onsdag, augusti 12, 2009

... i vilken vår hjältinna vägrar

Idag jobbar jag hemma. Jag unnade mig lite sovmorgon och läste sedan en stund i Explosiva barn innan jag åkte till Farsta centrum för att dels lämna lite böcker på biblioteket och dels göra ett ärende åt en arbetskamrat.

Nu är jag hemma igen och ska fortsätta läsa och dessutom skissa lite på upplägg för mina elever i engelska. Simultant får tvättmaskinerna gå i tvättstugan. De sköter sig ju i stort sett själva.

Jag pratade med Peter en stund i telefon. Jag saknar våra tidigare så långa och djupa samtal, men han har ett annat fokus nu vilket ju bara är naturligt. Vi pratade lite om mående och jag sa att jag är less på det mesta. Peter sa något om att... joo.. men man tröttnar ju på allt, förr eller senare... och att det nog bara var att gilla läget? Vad? ALDRIG! Jag vägrar! Jag vägrar att acceptera sådant som får mig att må dåligt eller som inte får mig att må bra! Kanske är det därför jag har en sådan dipp? För att jag sätter mig på tvären fullständigt och inte alls vill acceptera något annat än det bästa möjliga när det handlar om att sköta om mig och se till att livet blir så bra som det bara är möjligt? Och... jag trodde inte jag skulle få höra honom säga något sådant...

Hmm...

5 kommentarer:

Maria sa...

Nej för faen, man får inte gå och bli bitter heller. Hade en kollega förut som bubblade om att lycka var något man skulle strunta i, att det bara gick ut på att arbeta, äta och sova. "Gilla läget" bah!

Hoppas du hittar glöden igen! Den finns där, långt inne inom dig.
Kram!
/Maria

Caligula sa...

Bara en sån sak som att Ledin sjunger att man "måste gilla la la la la läget" gör att man man får rysning! Av obehag!

Håller med Maria (och dig själv)! Du lever bara en gång! Och du har en massa vänner! Sköt om dig ordentligt! Kram och Carpe Diem!

pärlbesatt sa...

Fast P kanske menar nåt som missuppfattats här? Jag förstod det faktiskt på annat sätt kan jag säga...

Jag vet ju inte hur det är med DITT eller nån annans dippar/deppar, men somligt av mitt elände är det "bara" att se i vitögat och säga "Jag är inte rädd för dig, härja på du, jag låter dig inte vinna" men utan att låtsas som inte det händer nåt med mig...

Och så försöker jag se för mig själv hur man leder Frk Ångest eller vad det nu är från scenen.

Om man hispar för mycket kring att det känns si eller så, eller försöker låtsas som ingenting så kan man uppmuntra det hela, är min tanke. Eller inte min tanke, utan en tanke jag delar med en massa andra.

Fast det är helt fel dag för mig att orda om det här, så jag hänvisar till Anna Kåver och Åsa Nilsonne och deras böcker som jag tyckt var himla bra som inspiration kring det här.

http://www.bokus.com/cgi-bin/more_book_info.cgi?ISBN=9127098435

http://www.bokus.com/b/9127098451.html

dyermaker sa...

Maria & Martin> Jag ger mig inte. Jag vill må bra. Det är mitt ansvar att, så långt det är möjligt, se till att det blir så. Ingen annan kan ju rimligtvis göra det åt mig.

Pärlisen> Man kan nog uppfatta det som sades på det viset som du menar (eller som jag tror du menar), men jag tror mig känna honom såpass väl att jag fattade honom rätt. Helt säker kan jag givetvis inte vara. Men jag uppfattade det som att man liksom ska acceptera att livet suger sidledes. Ungefär. Det kan jag omöjligen göra. Jag kan naturligtvis inte rå PÅ allt... eller rå FÖR allt... men jag kan prova att påverka... och mycket av det som är att jag dippar just nu ÄR nog sådant jag kan påverka. Inte allt, men en hel del. Och då gör jag det. resten får jag leva med - men jag accepterar det inte. Jag kommer ständigt söka utvägarna.

pärlbesatt sa...

Jag tror man får acceptera att det inte alltid är eller ens SKA vara så rosenskimrande, roligt, lätt osv, men det problemet har väl knappast du? Så frågan ställer sig liksom inte... i ditt fall.