Rätt vad det är hamnar jag i svackor då jag ifrågasätter mig själv. Mina beslut. Mina val. Utan att tycka att de är dåliga eller felaktiga kan jag ändå behöva ompröva dem. Om inte annat för att inför mig själv bekräfta att jag handlat rationellt och att jag står fast vid dem. Återupptäcka och befästa att de är rätt för mig.
Det behöver inte handla om stora livsval. Absolut inte. Å andra sidan sitter jag inte här med min lunchyoghurt och ångrar att jag tog den röda hippie-tishan med paljetthjärtat på i morse, heller. Det är mer de där mittemellansakerna som ibland ploppar upp. Och jag tror det är sunt. Jag tror att det ska vara så. Jag kan inte bara bestämma mig för något och sedan ånga på som en supertanker utan att någonsin reflektera över konsekvenserna, bra eller mindre bra.
Känslor. Många positiva. En del negativa. De negativa, som är i minoritet, är på väg att ta över. Jag tror att det beror på att jag inte vill bejaka dem. Inte erkänna dem fullt ut. Hellre trycka ner, och bort, dem. Jag undrar vad som händer om jag låter bli. Om jag istället bejakar dem. Lyfter upp dem i ljuset och granskar dem. Kanske spricker de då? Eller åtminstone bleknar? Känns mindre otäcka? Mindre dränerande? Mindre sorgsna? Kanske kan jag rentav vända dem till något positivt, eller åtminstone neutralisera dem?
Jag ska prova. Det ska jag, me lovely ones.
Det behöver inte handla om stora livsval. Absolut inte. Å andra sidan sitter jag inte här med min lunchyoghurt och ångrar att jag tog den röda hippie-tishan med paljetthjärtat på i morse, heller. Det är mer de där mittemellansakerna som ibland ploppar upp. Och jag tror det är sunt. Jag tror att det ska vara så. Jag kan inte bara bestämma mig för något och sedan ånga på som en supertanker utan att någonsin reflektera över konsekvenserna, bra eller mindre bra.
Känslor. Många positiva. En del negativa. De negativa, som är i minoritet, är på väg att ta över. Jag tror att det beror på att jag inte vill bejaka dem. Inte erkänna dem fullt ut. Hellre trycka ner, och bort, dem. Jag undrar vad som händer om jag låter bli. Om jag istället bejakar dem. Lyfter upp dem i ljuset och granskar dem. Kanske spricker de då? Eller åtminstone bleknar? Känns mindre otäcka? Mindre dränerande? Mindre sorgsna? Kanske kan jag rentav vända dem till något positivt, eller åtminstone neutralisera dem?
Jag ska prova. Det ska jag, me lovely ones.
4 kommentarer:
Som Claudius säger i världens bästa TV-serie: "Let all the poisons that lurk in the mud hatch out"! Låt de negativa tankarna bubbla upp så blir det exakt som du skriver i slutet! Precis exakt! ( I know ;-) )
Och självfallet är det bra att reflektera över sina beslut och handlingar! Både vad man gjort och inte gjort! :-)
:))) *kram*
Tänkte faktiskt sen att jag faktiskt glömde ett: *KRAM* ;-D
Skicka en kommentar