang eller Odenplan där jag trodde att utsmyckningen var reklamplats...
Medpassagerarna på tåget är alltid lika intressanta att iaktta. Var och en innesluten i sin egen värld med hörlurar, mobiltelefon (där de paradoxalt nog kan kränga ut och in på både sitt och andras privatliv, så att alla kan höra) eller gömda bakom Metro. Enstaka personer läser DN eller SvD. Det känns lite som att de gör en form av statement med det.
Många ser trötta ut, på ett lite surt sätt, och få verkar glada och så kommer det att vara även i eftermiddag när jag åker hem trots att det är Fin Fredag och det ju faktiskt - för merparten - är så att helgen väntar.
Men kanske har de inte så roliga helger? Kanske åker de hem till ensamhet och tystnad? Till en tom lägenhet? Till ett tomt förhållande? Eller till tusen och ett krav från familjen. Krav på skjuts till aktiviteter. Krav på samvaro. På släktmiddagar, parmiddagar, husreparationer, kattutställningar, veckohandling, gräsklippning, förhandlingar om månadspeng, utetider, disk och städning, semestermål, dagishämtning och sex.
Eller... som sagt... hem till den stora tystnaden. Tomheten. Ångesten över ännu en helg att slå ihjäl. Ensam.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar