... i vilken vår hjältinna ser framåt

Jag sitter i tystnaden på min säng, dricker kaffe och slösurfar lite innan det är dags att gå ner till bussen. Trots att fönstren är stängda hör jag trafikbruset svagt därute där gryningen smyger sig på. Nyss tänkte jag att det är så tyst och skönt, men egentligen är det aldrig tyst här. Det ligger alltid som ett brus i bakgrunden, fast jag tänker bort det.

Gårdagen blev lugn, arbetsmässigt, och jag är väldigt glad att jag fick gehör för min idé att vi ska undervisa i varandras grupper i de ämnen för vilka vi har behörighet; kvacka är verkligen inte min grej - och definitivt inte i matte... Så idag ska jag ha två lektioner engelska vilket gör att jag genast tycker att dagen känns lite trevligare. Visst - utmaningar är en spännande sak men det finns en bortre gräns för hur mycket utmanad jag vill bli och jag vill också välja arten av utmaning. Jag vill mina elevers allra bästa och att få dem att känna sig lyckade och motiverade är ju min viktigaste och största utmaning. När jag nu slipper fokusera på en massa saker jag inte kan kan jag vila tryggt i det jag kan och därmed tänka på helt andra saker, som jag tror gynnar eleverna i mycket högre grad, Jag känner mig helt enkelt en smula nöjd.

Den känslan tar jag med mig ut i den här septemberonsdagen!

Stay tuned, me lovely ones!