... i vilken vår hjältinna haft en lång dags färd mot kväll

Vilken lång och seg dag det har varit. Jag har hittat på lite saker att göra; diskat och plockat och strukit och fulpysslat och läst en del. Kollat på Hedebyborna. Letat efter mitt pass, som jag hittade efter en rätt svettig stund - i den låda jag började kolla i... Typiskt.

Jag har pratat lite med min far också, på msn. Om knappt två veckor ska jag åka till Örebro en snabb repa och hälsa på dem och Cia. Det känns bra att vi bestämt det. Vi ses väldigt sällan.

Imorgon kan jag ta mig lite sovmorgon. Jag ska inte vara i Tensta, för personalkonferens och introduktion för nyanställda, förrän kl 9. (Inte för att jag är så nyanställd, iofs, men det finns en viss vits med att få gå den introduktionen efter ett tag; i början är det så mycket nytt ändå att man bara blir förvirrad.) Det räcker att jag tar bussen till Gullmarsplan 07.51. Jag kan alltså sussa till halvsju. Skönt.

Snart kan jag kanske gå och lägga mig, också. Måste bara hitta något läsvärt så jag kan läsa mig trött.

Jävla lågdag. Och jag saknar mina barn så oerhört. Nu var det längesedan vi sågs. Jag vill krama dem... äta med dem... prata med dem... skratta... bara vara, liksom.

Gotta snap out of this. Somehow. Jag säger som Scarlett O'Hara:
Imorgon är åter en dag.

Så är det, me hearties. Var rädda om er.