... i vilken vår hjältinna klarar skivan

(Här jobbar jag! ;-)
Men hur svårt kan det egentligen bli? Va'? Här på jobbet har jag en chef. Han är en bra chef, möjligen lite för snäll ibland. Men han har militär bakgrund, och jag säger "men" eftersom det ibland kan vara till nackdel. En sådan nackdel - som i sin tur inte enbart är en nackdel alltid - är tänk kring säkerhet (läs: lås & larm) och ansvarsfördelning/befogenheter/egna initiativ. Lås och larm är viktigt. Annars kommer tjuvar och banditer och stjäl både löst och fast och viktiga pärmar dessutom. Sådant vill vi inte vara med om. Ansvarsfördelning är också en viktig sak, förstås. Vem ansvarar för vad, vad har man befogenhet att göra och inte och vilka egna initiativ uppskattas och vilka är enbart befogenhets-överskridande?

Nyss kom två herrar från byggbolaget som bygger om här på skolområdet (inte just vår avdelning utan annat) och knackade på. En byggbas (som skulle kunna heta Gunnar... han såg ut lite som jag tänkte mig Gunnar, faktiskt) och en ansvarig elektriker. Inga praoelever, direkt. De sökte vår intendent (jo... en sådan har vi här...). Han var inte inne fast han sagt att han skulle vara det. No big deal - ibland måste man ju dra iväg på lite oplanerade grejer. De behövde träffa honom för att få larmkoden till vårt hus eftersom de ska göra ett större arbete här, efter arbetstid, en kväll den här veckan. Min spontana reaktion var ju att ge dem min kod. Problem ur världen. Men med tanke på hur tänket kring accesser, koder, skalskydd och sagda befogenhets- och säkerhets-anordningar ser ut tänkte jag att om jag gör det tar det säkert hus i helvete.

Så jag ringde upp intendenten och byggarna fick prata med honom. Jag hörde på samtalet att det gick överstyr helt. Han kunde minsann inte ge dem någon kod hursomhelst och när de då föreslog att kanske någon av oss här på Fort Knox (byggarnas uttryck... ;-)) kunde stanna kvar på övertid och larma av och på fick de besked om att det verkligen inte bara var att göra (hallå... man kunde ju bara kompa ut det, liksom..?) utan order från högsta chef. Så de fick ringa honom. På hans semester. De förklarade sitt bekymmer och kunde inte låta bli att kommentera intendentens flathet... Och det verkade bli hur krångligt som helst. men visst - chefen skulle ringa upp intendenten och tala om för honom att han fick ge dem koden (vilket han redan borde veta, kan man tycka). De la på och högste chefen ringde mig för att få tag på intendenten... jag sa att han inte var inne men att jag kunde ge karlarna min kod och ställa upp larmskåpet åt dem och på så vis lösa allt enkelt och smidigt. Jag riktigt hörde hur chefen vred sig i svåra plågor, om än bara helt kort, och sedan lät han faktiskt ganska lättad och okejade det. Problem solved.

Men det bekräftar min tes att det inte finns något som är så enkelt att det inte kan göras svårt. Lite sunt förnuft och smidighet och vetskapen om att egna initativ på eget ansvar är helt okej - även när de är i den lite högre skolan - hade på en halv minut kunna lösa något som nu tog en kvart... *suck*

Och här kommer en kär favorit i repris: