Varje morgon ser jag en man som väntar på samma buss som jag. Jag tror jag skrivit om honom förut. För mig själv (och nu för er) kallar jag honom ”den lille iranske farbrorn” trots att jag inser att det är fullt möjligt att han inte alls är från Iran. För allt jag vet kan han ju vara från Moshultamåla. Ur mitt eget åldersperspektiv är det tveksamt om han ens är en ”farbror”. Troligen är han lika gammal som jag själv, eller rentav något yngre. Det är nog snarare något med hans klädsel och kroppshållning, det där lite kutiga och trötta, som gör att jag uppfattar honom som äldre. Men vad det gäller ”lilla” så är han i alla fall en bit kortare än jag. Och det är ju rätt kort för en man.
Efter att vi väntat samtidigt och på samma buss i ungefär en månad började vi nicka kort mot varandra, när vi sågs, och efter ytterligare någon månad började vi le lite lätt också, på ett igenkännande vis. Vi har aldrig pratat med varandra. Jag vet inget om honom. Verkligen inget. Inte mer än att han troligen har ett arbete som han åker till varje morgon. Å andra sidan vet jag egentligen inte ens det. Han kanske inte alls åker till jobbet varje morgon; han kanske jobbar natt och är på väg hem vid den tiden?
Men… det händer att jag fantiserar om honom. Jag tänker att han ändå har ett rätt bra jobb, för han ser ofta lite smånöjd ut, mitt i den böjda tröttheten. Troligen har han också en vänlig liten iransk fru därhemma, som går upp tidigt och äter frukost tillsammans med honom. När han går ner till bussen står hon i fönstret och ser efter honom där han traskar iväg med sin svarta ryggsäck och beige jacka. Sedan väcker hon deras barn - en dotter - och ser till att hon kommer iväg till skolan ordentligt. Dottern – enda barnet – går sista året på Na-programmet i gymnasiet och ska fortsätta på KTH efter studenten. Utbildning är viktigt.
Givetvis har även frun ett jobb, men jag har inte kommit på vilket än.
Idag stod den lille iranska farbrorn och tittade upp mot trädkronorna på andra sidan gatan, medan han väntade på bussen. Det blåste och vinden är inte längre varm på mornarna. Inte ens ljummen, faktiskt. Trädkronorna vajade fram och tillbaka och kanske tänkte han på träden som växte utanför barndomshemmet i Teheran... i en annan höst... i en annan tid.
Vad vet jag?
Efter att vi väntat samtidigt och på samma buss i ungefär en månad började vi nicka kort mot varandra, när vi sågs, och efter ytterligare någon månad började vi le lite lätt också, på ett igenkännande vis. Vi har aldrig pratat med varandra. Jag vet inget om honom. Verkligen inget. Inte mer än att han troligen har ett arbete som han åker till varje morgon. Å andra sidan vet jag egentligen inte ens det. Han kanske inte alls åker till jobbet varje morgon; han kanske jobbar natt och är på väg hem vid den tiden?
Men… det händer att jag fantiserar om honom. Jag tänker att han ändå har ett rätt bra jobb, för han ser ofta lite smånöjd ut, mitt i den böjda tröttheten. Troligen har han också en vänlig liten iransk fru därhemma, som går upp tidigt och äter frukost tillsammans med honom. När han går ner till bussen står hon i fönstret och ser efter honom där han traskar iväg med sin svarta ryggsäck och beige jacka. Sedan väcker hon deras barn - en dotter - och ser till att hon kommer iväg till skolan ordentligt. Dottern – enda barnet – går sista året på Na-programmet i gymnasiet och ska fortsätta på KTH efter studenten. Utbildning är viktigt.
Givetvis har även frun ett jobb, men jag har inte kommit på vilket än.
Idag stod den lille iranska farbrorn och tittade upp mot trädkronorna på andra sidan gatan, medan han väntade på bussen. Det blåste och vinden är inte längre varm på mornarna. Inte ens ljummen, faktiskt. Trädkronorna vajade fram och tillbaka och kanske tänkte han på träden som växte utanför barndomshemmet i Teheran... i en annan höst... i en annan tid.
Vad vet jag?
Inlägg
5 kommentarer:
Häligt skriv, idag.
Alltid lika roande läsning.
Tack !
F.ö. är frun diversearbetare och jobbar hemifrån.
Tackar! *glad*
Vad gäller frun är jag tveksam. Jag tror att hon jobbar i äldreomsorgen - fast som timanställd.
Frun jobbar på servicehuset, fast bara på deltid, för hon har ont i axlarna. Eller så är hon fysiker eller tandläkare, som alla di andre perserna. :D Asch, jag glömde taxichaffisar!
Allvarligt talat undrar jag hur mycket som stämmer, det kan ju stämma precis likväl som inte alls, och så undrar jag vad han tänker om dig, du skolfröken i rock-förpackning. :)
Och undras vad man kan tänkas tänka om mig också? Vill du månne få din bok idag frexten?
Eller är du fortfarande lasagne-krängerska?
Underbart! Magdalena Satrapi! :-)
Skicka en kommentar